Vanvård i social barnavård under 1900-talet

Regeringen har publicerat en utredningar om vanvården av fosterhemsplacerade barn enligt LVU.  Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården. SOU 2011:9. Utredningen är en uppföljning av en tidigare utredning, Vanvård i social barnavård under 1900-talet SOU 2009:99. Det som INTE utredningarna går igenom är hur detta kunde ske och varför de som varnade för vanvården på många fosterhem och institutioner, förlöjligades och kritiserades.

Det är dags att vi lär av historien. Och att vi återupprättar de som en gång i tiden gick mot strömmen och varnade för vanvården.

Problemet med fosterhemsplaceringarna

Tiotusentals barn har placerats på fosterhem eller institution. De flesta av dem har haft det bra, men VÄLDIGT många, alltför många, har haft ett helvete.

Kritikerna har länge varnat för att barnen placerades ut på insititutioner och hos familjer, utan att man hade någon egentlig insyn i hur de hade det. Om man studerar SOU 2009:99 från 2009 ser man att lagen bara sa att tillsyn skulle göras, inte hur, eller hur ofta den skulle göras. Denna luddighet i lagen gjorde att tjänstemännen ansåg att de hade fullföljt lagen till punkt och pricka, även om de inte gjort ett piss, för att prata ren svenska.

På 80-talet och 90-talet kallades kritikerna för extremister. ”Vi gör ju tillsyn enligt lagen och följer noooooga alla barn”, sa man…

Det skrämmande är att de LVU-placerade personer som delat med sig av sin berättelse till utredningen, säger att de i de flesta fall inte minns att det gjordes några hembesök alls, eller att det gjorde MYCKET få. Hur som helst lyssnade man inte till barnen.

”Lovisa har under sin barndom och uppväxt haft många kontakter med den sociala barnavården men har inga minnen av verklig tillsyn eller att tillsynspersonalen brydde sig om henne. Det värsta var, berättar Lovisa, att alltid vara ensam och övergiven.” Ur referat person 203, kvinna född på 1970-talet.

Utredningens resultat

Utredningen från 2009 är intressant. Det är ett litet fåtal som hörts, bara runt 400 personer, men det de kommit fram till i intervjuerna är hårresande.

Totalt ingår 404 personers berättelser om vanvård och övergrepp i denna rapport…. Den äldsta var 86 år vid intervjutillfället…. Sammanlagt har de 404 intervjupersonerna uppgivit 1 403 placeringar…

Intervjupersonerna uppger inte att de blivit utsatta för vanvård på alla placeringar, men många blev utsatta under flera placeringar.  Försummelse och integritetskränkning är vanligt En stor majoritet av de intervjuade (87 procent) har berättat att de varit utsatta för försummelse. De vanligaste övergreppen handlar om integritetskränkning och övrigt fysiskt våld. Alla övergripande vanvårdskategorier utom fysiskt  våld med tillhygge och hot har drabbat mer än hälften av alla intervjupersoner…

De förövare som utpekats i intervjupersonernas berättelser har främst varit fosterföräldrar och institutionspersonal.  Anmärkningsvärt är att representanter för social barnavård flera gånger återkommer som förövare när det gäller försummelse.

Av de 404 intervjupersonerna har 85 procent berättat om övergrepp och försummelse i fosterhem. 62 procent har berättat om övergrepp och försummelse i institution och 12 procent i andra placeringar.  Den typ av vanvård som endast förekommit i fosterhem är bisarr vanvård, en form av fysiskt och/eller psykiskt skadliga tvång, regler och straff med absurda inslag. Den vanvård som främst rapporterats från fosterhem är utnyttjad i arbete, integritetskräkning och sexuella övergrepp.  Ingen typ av vanvård utmärker sig särskilt för institutionerna. I ett första intryck verkar det som att vanvård främst skulle ha förekommit i fosterhem. Resultatet kan bero på vilka personer utredningen har nått. Forskning har visat att barn- och ungdomar som placerats på institutioner som skulle korrigera deras beteende, t.ex. ungdomsvårdsskolor, uppvisar en  högre överdödlighet och social utslagning än andra placerade barn. Resultatet kan således till viss del bero på vilka personer som har haft möjlighet att delta i utredningens intervjuer.

Från foliehattar till människorättskämpar

Nu har regeringen beslutat att ge skadestånd till alla som fått sin barndom förstörd pga försummelser från de sociala myndigheterna. Bra så!

Men ska vi lära av historien måste vi också göra tre saker till.

1) Regeringen måste formellt upprätta ALLA som varnat för problemen inom socialvården, och be även dem om ursäkt. En utställning på Levande historia där varningarna kontrasteras med korkade politikers, och tjänstemäns, uttalanden och handlingar vore på plats. (Eller ska vi vänta 50 år tills alla hjältarna som varnade är döda?)

2) Regeringen måste utreda hur detta kunde ske och vad som skedde med alla varningar som kom in, oavsett varifrån de kom, dvs från foliehattar, knäppgökar, professorer, advokater, politiker, journalister och drabbade.

3) Regeringen måste utreda hur sådant ska undvikas framöver. Föreslagsvis genom tjänstemannaansvar.

Svd 1996: ”Många barn i Motbjudande geschäft”

Till sist ett exempel på en röst, Anita Ankarcrona,  som i SVD, Brännpunkt 1996 21/6, försökte varna. Hur behandlades dessa varningar från henne?

”Socialstyrelsen borde uppmanas dels att diskutera utplaceringen av barn, dels att höja kompetenskraven på socialsekreterarna så att de kan handla med insikt och känsla, i stället för makt och prestige.”

De senaste månadernas press, TV och radio har i ett stort antal artiklar och program fört oss in på socialstatens dunkla bakgårdar. Det har skett när man avslöjat hur denna ”goda viljas” apostlar, dvs socialsekreterarna, med prestigefylld inkompetens hemsöker familjer. Det må vara kulturegna invandrarmiljöer, utsatta familjer i kris, mor- och farföräldrar som vill ta hand om sitt barnbarn – eller provocerade incestanklagelser.

Barn slits upp och placeras ut i vilt främmande miljöer. En handling som de flesta nationer och kulturer finner helt otänkbar. Det finns förvisso fall där missbruk och våld gör en varsam förflyttning av barnen absolut nödvändig, men då borde den ske till ett närområde av släktingar och grannskap.

En nyligen (24/5-96) framlagd doktorsavhandling vid Socialhögskolan i Lund (Bo Vinnerljung, Fosterbarn som vuxna) visar i en mycket omfattande syskonstudie av fosterbarns utveckling, jämfört med de syskon som vuxit upp hemma, att det är lika riskfyllt att växa upp i fosterhem som i svaga, utsatta familjer. Ingenting blir bättre. Vinnerljung har använt arkiv- och registermaterial, dvs studerat objektivt mätbara faktorer som skolgång, utbildning, sjukdom, kriminalitet, självmord etc.

Det svåraste, dvs de känslomässiga konsekvenserna ryms av naturliga skäl inte inom en sådan undersöknings ramar. De upplevelserna är dock allom välbekanta, genom dessa dagars högst motiverade mediala uppmärksamhet. Man frågar sig varför avhandlingens resultat inte förs fram och diskuteras, trots att Socialstyrelsen sedan några månader tillbaka anställt Vinnerljung.

Andra intressen inblandade?

Om nu allt vackert tal om ”barnets bästa” verkligen är vägledande, varför framhärdar man då i detta agerande – till ringa ”nytta”? Finns det andra, icke redovisade intressen inblandade?

Det synes så.

Det finns en sida av omhändertagande enligt LVU (lagen om vård av unga) som det sällan talas öppet om; de höga ekonomiska ersättningar som utgår till fosterhemmen och HVB-hemmen (Hem för vård och boende). Det är en verksamhet som omsätter enorma belopp – utbetalda av kommunerna. Med tanke på det statsbärande partiets moraliskt indignerade uttalanden om att ”man inte får tjäna pengar på barn” är LVU-fallens ekonomiska sida värd en betraktelse.

Här redovisas några kalla fakta.

Sverige har drygt 10.000 omhändertagna barn. Den lägsta ersättningen är 7 000 kr per månad varav 4 000 kr betraktas som omkostnad och är skattefria. (Större omkostnader som skidor, cykel, i förekommande fall även fjällresor kan debiteras direkt till socialtjänsten). Det blir i runda tal 100.000 kr. om året. En enkel multiplikation av 10.000 barn gånger 100.000 kr blir en miljard!

Men detta räcker inte! Långt därifrån. En arbetslös kvinna i Västsverige får en lön på 30.000 kronor i månaden för omhändertagandet av två förskolebarn. En familj i Norrland får 22.000 för en autistisk pojke.

1 500 kronor om dagen

Omhändertagandet av ett svårskött barn med missbruk, eller handikapp som autism eller epilepsi kan ersättas med upp till 1500 kr om dagen. – Rätt läst! Om dagen! Månadsinkomster mellan 20.000 och 30.000 kronor är således inte ovanliga, men det finns fall som närmat sig 50.000 kronor per månad.

Dessa är blott några av många exempel. Tillsammans med de administrativa kostnaderna (advokat Lennart Hane har beräknat att LVU-ärendena sysselsätter en medelstor svensk stad) kommer man upp i svindlande belopp.

Vilken ensam mamma med ett eget svårskött barn får ett liknande ekonomiskt stöd av socialtjänsten?

Men inte nog med det. De ovan nämnda HVB-hemmen tar gärna hand om flera barn. Ett hem (Brickebacken familjehem AB utanför Örebro) drivet av ett äkta par mottog drygt 4 miljoner kommunala kronor per år innan det flyttade till annan ort, medförande tre av de sju barnen. (Här hänvisar jag till Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB, Göteborg, ombud för ett av de omhändertagna barnens familj.)

I Göteborgstadsdelen Gunnared har 45 ungdomar omplacerats på olika behandlingshem, som i år kommer att kosta nästan 24 miljoner kronor. (Arbetet, 18/5 -96). Lägger man till de barn som är placerade i familjehem (dvs fosterhem) blir kostnaden drygt 30 miljoner. Siffrorna kan jämföras med den totala barnomsorgen som för Gunnareds 1400 småbarn är 75 miljoner.

Man vill då gärna tro att HVB-omhändertagna barn och ungdomar får en ytterst kvalificerad vård och behandling. Kostnaden per barn är ju ändå omkring 1/2 miljon kronor per år.

Men det är dessvärre inte självklart. I nyss nämnda Brickebacken hade ingen av de sex anställda (varav minst tre tillhörde familjen) någon utbildning för att ta hand om barn. Lämplighet och tillstånd att driva HVB-hem och s k behandlingshem skall utfärdas av länsstyrelsen, men några formella krav på strikt yrkesmässig kompetens tycks inte föreligga.

Stora belopp

Jag ifrågasätter givetvis inte alla familjehems omsorg och motiv. Men faktum kvarstår; det är så stora belopp involverade att en diskussion är nödvändig.

Socialsekreterares och socialnämnders nit i dessa ärenden kan illustreras med ett rättsfall: I början av 1996 beslöt ordföranden i Sociala distriktsnämnden nr 13 i Stockholm att två små pojkar cirka 2 och 3 1/2 år gamla (den ene cp-sjuk) omedelbart skulle omhändertas och skiljas från mamman.

Detta enligt 6 § LVU, som ger socialnämnden rätt att fatta ett sådant beslut om den anser att vård inte kan avvaktas, eller att en fortsatt utredning allvarligt kan försvåras. Beslutet fastställdes några dagar senare av länsrätten.

Den psykiskt ansträngda ensamstående mamman – det handlade ingalunda om missbruk – hade något år tidigare kontaktat socialbyrån och då fått viss avlastning i hemmet på grund av sin cp-sjuke son. Efter polisanmälningar från två personer samt uttalanden från daghemspersonalen, som bl.a. ansåg att hon var ”ryckig, oförutsägbar och skötte barnen mekaniskt” (?), slutade socialtjänstens trakasserier av en stark men hårt pressad mamma, med att barnen omhändertogs.

Den unga kvinnan och hennes små pojkar var i uppenbart behov av tillfälligt stöd. För att kunna vara tillsammans – inte för att skiljas.

Vid länsrättens (rotel 46) kommande förhandling avslog man dock i sin dom socialnämndens yrkanden om fortsatt omhändertagande. Pojkarna skulle få återvända till modern. En dom som måste uppfattas som rättfärdig. Men vem tar ansvar för det känslomässiga lidande och den ångest som socialtjänsten åsamkat pojkarna och deras mor?

Idag, när allt handlar om besparingar, när man till och med anser att de 30 000 barn som förlorat en eller båda föräldrarna skall bidra till statsfinanserna med 130 miljoner kronor, genom att man halverar deras pensioner, då borde det finnas uppenbara skäl att se över den ekonomiska verksamhet, ja det geschäft, som kan fortgå i skydd av LVU:s luddiga formuleringar och socialsekreterarnas ödesdigra kombination av stor makt och liten kunskap.

Insikt och känsla

En god sak vore om oppositionen åstadkom en motion, lagom till höstriksdagen. En motion som kräver en ändring av LVU, för att förhindra det godtycke och de övergrepp mot barn och föräldrar som äger rum idag. Socialstyrelsen borde uppmanas dels att diskutera utplaceringen av barn, dels att höja kompetenskraven på socialsekreterarna så att de kan handla med insikt och känsla, i stället för makt och prestige.

Bringa reda och klarhet i ett motbjudande geschäft och satsa tillgängliga resurser på dem som bäst behöver dem, nämligen barnen och deras närstående. Ett barn har rätt till sitt ursprung och till sitt sammanhang. Till den djupa livsförankring som även en utsatt och skör familj utgör.

Barnets ”bästa” har blivit ett gravt korrumperat begrepp. Barnets ”rätt” däremot, tvingar oss till inlevelse.

Den behövs.

Så långt artikeln från 1996. Den publicerades i SvD. Vad skedde med den? Vilka tjänstemän och politiker ignorerade den? Redan 1983 varnade der Spiegel i Tyskland för svenska ”kindergulag”. Vad skedde med den artikeln 1983? Frågan är viktig! Vad skedde med varningarna? För om vi inte utreder det kan vi omöjligt lära av historien och undvika att göra om de historiska misstagen!

Läs mer hos föreningen STULEN BARNDOM

Länkar: Drugnews, Lennart G, BO, BO, Göran, Lillami

Läs även andra bloggares åsikter om institutionsvård, fosterhem, Sociala myndigheter, Stulen barndom,LVU, rättsröta, politik