Ur boken ”Därför är jag republikan” 1955:
(…) Att överheten var tillsatt av Gud fick jag lyckligtvis veta redan i tidiga år. I likhet med andra svenska undersåtar fick jag lära mig i småskolan i förklaringarna till fjärde budet i Luthers Lilla Katekes: ”Hvar och en vare underdånig den maktägande överheten. Ty ingen överhet finnes utan av Gud”. Det var ett klart och rent besked, som ett litet barn förstod. Luther förklarade också, att fjärde budet krävde att vi skulle lyda inte bara våra föräldrar, utan också ”våra herrar” som ”enligt Guds förordning hafva faderlig makt öfver oss” – överhet. lärare, husbönder. Dessa myndighetspersoner hade ett gudomligt uppdrag att ”faderligen vårda sig om oss och hvar på sitt sätt befrämja vår sanna välfärd”.
Varje tänkande skolbarn måste tycka, att allt detta var omtänksamt ordnat av Gud.
Under de första åren av min skolgång hade Gud tillsatt en högerregering i Sverige, den Lindmanska ministären. Men år 1911, när jag hade hunnit bli 13 år gammal och börjat läsa tidningar och intressera mig för politik, avgick Lindmanska regeringen och i dess ställe förordnade Vår Herre en vänsterregering under Staaff. Denna ombytlighet hos den Allsmäktige förbryllade mig något. Under en katekestimme frågade jag därför min lärarinna: Höll Gud med högern eller vänstern? Tyvärr fick jag endast en blid åthutning som upplysning i ämnet.
I begreppet överheten ingår inte bara statsråd, landsfiskaler och taxeringsintendenter, utan det innefattar först och främst Hans Majestät konungen och Dei gratia rex. Redan i våra äldsta bevarade kungabrev, som är från konung Knut Erikssons tid, förekommer uttrycket ”med Guds nåde”. Formelns användning är numera något inskränkt i Sverige, men den gudomliga legitimationen – vi gustaf adolf med guds nåde – nyttjas fortfarande vid promulgation av lagar och kungliga brev. Den fyller troligen alltjämt en uppgift hos ett lydaktigt och rojalistiskt sinnat folk.
Och givetvis kan en sann och rättrogen monarkist icke i sitt hjärta betvivla, att vår nu regerande dynasti är av gudomlig härkomst; dylika tvivel skulle ifrågasätta dess sanna legitimitet. Bernadotterna kommer från goda familjer ur strävsam fransk medelklass. Men en verkligt lojal rojalist och undersåte låter sig naturligtvis icke förvillas av de historiska fakta som påstår att stamfaderns far var sakförare och att stammoderns föräldrar innehade manufakturaffär.
[…]
Glansen och skimret från kungatronen, som ännu i dag bländar de troende folken, kommer från magisk källa och har uppstått ur vilda folkstammars gudariter och gudakult. Konungadömet är skapat av magin och övertron. Konungens Majestät skall hållas i helgd och vördnad, stadgas det i vår svenska regeringsform; paragrafen har uppkommit ur föreställningen om konungen som ett sakralt och övermänskligt väsen.
Det monarkiska statsskicket är sålunda ett uttryck för en uråldrig vidskepelse, som ännu hålles vid liv hos några västerländska kulturfolk, bland dem det svenska folket.
[…]
Vårt äldsta kungadöme, som har sitt säte i det gamla Sveariket, synes i princip ha varit ärftligt. Längre fram i tiden blev Sverige ett valrike. Under senmedeltiden regerade endast valkungar. I landet hade utvecklat sig en bondedemokrati av en styrka, som var märklig för tiden, och allmogen behandlade sina kungar tämligen respektlöst: Från Magnus Ladulås till Gustaf Vasa blev sju stycken monarker fördrivna från tronen. Så återinförde ju Gustaf Vasa det ärftliga kungadöme, som vi sedan fått behålla. Han brukade Sverige som en storbonde brukar sitt hemman. Gustaf I betraktade Sveriges rike som sin helt privata egendom och besittning, vilket liksom hans övriga ägodelar skulle gå i arv inom hans släkt i evärderliga tider.
Det är det ärftliga kungadömet, som uppvisat den segaste livskraften. Ingen modern stat har valkonung. Men den konstitutionella monarkin är en relativt ny företeelse, som uppstått under de senaste århundradena. Den grundar sig, kortast uttryckt, på ett kontrakt emellan kungen och det suveräna folket, vilket skall utgöra en garanti emot enväldets godtycke. Det begränsar konungens makt mer eller mindre – i vissa länder, bland annat i Sverige, ända därhän att han är berövad all reell maktutövning och sitter kvar på tronen endast som symbol för Rikets Majestät med huvudsakligen representativa uppgifter.
Den konstitutionella monarkin skulle således icke, om konungen verkligen fungerade enligt grundlagarna, innebära någon form av begränsning av folkstyret. Men i en demokratisk stat kan det ärftliga kungadömet icke godtagas av skäl som i det följande skall framläggas:
Rikets högsta ämbete bör icke besättas genom börd eller arv, alltså av slumpen, utan genom ett av folket verkställt val bland personer som genom ådagalagda egenskaper visat sig vara skickade för detsamma. Även för de lägsta ämbeten krävs det vissa bestämda meriter, och varje ämbete tillsättes, när lagen följes, genom en tävlan på jämlik fot emellan de sökande. För en konsekvent bekännare av den mänskliga jämlikhetens idé är det en stötande tanke, att det allra högsta ämbetet skall ärvas. I ett demokratiskt samhälle strävar man att åt medborgarna genomföra så lika startmöjligheter i livet som möjligt. Men själva vårt svenska statsskick, den ärftliga monarkin, upphäver jämlikhetsprincipen.
Paragraf 3 i regeringsformen stadgar att konungens gärningar skall vara för allt åtal fredade. Självklart borde rikets högsta ämbete också för innehavaren medföra det högsta ansvaret. Men lagen betraktar monarken som en helt oansvarig person. Det finns en maxim som utgör själva grunden för ett rättssamhälle – budet som lyder – Alla medborgare är lika inför lagen! Det är teoretiskt möjligt att även en monark kan begå lagstridiga handlingar, men de skulle alltså icke kunna beivras. I och med att en enda person upphöjes ovanför lagen upphäver vårt statsskick även det demokratiska rättssamhället.
En fullt genomförd demokrati kräver sålunda republik med ett folkvalt statsöverhuvud. Dock anser jag de båda skäl som ovan anförts för monarkins avskaffande vara mindre väsentliga än ett tredje, som icke är av politisk natur. Detta tredje skäl framträder med stor styrka i det aktuella läget i vårt land, i Sverige av år 1955. Det faller oss dagligen i ögonen och pockar på uppmärksamhet; det fordrar en utförligare behandling.
I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Denna undersåtlighet kräver sina offer i de bästa kretsar. Jag har sett högt bildade personer, som i andra sammanhang har ådagalagt intelligens, mista sin mänskliga värdighet inför en kunglig person: I närvaro av en medlem av kungahuset har de alldeles tappat koncepterna och stått där som förvandlade och stammat i förvirring och betett sig på ett sätt som närmast kan kallas fjantigt. Kungadömet frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den börja ryggen inför överheten. Kungligheten får undersåtarna att förnedra sig själva även om det inte är deras avsikt. Till konungen och hans hov hör lakejen, och kungadömet har alltid alstrat lakejsjälar eller vad vi kallar hovmannamentalitet: Denna beskäftighet hos människor, som i varje situation är beredda att stå sin härskare till tjänst.
ur Vilhelm Mobergs ”Därför är jag republikan” från 1955.
Läs även andra bloggares åsikter om Vilhelm Moberg, republik, monarki, Victoria, kungahuset, rojalism, kronprinsessan
Oscar II var den sista svenska kung att krönas, men hans mantel hängde över silvertronen 1973, när lillprinsen höll sitt trontal och blev Carl XVI Gustaf. Tv-tittarna kunde välja mellan att förtjusas av drabanterna och de kungliga insignierna – eller att avfärda alltihop som trams. Huvudpersonen hade inget val.
Demokrati 