Libyen, Boforsskandalen och svenska lastbilar till Iran och Irak

2010 avslöjades det statligt helägda ”Rymdbolaget” försökte sälja ett system för flygburen övervakning till de libyska myndigheterna. Systemet skulle användas för att övervaka flyktingar i Libyen som kontrollerades av diktatorn Muammar al-Khadaffi. Det var SVT som avslöjade detta. SVT avslöjade också att handelsminister Ewa Björling (m) aktivt stödde affären, och hade hjälpt till med marknadsföringen mellan bolaget och diktaturen. 

”Vi kan hjälpa er att hålla efter flyktingsituationen utmed gränserna och ute på Medelhavet”, sa Rymdbolagets Björn Ohlson till Libyens handelsminister.

Affären stoppades tack och lov men samma övervakningssystem har Sverige efter denna skandal försökt sälja till diktaturens Bahrain.

Att sälja övervakningssystem är en sak. Att sälja materiel och utbildning för vapensystem en annan. 1981 avslöjades Telubaffären. Hur man utbildade libyska soldater i radarteknik och övervakning och offerterade radarsystem till landet.

Olle Westberg skrev detta om Telub när debatten om försäljningen av övervakningssystemen till Libyen var i full gång förra året:

”Telubaffären: Khaddafis grymhet ingen nyhet

I den svenska diskussionen om Muammar Khaddafi och skräckväldet i Libyen låter det ibland som om Khaddafi en gång var en hygglig politiker som på sistone blivit tokig. Ingenting är mer fel.

Redan på 1970-talet var det helt klart att Kadaffi lät verkställa politiska avrättningar, sände ut mordpatruller mot landsflyktiga dissidenter, hade hundratals politiska fångar och drev en politik präglad av fanatisk antisemitism.

En av 1980-talets stora svenska politiska skandaler var Telubaffären: Det helstatliga svenska försvarsföretaget sålde utbildning (bl a i kärnfysik och raketteknologi) till Libyen, ca hundra libyska kadetter påbörjade utbildning på Telub och Sverige offererade radarstationer och fjärrstyrningssystem för båtar till den libyska krigsmakten.

Jag var som riksdagsledamot drivande i att få stopp på eländet och medverkade sedan i journalisten Ingvar Hedlunds bok ”Ska Sverige utbilda terrorister?” Hedlund fick stora journalstpreiset för sina Expressen-avslöjanden om Telub.

Ingen borde ha blivit överraskad av grymheten i Kadaffis regim.”

Sådan är maktpolitiken, kan jag bara konstatera…

Telubaffären för oss över till ännu bisarrare affärer, nämligen det som är känt som Boforsskandalen.

Boforsskandalen

Samtidigt med detta exporterade Sverige, och den borgerliga regeringen, i hemlighet krut och annan vapenmateriel till Irak. Krutexporten skedde i samarbete med den Västeuropeiska s.k. krutkartellen. Både Irakexporten och Libyenprojektet (Telub) bör ha skett med natos godkännande.

Fast sossarna ska inte slå sig för bröstet. När sossarna kom till makten 1982 avvecklades i och för sig krutexporten till Irak successivt men istället drog Sverige, Bofors och Nato-krutkartellen igång krutexport till Iran (Via DDR, Jugoslavien och Bulgarien). Samtidigt skedde en explosiv ökning av antalet exporterade lastbilar till krigets Iran 1982-1983. Även snabbgående båtar (som användes som torpedbåtar av Iran) exporterades med regeringen Palmes goda minne.

Intresset för Boforsaffären, och de andra bisarra affärerna till mysiga arabiska diktaturer, är ganska litet just nu. Det kommer att dröja decennier innan vi får veta vad som egentligen skedde. Men nog låter det som en usel deckare: NATO exporterade krut och vapen till mullorna i Iran via Warschawapaktens DDR, Jugoslavien och Bulgarien via neutrala Sverige. Men så var det. Jag har själv läst de frisläppta dokumenten från 80-talet och kan bara i mitt stilla sinne undra vad som finns i de ICKE frisläppta dokumenten.

Lite vet vi… Steget är inte långt från Boforsskandalen till Iran-Contra skandalen i USA. Oliver North och co exporterade ju med Reagans och Bush goda minne, Sovjetiska vapen till den antikommunistiska Contrasgerillan i Nicaragua via DDR (!) samma bisarra mönster som ju till 110% bekräftats i Boforsskandalen. (Ett danskt skepp, Pia Vesta, fastnade i tullen i Panama, så avslöjades den skandalen.)

Maktpolitiken i slutet av det kalla kriget är så bisarr att jag knappt vet in eller ut. Å ena sidan konstant kärnvapenhot och maktbalans (där man var nära att utrota mänskligheten minst en gång, i atomkrig, pga datafel), å andra sidan detta bisarra samarbete mellan vissa delar av makteliten i öst och väst!

Vad har nu allt detta med de libyska affärerna att göra? Jo, denna maktpolitik måste upp i ljuset! Hemligstämplar måste lyftas och  det mesta av det som är HEMLIGT måste bli offentligt!

Hemlig maktpolitik dödade många hundra miljoner förra seklet, jag vill inte att lika många dödas detta sekel. Den svenska Libyenpolitiken är en liten del av galenskapen, men en ganska talande del av den!

Scaber Nestor om Libyen, artikel i Aftonbladet av Piratpartister om de libyska övervakningssystemen, Expressen om Telubaffären, Diakonia om Libyen och övervakning, Alliansfritt Sverige 2010, Alliansfritt Sverige igen, Rapport om affären med Libyen Svt, Svensk Övervakning på export (Rapport, Svt), Sverige ville hjälpa Libyen övervaka flyktingar (Svt rapport), Olof B: varför är det så tyst i Media om Libyenskandalen, Olof B: Flöden o kontroll om Libyen, Olof B: läs mer om Libyenskandalen, Lars Erick: hjälpa Libyen?, lars Erick: Ewa Björling och telub

PS ur en artikel i ETC om Exporten av lastbilar till Irak och iran:

1979, revolution i Iran och shahen fördrivs.

1980, Irak startar krig mot Iran.

Iran var Sveriges före detta vän. I Iran fanns det mycket svenska vapen, och andra vapen som behövde underhåll och ammunition. Iranierna kontaktade den svenska regeringen, och Bofors och alla möjliga. Man ville köpa vapen.

Irak kontaktade också den svenska statsledningen. Irak var också Sveriges vän, och köpte mycket lastbilar. Faktiskt 3245 stycken 1979.

1980, när Iran köpte 4 st svenska lastbilar då köpte Irak 2884 lastbilar av Sverige.

Den irakiska diplomaten som kontaktade svenska UD 1980 undrade om Sverige skulle sälja vapen till Iran. Fast han uttryckte det inte så utan, ungefär, ”Ni ska väl inte sälja vapen till Iran?”[9]

”Nej, det ska vi inte,” sa svenska UD. Men det uttalandet var inte utrikespolitik, fast det kom från UD, det var handelspolitik.

Kan man tjäna pengar på att säga att man inte ska sälja vapen? Kan man tjäna pengar på att lova Irak att man skall belöna det genom att inte sälja vapen till Iran? 1981 och 1982 då tjänade Sverige pengar i Irak samtidigt som man sa att man inte skulle sälja vapen till Iran.

1981 köpte Irak 6005 stycken svenska lastbilar. Det var 18,5% av hela den svenska lastbilsexporten, eller om man så vill, var femte lastbil som exporterades från Sverige rullade upp på ett skepp som seglade iväg till Irak. 1982, köpte Irak färre lastbilar, men ändå 4004 stycken, ungefär 12% av hela den svenska lastbilsexporten det året. Sverige hade erövrat en fantastisk marknadsandel i Irak.

Men löftet var falskt, i hemlighet exporterade Sverige stora mängder vapen och krut till Iran. Palme som hade blivit utsedd till fredsmäklare i kriget åkte skytteltrafik mellan Sverige och Irak och Iran. Boforsdirektörerna åkte också flitigt till Iran liksom UD:s specielle handelssekreterare Carl Johan Åberg. Åberg vars namn figurerar i alla större svenska vapenaffärer.

Och Sverige blev en av Sveriges viktigaste krigsmaterielleverantörer. Krut till haubitz kanoner, krut till handgranater, och krut till kalaschikowgevär. Hundratals ton krut och 40 boghammarbåtar, bland annat. Dessutom organiserade Bofors vapen och krutleveranser från hela Europa till Iran, från Norge, Finland, Storbritannien, Belgien och från Frankrike.[10]

1983 visste irakerna det. Irakerna blev förbannade. 1983 så köpte dom inte 4004 lastbilar utan 207, och året därpå importerade Irak 27 lastbilar från Sverige.

Lastbilsmarknaden i Irak försvann och lastbilsmarknaden exploderade.

1980, köpte Iran lastbilar av Sverige igen, 4 stycken.

Men det var en början, marknadsandelen var återuppstånden och växte, 1981 var det 231 st, 1982 var det 1629 st och 1983 var det 2316 stycken svenska lastbilar som exporterades till Iran.

1984, då köpte Iran 5301 stycken lastbilar av Sverige. Det var mycket och 13,6% av hela den svenska lastbilsexporten. Mer än var tionde lastbil som rullade ut ur dom svenska fabrikerna skeppades iväg till Iran.

”Mottagaren betraktade vapenleveranser som ett lackmustest på förhållandet mellan köparen och exportören.”

De med insyn säger i och för sig att det var SVERIGES regering som skiftade fokus för exporten till Iran istället för Irak. Borgarna ville satsa på Irak, sossarna på Iran. Men uppräkningen i artikeln ovan är avslöjande ändå.

Sanning, förbannad sanning och statistik!

Brottslighet och invandring är ett känsligt område att debattera. Det såg vi i Gudmundssondebatten. Dvs i den debatt som kom igång efter att SvD:s skribent Per Gudmundsson skrev artikeln ”Brottslighet bland invandrare borde oroa politiker”. Hela debatten polariserades. ANTINGEN hamnade  man in i ett resonemang som var generaliserande i praktiken ”muslimer gör”, ”afrikaner är” eller liknande,  ELLER så sa man att ”allt Gudmundsson säger är skit” han är en ”ärkerasist”…

Polarisering är farligt, det gör att vi inte ser nyanser.

#fail!

Som antirasist vill jag ha FAKTA, evidens!

    1) För det första är människors bakgrund jäkligt viktig för vad vi blir. Betyder kulturer verkligen så lite för människor att de inte på gott och ont formar oss. Klart de gör! Världen är inte en Bullerbyidyll. Det finns hederskultur, kvinnoförtryck, rasism, hat, homosexualitet och värderingar vi majoritetssvenskar lämnat bakom oss där ute i världen. Kulturkrockar kan ställa till problem. Speciellt då ett samhälle redan har problem med utanförskap, att folk inte litar på de som styr, sociala skillnader, etc. Som antirasist vill jag veta vad som är problemet för att kunna lösa det.

    2) Att vilja ha statistik som visar vilka invandrargrupper som döms för brott är inte bara en grej Sverigedemokraterna vinna på. Även jag som antirasist vinner på. Jag skulle vilja visa hur invandrare diskrimineras av rättssystemet, och kunna bevisa den misstanke de flesta har att sker, men det går inte för det finns ingen vettig statistik! Man kan se vilka kulturer folk som MISSTÄNKTES kom från men inte vad som skedde i domstolen! Statistik om utanförskap, hedersförtryck, fattigdom, brottslighet och liknande bland människor som kommer från andra delar av världen kan hjälpa oss att hjälpa dem.

    3) Vi har redan en oerhörd maktlöshet och ett politikerförakt bland folk. Det blir bara värre av att politiska beslut fattas utan fakta!

Det visar att det här med brottslighet inte bara är svart och vitt. Både rassar och antirassar förlorar på att vi inte tar fram den där statistiken!

Demokratiunderskott (understatement of the week)

Punkt tre ska jag förklara lite närmare.

Jag är antirasist. Jag vill öka invandringen och helst ha den fri framöver. Men jag måste säga att Sverigedemokraterna och Politiskt Inkorrekt har rätt när de säger att vanliga medborgare aldrig var med och fattade beslut om att invandring i så pass stor skala som vi sett de senaste decennierna skulle ske. Sånt skapar bristande respekt för demokratin. Till och med gamla mamma har funderat över det. ”men vi var väl tvungna”, säger hon. Hon jämför politik med väder. Det är bara sånt som sker…

Regeringar har fattat många sådana beslut, bra och dåliga, över huvudet på folk. Jag gillar avreglering och frihandel men måste ju erkänna att det aldrig var nån debatt om vi skulle avreglera ekonomin i så pass enorm skala som vi gjort sen 60-talet. Svensken fick inte vara med. Inte heller fick svensken vara med och besluta om Sverige skulle vara neutralt eller gå med Nato, eller om vi skulle vara neutrala utåt men i hemlighet knutna till Nato som vi var under hela Kalla Kriget.

Tacka fan för att vi får sånt som Sverigedemokraterna och Politiskt Inkorrekt när politiker bara låter oss medborgare vara med och bestämma om små skitsaker, cykelställ och hundbajslådor, typ… Knappt det ens för övrigt!

Mikael Holmström – Den dolda Alliansen (del 2, Jalta avtalet)

Min läsning av Mikael Holmströms bok går långsamt. Men här är del 2 av recensionen. Del 1 kan läsas här. Holmströms bok avslöjar detaljer om att Sverige var hemlig Natomedlem under alla de år Sverige officiellt sett skulle vara neutralt. Men den visar den också hur galet det hemliga politiska fulspelet, kalla det maktpolitik eller geopolitik, är, och hur nära vi var ett tredje världskrig, och atomkrig, under det kalla kriget. Nu när Osama är död är boken aktuellare än någonsin eftersom Osama bin Ladin var ett DIREKT resultat av stormakters fulspel.

Men min recension av denna bok handlar inte bara om det Mikael Holmström skriver, utan kanske mer om allt det som inte kommit med i boken. Denna gång ska jag skriva om några saker som inte kommit med i boken.

Det kalla kriget var ingen slump. Redan i oktober 1944 beslöt Churchill och Stalin att dela Europa mellan sig (utan att USA:s president Franklin Delanore Roosevelt var med på det).

Idag på morgonen läste jag om Jaltaavtalet som Churchill och Stalin slöt i boken, och tänkte på vad jag läst tidigare i källorna om avtalet.

Jalta symboliserar ALLT jag hatar med maktpolitik och globalt fulspel. När jag var tonåring läste jag citaten om hur Churchill och Stalin delade Europa mellan sig i Bra Böckers Världshistoria, och i det ögonblicket föddes mitt hat mot det politiska fulspelet. Och ju mer jag läst om denna Moskvakonferens ju mindre tycker jag om Winston Churchill som historisk person. Han gjorde en hel del ”bra” i kampen mot Hitler men var för spritt språngande galen; ett svin, på ren svenska!

Det kalla kriget föddes inte 1947 när Sovjets arméer marscherade fram i Östeuropa. Churchill protesterade mot Sovjets frammarsch, men han kan knappast ha varit förvånad eftersom han varit med och beslutat om att Sovjet skulle styra över Östeuropa.

I Jalta diskuterades Polens femte delning först.

Det är absurt i sig eftersom Polen var det första offret för Hitler i kriget och en av de allierade länderna. Men nej, landet skulle ”få” nya gränser. Miljontals tyskar skulle tvingas bort från traditionellt tyska områden och miljontals polacker från polska. Ett lidande utan like, bara för att ge Stalin och  Churchill det de ville ha!

Efter att ha kommit överrens om att ändra Polens gränser (och krympa Polen) gick man över till att dela Europa. Man la fram ett papper på bordet och bestämde hur stort inflytande Storbritannien respektive Sovjet skulle ha i olika delar av Europa.

Då lät det så här (enligt de oficiella papperna, ”Records of Meetings at the Kremlin, Moscow, October 9-October 12, 1944″:

”Churchill and Eden reached Moscow on October 9. That night they met with Stalin and Molotov in the Kremlin, without Harriman. After some discussion on Poland, Churchill came to his main point: ”Let us settle about our affairs in the Balkans.”

He then proposed to Stalin a formula for early postwar British and Soviet influence there.

”So far as Britain and Russia are concerned,” he ventured, ”how would it do for you to have ninety percent predominance in Rumania, for us to have ninety percent of the say in Greece, and go fifty-fifty about Yugoslavia?”

As this was being translated, Churchill enlarged on it by writing thepercentages on a scrap of paper and including reference to Bulgaria and Hungary, with a 50-50 split for the latter. Calling it a ”naughty document,” he pushed the paper across the table to Stalin, adding that ”the Americans would be shocked if they saw” how crudely he had written it.

After a pause, Stalin made a large check mark on the paper with his blue pencil and sent it back across the table. A further silence, and Churchill spoke. Apparently he felt sheepish in having so easily disposed of several countries and many millions of people. ”Let us burn the paper.”

”No,” answered Stalin, ”you keep it.”

Then Churchill and Stalin fell to detailed discussion — not only about the countries already mentioned but also about Turkey and the Dardanelles, and the futures of Germany and Italy. Here Churchill insisted he ”would like the Soviet Union to soft-pedal the Communists in Italy and not to stir them up.” He seemed to tie this to the Italian vote in the United States, implying that American occupation troops could not be expected to withdraw after the war if there were ”trouble in Italy.” Stalin seemed to get the point. Claiming that he could not control Palmiro Togliatti, the head of the Italian Communist Party, he nonetheless added that Togliatti ”would not start an adventure in Italy.”

As for the Balkan nations, Stalin and Churchill agreed that Molotov and Eden should refine the percentages. Accordingly, next afternoon Eden found himself haggling with Molotov over the numbers.

Molotov: ”If Hungary was 75/25, then Bulgaria should be 75/25 and Yugoslavia 60/40.”

Eden: ” Hungary 75/25; Bulgaria 80/20; Yugoslavia 50/50.”

Molotov: ”If the figure for Bulgaria had to be amended then Yugoslavia would also . . . have to be changed.”

Eden: ”With regard to Hungary we had made a concession.”

Molotov: ” Hungary bordered on Russia and not on Britain.”

And so it went. Uncomfortable at being forced to bargain like a peddler over the fate of nations, Eden said he was ”not interested in figures.”

The talks ended that night unresolved. But next afternoon Molotov, undoubtedly having consulted with Stalin, proposed ”80/20 for Hungary and Bulgaria, and 50/50 for Yugoslavia.” Eden promptly agreed.

The bargaining finished, Churchill now had to face the Americans. To Harriman in Moscow he revealed the details of the ”percent agreement” bit by bit over the next few days.

On October 10 Harriman was present at lunch when Churchill and Stalin finished drafting a message to Roosevelt about their agreement. When Harriman observed that Roosevelt wanted all major questions decided by the Big Three, Stalin said he was ”glad to hear this” and shook Harriman’s hand behind Churchill’s back. ”

/ Hämtat från Stalin, Churchill and Roosevelt Divide Europe, Book by Remi Nadeau; Praeger Publishers, 1990. ”The following discussions in Moscow over the ”percent agreement” are recorded in PREM 1944, 3/434/2-5, ”Records of Meetings at the Kremlin, Moscow, October 9-October 12, 1944″; Winston Churchill, Triumph and Tragedy ( Boston, 1953), pp. 227-234; Martin Gilbert, Road to Victory ( London, 1986), pp. 989-1001; Anthony Eden, The Memoirs of Anthony Eden, Earl of Avon, vol. 2, The Reckoning ( Boston, 1965), p. 559; W. Averell Harriman and Elie Abel, Special Envoy to Churchill and Stalin ( New York, 1975), pp. 356-358; FRUS, Diplomatic Papers, 1944, vol. 4, pp. 1009-1010; Sir Llewellyn Woodward, British Foreign Policy in the Second World War ( London, 1962), p. 308.”

Och massutrotningen av judar då? Nej, om det var det tyst… Inte ett ord. Det alla vet idag är att både Churchill och Stalin visste om utrotningen men försökte inte t.ex. bomba järnvägarna som ledde fram till förintelselägren.

Om man har ett uns moral i kroppen så förstår man att sådana överrenskommelser bara bäddar för nya konflikter. Enbart hanteringen av Polen i sig bevisar den moraliska galenskapen hos dessa segermakter. Delningen av Europa i maktzoner mellan demokratiska länder och Stalins terrorvälde likssom bara förtydligar det.

Precis som hanteringen av Europa efter första världskriget bäddade för ett nytt krig, bäddade Jaltaavtalet för det kalla kriget.

Och hanteringen av Afghanistan under 80-talet bäddade för Osama Bin Ladin, liksom USA:s, britters och fransmäns stöd till Saddam bäddade för att Saddam i Irak kunde sitta vid makten.

Det är inte konstigt att vi fick ett kallt krig. Det var det man skapade den 9:e oktober 1944 i Moskva. Vill vi förändra världspolitiken och skapa en globalt god säkerhetsmiljö,  är det fulspel och maktpolitik vi ska kräva ett stopp för!

Läs även LIBERALDEMOKRATERNA om Frankenstein och hans monster…

Och för den som vill ha bevis om fulspelet kring Afghanistan: Zbiggy Brzezinski om ”krisbågen” (läs sidan två framför allt)…

Mikael Holmström – Den dolda Alliansen (del 1)

Den dolda alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser har jag fått hem i brevlådan idag. Författare är SvD journalisten Mikael Holmström. Boken har getts ut av Atlantis förlag. Boken handlar om säkerhetspolitiken mellan andra världskriget och år 2000 och berör ett område som är kontroversiellt, nämligen Sveriges hemliga samarbete med NATO under många, många år. Under den tid då Sverige ganska öppet kallades för NATOs 17:e medlem. Alla ledande politiker och journalister i Sverige, och resten av världen visste det, och alla i ledande position i Sverige, alla utom Sveriges invånare, som trodde vi var neutrala.

Hur kom det sig att vi inte blev medlemmar i NATO öppet? Varför ljög och bedrog ALLA politiker vid makten Sveriges befolkning genom flosker om vår neutralitet? Hur likriktades massmedia så att INGEN någonsin sa ett skvatt om det som ledande journalister kände till? Varför fick vi inte veta?

Saken är viktig för även idag sker ett politiskt spel. Ska vi lita på myndigheterna som säger att de inte alls vill kontrollera oss med datalagringsdirektivet t.ex.

I en serie bokrecensioner ska jag recensera och citera det jag läser och delge mina egna erfarenheter och sånt jag vet om perioden som diskuteras. Detta är del 1 i en serie som kan bli riktigt, riktigt lång!

På bokryggen kan man läsa:

”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” – så löd formeln som trummades in i oss svenskar under Kalla kriget. Men någon svensk försvarsplan för neutralitet fanns inte. I största hemlighet samarbetade Sverige med NATO-länderna i en omfattning som hittills hållits dold för svenska folket. I ”Den dolda alliansen” avslöjas en informell allians med hemliga möten, signalförbindelser och krigsförberedelser med NATO-grannarna Danmark och Norge.

Skandinavien var en enhet med en gemensam fiende: Sovjetunionen. USA såg oss som ”NATO:s sjuttonde medlem”. I krig kunde amerikansk militär hjälp landa i Sverige inom några dygn.

Redan i fred pågick underrättelsesamarbetet västerut. Vid kriser aktiverades de dolda nätverken. Samverkan i krig hade förberetts genom en rad hemliga åtgärder: resor av nyckelpersoner, krigsspel och specialenheter – inklusive en svensk motståndsrörelse. Även Finland hade diskreta kontakter västerut. ”

Har vi verkligen haft mediacensur i Sverige? Har vi det ännu? Och hur funkar denna mediacensuren? Om det var så att alla visste att Sverige egentligen var hemlig medlem i NATO, varför i helskotta sa ingen något?

Intressanta frågor, eller hur?!

Mer läsning: Svd, dagens PS

Läs även andra bloggares åsikter om Nato, Olof Palme, försvarspolitik, Sovjetunionen,försvaret, utrikespolitik, galenskap