Lex Sarah 2.0. En lag som skyddar whistleblowers

Det diskuteras mycket att man måste skärpa straffen för tjänstefel. Jag tror inte det är rätt väg. jag tror man istället ska uppmuntra till att AVSLÖJA tjänstefel och skydda de som avslöjar dessa. jag har skrivit en motion för Piratpartiets höstmöte som berör detta. Den grundar sig på den ganska felkonstruerade lagen ”lex Sarah” och utvecklar de idéer som finns i den lagen. Dessutom inkluderar jag min motion om att inkludera whistleblowers som flyktingskäl.

Bakgrund

Skandaler som rör myndighetsmissbruk duggar tätt. Romer har registrerats av polisen. FRA samarbetar med USA. Barnhemsbarn och fosterhemsbarn har utsatts för övergrepp utan att sociala myndigheter har reagerat. Det pågår en debatt om missförhållanden inom vården. Polisövergrepp debatteras.

I flera decennier varnade enskilda personer för övergreppen mot barnhemsbarn och fosterhemsbarn, utan att något skedde. Varningarna drunknade i de interna utredningarna. Och det krävdes ganska mycket för att enskilda anställda eller tjänstemän skulle gå utanför organisationen och kontakta media eller anmäla till polis. Så mycket att inget hände. Årtiondena gick och inget hände förrän media fick upp ögonen.

Vi anser att problemet består i att samma myndighet eller företag som begår övergreppen eller felen, ska utreda dem.

Vår modell för en whistleblowers-lag är det redan existerande Lex Sarah. Men Lex Sarah är en stympad lag. Vi vill utveckla den och anser att alla myndigheter och även privata bolag i det allmännas tjänst (försvarsindustrier, skolor och vård t.ex.) ska omfattas av lagen.

Lex Sarah fungerar så här. Den säger att alla inom vården har skyldigheten att anmäla missförhållanden. Det är bra. Men den lagen har ett allvarligt fel. Den utgår från att man ska kontakta arbetsgivaren/myndigheten man jobbar för först om man är anställd och vill anmäla missförhållanden, och sen åläggs utredningsansvaret på arbetsgivaren/myndigheten. De ska sen anmäla det… om det är ”allvarligt” till Inspektionen för Vård och omsorg (IVO).

Det problematiska i att den anmälda arbetsgivaren har utredningsansvaret torde vara uppenbart. Det gör att anställda drar sig för att anmäla, eftersom de riskerar att förlora jobbet. Dessutom kan chefer vilja mörka missförhållanden som de själva orsakat.

Lex Sarah rör vården men vi har sett att samma problem återfinns i andra verksamheter. Till exempel hos polisen där polis utreder missförhållanden polis har orsakat.

Ingen information delas ut bland anställda om vad man ska göra OM arbetsgivare inte reagerar. Det säger allt

Vårt förslag

Vi vill åtgärda detta genom några åtgärder som uppmuntrar och skyddar whistleblowers, personer som pekar på fel i den egna organisationen.

Det måste man kunna göra utan risk för ens egen karriär och ens arbete. Vi vill också att en separat myndighet skapas som utreder olika missgrepp som göra av andra myndigheter och som dessutom får ansvaret för Lex Sarah anmälningar.

Dessutom måste man kunna anmäla flera verksamheter samtidigt, och anmälan måste behandlas enhetligt. Idag kan man inte i en och samma anmälan till IVO även anmäla t.ex. gode män, sjukhus, Försökringskassa, assistansbolag och socialtjänst, även om alla skulle vara inblandade i felaktiga beslut som rör en vårdtagare/brukare.

Baserat på det yrkar vi:

För det första att ingen myndighet ska utreda misstag, fel och övergrepp som begås i den egna organisationen. De kan och bör bistå vid utredning men en annan instans, utanför myndigheten, måste ha det huvudsakliga utredningsansvaret.

För det andra att en whistleblowerslag skapas till skydd för den som anmäler missförhållanden i myndighet eller i privata företag i det offentligas tjänst.

Modellen är Lex Sarah. Anställda och tjänstemän ska ha SKYLDIGHET att anmäla missförhållanden, brottslighet och fel som begås.Om man inte anmäler bryter man mot lagen.

Men vi vill utveckla lagen genom att föreskriva att rapporteringen av missförhållanden ska göras inte bara till cheferna, utan även till en central myndighet. Utredningsansvaret för Lex Sarah-anmälningar åläggs både arbersgivare och denna centrala myndighet.

Dessutom ålägger den ett ”lex Sarah”-förfarande på fler myndigheter än bara de som har med vården att göra. Polis, försvaret, sociala myndigheter, skolor, etc, etc.

Denna lag ska också underlätta för allmänheten att anmäla felbehandlingar, övergrepp och liknande. Den ska också skydda individen som anmäler missförhållandet genom att bestraffa de fall då en person utsätts för påtryckningar att inte rapportera missgrepp genom hot om avsked och liknande.

För det tredje. För att genomföra detta vill vi skapa en central myndighet som ersätter stora delar av de små myndigheter och utredningsavdelningar som idag finns, som Överförmyndarnämnden, Inspektionen för Vård och Omsorg, och utredningsenheter inom sociala omsorgen och polis och liknande.

När man som anställd i t.ex. vården eller polisen, eller som tjänsteman, upptäcker något som är fel ska man först anmäla detta till de egna cheferna. Men alla anmälningar enligt Lex Sarah SKA skickas vidare till denna nya centrala myndighet.

Dessutom ska allmänheten kunna anmäla missförhållanden till dem också.

En fördel med att skapa en sådan myndighet är att man gör det möjligt att utreda de fall där många olika parter begått misstag eller fel. Idag är det omöjligt att i en och samma anmälan anmäla både god man och företag samt sociala myndigheter. Detta trots att ansvaret för missförhållanden ofta är fördelat på många olika parter.

Genom att centralisera överklaganden och anmälningar enligt whistleblowerlagen kan man ta i beaktande flera olika parters agerande. Inte som idag, vara tvingad att fokusera på en liten del av problemet.

För det fjärde. En sådan myndighet skulle arbeta mycket med hemligstämplat material och sådant som omfattas av tystnadsplikt. Det gör att myndighetens utredningar också till stor del måste omfattas av tystnadsplikten. Men individerna som anmäler måste skyddas. Även om föremålet för en anmälan delvi kan vara sekretessbelagt ska individen som anmält kunna välja om dennes namn ska vara skretessbelagt eller inte.

Även om denna myndighet ska skydda individer som anmäler missförhållanden kan det hända att även de kommer att brista i detta. Då måste de Individer som anmäler kunna gå till massmedia eller fackföreningar och påvisa att denne driver en Lex Sarah anmälan så att dennes anställning skyddas.

———————–

MOTION TVÅ

Utöka begreppet flyktingskäl

För inte så jättelänge sedan avslöjades den största övervakningskandalen någonsin. Att NSA i princip suger upp all data överallt i hela världen var toppnyheten i flera månader. Det hela avslöjades av Edward Snowden i samarbete med The Guardian. Mr. Snowden flydde till Ryssland där han fick asyl

Innan det var det dock inget annat land som erbjöd honom asyl. Fastän NSA hade spionerat på hela Europa och att en man riskerade sitt liv för att avslöja dem, fanns det inget land som erbjöd honom det han förtjänade- Asyl.

I begreppet politisk flykting idag inkuderas egentligen redan folk som flyr på grund av att de avslöjat missförhållanden någonstans i något land och förföljs av det landet på grund av det. Det vi föreslår är att vi öppet ska deklarera att Sverige är en hemvist för folk som flyr av sådana skäl genom att deklarera öppet at vi in begreppet ”politisk flykting” inkluderar whistleblowers.

Det gör lämpligast genom att begreppet ”whistleblowers”, eller liknande, förs in bland de officiella flyktingssklen vid sidan om förföljelse på grund av kön, sexuel läggning eller politisk förföljelse.

Förslag

Eftersom Piratpartiet anser att det är staten som ska övervakas, inte medborgarna och dessutom är för en generös flyktingpolitik, yrkar vi:

att medlemsmötet beslutar att förföljelse på grund av att man är en ”whistleblower” som avslöjat missförhållanden i myndigheter i ett land ska räknas som flyktingsskäl. begreppet ”whistleblower” eller liknande svensk term ska skrivas in bland de officiella flyktingskälen.

Annonser

Artikel om invandring & brottslighet ur Motargument.se

MOTARGUMENT.SE:

Det här med överrepresentation av utrikes födda i brottsstatistiken är ibland en lite knepig sak. Det är viktigt att undvika att generalisera negativt om, och peka ut alla individer i en grupp, men samtidigt blir vi inte av med problem som finns, och kan inte hjälpa människor som hamnar i knipa på grund av dessa, om vi inte vet att problemen finns och diskuterar dem.

Det är den här statistiken som debatten om brottslighet bland utrikesfödda handlar om. Den finns i BRÅ:s rapport från 2005. Det är statistik över registrerade anmälningar för brott (inte domar).

Ur BRÅ:s rapport från 2005

Personer födda i utlandet: 12% misstänkta för brott. Personer med båda föräldrarna födda i utlandet: 10% misstänkta för brott. Personer med en förälder född i utlandet: 7.1% misstänkta för brott. Personer med två föräldrar födda i Sverige: 5% misstänkta för brott.

Statistiken (som finns på sidan 63 i rapporten) visar dessutom att ca 25% av folk födda i Afrika (utom östafrika som hade 17%) misstänkts för brott (!) jämfört med 8,7% av folk födda i Norden och ca 7,5% för de födda i EU.

Det säger sig själv att det blir lite speciella förhållanden med denna form av statistik. Eftersom den visar misstänkta för anmälda brott och inte dömda människor. Men man får en fingervisning att siffrorna om utrikes födda stämmer även för domar, om man ser på fördelningen bland folk som sitter på kriminalvårdsanstalt.

28% av de som sitter i fängelse är utländska medborgare (15% av dessa från Norden). En övervägande andel av de andra har så kallat utländskt ursprung. Kriminalvården har inte statistik på detta, men det kan alla berätta som haft kontakt med kriminalvården.

Överrepresentation

Detta är en av många överrepresentationer som finns. Det finns fler faktorer att ta hänsyn till.

Om man tittar på statistiken över anmälningar som BRÅ gör, ser man att 3,5 ggr fler män än kvinnor finns i statistiken över anmälda. 2,5 ggr fler personer mellan 15-17 år jämfört med alla som är äldre än 41 år och 2,5 ggr fler personer som är utrikesfödda jämfört med svenskfödda med svenskfödda föräldrar.

Socioekonomiska förhållanden spelar också roll. Låginkomsttagare anmäls 5 ggr oftare än höginkomsttagare. Personer med endast grundskola är 6 ggr vanligare i statistiken än personer med minst 3 års eftergymnasial utbildning. Samma överrepresentation, 6 ggr, gäller för socialbidragstagare jämfört med alla som inte tar emot socialbidrag.

Så ser fakta ut. Vad gör vi med dessa fakta?

Ja, man måste ha ett hjärta av sten för att inte se statistiken över t.ex. misstänkta med afrikansk bakgrund, och inte beröras av det och vilja göra något åt det. Det finns problem här av någon anledning. Socioekonomiska faktorer spelar en roll, helt säkert strukturell rasism också, att polis och myndigheter behandlar afrikaner negativt. Kanske spelar olika lagar och sedvanor från respektive land som invandrare kommer från, också en viss roll.

Att blunda för denna statistik, och inte debattera detta, anser jag vara lika hjärtlöst som att sprida rasistisk dynga om alla som har utländskt ursprung.

Uppgifterna i tabellen borde uppmuntra folk att vilja göra något åt problemen, inte dölja problem som finns. Men det finns ingen anledning att börja generalisera om folk, eller sprida rasistiska myter, på grund av detta.

Det förstår man om man tittar bakåt i tiden, på hur det var i Sverige en gång.

Migration till städerna förr, invandring idag

Om man studerar rättegångsprotokoll från 1700-talets och 1800-talets Sverige, eller de sociala rapporterna om t.ex. prostituerade, ser man en överrepresentation av brottslighet bland migranter.

Migranterna då var invandrare från andra länder, men framför allt var det folk som flyttat inom Sverige, som skåningar, dalslänningar, norrlänningar och andra.

Denna migration kallas för urbanisering i våra historieböcker.

Folk har alltid sökt sig till städerna, men de senaste 200 åren har detta skett i större utsträckning än tidigare sekler. De som flyttade till städerna strax före och under den industriella revolutionen, hade ibland lite pengar och ambitionen att förbättra sitt liv, men oftare var flytten en nödlösning.

Folk flyttade till staden för att de var fattiga och saknade jobb. Ibland flyttade de för att de svalt därhemma. Ibland för att de blivit socialt utstötta.

Sexuellt utnyttjade pigor kunde till exempel fly till staden från sina hembyar, undan skammen att ha blivit utnyttjad, undan kyrkans, överhetens och grannarnas fördömande blickar. Ofta flydde även män och pojkar som brutit mot någon morallag.

Många av dem hamnade i Stockholm.

“Invandringen” till Stockholm

Situationen blev inte alltid bättre i Stockholm. “Immigranterna” tvingades ta de sämsta jobben. Det var de som plockade hästskit från gatorna, bar toahinkar, blev pigor och drängar och tog de tunga jobben i de få industrier som fanns. Hade de tur kunde de bli gesäller och utöva hantverk. Men långt ifrån majoriteten fick det så.

Statistiken över hemlösa (lösdrivare), prostituerade och brottslingar visar att de fick det tufft. Men de levde iallafall. Det kan vara svårt för oss att föreställa, men det var nog bättre att vara fattig prostituerad på Kungsholmen 1868 än att vara död i svält.

Man kan läsa i protokollen från Stockholms domstolar, om “invandraren” från Lund, arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin, som arresterades som lösdrivare 1886.

Beträffande sina lefnadsomständigheter uppgaf Arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin att han är född den 2 mars 1852 i Lunds stad samt oäkta son af Ogifta Elisabeth Lundberg, att han är senast mantalsskrifven jemväl kyrkoskrifven i Stockholms stad och Adolf Fredriks församling, att han fostrats hos Prosten Jönsson i Staby till 7 års ålder, då han kommit hit till staden…

Eller Carl Eric Vesterlund, “invandraren” från Arboga som 1819 dömdes till hängning för mord. Änkan Rangdina Svenningsen som kom hit från Norge under unionen mellan Sverige och Norge 1891 och häktades för lösdriveri. Elisa Laura Larsson från Värmland som åkte fast för prostitution och lösdriveri 1886, två år efter hon rymt från sin man.

De individuella berättelserna är många.

Då och nu

Det fanns folk som förr i tiden sa att det var folken från andra landskap som var problemen. De var rasister, men rasister som ansåg att folk från andra landskap, speciellt bönder, var dummare och mer tjuvaktiga än folk i städerna.

Ofta hänvisade de till statistiken. Som om statistiken över brottslighet bevisade deras rasistiska teorier om att skåningar var sämre människor.

Men vad hade hänt om man i Sverige för kanske 130 år sen hade beslutat att sluta att ta emot folk från landsbygden?

Hade Sverige kunnat utvecklas då? Resultatet av en sådan politik hade troligen blivit en kombination av hungersnöd i landsbygden och ekonomiskt kaos i städerna. Städerna behövde arbetskraft till fabrikerna och som kunde ta alla andra jobb.

Det man lätt glömmer är att det var en win-win-situation för alla. Även de som “invandrade” till städerna vann på det; till och med de som tvingades ta skitjobb. Men nöden var stor, även om nöd väl på ett sätt kan betraktas som bättre än svältdöd.

Men idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Vad har hänt?

Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler och Socialdemokrater gemensamt ta strid för bättre livsvillkor för även fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.

Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man sa: “vi gör något åt det, tillsammans”!

Rasisterna har fel!

Rasisterna har fel. Sverige behöver invandring. Vi har inget val. Invandring är en investering i vår framtid. Människor är investeringar och inte kostnader.

Dessutom har de fel när de drar samtliga individer från främmande kulturer över en kam.

Men även folk som inte vågar röra vid den känsliga statistiken om brottslighet, liksom den om socioekonomiska faktorer och mäns överrepresentation, har fel.

Folk för 120 år sen som ville lösa de sociala problemen gjorde inte detta genom att blunda för faktiska förhållanden i t.ex. arbetarklassen, utan genom att använda fakta för att förändra Sverige.

Jag vet inte vad ni anser. Jag anser att statistiken att 25% av personer födda i Norra Afrika och övriga Afrika (utom öst) misstänkts för brott är skrämmande. Det är även skrämmande att många med utländsk bakgrund verkar hamna i brottslighet.

Min första tanke är att vi behöver diskutera detta, ta fram mer uppgifter och genast sätta in insatser för att göra något åt det. Jag ser tecken som tyder på mänskligt lidande när jag läser statistiken. Vad ser du?

Signalement och annat sånt…

Jag bloggar för Frihetssmedjan. 

Jag fick nyligen höra talas om en polisutredning. I den frågade polisen frågade ett vittne (som jag känner) om denne hade iakttagelser om en person som var klädd på ett visst sätt och hade mörkt hår, glasögon och skor i en viss färg och vissa ansiktsdrag (liten näsa). Vittnets tankar gick då till en viss person och nämnde detta för polisen och gav information om denne. Efter en tid fick vittnet ett till samtal och uppföljningsfrågor. Det visade sig då att personen de letade efter var från Afrika och hade mörk hy. Den person vittnet tänkte på hade vit hy och var snarast en blekfis från centrala Lappland.

Polisen efterfrågade inte hudfärg i signalementet men gjorde det i uppföljningsfrågorna. Alltså hade vittnet gett felaktig information eftersom signalementet saknade uppgifter.

Det hör till berättelsen att vittnet visste vem den färgade mannen var också och hade kunnat ge information om denne från början, om vittnet vetat att det var en färgad man med östafrikanskt utseende man sökte. Vittnet gav mycket riktigt uppgifter som senare ledde till gripandet. Men gripandet kan ha försenats med flera dagar eftersom polisen inte var så intresserade av vittnet som pratade om en vit blekfis, eftersom de jagade en mörkhyad man.

När jag hörde talas om detta slog jag mig för pannan.

I min förfäran undrar jag nu om detta sker ofta och varför en så viktig sak som varifrån man tror att en person kommer eller hudfärg inte nämns i en del signalement.

Landskrona

Jag tänkte en hel del på detta för två år sen. Minns ni Landskronamördaren som knuffade en pensionär så denne dog för två år sen? Så här löd efterlysningen:

Signalement: En man i 20-årsåldern. Mörkt hår. Vit mössa eller keps. Körde en röd mindre bil från början på 90-talet, troligen Mazda 323 eller Toyota Celica. /Vet du något? Kontakta polisen! Ring 114 14.

När folk i Landskrona läste denna efterlysning blev de ilskna. Det kan man förstå. Den innehåller en del viktig information men viktiga delar av signalementet finns inte där.

Det hör till berättelsen att polisen ganska omedelbart fick reda på att den misstänkte hade ”arabiskt utseende” men valde att inte gå ut med den informationen. (Mördaren var från Libanon visade det sig senare)

Man kan fråga om informationen var viktig. Vad anser ni?

Signalement

Så här ser det ut när polisen eftefrågar signalement. Hårfärg nämns men inte hudfärg.

Om man studerar en del av polisens efterlysningar ser man att man ofta ännu skriver ”utländsk härkomst” eller ”mökhyad”/”ljushyad”. Det är bra. I andra fall gör man det inte, vilket detta exempel (med bild) visar. Frågan är bara vilka konsekvenser polisens tveksamhet att skriva misstänkt härkomst, hudfärg och liknande leder till.

Ja, jag vet att det alltid medför problem att skriva detaljerade signalement. Det kan leda till att främlingsfientliga människor, och folk med fördomar, börjar generalisera och tro att alla av en viss etnicitet är brottsliga, ungefär som Avpixlat gör, eller många Sverigedemokrater gör. Men… Skriver polis och media många män som misshandlat kvinnor och skriver ut det kan fördomen spridas att det bara är män som misshandlar kvinnor också, trots att det inte alls är ovanligt att kvinnor misshandlar män också. Fördomarnas och dumhetens makt är stor. Men ska man sluta skriva ner könet på misstänkta gärningsmän för det?

Låter det långsökt? Om polisen räds att skriva hudfärg eller misstänkt härkomst, typ: arabiskt utseende, ”vit” med ”europeiskt” utseende, ljus, mörk, latinamerikanskt utseende, är det lika galet som om polisen skulle få för sig att vara könsneutrala och sluta skriva om det är en man eller kvinna man söker.

Måste vi välja mellan att polisens signalement blir usla, eller att sprida rasism? Jag tror att man kan både ha detaljerade, fungerande signalement och stoppa rasismen. vad tror du?

Ska parter i brottsmål sköta polisutredningar nu också?

Jag bloggar om Ifpi och polisen hos Frihetssmedjan nu på morgonen.

Tänk dig att polisen får in en anmälan om misshandel. Polisen går då till ena parten i målet, de som anmälde misshandeln och ber dem samla bevis. Polisen tar emot bevisen, använder dessa som sina utan att kunna kolla dem och sen drivs målet mot ”misshandlaren” med dessa bevis som grund.

Absurt?

I fildelningsmål gör polisen exakt detta, vilket SvD skriver om idag. SvD har nämligen gått igenom samtliga nio domar från förra året, som rör fildelningsmål och i sju av dem har bevissäkringen gjorts av det dansk-amerikanska företaget Dtecnet på uppdrag av skivindustrins branschorganisation Ifpi.

Åklagare säger att de, och polisen, kollar alla uppgifter. Men samtidigt säger de också att de inte kan, eller får göra vissa av de undersökningar som krävs för att kunna samla bevis.

– Vi kan ju inte gå ut på nätet och fildela själva. Som myndighet har vi inget tillstånd att ladda ner eller dela ut upphovsrättsskyddat material, vilket Ifpi som representant för upphovsrättsinnehavarna har, säger åklagaren Henrik Rasmusson.

Polisen och åklagaren beslagtar i många fall datorer och samlar bevis på andra sätt. Men frågan är hur rättsäkert det är att låta en part i ett mål agera polis, och vara med och samla bevis.

Som SvD skriver:

Men när varken polis eller åklagare ser några problem med den privata bevissäkringen gör jurister som SvD varit i kontakt med en annan bedömning. Flera återkommer till bristen på insyn.

– Den allmänna invändningen är att man inte vet vad som inte togs med i bevisningen. Var det all bevisning som fanns eller sorterades något obekvämt bort? Hur ska man kunna kontrollera det om man inte var med? säger Peter Westberg, professor i processrätt vid Lunds universitet.

Också advokat Reine Nelson ser samma problem. Han försvarade i höstas en 58-årig kvinna som dömdes till villkorlig dom och dagsböter för att ha spridit 45 000 musikfiler.

– Jag ser de här bevissäkringarna som en polisutredning som görs av en privat aktör. De får utföra sådant som medborgarna generellt sett tror utförs av myndighetspersoner, utan att vi egentligen vet hur de går tillväga.

Han fortsätter:

– Visst bidrar målsäganden med bevis även vid andra brottstyper, men skillnaden är att här görs både insamlandet och bearbetningen av privata aktörer. Det skulle jag vilja påstå är väldigt ovanligt.

Just detta har många organisationer och personer varnat för tidigare, men det har tagit tid för gammelmedia och politiker att lyfta detta, och se problemet också. Måste det begås något stort rättsövergrepp innan folk i ansvarig ställning begriper att en part i ett brottsmål inte ska vara med och utreda brottet.

Vem granskar polisen när polisen begår övergrepp?

Jag har skrivit en serie inlägg på Frihetssmedjan om övergrepp inom Polisen. Detta med anledning av en helt hårresande artikel i Läkartidningen om de övergrepp, polisiära och rättsliga, som narkosläkaren som misstänktes för ”barmhärtighetsmord” på ett spädbarn för två år sen utsattes för. Här är de två senaste artiklarna!

***********

Artikel från imorse på Frihetssmedjan

Igår skrev vi på Smedjan om Narkosläkarens berättelse i Läkartidningen om hur hon blev behandlad av polisen. Det är en berättelse om oerhörda rättsövergrepp. Om en poliskår som använder tortyr och som är totalt inkompetent. Den berättelsen påminde mig om två nära kontakter jag haft med polisen.

Det första exemplet rör mig själv. Jag har varit misstänkt för egenmäktigt förfarande en gång och blev åtalad men frikänd.

I själva verket var det jag som hade utsatts för ett brott. En person som hyrde min lägenhet betalade inga hyror och vägrade sen hämta sina möbler. När Stockholmshem vräkte mig, på grund av hennes slarv, var jag tvungen att slänga alla hennes saker, hon hämtade ju inte det! Dessutom rörde tvisten det faktum att hon sagt ja till att jag skulle få en del saker som pant, och gick in i min egen lägenhet.

Jag fick ett samtal från polisen sen. Det som slog mig vid det samtalet och förhöret, där jag var dum nog att inte ha med advokat, var att polisen först behandlade mig som om jag var skyldig. Någon hänsyn till att man för första gången i livet stod inför polisen och skulle vittna fanns inte.

Men det värsta var att jag inte fick berätta hela min berättelse. Polisen ansåg att allt som hade med att hon var skyldig mig pengar var irrelevant för ärendet. Polisen sa till mig att jag bara skulle svara på hans frågor, ”inget annat”! och avbröt mig när jag kom in på sånt jag ansåg relevant. ”Du får berätta det vid rättegången”, sa han flera gånger. Resultatet blev att stora delar av min berättelse inte kom fram. Han hörde inte heller mina vittnen. Sen, när jag hade advokat, fick jag veta att det inte alls såg bra ut att de delarna inte fanns med i de två förhör som gjordes.

Det är helt enkelt så att domstolen reagerar negativt om man försöker ta upp saker som inte kom fram vid förhöret. Det visste inte jag förrän det var för sent.

Men jag blev frikänd helt och fullt ändå, mycket tack vare att den tjej som anklagade mig visade sig från sina absolut sämsta sidor i rätten.

Ett parallellt fall

Detta fick mig att minnas ett parallellfall jag var med om nåt år innan. Ca 2004 tror jag. En man från ett afrikanskt land blev utsatt för rån. Några ungar, med en s.k. ”helsvensk” bakgrund stal hans plånbok. Han följde efter ungarna högg tag i dem, höll fast två av dem tills de gett honom hans plånbok åter.

Det blev givetvis polisanmälan där det påstods att han gjort inbrott och dödshotat den helsvenska familjen.

Han hämtades av polis som betedde sig exakt som mot narkosläkaren. ”Vi behöver inte berätta vad du är misstänkt för, du vet väl själv vad du gjort” var det enda polisen berättade. När de pratade om honom kallad de honom för ”negern” ibland. Han fick inte veta varför han häktades förrän vid förhöret lite senare. De berättade inte ens hur han skulle skaffa advokat och ett första kort förhör skedde utan att han fick rätt till advokat och utan att han ens fullt visste varför han var häktad, och med poliser som var dåliga på engelska. Men han fick ringa ett samtal. Det gick till en vän till mig som kontaktade polisen och ordnade advokat.

Hans fall var lite annorlunda än mitt. Han fick en usel tolk vid de uppföljande förhören (han behövde tolk till engelska eftersom poliserna pratade svenska bara) och advokaten var nog av den sort som var trött på sitt jobb. Men förhören gick bättre då han kunde uttrycka sig. Men polisen vägrade höra hans vittnen och advokaten protesterade inte.

När det sen blev rättegång dömdes han i tingsrätten men frikändes av en hovrätt. Tingsrätten la stor vikt vid konstiga uttalanden vid första förhöret som inte stämde med vad han sa i efterföljande förhör. Det tydde på att han ljög, sa de. Att han var i chock och förhördes av folk som kunde dålig engelska, utan att ha haft rätt till advokat, brydde de sig inte om. De vittnen han presenterade misstänkliggjordes, hans vittnen hade ju inte nämnts i förhörsprotokollen.

Han friades i hovrätten sen.

Narkosläkaren

I berättelsen om narkosläkaren i Läkartidningen kan vi läsa om poliser som förhörde henne, utan att ha kunskap om hur sjukvården fungerar. Och hur polisen förlitade sig på rättsläkares berättelser, som var grundade på gammal och ofullständig  information. De visste inte ens att journalerna finns på dator numera.

Eftersom vårt rättsystem är grundat på att det som sker vid polisförhören är av avgörande betydelse för rättens beslut bör man kunna kräva mer av polisen.

Narkosläkarens berättelse är ännu mer hårresande, eftersom den visar att hon blev utsatt för tortyrliknande behandling i häktet. Hon fick inte mat, hon fick inte sova ostört på nätterna, etc.

Givetvis måste detta utredas och de poliser som behandlade narkosläkaren så avskedas, med omedelbar verkan. Vi kan inte ha sådana poliser i Sverige.

Våldsmonopolet måste granskas. Det måste finnas en oberoende myndighet dit man kan anmäla sådant här som granskar det polisen gör. Att polis granskar polis som nu, är både fel och vanvettigt!

Kort och gott: granska våldsmonopolet nu!

************

Artikel idag i Frihetssmedjan

En hel del människor var säkert förvånade över det som stod i Läkartidningen igår om de rättsövergrepp narkosläkaren som misstänktes för mord på ett spädbarn utsattes för. Men när ni läser den ska ni fundera över hur narkomaner eller alkoholister, som inte har lika hög status i samhället, behandlas.

Det krävs mycket innan en polis utreds och åtalas i Sverige.

Lite förvånande är det att så många inte vet att det finns stora problem inom polisen och att dessa inte utreds. Bara 1,5% av alla anmälningar går till åtal och mycket få leder till dom.

Vi har gjort ett nedslag bland artiklarna hos debattören Michael Gajditza som länge har drivit frågan om att det är dags att granska våldsmonopolet. Hans inlägg om polisen på hans nuvarande hemsida kan läsas här. Denna länksamling är hämtad från hans gamla hemsida. Men först hur han själv beskriver problemet:

Lite statistik först bara hämtad från dagens Metro (29/12)  som f.ö också berättade om en polis som nu avskedats. Här en liten lista på vad som krävdes: Dömd för ringa misshandel vid två tillfällen i tjänsten.Dömd för misshandel av normalgraden i tjänsten. Dömd för dataintrång och olaga slagningar.D ömd för egenmäktigt förfarande på sin arbetsplats. Dömd för förolämpning. Tidigare åtalad men friad både för barnpornografi – innehav och sexuellt ofredande………

Statistik var det ja: Antalet polisanmälda polisanställda för 2010 ser ut att bli nästan exakt lika många som 2009, drygt 4 800. Trots att anmälningarna ökat stadigt sedan 2005 väcks allt färre åtal och allt färre förunderökningar inleds.

Endast 21 procent av polisanmälningarna ledde till en påbörjad förundersökning under 2010.

Att andelen poliser som utreds för brott minskar beror delvis på att åklagaren ogärna prövar fall som påtagligt liknar åtal som redan ogillats i domstol. I höstas riktades kritik mot polisåklagarna för att de inte utreder anmälningar mot poliser tillräckligt grundligt innan avskrivningsbeslut. När det gäller poliser och våldsbrott ser det ut så här:

Anmälningar Åtal Domar
2007 597 6 2
2008 666 7 3
2009 724 2 1

Den som vill fördjupa sig kan läsa ett axplock av Gajditzas artiklar om det som hände enbart under ett antal månader 2010!

http://bit.ly/cYgoUl Böter ger högre lön http://bit.ly/aLlhCi Ett åtal!
http://bit.ly/cF2VUr Jesper o tunnelbanepolisen http://bit.ly/dhSzgO Inte barapolisen
http://bit.ly/9sgH4N Vi behöver bättre poliser, inte fler http://bit.ly/ctLC1p JK mycket kritisk
http://bit.ly/c3IqNq Exempel på övergrepp http://bit.ly/cCmiWH Säpo helt inkompetent
http://bit.ly/dlnQ18 Dopingtesta poliser http://bit.ly/c9TEU5 Riksenheten för polismål
http://bit.ly/dcWRyp Om förtroendet för polisen http://bit.ly/d6GcPk Blå dunster om MC razzia
http://bit.ly/9p0YDE Dags för en oberoende granskning http://bit.ly/bOEg7Z Likhet inför lagen?
http://bit.ly/cOYH39 Se polis hota bilist http://bit.ly/bVMbqi Johan Liljeqvist fallet
http://bit.ly/brXs9S Följ med på razzia hos MC-klubb http://bit.ly/9h2s2d  mer om riksenheten
http://bit.ly/b4ieib JO om pepparsprayanvändning http://bit.ly/dcP5sZ Polisuppvisning för gallerierna
http://bit.ly/9axAc1 Disciplinpåföljd http://bit.ly/dhf88j Pepparspray mot depression

Samtidigt har polisen problem på andra sätt också. Det har också Gajditza skrivit om.

Fakta är fakta och vad gäller t.ex ekobrott har uppklarningsprocenten sjunkit från 30% 2006 till 7% 2010. Även vad gäller polisens utryckningstid så har den försämrats och det tar idag i 65% av fallen med anmälda våldtäkter mer än 15 min för polisen att komma iväg. För fyra år sedan var den siffran 60%. Vad gäller stölder och inbrott har resursförstärkningen heller inte hjälpt utan 39 av 40 ärenden klaras fortfarande inte upp.

De ensamkommande flyktingbarnen…

Det är så att man kan bli knäpp då man följer debatten om de ensamkommande flyktingbarnen, liksom om svensk invandringspolitik överhuvudtaget. Det har gått troll i det här med statistik och uppgifter om hur det står till. Ena sidan vill försvåra att man tar fram statistik för att det kan skada invandrarna medan den andra sidan använder statistiken för att generalisera om, och hetsa mot folkgrupper och religioner…

Jag vill ha en stor, på sikt en fri, invandring och jag vill stoppa den strukturella rasismen. DÄRFÖR vill jag ha fram statistik över ursprungsland och brottslighet och därför behöver vi korrekt evidens om ensamkommande flyktingbarn, utan att hänfalla åt Sverigedemokraters generaliserande apspel!

Jag upptäckte problemet med vår usla statistik när jag ville undersöka den strukturella rasismen i domstolarna i Sverige. Då upptäckte jag att det bara finns offentliga uppgifter om urspungsland för misstänkta personer, inte statistik över dömda personer. Alltså går det inte att undersöka förekomsten av strukturell rasism i rättsväsendet. Statistik saknas.

Det gör att allt vi kan säga om detta är att misstankar finns (eller ännu värre: ”alla vet”), vilket är lite blahablaha!

Bristen på uppgifter om dömdas ursprungsland gör också att det blir svårt att utreda problem som beror på kulturkrockar. T.ex. vilka invandrare som mest hamnar i vissa specifika problem.

Dessutom saknas bra statistik över brottslighet, dvs anmälda brott och uppklarade brott (med dom) i olika kommuner och stadsdelar. Det gör det också svårt att sätta in specifika åtgärder i olika områden.

Sådan statistik behövs och är inget hot mot integriteten. Statistik över dömda båda kan och bör samlas, t.ex.

Anledningen till att statistiken inte finns vet jag inte, det kan bero på rädslan för hur statistiken ska hanteras… För Politiskt inkorrekt och Sverigedemokraterna tar information och statistik och förvrider och förvränger den. De beter sig som apor som tar gafflar och skedar och stoppar upp i röven för att pilla sig i näsan med dem stunden efter. Det de gör av statistiken är att politiskt hetsa mot ALLA romer, afrikaner och muslimer, att demonisera!

Men ska det verkligen vara så ynkligt att man antingen inte ska producera sådan statistik, eller att denna statistik ska användas för att kasta skit på alla invandrare med en viss etniskt härstamning?

Jag kan se massor av användningsområden för statistiken. Problem finns och måste hanteras. Precis som det finns åldersrelaterade problem och könsrelaterade problem också, så finns det problem beroende på kultur också… Ja, mycket av detta kan sägas bero på socioekonomiska förhållanden… men ”kan sägas” visar vad problemet är även där. Statistiken är usel på detta området också.

De ensamkommande

Så har vi de ensamkommande flyktingbarnen. Det är knappast en hemlighet att många av de ” ensamkommande flyktingbarnen” inte är barn. Utvandrare har i alla tider ljugit med sin ålder. Jag har folk i släkten som gjorde det för 120 år sen när de utvandrade till Danmark och USA. Vi svenskar har ljugit friskt. Amerikanarna brydde sig inte, bara man ljög fint. Vi har valet att välja vad vi ska göra också.

Men återigen har regeringen inte velat åldersbestämma flyktingbarnen, vilket är ena sidan av saken. Medan den andra sidan, Politiskt Inkorrekt och Sverigedemokraterna, har spytt ur sig saker om ”skäggebarn” och hetsat mot muslimer och påstår direkt och indirekt att ALLA ensamkommande bör misstänkliggöras, speciellt om de är fjuniga. Detta har fått konsekvenser eftersom många numera drar alla ensamkommande barn över en kam. Det är inte vidare kul att vara 14 och få höra att man nog är 25 för att man har börjat få fjun på överläppen!

Polarisering… polarisering!

Antingen pratar man inte alls om problemet, och låsas som det inte finns, eller så gör man som aporna med gafflarna och skedarna som Sverigedemokraterna gör.

Vad fan man ska göra åt problemet vet jag inte.

Men vad sägs om att vi börjar med att betrakta statistik för vad det är: neutral information. Och vad sägs om vi börjar prata om problem som finns och hittar lösningar?

/Torbjörn

PS

Jag är FÖR invandring och vill på sikt ha fri invandring och jag är för anhöriginvandring och jag har skrivit hundratals inlägg mot Sverigedemokraterna. Så inga missförstånd uppstår!

Vanvård och osynliggörande: Hur stärker vi barnens rättigheter?

Vanvårdsutredningen har lagt fokus på missförhållanden som rör barn i fosterhem och barnhem. Det är bra! Ni som följer vad jag har skrivit om saken (se länkarna på botten av sidan) kan se att jag betonar att ersättningarna måste betalas ut och att en ordentlig utredning måste göras om vad som hände med alla varningar om övergrepp. Men det viktigaste av allt är attt man undviker framtida övergrepp och om det ska jag skriva här. Jag anser att vi behöver börja ta debatten om hur man stärker BARNS rättigheter.

Utredningarna har fastställt att staten var den ansvariga parten för övergreppen mot barnhemsbarn och fosterhemsbarn. Det är juridiskt sett helt korrekt om man kollar lagarna som har gällt under alla åren. Socialstyrelsen och regeringen hade det övergripande ansvaret. Så därför ska ersättningen komma från staten.

Men det finns en annan poäng med skadestånd. Nämligen att vi behöver skapa metoder för att förhindra övergrepp framöver och sätta stopp för andra övergrepp som pågår än idag. (T.ex mot funktionshindrade.) Där kan ett system med skadeståndskrav betyda mycket. Om man riskerar domstolsstraff, att bli prickad och att ens myndighet måste betala böter skärper även tjänstemännen till sig. Speciellt om man kombinerar det med nån sorts lag om skärpt tjänstemannaansvar, så man kan komma åt tjänstemän som agerar fel. Det måste få tydliga konsekvenser för tjänstemän och myndigheter som beter sig fel.

Genom att ge ersättningarna nu skapar vi precedens för att ge ersättningar även i framtiden.

Liberalism och barns rätt

Den liberala traditionen, som kommer från John Stuart Mill och andra tänkare, har alltid skilt mellan vuxna och barn. För vuxna gäller principen så lite tvång och regler som möjligt, men barn måste skyddas på ett annat sätt, menade John Stuart Mill. Mill var för skolplikt för barn, en princip som han menade skulle gälla vare sig föräldrarna ville att barnet skulle gå i skola eller inte. Anledningen var att samhället måste skydda  barnets rättigheter som ”adult-in-being”, dvs som en som kommer att bli vuxen och erhålla samma medborgarrätt som vuxna. Av samma anledning var Mill för arbetsrättsliga regleringar i samhället med lagar om arbetstider för barn, detta oavsett vilka kontrakt som skrivits, och oavsett hur mycket föräldrar, samhälle eller privata intressen ansåg att barnet borde jobba.

Detta var 150 år sen. Liberalismen, och mänskligheten, har utvecklats en hel del sen dess. Idag är det barns rättigheter som egna subjekt, som egna individer som måste stå i fokus för debatten. Men jag vill betona att Mills tänkande om barns rätt som ”adults-in-being” faktiskt är mycket relevant än idag.

Barn har rätt till en bra skolgång, till hjälpmedel, socialtjänst, sjukvård, boende, och en trygg tillvaro, både som egna subjekt och som adults-in-being. Det är en garant för deras rätt som barn att slippa förtryck och deras framtida rätt som myndiga medborgare att HA SLUPPIT förtryck. Om vi tror på myndiga människors lika rättigheter och frihet så måste alla ha rätt till sådant som en bra skolgång, eller bra sjukvård och handikapphjälpmedel. Utan en sådan grundtrygghet blir allt prat om myndiga människors ”lika rättigheter” och ”frihet” bara tomma ord… eller ordbajseri för att prata ren svenska.

En rättighet utan möjlighet inte är en rättighet utan bara tomma ord. Ordet möjlighet betyder det som det står: att lika rätttigheter också innebär lika möjlighet att skaffa välstånd, utbildning, bostad, etc i ett modernt samhälle.

Vad bör man då göra?

Vi i Liberaldemokraterna har ett förslag om att skapa en barnbalk i lagboken. Det gillar jag. Barns rättigheter måste lyftas fram extra mycket eftersom de är ställda under förmyndarskap och ett sätt att hålla fram barns särställning är genom en barnbalk. Sen kan man dessutom införa barnkonventionen i lagen om man vill, eller formulera med egna ord vilka rättigheter barn har som barn och som kommande myndiga medborgare.

Ett förslag som kanske är extra aktuellt idag, som Liberaldemokraterna föreslår, är att barn ska ha rätt till egna juridiska ombud (på samhällets bekostnad) i alla tvister som rör dem. dagens debatt om fosterhems- och barnhemsbarnen visar betydelsen av detta. Vi måste se till att omhändertaganden som sker verkligen är befogade och att barns rätt till frihet, personlig utveckling och säkerhet tillgodoses.

Dessa ombud bör också få som uppgift att göras någon form av uppföljning. I debatten om barnomhändertagandena har det visat sig att just kontrollen efter ex. fosterhemsplaceringen har brustit. Om barnet fortsätter att ha ett juridiskt ombud ökar sannolikheten att man upptäcker vanvård. Dessutom är det ovärderligt vid vårdnadstvister.

En sak som ett ombud skulle kunna rätta till är missförhållandet att pappor i mindre utsträckning än mammor får vårdnaden av sina barn. Men givetvis måste förälders rätt till barn åtföljas av skyldighet. Föräldrar som inte tar ansvar för sina barn ska givetvis inte heller ha vårdnaden.

Även integritetskränkningar från polis och myndigheters sida mot barn måste stoppas. Det görs genom att höja barns juridiska status med en barnbalk. Polisen kan idag visitera, fängsla och utföra kissprover på barn utan medgivande av vare sig föräldrar eller att underrätta sociala myndigheter, och det anser vi är helt fel.

Speciella ungdomsdomstolar bör också införas så inte omyndiga ställs inför samma domstolar som myndiga.

Barnkonton är ett annat förslag vi lagt fram och som även andra debattörer, som Jan Rejdnell, pratat mycket om. Dvs att barnbidrag (etc) ska placeras på ett speciellt konto som inte räknas in i familjens övriga inkomster. Tanken är att dessa pengar ska hjälpa till att täcka barnets behov och en skälig levnadsstandard.

Vid indikation på att kontot ej fullt ut kommer barnet till nytta ska de sociala myndigheterna, om möjligt i samråd med barnet men alltid utifrån barnets förutsättningar, utse en ny lämplig förvaltare av kontot. Detta skulle trygga alla barns ekonomiska situation oavsett föräldrarnas ekonomiska nivå.

Skolorna. Liberaldemokraterna gillar valfrihet. Vi vill ersätta skolplikten med en läroplikt och därmed göra det lättare för friskolor och hemundervisning. Men även här gäller principen om barn som blivande medborgare. Regleringar och kontroll för att garantera att barns rättigheter tilgodoses (med ett minimum av ingripanden i skolans eller hemundervisares arbete) behövs. Dessutom anser jag att det behövs någon sorts kontaktpersoner i skolorna som barn kan prata med. Dessa får inte vara anställda av skolan och måste komma utifrån. Vid mobbing, t.ex, är det ofta så att mobbade barn inte ens vågar prata med skolkuratorer eftersom de är en del av skolans personal.

Barn-ungdom och vuxen. Vi föreslår dessutom att tre huvudsakliga nivåer införs för att juridiskt hantera sådant som straffmyndighet och annat. Dvs barn, ungdom och vuxen. Det betyder inte att alla rättigheter ska läggas just vid 13 och 18 år. 13 åringar anser jag inte vara mogna att köra moped, t.ex.

Barnhus. Dessutom är det en bra idé att ha speciella barnhus för barn som misshandlas eller utsätts för övergrepp.

Andra idéer. Det finns andra idéer. Men både idéerna i och utanför Liberaldemokraterna kan lätt infogas i de två koncepten: barnbalk och barnkonto.

Framtiden då… Jag har personligen några idéer också…

Sen anser jag personligen att frågan om ungdomars rättigheter kommer att dyka upp mer och mer i framtiden. Kravet på sänkt rösträttsålder lär säkert fler föra fram. Speciellt eftersom omyndighetsförklaringen togs bort 1989 vilket betyder att icke läs- och skrivkunniga psykiskt handikappade personer med en 5-6 årings mentala nivå får rösta men inte en 14 åring med en 20-årings mentala nivå.

Förr eller senare kommer sådant som det i exemplet ovan eller frågan om barns rättigheter, att leda till ett krav på sänkt rösträttsålder är jag övertygad om. Hittills har Liberaldemokraterna sagt att det ska vara 18års gränsen som ska gälla. Personligen av en annan åsikt och anser att man stärker barns rätt genom att sänka åldern för rösträtt.

Dessutom anser jag att tjänstemanna ansvaret måste kombineras med en sorts ”lex sarah” för tjänstemän. Dvs tjänstemän ska, på ett sätt som följer strikta regler, ha plikten och RÄTTEN att anmäla missförhållanden inom sina myndigheter.

Det behövs andra idéer också!

Jag ska läsa några rapporter som kommit ut det senaste året och återkommer i detta ämne. Men undrar. Vilka idéer har ni? Hur stärker vi barns rättigheter?

PS

Sen anser jag att det behövs en kommission för mänskliga rättigheter i Sverige också. Men det ämnet återkommer jag till separat.