Är Sd ett säkerhetshot?

De som känner mig vet att jag argumenterat mot Sd sen deras anhängare heilade. Mer exakt sen årssskiftet 1988/89. Sd har jag inget till övers för. Men… Jag gillar inte min partilednings argument när de utmålar Sd som ett hot mot nationella säkerheten. De argument de använder kan lika gärna användas mot Socialdemokraterna. Och argumenten kan ännu mer mot Vänsterpartiet, som S samarbetar med.

Eller som mitt parti självt skrev: “Peter Hultqvist räknade upp en rad exempel på SD:s nära kopplingar till Ryssland. Bland annat att man röstat för ryska intressen i EU-parlamentet. Sverigedemokraterna har också upprepade gånger utsett företrädare som ertappats med att ha besvärande kopplingar till både odemokratiska ledare, högerpopulistiska organisationer och Ryssland och auktoritära stater.

– Och så sent som en vecka innan kriget i Ukraina började kunde Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, inte välja mellan Putin och Biden, säger Peter Hultqvist.”

Suck!

Även S har röstat i EU för beslut som gynnat Ryssland, Nordstream t.ex. Även ledande sossar, som Löfven, har vägrat välja mellan amerikanska politiker och Putin och även Sd har anhängare som stöttat Ryssland. För att inte tala om att S (och Alliansen) nedrustade svenska militära försvaret och civilförsvaret i 40 år och S vägrade gå med i NATO hela tiden. Det om nåt gynnade Ryssland.

(Vad gjorde Anders Ygeman, Magdalena Andersson och försvarsminister Peter Hultqvist innan 2015/16? protesterade de mot nedrustningen? Ville de upprusta försvaret? brydde de sig ens om civilförsvaret?)

Innan kriget fick både Löfven och Åkesson frågan om val mellan Putin och Trump/Biden. Båda vägrade välja. Och det tyder mer på att man tänkte diplomatiskt, och att Sd hade ambitioner att ha makt i Sverige, för som diplomati funkar så väljer man inte mellan stater och statsledare. (Nu efter kriget mot Ukraina är saken annorlunda.)

Ja jag anser att både Löfven och Åkesson var ganska fega, precis som det mesta av väst var. Man kröp för Ryssland och Putin in i det sista. Men det är en annan sak.

Men hur som helst. Om det är ett bevis för att Jimmie är en säkerhetsrisk att han inte ville välja mellan Putin och Trump, då betyder det att Löfven också var en säkerhetsrisk.

Se Löfvens kommentar här: https://www.facebook.com/watch/?v=715514443191660

Ska man kalla någon en säkerhetsrisk bör man väl ha mer konkreta argument? Att lägga fram argument som lika gärna hade kunnat användas mot det egna partiet är väl inte så smart?

Förresten. Hultqvist bjöd in Sd till att sitta i försvarsberedningen. Om Sd är ett hot mot svensk nationell säkerhet på det sätt de beskriver så bjöd Hultqvuist in ett hot mot nationell säkerhet till försvarsberedningen. Dessutom var ju Hultqvist mot NATO då det skedde! Aj, aj, aj!

Och… tyvärr… Vad jag än anser om Sd måste jag högst motvilligt erkänna att till skillnad från S har de pratat om Ryssland som ett hot bra länge nu och velat rusta upp försvaret. Medan mitt parti slaktade civilförsvar och drog ner militärt försvar, ville de göra tvärtom.

Nej detta imponerar inte. Och ja, Sd är ett hot, det anser jag, men pga sin människosyn. Mycket möjligt också på grund av stöd till Putin, men om så är fallet får man hosta fram mer substantiell bevisning!

Vem får lösa kriserna?

Vårt politiska system och våra politiker borde belöna de som varnar för kriser. När krisen kommer och varningarna visar sig vara korrekta borde de som varnat vara de som får lösa kriserna. Man borde göra utredningar där man grundligt tar reda på vem som varnat och hur de tänkte. Så vi bättre lär oss hantera morgondagen!

Men så funkar inte demokratin idag. Visselblåsarna ser man bara som jobbiga gnälliga personer även om de visar sig ha rätt. Ja speciellt om de kan säga ”vad var det jag sa”. Och det är regel att samma personer som var med och skapade kriserna är de som får regera och bestämma när krisen slår till och efter krisen.

Från miljö till försvarspolitik till socialpolitik, exakt samma mönster.

Som vanvårdsutredningarna 2010-2011 som till och med förbjöds utreda varför övergrepp i socialtjänsterna kunde ske, och som inte fick lyfta fram de som varnat för dessa. (Och inte fick utreda övergrepp efter 1980)

Eller som debatten om försvaret eller energikrisen. Hur stort är intresset från de som styr av att höra vad de som varnade har att säga? Eller miljöfrågorna!

Putinfjäsk, Saudifjäsk och erdoganfjäsk

Realpolitik ledde oss till dagens sits med Ryssland och putin. Man blundade för Putins tyranniska sida av strategiska skäl. Nu är Putinfjäskandet slut. Men de realpolitiska kompromisser vi gör med kukhuvudena och rövhålen i Turkiet och Saudi kommer att få konsekvenser också i framtiden.

Jaja. Vi får se. Det enda vi vet är att människor kommer att dö pga detta.

Sen har regeringen trasslat in sig rejält i Turkiet-politiken.

Det ska bli intressant att se om vi ska börja utvisa kurder till Turkiet nu. Jag hoppas orden i avtalet bara var ordsvammel och inget annat. Men även om det är ordsvammel har de trasslat in sig rejält.

Utvisar vi riktiga terrorister är frågan givetvis varför regeringen låtit terrorister bo i Sverige. Utvisar vi oskyldiga är det barbari. Utvisar vi utan att de får rättsligt pröva sin sak är det barbari, även om de är ”skyldiga”. Men… Utvisar vi inte några är frågan varför regeringen agerat som om man höll med Turkiet att det finns terrorister här och därmed åter till första frågan, varför man säger att terrorister finns här och varför de bor här och varför de inte utvisas.

Det är typisk realpolitik. Sånt bajseri som lett till världskrig och skit genom åren. Sånt som kanske är nödvändigt men som jag skyr som pesten.

Men det blir kul att se hur regeringen hanterar det där med utvisanden. Hur de än vänder sig har de ändan bakom sig i denna frågan och både kan och bör klandras.

Men ja. Vi har trasslat till vår säkerhetspolitik så mycket att det nog var enda möjligheten för att vi ska kunna gå med i NATO. Jag är för att vi ska gå med i NATO i det läget vi har, men att knipa käft om dubbelmoral och realpolitiskt skit är inte min sak.

Jag är övertygad om att framtidens människor kommer att se på dagens realpolitik precis som vi ser på kannibalism och slaveri. Som något extremt barbariskt.

Regeringskris

När Sverige befinner sig i ett känsligt politiskt läge kan oppositionen välja att inte genomdriva misstroendeförklaringar och statsministern kan välja att inte hota med att avgå om justitieministern fälls.

Eller så kan man välja att göra partipolitiska poänger…

Det är i tider som dessa man lyfter sig över partiintressena. Man får bita ihop om man ogillar justitieministern eller att justitieministern tvingas avgå, för man vet att Sverige inte behöver en regeringskris.

Socialdemokraterna har INTE haft en intern debatt om NATO!

Som jag skrev igår är jag glad att S kovänt och att vi ska gå med i NATO. Men jag är ledsen att mitt parti dröjde med ett beslut o debatt så länge att det blev akut och ledningen fick köra över medlemmarna. Det blir bra med NATO men diktera partipolitik från toppen är inte hållbart. Både medlemmar negativa till NATO och positiva till NATO har anledning att känna sig överkörda.

Men ironiskt nog påstod partiledningen igår att man haft en inre dialog och debatt. Dialog och debatt? Nej för fan det har jag inte sett något av. Jag är avundsjuk på L och M som hade sina debatter internt för decennier sedan och som verkligen hade en äkta debatt för och mot. Vi i S har inte haft det, vad än partiledningen försöker tuta i oss nu.

Vi hade inte det under kalla kriget. Att ens andas att vara för NATO betydde att man stämplades som nazist. Samtidigt som vi var alliansfria på ytan hade vi ett STORT inofficiellt samarbete med NATO, men utan att vi tilläts diskutera om vi skulle ha detta samarbete och än mindre utan att debattera om samarbetet kunde ske i det öppna.

Sen avvecklas större delen av försvaret från 80talet och framåt utan egentlig intern debatt och utan att åsikter som ”ja till Nato” eller ”avveckla inte försvaret” tillåts synas. Civilförsvaret rustas ner ca 2002 utan egentlig debatt och med alla partiets riksdagsmän lydigt viftande på svansen då husse gav order. Under Mona Sahlin, då Alliansen nedrustade, ville S nedrusta ännu mer och dessutom krävde man att USA skulle dra tillbaka alla styrkor från Europa. Mig veterligen utan egentlig debatt.

Nej till Nato förblir partiets offentliga linje till mitten av mars i år, tre veckor efter invasionen av Ukraina. Ingen avvikande åsikt syns någonstans. Iallafall ingen jag har sett. Den 15 mars publiceras min artikel ”ja till NATO” i Aktuellt i politiken. Det är då det enda interna uttrycket för ja sidan jag sett. Mitt eget inlägg.

En del till positiva röster hörs i debatten. Daniel Färm och Suhonen t.ex. men jag såg inget från de aktiva politikerna.

I mars tillåts linjen ”vi måste hålla dörren öppen, och följa vad Finland gör”. Fortfarande finns ingen egentlig debatt. För att debatt ska kunna föras måste någon representera JA TILL NATO, i S syns nästan ingen som förespråkar den linjen.

Så fortsätter det i april och i maj. Under april säger man att en intern debatt ska föras. Men fortfarande är det nästan bara rösterna som säger ”nej till NATO” och ”vi måste hålla dörren öppen och debattera” som hörs. I början av maj börjar man höra röster som är lite mer positiva, men jag ser inga ledande politiker som driver den frågan.

För ca 10 dagar sedan drogs den interna debatten igång på allvar. med hastigt ihoprafsade möten i större städer och tre interenetkonferenser med 5000 deltagare. Fortfarande under denna offentliga debatt säger ingen från S öppet JA till NATO. Men skillnaden är att NEJ-sidan inte heller får höras. Man har alltså en intern S debatt om ja eller nej till NATO utan att någondera sidan får höras, och dessutom utan att medlemmarna tillåts debattera. De tre internetmötena förs som en ren monolog där ”vi måste hålla dörren öppen”-sidan pratar väl om NATO. Man kan se att partiledningen fattat beslut om medlemskap redan. Man vill inte ha debatt, debattmötena hålls som information, där ledningen informerar om att NATO är ett positivt tänkbart alternativ vi måste hålla dörren öppen till. Och sen så måste vi följa Finland.

Vad jag hört om de möten IRL som förts i maj så har dessa också sett ut som informationsmöten där en förd linje ska kommuniceras ner till medlemmarna.

Nu, runt 10 maj ser jag de första S politikerna som är för NATO och en andra debattartikel i AIP publiceras som är NATO-positiv. AIP artiklarna tills dess är, undantaget min egen artikel, negativa till NATO.

Fortfarande är nästan ingen ledande S medlem uttalat positiv till NATO.

Det ska dröja tills söndagen den 15 maj. Först då ser man S medlemmar som är positiva till NATO. För då har beslut tagits uppifrån att partiet ska vara positivt till NATO.

Så ser den så kallade debatten ut. Och tro mig, jag har letat med ljus och lykta efter denna debatt. En debatt om JA eller NEJ till NATO där JA sidan i praktiken inte tillåts visa sig förrän beslutet redan fattats och där NEJ sidan körs över brutalt sista veckan.

Ja jag vet varför min partiledning gjorde detta. Det brann i knutarna. I mars fick man information om hur de ryska hoten ser ut samtidigt som försvaret vänligt men bestämt påpekade att försvaret inte var starkt nog. Vi har förstärkt delar av försvaret sen 2016-18 men decennierna innan var katastrofala för oss. När S ledning insåg att man satt upp till hakan i skiten och att partiet själv ställt till soppan blev det bråttom.

Så hur genomdriver man ett beslut om JA till Nato då man sitter i skiten och det brinner i knutarna? Ja då får man göra som man gjorde. Intern debatt får inte tillåtas. Skickligt manövrerade man så att man undvek debatt (och utan att säga JA och utan att lyssna på NEJ, som sagt) och sen bara 15 maj är det PANG och vi är för NATO hela högen.

Jag förstår att partiledningen var tvungen. De satt upp till öronen i sin egen skit och hade inget annat val.

Ska verkligen politik föras så här? Jag förstår de som är mot NATO. De blev totalt överkörda och deras röster tilläts inte under den vecka av ”intern debatt” man hade. Då stod det klart att partiet ville gå med i NATO utan att man öppet var positiva till NATO. Men inte bara de blev överkörda. Även vi som är för NATO blev överkörda. Vi hade en debatt om ja eller nej till NATO där varken åsikten JA eller NEJ tilläts och där medlemmarna inte fick höras.

Så här ska fan inte politik föras. Det är inte konstigt att vi jämt hamnar i kriser med brand i knutarna och sittande i skit upp till öronen när viktiga partibeslut drivs igenom på detta sättet. Det måste vara nån jävla ordning i ett parti! Så ja, jag är glad att vi ska gå med i NATO, men fy fan vad jag mår illa av det jag sett av så kallad intern debatt inför detta viktiga beslut.

***
PS
Och med debatt menar jag medlemmar, förtoendevalda. Inte bara distriktstyrelser. Jag är medveten om att distriktens styrelser t.ex. debatterat detta.

Min artikel 15 mars: https://web.archive.org/web/20220316002840/https://aip.nu/ja-till-nato-medlemskap/

Natobeslutet både bra för S och en katastrof för S

Jag är glad att S kovänt och att vi ska gå med i NATO. Men jag är ledsen att mitt parti dröjde med ett beslut o debatt så länge att det blev akut och ledningen fick köra över medlemmarna. Det blir bra med NATO men diktera partipolitik från toppen är inte hållbart.

Partisekreteraren påstår att vi haft en dialog inne i partiet. Skitsnack. Man har fört monologer, där tex på medlemsmötena online ingen som var negativ fick höras. Ingen som är mot NATO kan hålla med om påståendet att dialog förts.

Men men… Utan tillräckligt starkt försvar (vi var med och avvecklade det mesta) och med rysk expansion och akut läge behövde S strunta i medlemmarna. Annars skulle det inte gå.

I mars var det annorlunda. Då vågade ingen sosse öppet vara för Nato. Faktum är att det dröjde till maj månad tills nån ledande sosse klev fam som anhängare av NATO. I slutet av maj var min artikel i Aktuellt i politiken ännu den enda förbehållslöst positiva Natoartikeln.

Någon intern dialog förekom inte i mars och april. Bara nejröster och de som sa ”vi vet inte” hördes internt. Och först för en vecka sen svängde det men då tilläts inga negativa åsikter.

Är det verkligen så här politik ska föras? Först tänker man kortsiktigt i 30 år och avvecklar försvaret och undviker natodebatt och lyfter bara kritiska röster. Sen brinner det under häcken och då blir det bråttom och på en vecka går man från nej/vet inte till ja, och man kör över medlemmar!

Suck! Jag känner mig som ett ufo. Jag vill inte ha det så här.

Men men. Nu är vi med i NATO och det är bra, det behöver vi.

Vad gör du när någon ropar ”vargen kommer”?

Det är sorgligt att samma politiker som nedrustade försvaret och var helt mot nato medlemskap, är de som idag ska upprusta och lotsa oss in i NATO. Det är inte konstigt att man inte helt litar på deras omdöme nu heller.

Jag menar… om de inte såg behovet av ett starkt försvar utan nedrustade när putin bombade i Tjetjenien, Georgien och Ukraina åren innan 2014. Hur kompetenta är de då? Om de trodde på allvar att Sverige inte behövde civilförsvar och rustade ner det 2002, hur kompetent är man då?

Ja politikerna i mitt parti fick panik i vintras när de insåg att Ryssland hotade och att Sverige inte kan försvara sig. Att vi inte kan försvara oss idag beror bla på att S (och de borgerliga) skrotade invasionsförsvaret. Jag är ganska säker på att ingen av de i regeringen som var medlemmar i S innan 2014 protesterade mot den vettlösa nedrustningen.

Sånt gör mig ledsen.

Det finns många exempel på kortsiktighet i politiken de sista åren. En kortsiktighet där man väljer att inte lyssna på varningar om att man är på väg åt fel håll.

Och det gäller inte bara Sverige. Alla varningsrop om en kommande pandemi möttes ofta av hånskratt. Kolla hur Gro Harlem Brundtlands och WHO:s varningar i november 2019 togs emot!

Vi måste bli bättre i samhället på att synliggöra och ta till vara på varningsropen.

Den som ropar ”vargen kommer” har inte alltid rätt. Och visst kan man tröttna på de individer som ropar ”vargen kommer” dag ut och dag in. Men innan vi avfärdar dem som foliehattar bör vi kolla om våra stängsel är hela och om vargar synts i området.

1935 och 2022, vi får inte göra om misstagen från sanktionerna mot Italien.

Dagens situation med sanktioner mot Ryssland som inte stoppar handeln med naturgas har en historisk parallel. När Italien anföll Etiopien 1935 svarade västvärlden, framför allt Nationernas Förbund, med sanktioner mot Italien. Men olja, kol och metaller var inte inräknade i blockaden. De kunde fortsätta köpa olja och därmed hotades inte deras krigföring.

2022 och 1935. I det ena fallet angrep Ryssland Ukraina efter många år av gränsstrider där man ockuperat ukrainsk mark. I det andra fallet angrep Mussolinis fascistiska Italien Abessinien (nuvarande Etiopien) efter många år av gränsstrider där Italien ockuperat Abessinsk mark, Welwel. I båda fallen har omvärlden reagerat på attackerna med att införa sanktioner. Och i båda fallen har sanktionerna inte varit heltäckande.

I korthet beslöt Nationernas Förbund att införa sanktioner mot Italien 1935. Men man undvek vissa handelsvaror från sanktionerna, som olja, kol, järn, koppar och stål. Som förklaring till varför man valde att undanta dessa viktiga varor från listan över förbjudna varor att exportera till Italien var att ”de kommer ändå att kunna få detta” via länder som inte var med i Nationernas Förbund, som USA och nazityskland. Dessutom beslöt man att inte blockera Suezkanalen för italienska fartyg. Det ansågs för provocerande och kunde leda till krig, eftersom Italien var beroende av kanalen för att kunna föra trupper genom den till sina kolonier, och Abessinien.

Nu i efterhand vet vi att Mussolini var livrädd för heltäckande sanktioner. Skulle britterna skära av oljan från Mellanöstern skulle säkerligen USA följa efter. Dessutom var Mussolini livrädd för att britterna skulle stänga Suezkanalen.

Varför valde britterna att genomdriva så slappa sanktioner och varför stängde man inte kanalen? Ja, svaret är enkelt: Adolf Hitler. Alla i Storbritannien, till och med Winston Churchill (som inte hade en reell maktposition vid denna tiden), fjäskade för Mussolini och ville ha diktatorns hjälp för att hålla nazityskland i schack. Sett med det historiska facit i hand var inte det så smart. Hade man istället stoppat Mussolini hade det troligen fått efteerverkningar även på vad Hitler kunde göra.

Maktpolitik kallas detta. ”Realism”…

Dagens situation är lite annorlunda. Iallafall så vitt vi kan se (det hemliga spelet idag är lika hemligt som det 1935). Men det finns paralleler man kan dra. Som i fallet med dagens slappa sanktioner som inte förhindrar Ryssland att sälja naturgas till EU. I detta fallet behöver inte den anfallande parten importera råvaror, däremot behöver de utländsk valuta och tjänar massor på att sanktionerna inte är heltäckande.

Skälet till detta är troligen bara ekonomiskt. Det skulle slå för hårt mot EU att skära av naturgasen. (Fast, som jag sa finns ett hemligt spel också, det kan finnas fler skäl)

Vill vi stoppa Putin och Ryssland måste vi givetvis stoppa försäljningen av naturgas. Behöver Tyskland återstarta kärnkraftverk för att kunna göra detta, bör de givetvis göra så! Vi får inte göra om misstaget från 1935 då Mussolini kunde erövra hela Abessinien, eftersom västvärlden var moraliska slapptaskar!



Källa bland annat:

Strang, G. Bruce. ”‘The Worst of all Worlds:’ Oil Sanctions and Italy’s Invasion of Abyssinia, 1935–1936.” Diplomacy and Statecraft 19.2 (2008): 210–235.

Avveckla hyckleriet och hemlighetsmakeriet i NATO-debatten!

Istället för att vi debatterar om vi ska gå med i NATO eller inte, och hur framtida svensk säkerhetspolitik ska se ut, har vi fått en pseudodebatt där vi debatterar om NATO-frågan bör bli en valfråga eller inte. Både mitt parti, Socialdemokraterna, och Centerpartiet anser att NATO inte bör bli en valfråga.

Jag tänker tvärtemot. Självklart bör NATO bli en valfråga och det bör dessutom bli en öppen intern fråga i alla politiska partier, framför allt mitt parti, Socialdemokraterna.

Vi har möjligheten att i år, 2022, skrota det säkerhetspolitiska hemlighetsmakeri och den dubbelmoral vi tvingats leva med sen 1945. Men då måste vi följa exemplet från de baltiska länderna när de debatterade NATO-medlemskapet för några år sedan, och Finland idag, och öppna debatten på alla nivåer.

Svensk säkerhetspolitik efter 1945 var ett enda stort hyckleri.

Utåt sett var vi alliansfria, och skulle vara neutrala vid krig, men i praktiken var vi i hemlighet löst allierade med NATO och USA under hela kalla kriget. Utåt sett skulle vi klara oss själva men i praktiken förväntade man sig hjälp från NATO vid krig, dock utan att vara medlemmar i NATO.

Mikael Holmströms utmärkta bok ”Den dolda alliansen”, rekommenderas för alla som vill veta mer om detta.

Detta var ingen hemlighet för Sovjet eller Warszawapakten och våra politiker visste att Sovjet kände till vår informella allians med NATO. I synnerhete efter 1963 då spionen Wennerström avslöjades. Han hade suttit med i förhandlingarna med USA. Efter några år avslöjades det att en britt på brittiska ambassaden i Stockholm var Sovjetisk agent, han satt också mitt i förhandlingarna. Att Sovjet visste allt var ingen tvekan.

Men vi medborgare fick aldrig veta det. Hemlighetsmakeriet om vårt hemliga NATO samarbete fanns inte för att undvika att Sovjet fick veta något, utan för att medborgarna i Sverige inte skulle få veta något.

Holmström citerar Sveriker Åström 1952:

”När det gäller hemliga strategiska relationer med väst, finns det helt visst sådana och de kan i viss mån utvecklas. Men de har sina begränsningar. För vid någon punkt blir det fördolda alltför allmänt känt, eller hotar att bli känt. Strax före denna punkt måste det hemliga samarbetet upphöra”.

Om man försökte föra fram frågan om ett öppet NATO-medlemskap så stämplades man som extremist. Det samarbete man odlade i det fördolda fick inte debatteras i det öppna.

NATO frågan var den mest tabubelagda frågan i svensk politik, som säkerhetsexperten Wilhelm Agrell beskrev det i Sydsvenskan för nån månad sedan. Han skrev:

”I pressen kunde man skriva spaltkilometer om huruvida infanteriregementet i Örebro skulle läggas ner eller bevaras för eftervärlden. Men ingen med den minsta politiska självbevarelsedrift tog upp Nato. Detta var inte bara en icke-fråga utan en anti-fråga, ett ämne som visade att den som tog till orda inte var säkerhetspolitiskt tillräknelig och som en följd av detta kunde förvänta sig att utsättas för den svenska djupa statens speciella form av repressionsterapi. Det handlade om ett informellt nätverk av politiker, tjänstemän och mediaföreträdare som betraktade sig som neutralitetspolitikens väktare. Nato var följaktligen något man under det långa kalla kriget inte talade om och helst inte heller tänkte på.

En orsak till denna repression var som i fallet Hjalmarsson att det faktiskt fanns något att dölja. Officiellt gällde alltså att säkerställa rättning i ledet för att ”främmande makt” (alla visste vem som avsågs) inte skulle börja tvivla på Sveriges avsikt att ”inte ens under största tryck” avvika från neutralitetspolitikens smala väg. Men repressionen handlade också om att sådan lösmynthet skulle riskera att blotta att Sverige i det fördolda redan samordnat sin krigsplanläggning med Nato och hade utlovats stöd i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Sverige var alltså officiellt alliansfritt men i hemlighet allierat, men bara i fråga om fördelar för egen del, inte åtaganden för andra. Sverige kunde äta kakan och ha den kvar. Men det gällde att hålla kakburken, eller snarare munnen, stängd.”

Egentligen är det helt hårresande att de styrande under det kalla kriget valde att hemlighålla detta samarbete med NATO för medborgarna. Om det blivit krig hade vi dragits in, enbart på grund av detta samarbete.

Jag har en gång i tiden, för 25 år sen, träffat en f.d. officer i DDR:s armé på en konferens i Tyskland. Han kunde lite svenska och började prata med mig när jag var där. När jag sa att jag kom från Nordvästra Skåne, sa han att han varit där och beskrev hur området såg ut, med fokus på radaranläggningen på Kullaberg och de tre 15cm kanonerna i Djuramåsa. Tre kanoner som jag som växte upp i Höganäs inte kände till. I en bisats berättade han att det var tänkt att använda taktiska kärnvapen mot både Helsingborg och Djuramåsa i händelse av krig under det kalla kriget.

Hade det blivit krig på 80talet hade jag alltså fått en atombomb i skallen på grund av en allians som jag som medborgare inte fick veta fanns, men som Sovjet kände till?

Det är inte vidare demokratiskt och inte vidare hållbart heller. Nu har vi en chans att göra om och göra rätt och göra slut på hemlighetsmakeriet om vår säkerhetspolitik. Därför behöver NATO-frågan läggas fram som den viktigaste frågan för Socialdemokraterna att debattera internt. Och därför är det bara bra att NATO-frågan blir en valfråga.

Utan mat i magen kan vi inte försvara Sverige!

Återupprätta svensk försörjningssäkerhet. Ålägg landets kommuner att bygga beredskapslager med livsmedel omedelbart!

”Om världsmarknaden rasar ihop, som den gjorde under andra världskriget, då kommer vi att få vår mat från världsmarknaden”. ”Genom att avveckla civilförsvaret, och frikoppla försörjningsberedskapen från försvaret, ska vi stärka svenskt civilförsvar och göra samhället mer robust”. Ja, de lustiga argumenten hörde jag flera gånger för 20 år sedan då jag pratade med försvarsutskottets politiker om nedmonteringen av civilförsvaret och beredskapslagren. Det var så de som röstade för det argumenterade.

Nu när vi diskuterar att upprusta igen får vi inte glömma försörjningsberedskapen. Det spelar ingen roll hur många fina Gripenplan och stridsvagnar, om mat och bensin inte finns. Börjar befolkningen svälta efter två, tre veckor, kan vi ändå inte försvara oss.

En gång i tiden hade vi försörjningsberedskap i Sverige. Vi hade 200 stora beredskapslager för livsmedel som skulle kunna försörja oss i mer än ett halvår. Samt lager för allt annat vi behövde, mediciner och drivmedel, etc etc. Dessutom producerade Sveriges bönder 75% av landets livsmedel. Idag är dessa lager nedmonterade och besöks bara av urban explorers, och marknaden har avvecklat det mesta av detaljhandelns lagerhållning. Självförsörjningsgraden är 50%.

Vi har ett ”just in time” system, vilket betyder att i princip det som finns på ICA just nu, och det som finns i ett fåtal centrallager är allt som finns att äta. (Dessutom finns några fåtaliga lager för att sprida ut försäljningen av jordbruksprodukter från Sverige över året.)

Allt vi hade avvecklades för 20 år sedan. Det finns idag lagerhållning av livsmedel för tio dagar i landet, ungefär.

Jag mailade till några av de f.d. utskottsmedlemmarna igen 2020 (i samband med att coronan blottat bristerna i lagerhållning), och frågade dem om nedmonteringen av civilförsvaret. Det ironiska är att ingen (!) ansåg att det egentligen var detta man ville ha. Man ville ha ett system som gjorde samhället mer robust, hävdade man. Ett decentraliserat system för civilt försvar, frikopplat från försvaret (!).

Vi la ner alla beredskapslager och den myndighet som fanns för att koordinera civilförsvaret. Hur skulle detta göra landets försörjningsberedskap mer robust? Jo, genom att lägga över ansvaret för civilberedskap på miljontals små och stora aktörer. Varje invånare skulle klara sin försörjning, varje kommun sin och varje region sin, och var ICA-handlare sin och varorna skulle de få genom den mytiska ”marknaden”, som givetvis även den automatiskt förväntades ta någon sorts ansvar.

Man glömde bara det klassiska dilemmat: att det ALLA är ansvariga för lätt leder till att INGEN tar ansvar.

Samma sak var det med lagerhållningen för sjukvården, om ni minns de skriverierna från 2020. Istället för centrala beredskapslager skulle varje sjukhus hålla lager. Vilket med avsaknaden av styrande lagar, och marknadens ”just in time”-system ledde till att sjukhusen i praktiken hade inga (!) lager. Blöjorna som behövdes i sjukhuset kom samma vecka som de behövdes.

Finland valde en annan väg. De behöll den civila beredskapen. De behöll beredskapslagren med allt samhället kunde behövs för ett halvår. De är till 80% självförsörjande på livsmedel. De har inte frikopplat civilförsvaret från försvaret och har kvar en myndighet som arbetar både centralt och lokalt med civilförsvaret.

Vi måste givetvis snarast bygga ett civilt försvar, med ledd och styrd lagerhållning, igen. Vi borde lära av Finland. Men det tar tid att ändra misstag som begåtts. Tills dess bör vi verka för att få kommuner och regioner att bygga lager igen.

För att de ska göra det räcker inte rekommendationer från Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap och önsketänkande om att kommuner frivilligt ska göra detta. Vi behöver ett riksdagsbeslut, en bindande, tvingande lag och en regering som beordrar kommuner att snabbt bygga lager.

Riksdagen och regeringen borde omedelbart öronmärka några tiotal miljarder kronor i bidrag för att höja beredskapen i kommunerna. De skulle kunna beordra kommunerna att expandera sina lager av livsmedel för skolor och äldreomsorgen så att matreserver finns även för de övriga medborgarna. Detta skulle kommunerna kunna åstadkomma på några få månader.

Samma sak bör vi givetvis göra med både kommuner och regionerna när det gäller försörjningen som behövs för omsorgen och sjukvården.

Dessutom bör vi snarast gå med i NATO. I NATO:s uppgifter ingår att hjälpa medlemsländerna med försörjningen under krig. (Utan medlemskap finns inga garantier att vi får ta del av transporterna under krig.)

Allt detta bör ledas av de som protesterade mot besluten för 20 år sedan. Det var många som var mot avvecklingen av den civila beredskapen. Det är livsnödvändigt att vi snarast hittar de mest drivande av dessa individer, lär av dem, och sätter dem på att bygga det nya civilförsvaret. Vi får inte begå misstaget att låta de som skapade dagens problem vara de som ska rätta till sina egna misstag.

Väst har hjälpt Putin omhulda myten om Röda armén och andra världskriget

Ett av problemen i Ryssland efter muren föll var att de aldrig på allvar gjorde upp med sitt förflutna. På 90talet verkade det ibland som om de skulle göra det. Avslöjanden om massmord och gulag kom fram i rysk debatt, och landet blev ganska öppet. Men efter Putin tog makten 1999/2000 har den utvecklingen stoppats. Landet har återupprättat en hel del av det som tillhör det kommunistiska förflutna och har tystat mycket av debatten om Sovjets blodiga förflutna.

Om inte ett land som begått övergrepp, på något sätt öppet gör upp med sitt förflutna finns alltid risken att man återupprepar historiska misstag. Det är det vi ser i Ryssland idag.

Ryssland har inte varit i närheten av den process Tyskland gick igenom 1945 eller Sydafrika efter andra världskriget.

Vladimir Putin har i och för sig alltid medgett att kommunisterna begick övergrepp. Men han har tonat ner det och på ett viktigt område har han aldrig gjort det, utan tvärtom odlat en kult där massmördande kommunister beskrivits som hjältar: han lovprisar röda armén under andra världskriget.

Myten om röda armén som ”de goda”

Även vi här i väst behöver till viss del avstaliniseras. När vi pratar om andra värlskriget pratar vi ibland om slagen i östeuropa som om Sovjet och Röda armén var de goda och nazisterna de onda.

Men hur goda var Röda armén. Röda armén var militärmakten som hjälpte Stalin att förinta miljoner sovjetmedborgare vart år under 30-talet. Det var under Röda arméns beskydd massmordet mot Ukraina genomfördes 1932-1933, holodomor. Röda armén var förtryckarstatens, den massmördande statens armé.

Sovjet anföll Polen 1939 i samarbete med Hitler. Röda armén slaktade otaliga polacker. Röda armén marscherade också in i de baltiska staterna och anföll Finland. 1941 hamnade de två stora masslaktarna i krig mot varandra. precis som SS slaktade Röda armén befolkningen där de drog fram. Massvåldtäkter och blodbad vart än de gick. Dessutom fanns specialförband som slaktade de egna soldaterna om de ansågs vara för fega eller om de retirerade.

Visst kan jag känna respekt för enstaka soldater, både på nazistiska sidan och Sovjets sida. De som slogs för sig och sin familj. Men att lovprisa wehrmacht eller SS eller NKVD eller Röda armén som om de var hjältar och ”goda” är att gå för långt. Och för övrigt: vad gör att en soldat som sköt balter och polacker 1940 kan ses som god då han sköt nazzar 1941?

Putins nya ideologi

Det började år 2000 då Putin återintroducerade Sovjets nationalsång som den ryska nationalsången, med en nyskriven text. (Samtidigt infördes en del ryska imperialistiska symboler, som dubbelörnen, som nationella symboler.) Sovjets nationalsång skrevs under det andra världskriget. I TV förklarade Putin detta bland annat med att han ville sammansmälta Sovjets historia med Rysslands och med att Röda armén och striderna mot nazityskland var något ”gott” som Ryssland idag kunde vara stolta över.

Efter år 2000 har Putin fortsatt denna inslagna linje.

2002 återinfördes en röd flagga som ryska arméns flagga, samt den imperialistiska dubbelörnen med svärd som dess symbol. På det sättet knöt man medvetet an till den tsarryska historien innan 1917 och till ”det stora fosterländska kriget”.

Samma år, 2002, blev den röda stjärnan återigen en av den ryska arméns symboler. Återigen med målet att ”läka Ryssland” och förena Ryssland idag med det förflutna. Givetvis med referenser till andra världskriget.

Det är inte den enda symbolen, men är invävd i ryska armens fanor och medaljer som en återblick mot den forna ”storhetstiden”.

2014-2015 började började Putin hylla Hitler-Stalin pakten 1939, en pakt som han några år tidigare i Polen, hade kritiserat. Fast redan flera år innan hade han börjat lovprisa Stalins ”goda sidor”, som att han vann kriget mot nazisterna och gjorde Sovjet till en supermakt. (Som, t.ex. han gjorde redan 2009.) Dessutom: under åren innan kriget mot Ukraina började, 2014, var det många ryska forskare som noterade att arkiven om Sovjets förflutna börjat stängas. Som Boris Trenin berättade 2008:

And so a historian named Boris P. Trenin made a plea to officials. Would they let him examine secret archives to confirm that there was a mass grave here from Stalin’s purges? Would they help him tell the story of the thousands of innocent people who were said to have been carted from a prison to a ravine, shot in the head and tossed over?

The answer was no, and Mr. Trenin understood what many historians in Russia have come to realize: Under Vladimir V. Putin, the attitude toward the past has changed. The archives that Mr. Trenin was seeking, stored on the fourth floor of a building in Tomsk, in boxes stamped “K.G.B. of the U.S.S.R.,” would remain sealed…

To historians like Mr. Trenin, the closing of these archives reflects a larger truth. Russia, they say, has never fully grappled with and exposed the sins of Communism, never embarked on the kind of truth and reconciliation process pursued by other countries, like South Africa, after regimes were overthrown.

Och denna utveckling har haft mycket stöd i den ryska befolkningen. I omröstningar röstades Stalin fram som den mest populära ryssen genom tiderna: för att han vann andra världskriget. Som denna omröstning 2008:

Putin valde också mycket tidigt att lyfta fram Sovjets V-dag, dagen då man besegrade nazityskarna 1945, 9 maj, som högtidsdag. Denna dag är i praktiken Rysslands informella nationaldag idag. Fast här har Putin fått god hjälp från västländerna. Den 9 maj 2005 stod till och med USA:s president George Bush på röda torget i Moskva och firade denna V-dag tillsammans med Putin. Båda två var rörande överrens om att Röda arméns strid mot nazityskland representerade det goda som vann över det onda.

Bush var inte ensam. De flesta västledare har i kontakter med Putin hjälpt honom att lyfta fram röda armén under andra världskriget som ”goda” .

Att rehabilitera det förflutna

Men inte alla vara så naiva som George Bush. Många varnade på denna tiden. Putin hade som mål att rehabilitera delar av det sovjetiska förflutna som hade med kriget att göra, och det var problematiskt. 2007 skrev Arkadij Waxberg i SvD:

Han har uttryckligen förklarat att Stalins terror inte var värre än atombomberna över Japan eller USA:s kemiska krigföring i Vietnam. I den ena av de båda nya handledningar för historieundervisningen som han godkänt sägs det att ”Stalin var vårt lands mest framgångsrike ledare” och att han utvecklade industrin och skänkte oss segern i kriget. Om utrensningarna sägs det helt kort att de var ett utslag av hans vilja att göra Sovjetunionen mäktigt. Författaren till den andra handboken, historikern Leonid Poljakov, har medgivit att syftet med hans bok är att skapa ”en enhetlig nationell världsuppfattning”. Putins ord i samband med de tragiska händelserna i Beslan 2005 att ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof”, framställs i detta arbete inte som en enskild persons privata uppfattning, utan som en historisk sanning, ett faktum som kommer att bestämma synen på Rysslands nyare historia.

I ett försök att lägga skulden någon annanstans beskyller Putin västerländska historiker för att vilja skriva om Rysslands historia, samma sak som han själv nu är i färd med. Det räcker med att se på de rekommendationer som lämnas till historielärarna. Gulag ägnas ett par, tre rader, det går trots allt inte att förneka att det existerade. Å andra sidan är det borta sedan länge och dessutom bidrog det till att skapa väldiga byggnadsverk och anläggningar av stor nationalekonomisk betydelse…

I enlighet med den nya historiemodellen som skall tvingas på de ryska skolbarnen förekom inte heller någon Röd terror efter bolsjevikernas maktövertagande 1917. I själva verket skördades offer inte bara bland bolsjevikernas fiender utan inte minst bland de forna bundsförvanterna, mensjeviker, socialistrevolutionärer och andra, för att inte tala om den fredliga civilbefolkningen. Enligt historikernas uppskattning uppgick offren för den röda terrorn till en miljon människor. Att känna stolthet över dessa sidor av Rysslands historia är omöjligt, även om man läser historieböckerna med Putins ögon. Det viktiga är uppenbarligen att det förflutna inte får förmörka de ungas huvuden.

Ur det sista krigets förhistoria har nu Molotov–Ribbentrop-pakten avlägsnats och därmed allt som följde i dess släptåg. Detta innebär att vi är tillbaka vid den gamla historieskrivningen, där de baltiska staterna anslöts till Sovjetunionen av egen fri vilja. I den omskrivna historien söker vi också förgäves efter likvideringen av de främsta sovjetiska generalerna med marskalk Tuchatjevskij i spetsen, vilket medförde att det föll på de okunniga kavalleristerna Vorosjilovs och Budjonnyjs att ta sig an Hitlers ypperligt utbildade tyska officerare. Inte heller kan de ryska skolbarnen läsa om den dryga miljon ryska soldater och officerare som hamnade i tysk fångenskap i början av kriget, men å andra sidan slipper de få veta hur de blev behandlade vid återkomsten till hemlandet: Gulag fick ta emot lågt räknat två miljoner nya arbetsträlar. Om detta har det uppenbarligen redan talats tillräckligt…

Denna kampanj har ett annat och kanske viktigare mål. Historierevisionen går hand i hand med en ökande västfientlighet och framför allt antiamerikanism. Försöken att svärta ned USA tar sin utgångspunkt i andra världskrigets historia. De västallierades och framför allt USA:s roll framställs som obetydlig. Den gigantiska strömmen av krigsmateriel, transportutrustning, livsmedel och kläder som vällde in från de allierade nämns inte med ett ord, trots att det borde stå klart för alla att Sovjetunionen utan denna hjälp inte hade kunnat stå emot de tyska arméerna,

Volgograd har blivit Stalingrad

Ingenstans ser man nog effekterna av denna putinism tydligare än i Volgograd. Staden som hette Stalingrad och där andra världskrigets mest betydande slag utkämpades. Med Putins godkännande har man under vissa minnescermonier börjat kalla sig Stalingrad igen, och hylla Stalin själv.

Under stadens minnesdagar, då man minns kriget, har man börjat kalla staden för Stalingrad. Putin själv har flera gånger besökt dessa minnesdagar och har då lovprisat det stora fosterländska kriget på 40talet. Ja i 2014 gick han så långt som att stödja tanken förslaget till en folkomröstning om att ändra stadens namn tillbaka till Stalingrad permanent.

Putinismen tar i med hårdhandskarna

Jag kan fortsätta så här. Det finns många exempel på hur Putin lyft fram Sovjets arme och striderna andra världskriget som ett stort fosterländskt ideal. I synnerhet har han gjort detta efter 2014 i samband med kriget mot Ukraina. I år, med angreppet, har rysk media och propaganda givetvis mer än någonsin betonat detta ”heroiska förflutna”. Enligt propagandan utkämpar man ett andra krig mot nazismen idag, i kriget mot Ukraina.

Samtidigt har han stängt ner föreningar som kämpat för att få ut sanningen om kommunisternas terror. Som Memorial, som stängdes förra året. personer som kunde arbeta fritt för mänskliga rättigheter under 90talet har fängslats och mördats under Putins regim Terrorn är tillbaka i Ryssland. Allt detta stöds av en ideologi som utmålar Stalin som en hjälte och tonar ner hans massmord.

Här kan man titta på hur Putin rättfärdigar denna ideologi. Det är ganska talande.

2020 skrev Putin att icke angreppspakten med nazityskland 1939 var nödvändig. Detta eftersom ”inget västland ville samarbeta med Sovjet mot nazityskland”. Putin förklarade att Sovjet ville bekämpa nazityskland 1938 men fick inget stöd från Väst, eller ens Polen. Istället för att alliera sig med Sovjet mot Tyskland slöt chamberlain Munchenöverrenskommelsen med Hitler och tillät Hitler att ockupera delar av Tjeckoslovakien.

Ja detta är delvis sant. Men då ska man veta att det inte bara var Sovjet som ville få med britterna på sin sida. Även Hitler och nazityskland ville få med britterna på sin sida. Hitler drömde om att få med britterna på ett krig mot Sovjet och Stalin drömde om att få med britterna och fransmännen på ett krig mot nazityskland.

På 30talet var det uppenbart vad Sovjet stod för. Under en tid då nazityskland ”bara” mördade tusentals om året förintade Sovjet miljoner om året. Nazitysklands massförintelse av människor startade först 1939, Sovjets hade pågått sen 1917. Det var detta västländerna såg. Man ville inte alliera sig med Stalin som slaktade miljoner människor, och inte heller med Hitler som man ansåg var kapabel till att slakta lika många som Sovjet och Stalin.

Man kan kritisera väst för mycket 1938. Munchenöverrenskommelsen var hemsk och galen. Men britterna och fransmännen ska ha beröm för en sak. De vägrade alliera sig med varken Sovjet eller nazityskland.

Senare blev det ändå så att väst hamnade i krig på Sovjets sida. Det var inte mycket annat väst kunde göra då. Men det tragiska var att Sovjet kom att räknas som en av vinnarna, och som ”goda” efter kriget. Det tragiska med detta var att kommunismen kunde fortsätta att bre ut sig. I Kina slaktades tiotals miljoner i kommunismens namn, något som var möjligt eftersom kommunismen inte rensades ut och stoppades som nazismen gjorde.

Som Putin ser på historien var alltså Sovjet på 30talet en nation som stod för ”det goda”, och som väst borde allierat sig med.

Och det är exakt det som är faran med Putins rehabilitering av röda armén och kriget mot nazityskland. (Och det är lika farligt att vi i väst ofta hjälpt Putin att omhulda myten om den röda armén och Sovjets ”heroiska” kamp mot nazisterna.)

När två mördare slåss mot varandra är det bara tragiskt om en tredje person tvingas söka hjälp från den ene mördaren i kamp mot den andre. Men bara ett rövhål skulle hävda att någondera av mördarna är att betrakta som hjältar. ( Så snälla alla, kan vi även här i väst sluta att betrakta Sovjet och Röda armén under andra världskriget som en makt som stod för något gott och hjältemodigt. Sovjet var en massmördare som slogs mot en annan massmördare.)

Madelein Albright: att ge terrorister argument

Oavsiktliga sidoskador, collateral damage, kallas det. När civila dör som bieffekt av krig. I väst anses collateral damage vara ok, men terrorism är inte ok. Att civila barn dör när en kryssningsmissil slår ner på ett militärt mål, anses ok.

Men collateral damage är farligt. Det ger terrorister argument. Inget har t.ex. gett Hamas så mycket argument för att döda civila som israeliska flygbomber som träffar palestinska barn.

Madeleine Albright, USA:s tidigare utrikesminister är död. Här är ett nyhetsklipp där hon försvarar 500.000 barns död i kriget mot Saddam. De dödade irakiska barnen är viktiga för IS, Al Qaida, Hamas och många andra terrorgrupper har refererat till dessa dödade barn när de rättfärdigat sina egna terrordåd, riktade mot civila.

Till hennes försvar kan det sägas att USA inte riktade sina anfall direkt mot civila, bara indirekt. Men jaja… Även en del nazister försökte försvara judeutrotningen genom att kalla judarna beklagliga civila oavsiktliga offer (collateral damage). Precis som de dödade tyska civila i ´de allierades flygbombningar i Dresden kunde kallas oavsiktligt dödade. (De var egentligen inte målet, som det sades, utan Tyskland krigsindustri.)

Demokrati är trots allt det bästa styrelseskick mänskligheten kommit upp med. Och demokratier är värda att försvara. Men det betyder inte att vi ska sluta kritisera det demokratier gör eller blint lita på de som styr, bara för att de valts någorlunda demokratiskt.

Albright hade mycket bra att säga om hotet från fascism, kommunism och totalitära stater. Men jag glömmer aldrig när hon rättfärdigade att 500.000 barn dött pga USAs krig och sanktioner.

Sånt här tänkande startar bara nya krig och föder terrorism. (Om USAs ledare står upp och försvarar att civila dör, anser givetvis andra att det är lika ok att döda civila amerikaner i terrordåd.) Terrorismen kommer inte att utrotas om man inte börjar betrakta collateral damage som terrorism också.



*****

Läs mer i denna artikel från 2017 med exempel från IS och Al Qaida: Collateral damage – den islamistiska terrorns bästa allierade?

Konsten att undvika att begå klantiga misstag

”You know, Hilly, if I didn’t know any better, I’d say that you’ve been eatin’ too much ‘pie’.”
/Niceville

Det heter ibland att ”problem kommer ofta tillbaka och biter oss i rumpan”. Vi lever i en tid när ganska många saker vi trott vara självklarheter, visat sig vara falska eller felaktiga. Misstag har begåtts. Ofta riktigt grova och klantiga sådana. Hur hanterar vi problem och misstag och lär oss undvika dem?

Politiskt sett har vi många problem som kommit tillbaka och bitit oss i Sverige och västvärlden i rumpan. 30 år av nedrustning av militärt försvar och civilförsvar, är väl det tydligaste och mest skrämmande exemplet på detta. Men personligen är jag skrämd också av hur de flesta regeringar hanterade varningar för en kommande pandemi innan 2019.

När man står där mitt i en kris visar det sig oftast att många varnat för krisen. Du som läser är kanske själv en som varnat för en eller flera av dessa kriser. Du vet då att det sannerligen inte är lätt att vara den som varnar för en kris, vare sig du varit ensam om det eller gjort det som en grupp.

Jag kan lyfta fram många exempel på detta. Två utmärkta exempel som borde studeras i framtidens kurser på universiteten är frågan om övergrepp vid barnomhändertaganden och i barnhem och adoptionsskandalerna.

Tiden har gett Tobias Hubinette rätt”, hette den i en artikel förra året. Att adoptioner från fattiga områden till rika varit ett område där det funnits problem har egentligen varit känt länge. Barn har kidnappats. Barn har sålts av fattiga föräldrar som stått inför valet att låta resten av barnen dö eller sälja ett för att rädda de andra. En del personer har försökt få en debatt om detta under många år, t.ex. Tobias Hubinette. Han har hånats, utskrattats och utfrusits för detta.

Vanvårdsutredningen. Så kallades den utredning som kom ut för 10 år sen och gick igenom fall av vanvård av omhändertagna barn som satts på fosterhem eller barnhem. Det var mycket debatt om denna utredning. Övergreppen hade egentligen begåtts av socialtjänsterna som var juridiskt ansvariga för barnen men inte kollade hur de hade det där de placerats, och som brast i rättssäkerheten för föräldrar som fått barnen omhändertagna.

Den stora skandalen visade sig snart vara att man satt slutåret för vanvårdsutredningen till 1980. Regeringen satte direktiven så att man skulle undvika en diskussion om övergrepp som begåtts efter 1980. Dessutom sattes direktiven så att man inte studerade varningarna om övergreppen.

Att övergrepp hade begåtts och begicks var en ytterst kontroversiell åsikt att ha på 90talet. Och det var också en salig röra av personer och organisationer som pratade om övergrepp innan det blev erkänt att de begåtts (innan 1980 iallafall). Allt från nazzar, rättshaverister, barnmisshandlare, pedofiler och religiösa fundamentalister till personer som verkligen hade utsatts för övergrepp, antingen som omhändertaget barn eller som förälder.,

Idag 10 år senare pågår en debatt om omhändertaganden igen, initierad av muslimska föräldrar. Och hela debatten från 2010 är helt glömd. Som om de två statliga utredningarna, Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården, SOU 2011:9, och  vanvård i social barnavård under 1900-talet, SOU 2009:99, aldrig skrivits. Övergreppen man diskuterar är sådana som begåtts, eller påstått begåtts, efter 1980. (Att sociala myndigheter omhändertar barn är bra och görs oftast på helt korrekta grunder. Alla föräldrar är inte bra föräldrar. På samma sätt är de flesta HVB-hem bra i mångt och mycket och fosterhem är en viktig insitution. Men misstag begås och det är inte acceptabelt.)

Det känns som om politiken gång på gång handlar om att regionen, nationen och världen begår misstag som ofta begåtts många gånger förr. Det känns som samma problem biter oss i baken gång på gång.

Hur undviker vi misstag och problem?

Misstag!


Misstag begås lätt, men hur ska en organisation hantera misstag som begås? Kan man skapa en organisationskultur där man uppmuntrar medarbetare att varna för potentiella misstag tidigt, och där de som går mot strömmen och varnar belönas? Hur får man medarbetare att ta fram nya ideer och hur bygger man organisationen så ledarskapet lättast kan ta till sig dessa? Och hur hanterar man misstag som begås från toppen av organisationen?

I ledarskapsutbildningar pratar man mycket om hur man som ledare eller medarbetare bör agera då misstag görs. Att man kan lära av misstag, etc etc. Men jag upplever att man pratar mindre om hur man kan undvika misstag. Än mindre hur man ska göra om organisationen, och dess ledning, begår något fel och som helhet rör sig i fel riktning. Eller då ingen ser problem som finns i gruppen (eller de skyles över).

Jag får känslan att visselblåsande av olika form, när någon, eller några, varnar för att organisationen håller på att begå stora eller små fel, eller misstag, inte diskuteras så mycket i ledarskapsdebatten. (Med vissa undantag, t.ex. omsorgen och vården. Där finns diskussioner om sådant som lex Maria, lex Sarah och avvikelser. )

Fokus i ledarskapsdebatten handlar istället mycket om KASAM, känsla av sammanhang, om att få medarbetarna att ha ett gemensamt mål och gemensam metod. Det handlar om positivt tänkande. Det handlar om gruppen/organisationen ska vara enig, att oenighet är negativt. Det handlar om hur man får en organisation att dra åt samma håll och om hur man får teamet måste må bra och är sammansvetsat och har en bra värdegrund.


Oenighet kan vara livsviktigt

Det är här det uppstår problem. Om man vill att organisationer ska hantera misstag och problem, helst innan de begås, så uppstår en naturlig konflikt med stora delar av det vanliga tänkandet om positivt tänkande, ”att dra åt samma håll” och ledarskap.

Här ligger en paradox. Vill man undvika misstag och problem behöver man uppmuntra till viss oenighet och viss dålig stämning och vill man hitta nya lösningar på problem är det inte enighet som behövs utan modet att göra det ingen annan gör.

I en kommun jag jobbade var det en gång en skandal i omsorgen. Övergrepp begicks. Jag jobbade på andra arbetsplatser än den där övergreppen begicks men mötte vikarier som varit på arbetsplatsen och beskrev problemen. De tillade ofta att de försökt prata med någon chef men fick mest höra från chefen att de motarbetade den fina stämningen på arbetsplatsen. Sen exploderade hela saken och cheferna la givetvis skulden på medarbetarna. Det intressanta var att kommunen hade haft många kuser om KASAM, positivt tänkande och gruppdynamik och hade utdelat fina små ansvarsområden till alla, och ledarskapet hade gått dyra chefsutbildningar. Ändå gick det fel! Man hade inga rutiner för att snappa upp varningar för att fel begicks.

Jag skulle kunna ta många exempel från politiken på exakt samma saker. Man behöver inte gå längre än att studera hur de som gått emot partilinjen i frågor som att vara mot nedrustningen hanterats. Det var inte lätt att vara moderat 2009 och mot att man avvecklade värnplikten. Det var sannerligen inte lätt att vara sosse 1999 eller 2004 när det militära försvaret och civilförsvaret slaktades.

för att inte tala om problemen med segregeringen, hedersproblematik, fanatism och det utanförskap som skapades i våra förorter.

Det skapar lätt en dålig stämning att stå upp och säga att kejsaren är naken, vet ni…

Jo, HC Andersens saga om kejsaren som inte bar några kläder alls, men trodde han bar vackra kläder, är nog den bästa psykologiska beskrivningen av sådana fenomen som nedrustningen. Tänk er alla undersåtar, intellektuella och fina politiker som trott att våra kejsare burit vackra kläder, medan i själva verket de varit nakna, med den lille dinglande mellan benen i det fria (om de varit män). Det var i själva verket inte mycket substans i det som sagts och gjorts.

Och nu står vi här och undrar hur tusan man kunde avveckla sånt som civilförsvaret eller alla beredskapslager vi hade.

Partikongresser har en tendens att bli möten där den egna organisationen ska peppas, och därför undviker man debatt och svåra frågor.

Jag förundrades en hel del när jag var ombud i en regional kongress för Socialdemokraterna innan förra EU-valet. Upplägget för kongressen var att det skulle vara en kickoff inför EU-valet. I en kick off vill man ha god stämning och enighet och PEPPA medarbetarna. Det speglades i kongressen. Den ende talare som försökte prata om problem var undertecknad. De två områden jag lyfte fram, problemen i socialförsäkringssystemen (LSS tror jag det rörde sig om men jag lyfte utförsäkringarna också) och problemen med att partiet nedprioriteterar EU frågan så att EU nästan är osynligt mellan Eu valen, viftades snabbt bort. Det syntes att många var illa berörda. Ska man verkligen prata problem vid en kick off… eller en partikongress?

När svärmen svärmar åt fel håll

Det bästa exemplet jag har kommer från Piratpartiet 2013-2014. Jag var aktiv där då. Inget parti pratade så mycket om transparens och delaktighet som Piratpartiet. Ändå gick man in oförberedda i valrörelsen 2014, och dessutom var partiet delat i två delar, som bedrev vars en kampanj och hade näst intill noll kontakt med varandra. (EU-parlamentarikerna drev sina kampanjer och partistyrelsen sin.) Allt detta försökte givetvis både partiledningen och EU-parlamentarikerna mörka, eftersom man måste ha en bra stämning i partiet, bland medlemmarna för att överhuvudtaget kunna bedriva någon form av kampanj.

Det dröjde till efter valet 2014 innan några visselblåsare försökte få igång en debatt om att partiet varit delat under valet. Det fina parti som ville ha transparens i samhället hade inte låtit medlemmarna ta del av fakta om krisen och tudelningen av partiet, och de hade ignorerat och tystat alla varningar om att vi gick in i valkampanjen oförberedda. (Läs mina artiklar här och här om detta.) Ja det fanns t.o.m hemliga rådgivare som påverkat partipolitiken, som ingen fick veta vilka de var.

Jag ansåg då, lika väl som nu, att partiets katastrofala val 2013 och 2014 berodde på den i partiet hyllade teorin om ”svärmen”. Piratpartiets grundare, Rick Falkvinge, skrev en bok om filosofin bakom piratrörelsen. Boken hade ”svärmen” i fokus och hette ”swarmwise”.

Vad är då en svärm? Jo en massrörelse av aktivism, memer och budskap som sprids IRL och över nätet. Boken handlar om hur man skapar en bra gruppdynamik, hur får man ”svärmar” att bildas. Falkvinges ideer är i mångt och mycket bra men i boken Swarmwise pratar han INGET om problem och fel: om hur man ska göra då en svärm rör sig i fel riktning eller inte rör sig alls. Bara man skapar en bra stämning löser de flesta problem sig automatiskt, antyder han.

Det jag skrev då är belysande för problem som inte bara Piratpartiet hade, utan som hela samhället har.

I samband med diskussionen om ledarskap pratas det om att lösa konflikter, men alltid i sammanhang av att konflikter om grundläggande värden egentligen är fel. Konflikter splittrar svärmen. Leder fel. Ledaren ska vara positiv och uppmuntrande. Men någon idé om hur denne kan plocka upp signaler om att svärmen flyger fel, eller att något INTE blir gjort nämns inte. Mer än med antydningar om att det fixar sig i svärmen. Ibland gör flera samma sak heter det. Det är ok, det löser sig i svärmen. Men vad sker om INGEN gör det som är nödvändigt för svärmens överlevnad? Den frågan nämner inte Rick. Inte heller vad man gör om ledare leder svärmen fel.

Jag har under de senaste månaderna kommit in i pirattänket och insett att det är mycket ”tänk positivt”. Mycket handlar just nu om att följa det fokus ledningen arbetat fram som strategi för valet. Jag märker att svärmtänkandet är starkt i PP.”

Om det positiva är att skapa ett massfenomen av mamer, förslag och aktivism som rör sig åt ett håll, en svärm, så blir givetvis den röst som vill röra sig åt ett annat håll, en negativ rös. Oavsett om den rösten har rätt eller fel och oavsett om svärmen beter sig på ett sätt som hotar dess överlevnad, eller inte.

Jag fortsatte:

En svärm KAN INTE överleva utan att det finns ett ledarskap som griper in och tar ledningen då något INTE blir gjort. Svärmar är fantastiska men en svärm är inte ofelbar. För att svärmens ledarskap ska kunna gripa in behövs vägar för kommunikation som är tillåtande och öppna. Det måste finnas sätt för ledarskapet att snabbt få information om något är fel och rutiner för att försöka ta fram lösningar (helst genom svärminitiativ) då det behövs. Svärmens medlemmar får inte känna att ledningen (och den övriga svärmen) känner det som en belastning om man pekar ut saker som de anser är fel. Att vara whistleblower i stort som smått är något svärmledningen måste belöna. Och organisationen måste ha sätt att hantera att en del av förslagen, ibland de flesta, kommer att vara åt helskotta snurriga och skadliga för svärmen. Men inte alla förslag är det, det är poängen. Hur avgör svärmen och svärmens ledning vad som är vad? Ricks bok nämner inget om det.

Alla organisationer behöver diskussioner om problem och problemlösning, och sina whistleblowers. Det behövs lika mycket som gruppdynamisk enighet och en positiv anda med en känsla av KASAM för alla. Det ena får inte offras för det andra. För exakt som Rick skriver i sin bok känner ofta svärmen att det är ”fel” om någon vill svärma i en annan riktning än de andra. I värsta fall kan det leda till att en del personer med underbara ideer fortsätter att flyga som alla andra, trots att denne sitter inne med dyrbar information om att svärmen beter sig på ett sätt som strider mot deras intressen.


Hotar oenighet en sådan svärm, eller en organisation, eller är viss oenighet av godo? Bra fråga! Piratpartiet hamnade i situationen att man gick in i ett val utan att vara förberett, där de som ville få igång en diskussion om förberedelser sågt som gnällpottor och där man mörkade problemen som fanns. Oenighet skulle hanteras bakom lyckta dörrar, inte offentligt. Passande för ett parti som framhöll betydelsen av transparans.

Min känsla är att oenighet ofta hanteras som negativism. Det finns ett NLP tänkande i ledarskapsdebatten som lär oss att negativitet och att lära av det förflutna kan vara av ondo. ”Tänk positivt”, så löser man alla problem, heter det.


Minoritetsrösten, visselblåsare och långsiktigt tänkande

Jag brukar säga att vi behöver uppgradera den moderna demokratin till demokrati 2.0. Demokrati idag fungerar i stort som demokratin gjorde då demokratin föddes för 100 år sedan. Vi behöver en moderniserad demokrati.

Ska vi börja undvika att ständigt bitas i röven av problem behöver vi ett nytt tänkande.

Jag skulle lägga fokus på dessa tre delar. Långsiktighet, att lyfta fram de avvikande rösterna i en organisation och visselblåsande, i arbetet med demokrati 2.0.

Långsiktighet. Vi har börjat få in mer av långsiktigt tänkande med miljödebatten. Men miljö är inte allt. Om inte miljötänkande kombineras med annat, som t.ex. ett långsiktigt tänkande för att ge alla människor högsta möjliga levnadsstandard, blir miljötänket lika kortsiktigt som allt annat. Det finns en mängd problem i världen och i Sverige som måste hanteras med mer långsiktighet.

Försvaret är ett typexempel på detta. Man rustade ner civilförsvar och militärt försvar under den glada parollen ”aldrig mera kris, krig eller pandemi”, ibland med ideer om att ”vi har 10-15 års förvarningstid innan nästa stora kris eller krigsrisk”. Men givetvis är sådant som adoptionskrisen, jag skrev om, och vanvården i samband med Socialtjänstens omhändertaganden, områden där vi behöver långsiktigt tänkande. Om man hade velat lära av historien hade man inte satt slutåret för vanvårdsutredningen till 1980, och det biter oss i rumpan idag, med dagens debatt om omhändertaganden.

Globalt sett finns det många liknande problem. Risken för pandemier, asteroider och vulkanutbrott som påverkar hela mänskligheten. Solstormar, klimatförändringar som inte beror på människan, hotet om en ny istid.

Innan 2019 smålog folk mest och tyckte jag var smågalen när jag ville prata om risken för pandemier. På samma sätt småler nog många då jag nämner asteroider och vulkaner. Men ett vulkanutbrott som ledde till massdöd skedde senast för 1500 år sedan. Asteroider som förintar stora delar av jorden brukar man säga faller ner med några tusen års mellanrum. Vill man tänka långsiktigt får man ta med detta i beräkningarna.

Men miljön är ett utmärkt exempel. Hur smart är det att vi bränner upp vårt lager av olja och kol, som kan användas till mycket användbart, och dessutom förorenar vår miljö?

Att lyfta fram de avvikande rösterna i en organisation och visselblåsande. Vi behöver en politisk och organisatorisk systemdebatt som lyfter fram hur vi lättare lyfter fram varningar för en förestående kris, och som lyfter fram nya lösningar på problem.

Personligen tror jag detta görs bäst genom att en organisation MÅSTE ta hänsyn till minoritetens åsikter. Demokrati är majoritetsvälde, och så måste det förbli. Men man kan reformera demokratin så att organisationerna i demokratin (stat, parti, myndighet etc) måste efterforska vilka minoritetsåsikter om en sak som finns, och redovisa de viktigaste. Vid en omröstning måste man lyfta fram och dokumentera minoritetens sakskäl mer än man gör idag och ta upp detta vid uppföljningar.

Styrelser borde i ökande grad fås att välja in några som INTE håller med majoriteten i styrelsen. Sen borde hela organisationen ha mekanismer för att både behålla enighet och känsla för sammanhang och arbetsglädje, samtidigt som man uppmuntrar att folk ska lyfta fram problemen. Visselblåsande måste premieras. Mekanismer för att fånga upp visselblåsande blir vanligare och vanligare i organisationer. Det är bra. Men när organisationen ska fånga upp och utreda visselblåsandet är det viktigt att man det som sägs av enskilda visselblåsare fångas upp av det högsta ledarskapet, utan ”filtrering” från mellanchefer.

När man utredde vanvården på fosterhem och barnhem för 10 år sedan gjorde man det utan att bry sig mycket om de som varnade för vanvården. Det är typiskt för hur det funkar idag. De som varnar är jobbiga typer. Och om de säger ”vad var det jag sa” när alla börjat inse problemets vidd så ses de oftast som jobbiga, gnälliga självgoda typer.

Med andra ord. Istället för att vi betraktar den som säger ”vad var det jag sa” som en gnällig och jobbig typ, så tar man reda på varför den som varnade kunde förutse krisen. Hur tänkte de som var mot nedrustningen på 90talet? Hur tänkte de som varnat för vanvården i barnhem och HVB-hem, hur tänkte de som varnade för adoptionsskandalerna, hur tänkte de som varnade för miljöförstpringen? Och var fick de sin information från?

Att håna någon som utbrister ”vad var det jag sa”, måste börja ses som ett tecken på grov inkompetens. Den som varnat har inte alltid rätt heller, och kanske har helt snurriga åsikter i övrigt. Men hen varnade och därför ska vi lyssna! Sen kanske dennes lösningar inte är några vi vill ta i med tång, men vi vet inte det förrän vi lyssnat och studerat dessa.

Bäst vore det givetvis om de som varnat för en kris för lösa krisen. Det är egentligen ganska sorgligt att den svenske sossen Per Albin Hansson, som nedrustade Sverige på 20talet, var den som fick upprusta Sverige 1939. I England försökte man först låta premiärminister Chamberlain styra, han som varit med och skapat problemen som ledde till andra världskriget. Till våren 1940 kickades han och ersattes av Churchill, som hade varnat för krisen.

Jag undrar hur många i ledarskapet för de politiska partierna idag som arbetade mot partiernas nedrustningspolitik innan ca 2015? Min gissning är att det inte är många, om än någon. Ändå är det de som ska upprusta igen och reda ut den kris de själva skapat.

Summa summarum

Jag såg filmen Niceville igår. Om ni inte sett den kan jag berätta att den handlar om tre kvinnors reaktioner på rasismen och segregationen i USA på 60-talet. Wikipedia berättar:

”Berättelsen utspelar sig i det tidiga 1960-talets Jackson i Mississippi, och handlar om tre olika kvinnor. Aibileen och Minny är afroamerikanska hembiträden, som städar hem och ser efter barnen hos olika vita familjer. Skeeter är en ung vit kvinna med författardrömmar, som får tolv svarta hembiträden i staden att berätta sina livs historier för henne, så att hon kan samla ihop dem till en bok. Boken handlar om deras situation och hur de blir behandlade hos de vita familjerna. På den tiden var amerikanska södern präglad av rasism och svarta blev väldigt illa behandlade.”

Ingen vet i förhand innan man hamnar i en kris om man blir en Skeeter som står upp mot orättvisor som drabbar andra människor, eller en Minny eller en Aibileen som står upp mot orättvisor som drabbar dem och de nära dem, med risk för deras egna liv.

Men samhället kan byggas så att vi uppmuntrar folk att gå mot strömmen och att ständigt lyssna på minoritetens röster.

Vi är olika som människor.

Jag hamnade ordentligt fel under en stor del av mitt liv. Jag var med i en rörelse, EAP och LaRoucherörelsen, som jag arbetat mot sen jag lämnade dem för 20 år sedan. De är en sekt, en antidemokratisk och fascistisk sekt. En sekt som i en del fall var förvånansvärt före sin tid (jag började arbeta mot Osama Bin Ladin ca 1997) men som lim förbannat var en galen sekt.

När jag lämnade den sekten kunde jag känna igen saker som varit varningar för mig. Jag insåg egentligen tidigt att något var fel, men förträngde de insikterna och tystade varningsropen inom mig. Jag hade låtit min bild av verkligheten styra vilken information jag inhämtade.

När jag lämnade sekten bestämde jag mig för att aldrig mer, oavsett vilken åsikt det rör sig om, bara lyssna till en ideologi. Även om jag inte höll med om något skulle jag tvinga mig att lyssna på den andra åsikten. Även om det gällde en åsikt och en rörelse som står nära mig.

Jag hade den inställningen när jag tittade på politiken. En inställning jag hade fått redan som tonåring. Jag var förtjust i att se på problem ur olika vinklar. Men när det gällde sekten jag var med i använde jag inte denna metod mot ”de egna”, bara ”de andra”. Där lärde jag mig en läxa.

Så försöker jag dagligen göra i smått och stort. Jag har en lista på twitter om krisen i Ukraina till exempel. I den har jag även en massa röster som lyfter fram den ryska regeringens röster, inklusive en del personer i debatten som tagit ställning mot ukraina och för Ryssland.

I Ukrainadebatten är jag aktiv för Ukrainas rätt (och ett svenskt NATO medlemskap). men samma sak gäller för ämnen jag inte varit direkt aktiv i.

Så gjorde jag under lång tid med adoptionsdebatten. Jag har inte alls varit aktiv i den men har känt till att problemen funnits. Trots att jag varit mycket positiv till adoptioner har jag tvingat mig att lyssna på de röster som varnade om korruption och kidnappningar.

Jag lyssnar och läser vad allt från putinister och kommunister, till IS till Sd, till scientologer och kommunister säger om olika ämnen. Det skulle kännas fel idag att bara lyssna på majoritetsrösten. Även om jag själv håller med om det majoritetsrösten säger och arbetar politiskt för det. Om jag inte tar in andra röster så kanske jag hamnar fel igen, och det vill jag inte.

Tillbaka till Niceville. I en värld där få bryr sig om minoritetsrösterna så krävs det ganska stort mod att sitta i Jackson, Mississippi och studera både vad de vita rasisterna påstår och vad de svarta hembiträdena påstår Men det är kanske ett sådant samhälle vi vill ha egentligen, där fler gör sådant i stort och smått och där partier, myndigheter och globala förhandlingar gör mer av samma sak.

Kanske vi får en värld, och ett Sverige, där det inte anses konstigt att säga att kejsaren är naken. Eller där fler än Minnie bjuder på en delikat ”choklad” paj. 🙂

Ukrainas idiotiska språklagar

Och nu försöker vi hålla två tankar i huvudet samtidigt. Man kan vara mot Putins angreppskrig mot Ukraina, stödja Ukraina och ändå anse att Ukraina betett sig som ett asshole i mycket. Som med språklagarna.

Även om jag stöder Ukraina till 100% så är några saker landet gjort så idiotiska att det bara gynnat Putin. Tex de vanvettiga språklagarna som Ryssland ständigt refererar till i sin propaganda.

I januari i år förbjöds t.ex alla affärsägare, läkare, etc att använda ryska som vardagsspråk. Rysktalande media motarbetas, etc etc.

Zelensky var mot språklagarna när de antogs 2019. Han är ju i huvudsak rysktalande och brukade som komiker häckla Ukrainas språklagar.

Det är så in i bängen idiotiskt och sånt gynnar bara ryssarnas propaganda.

Nej Ukraina är sannerligen inte änglar.

Men ryssarna skulle anfallit oavsett Ukrainas politik. Att kontrollera Ukraina är något som länge legat på ryssnationalisternas dagordning.

Oavsett hur grisigt en våldtagen kvinna betett sig innan en våldtäkt är en våldtäkt ändå en våldtäkt!

Vem lyssnar på de som varnar när alla marscherar åt fel håll?

Jag vill se en politik med mer långsiktigt tänkande. Jag vill se en politik där man väger in minoritetens åsikter mer, och känner av ett tvång att lyssna på varningar och visselblåsare. Ett politiskt system där de som varnar för en kris är de man tar in då krisen slår till, och inte låter de som skapade krisen vara de som reder ut den.

Det är min dröm.

Jag har sett för ofta, gång på gång, hur beslutsfattare av alla politiska färger ignorerar varningar, tänker kortsiktigt och stänger av informationsflödet så bara de åsikter man beslutat är de korrekta kommer fram.

Vi är där vi är säkerhetspolitiskt med nedrustat försvar inför en rysk expansionism, för att våra politiker betett sig helt förrödande.

Men jag kan ta många andra exempel på det jag tänker på. Miljön, vanvård bland omhädertagna barn, adoptionsfrågan, socialförsäkringarna, segregeringen, IS, hanteringen av Covid i Sverige och världen, med mera. Min lista blir lång.

Idag vill jag att ni läser Vilhelm Agrells artikel i Sydsvenskan.

Agrell är en av de som varnat för svensk nedrustning och för risken för en återgång till nationell chauvunism i Ryssland, det vi ser idag.

Vem lyssnar på de som varnar när samhället unisont marscherar åt fel håll? Bra fråga! En sak är säker: man gör det inte genom hemlighetsmakeri och tabubelagd eller cancellerad debatt iallafall.

———

”Varför är det så svårt för svenska regeringar att förhålla sig till Nato, tala klarspråk eller åtminstone föra en vettig diskussion i sak? Svaret är att ingen politisk fråga i Sveriges moderna historia varit lika tabubelagd och genomsyrad av Orwellskt ”dubbelspråk”.

Allt började kort före andra världskriget. Sverige hade länge förlitat sig på Nationernas förbund som garant för de små staternas säkerhet. Om någon av dem angreps skulle alla andra förbundsmedlemmar vara förpliktade att komma till undsättning. Men när det verkligen gällde och Italien överföll Abessinien var ingen beredd att riskera ett storkrig för att rädda någon annan, hur uppenbart och oprovocerat angreppet än var.

Nationernas förbund visade sig vara ett luftslott och Europas småstater fick klara sig bäst de kunde när andra världskriget kom. Sverige sökte skydd bakom en neutralitetsförklaring. Vi blundade, undvek att ta ställning, censurerade nyhetsförmedlingen genom att förbjuda rapportering om nazistiska övergrepp och hoppades på att bli lämnade ifred. Samlingsregeringen spelade ut de krigförande mot varandra, töjde neutraliteten först åt ena hållet och sedan åt det andra. Men framförallt hade Sverige tur. Under de första åren hade Nazityskland ingen anledning att ockupera landet och när saken började bli aktuell gjorde de tyska motgångarna att det inte fanns några militära resurser över.

Segerdagen i maj 1945 dränktes Kungsgatan i konfetti. Svenskarna firade andras seger, som hade dubbel sötma eftersom den inte kostat landet något, snarast tvärtom eftersom Sveriges krigshandel med Tyskland gått med strålande vinst.

1948 erbjöds Sverige att gå med i det nybildade Nato, eller Atlantpakten som alliansen kallades i Sverige. Men efter att landet gått ut oskatt som neutral segrare ur historiens dittills värsta storkrig fanns det inget opinionsstöd för att gå in i en allians. Neutraliteten upplevdes som ett framgångsrecept, dessutom var det i linje med det svenska kynnet att sitta still i båten, avvakta och inte störta iväg för någon annans räkning.

Alla var dock inte inne på neutralitetslinjen, allra minst chefredaktören Herbert Tingsten på Dagens Nyheter som kom att föra ett publicistiskt enmanskrig mot svensk neutralitet i allmänhet och utrikesministern Östen Undén i synnerhet. Tingsten stämplades snabbt som ”atlantpaktare”, ett på 1950-talet synnerligen belastande invektiv.

Sverige var nu raskt på väg in i en säkerhetspolitisk konformism som i mycket liknade krigsårens uppslutning kring samlingsregeringens försiktiga eftergiftspolitik. Precis som då stämplades kritik och ifrågasättanden som något oansvarigt, eftersom det ansågs kunna rubba omvärldens tilltro till den svenska säkerhetspolitiska linjen om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, som från 1950-talet och framåt beskrevs som orubblig och förutsägbar. Att ens i tanken snudda vid någon annan säkerhetspolitisk linje var alltså inte bara utsiktslöst utan framförallt något som riskerade att undergräva landets säkerhet.

Rader av säkerhetspolitiska häxbränningar från 1950-talet till mitten av 1980-talet följde samma ritual. Det mest kända fallet är när högerpartiets ledare Jarl Hjalmarson 1959 uteslöts ur den svenska FN-delegationen efter att offentligt tagit upp frågan om ett förvarssamarbete med Danmark. Efter detta rättade de flesta in sig i ledet. I pressen kunde man skriva spaltkilometer om huruvida infanteriregementet i Örebro skulle läggas ner eller bevaras för eftervärlden. Men ingen med den minsta politiska självbevarelsedrift tog upp Nato. Detta var inte bara en icke-fråga utan en anti-fråga, ett ämne som visade att den som tog till orda inte var säkerhetspolitiskt tillräknelig och som en följd av detta kunde förvänta sig att utsättas för den svenska djupa statens speciella form av repressionsterapi. Det handlade om ett informellt nätverk av politiker, tjänstemän och mediaföreträdare som betraktade sig som neutralitetspolitikens väktare. Nato var följaktligen något man under det långa kalla kriget inte talade om och helst inte heller tänkte på.

En orsak till denna repression var som i fallet Hjalmarsson att det faktiskt fanns något att dölja. Officiellt gällde alltså att säkerställa rättning i ledet för att ”främmande makt” (alla visste vem som avsågs) inte skulle börja tvivla på Sveriges avsikt att ”inte ens under största tryck” avvika från neutralitetspolitikens smala väg. Men repressionen handlade också om att sådan lösmynthet skulle riskera att blotta att Sverige i det fördolda redan samordnat sin krigsplanläggning med Nato och hade utlovats stöd i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Sverige var alltså officiellt alliansfritt men i hemlighet allierat, men bara i fråga om fördelar för egen del, inte åtaganden för andra. Sverige kunde äta kakan och ha den kvar. Men det gällde att hålla kakburken, eller snarare munnen, stängd.

En som inte gjorde detta, och tog upp möjligheten att Sverige i ett försämrat säkerhetsläge skulle kunna försöka få något slags säkerhetsgaranti från Nato, var statsvetarprofessorn Kjell Goldmann som skrev en debattartikel efter det att ubåtsskyddskommissionen 1983 lagt fram sin rapport om främmande verksamhet i svenska vatten. Goldmann plattades till av den socialdemokratiske veteranpolitikern Sven Andersson, inte därför att hans resonemang skulle ha varit bristfälliga utan för att han överhuvudtaget öppnat munnen i frågan och därmed bidragit till att skapa osäkerhet om den svenska säkerhetspolitiska linjen. Ett förfarande som visserligen inte uttryckligen var kriminaliserat men förde tankarna till landsförräderi, låt vara av den lägre graden.

Goldmann fann för gott att inte ta upp saken vidare och någon Nato-debatt blev aldrig aktuell – bara ordet var direkt avtändande. Långt senare, när en kommission i mitten av 1990-talet bekräftade att en mycket begränsad grupp ledande politiker och militärer i det fördolda fört en hemlig säkerhetspolitik vid sidan av eller snarare i hägn av den officiella, insåg Goldmann att han, likt barnet i ”Kejsaren utan kläder”, i purt oförstånd råkat föreslå något som redan varit genomfört sedan decennier tillbaka.

När Nato-frågan nu, efter mer än ett kvarts sekel, på allvar tränger sig på finns dessa förnekanden och förträngningsmekanismer kvar som ett slags säkerhetspolitiska muskelminnen. Ett svenskt Natomedlemskap har så länge varit en tabubelagd fråga, blockerad för en normal diskussion och prövning, att vi inte ens i ett närmast katastrofalt säkerhetsläge riktigt förmår ta oss an den som nation.”

Socialdemokrater för NATO!

Se för guds skull till att vi har ett gott samarbete med amerikanarna på försvaret”

/Olof Palme 1970

Svensk säkerhetspolitik har varit lustig. På pappret var vi helt alliansfria under det kalla kriget. Det var det man tutade i den svenska befolkningen. Men egentligen hade vi ett tätt inofficiellt samarbete med NATO. Det var det Olof Palme tänkte på 1970 när han yttrade orden ovan till försvarets representanter som skulle träffa USA och NATO. (Se Mikael Holmbergs bok ”Den Dolda Alliansen”)

Givetvis dolde man hur det var för den egna befolkningen. Sovjet visste exakt hur det stod till så det var inte för dem man dolde Sveriges samarbete med NATO. De visste allt, i synnerhet efter spionen Wennerström förrått oss på 60talets början.

Någon tid efter muren föll var jag i Tyskland på en konferens och mötte en fd hög officer i DDR som pratade om hur man planerade att atombomba området nära jag bodde vid ett eventuellt krig. Varför skulle kanonerna i Djuramåsa atombombas? Eller ansåg man inte att Sverige var neutralt?

Vi var i en taskig situation. Vi var inte fullt medlemmar i NATO, alltså hade vi extremt svaga garantier för att få hjälp vid krig, men samtidigt var vi så insyltade i NATO att vi skulle anfallas direkt av ryssarna vid krig. Samtidigt tilläts inte befolkningen att få veta vad ryssarna redan visste: man tutade i oss lögnen att vi var helt alliansfria.

En vän kallar detta ”en svensk fobi för öppenhet”.

Svensk säkerhetspolitik präglas ännu idag av en sådan fobi för öppenhet. I synnerhet inom mitt parti, Socialdemokraterna, som än så länge håller hårt på alliansfriheten. Med en majoritet av medlemmarna kritiska till NATO medlemskap blir det svårt för partiets ledning att svänga, om de inser att de måste svänga. Då kanske man tvekar att öppet debattera saken. Det är för känsligt.

Den ryska aggressiva hållningen till väst och kriget i Ukraina sätter Sverige i ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Finland är på väg in i NATO. Samtidigt har den svenska nedrustningen sen 35 år tillbaka gjort det mycket svårt att försvara Sverige effektivt vid krig mellan stormakterna. Vi har inget civilförsvar, det förintades under Göran Perssons tid vid makten, och nästan inga beredskapslager. Var ska vi få bensin, diesel och mat från om världsmarknaden rasar ihop?

Nedrustningen har drivit Sverige in i ett hörn. Vad vi än anser om NATO har vi inte mycket annat val än att gå med NATO om vi vill kunna försvara oss. Finland kan försvara sig själv, bättre än vi kan, med 300.000 soldater och 700.000 reservister, vapen för dessa och fulla beredskapslager, men anser ändå mer och mer att de behöver hjälp av NATO.

Tacka nedrustarna för att Sverige inte har något annat alternativ kvar än NATO, vad vi än i övrigt anser om USA och NATO.

EU är inget alternativ. En lös s.k. allians som aldrig någonsin samövat sina styrkor, kan knappast hjälpa oss vid krig.

Alltså återstår bara ett alternativ. Låt oss löpa linan fullt ut och bli medlemmar i NATO! Låt oss överge den hycklande skenbara neutralitet vi haft under kalla kriget och ta till oss Palmes ord från 1970: och skaffa det bästa möjliga samarbete vi kan få med NATO och USA!

När Putin tog makten, en tillbakablick till 1999

För att förstå dagens politiska situation bör man gå tillbaka till 1999. Ryssland balanserade då på randen till ekonomisk kollaps och revolution. För att undvika revolutionen beslöt ledarskapet runt den försupne presidenten Boris Jeltsin att låta FSB, underrättelsetjänsten, få ökad makt i landet och att rusta upp det ryska försvaret, med fokus på utvecklandet av taktiska kärnvapen. I centrum för denna förändring kom underrättelsetjänstens fd chef, Vladimir Putin, att stå, som vid denna tid ledde landets Säkerhetsråd och arbetet med den nya kärnvapendoktrinen.

Jag väljer att skriva om detta eftersom jag har kvar en del anteckningar från denna tiden.

Under 30 år avvecklade svenska politiker det svenska militära försvaret och civilförsvaret. Nu i efterhand hör jag argumentet att ”vi kunde inte ana”, som försvar för vad man gjorde. Men hur sant är det påståendet? Ryssland var ett imperium som höll på att kollapsa, fullt med revanchistsiska krafter som ville ha hämnd på väst. Samtidigt hade landet inte gjort upp med sitt blodiga förflutna.

Allt detta bådade inte gott. Men som det inte var nog med detta drabbades Ryssland av en djup finanskris 1998 och året därpå sände Kosovokriget, och NATOs bombningar, chockvågor i hela Ryssland.

Många anade att vi valde fel väg som avrustade. Men de hade inte politisk makt i Sverige. De borgerliga och Socialdemokraterna kom under nästan 17 år att fortsätta driva avrustningen.

1998-1999

Jag ska inte orda mycket om finanskrisen i Ryssland 1998. Den klingade delvis av mot slutet av 1998. Men de politiska effekterna kvarstod. Ryssland var skärrat, skakat och sårat. Rapporterna från Ryssland vid denna tiden talade om kupprykten och om politiker som ville ta revanch på väst och bygga ett nytt ryskt imperium.

Det instabila säkerhetspolitiska läget förvärrades under vintern 1999 med Kosovokriget. Den 24 mars 1999 inleddes NATOs bombningar av Serbien och Kosovokriget. Det chockade alla de ryssar som ännu drömde om ett ryskt imperium. Ryssland var helt maktlöst. Kriget skedde mot ett land som många revanchistiska ryssar såg som allierat eller en del av en rysk intressesfär.

I april 1999 skedde den första utvidgningen av NATO. Tjeckien, Polen och Ungern gick med NATO mitt under brinnande Kosovokrig. Detta sågs också som ett övertramp av dessa ryssar. Väst klampade in på rysk intressesesfär, hette det. Men Ryssland kunde inte svara.

Kombinationen av hur delar av den ryska eliten reagerade på finanskrisen, Kosovokriget och expansionen av NATO gjorde att det säkerhetspolitiska läget blev extremt instabilt.

I Ryssland började man prata om kärnvapnen. Orden var tydliga. ”Tänk på att vi har kärnvapen också”. Samtidigt närde man drömmar om ett nytt imperium.

Svensk säkerhetspolitisk miss

Exakt samtidigt förberedde försvarsberedningen det som till hösten 1999 skulle bli den största nedrustningen av svenska försvaret någonsin. Den Socialdemokratiska regeringen påstod att det inte fanns något invasionshot mot Sverige. Därför ville man halvera försvaret till 2001 och bland annat lägga ner kustartilleriet och luftvärnet. (Då ska man veta att försvaret redan då var halverat jämfört med 1987.)

I mina anteckningar noterade jag detta och skrev samtidigt: ”Detta trots den ena tydliga varningen efter den andra, både från utrikesminister Ivanov och premiärminister Primakov, och även från president Jeltsin, som i början av månaden förde en diskussion med dumans talman om att rikta om de ryska kärnvapnen, och därefter varnade för att kriget på Balkan kan bli ett ”världskrig”.”

De borgerliga protesterade lite grann 1999 men ville också nedrusta och när de fick makten 2006 fortsatte de den socialdemokratiska politiken.

Ny kärnvapendoktrin

Några dagar efter att NATO utvidgats, den 29 april 1999, höll ryska säkerhetsrådet en konferens där Vladimir Putin, Säkerhetsrådets nya chef, presenterade den nya ryska kärnvapendoktrinen. (Putin blev säkerhetsrådets chef i slutet av mars då han samtidigt avgick som chef för underrättelsetjänsten).

Detta kom att bli det första stora tecknet på att en förändring var på väg i Ryssland.

Tanken var att kärnvapnen, som Ryssland hade många kvar, var obrukbara. Ingen kärnvapenmakt skulle kunna använda de kärnvapen som fanns, för att ingen vill förinta mänskligheten. Detta, kombinerat med att Ryssland var hopplöst underlägset väst i övrigt, gjorde det säkerhetspolitiska läget kritiskt för Ryssland, menade man. Rysk militärdoktrin borde därför riktas in på att skaffa små taktiska kärnvapen som skulle kunna användas i krig.

The Security Council also decided to extend the service life of nuclear warheads for tactical delivery vehicles and, according to Putin’s briefing, discussed the concept for their use. A number of reports indicated that the Security Council decided to develop a new, low-yield nuclear warhead. The purpose of deploying these low-yield warheads is, reportedly, to ”change the image of nuclear weapons as a weapon of mass destruction;” their yield will be between several dozen to one hundred metric tons of TNT; their number might reach up to 10,000.

man ville vinna överlägsenhet vid krig med NATO genom att använda taktiska käenvapen och hoppas att NATO drog sig tillbaka. ”Deescalation through escalation” som det kallades på engelska. Hotet om taktiska kärnvapen skulle få NATO att rygga tillbaka och man skulle vinna ett i huvudsak konventionellt krig, trots underlägsenheten i konventionella vapen. Och de skrämmande stora kärnvapnen skulle aldrig behöva användas.

Detta refererades i rysk press. Men även internationellt. Jag noterade i min anteckningsbok att Folkets Dagblad i Kina skrev om detta den 8 juni 1999 i samband med en artikel om att Ryssland höjde budgeten för försvaret till 3,5% av BNP. För att mäta sig med NATO ville Ryssland tillverka 10.000 minikärnvapen, skrev tidningen.

Underrättelsetjänsten tog makten i Ryssland

En vecka senare skedde något som påverkar politiken i hela världen än idag. Kinas ambassad i Belgrad bombades den 7 maj.

NATO sa att det skedde av misstag. Hur som helst såg varken Kina eller Ryssland det som ett misstag. Läget i Ryssland blev nu alltmer allvarligt och kuppryktena ännu fler.

Det mest omedelbara resultatet av bombningen av ambassaden blev i Ryssland att regeringen ombildades. Underrättelsetjänstens, FSB:s, fd chef, Sergei Stephashin, blev premiärminister. En man som den liberala oppositionen i Ryssland på den tiden kallade ”Rysslands Pinochet”, med hänvisning till Chiles diktator på 70-talet. Med Putin som säkerhetsrådets chef hade nu FSB i princip tagit över stora delar av makten i Ryssland.

(Stephashin kom senare att efterträdas av just Vladimir Putin, som blev premiärminister hösten 1999. Putin efterträdde senare Jeltsin som president året efter.) Vice premiärminister maj 1999 blev Aksyonenko, som antogs stå extremnationalisten Zhirinovskij nära.

Samtidigt kom många rapporter om att ilskan i Ryssland var stor och kupprykten cirkulerade. Som synes var ilskan stor i Kina också efter bombningen av ambassaden. (Ryssland och Kina tog de första stegen till ett nära samarbete just veckorna efter bombningen.)

f

Mitt anteckningsblock är fullt av varningar för statskupp. Ena dagen varnade Lebed för kupp, andra dagen Glazyev, tredje dagen Grigorij Javlinskij och fjärde Zuyganov. Samtidigt skrev rysk media artiklar där man påstod att kriget i Serbien var ett led i ett försök att förstöra Ryssland.

Så var läget i maj 1999 när Sveriges politiker pratade om nedrustning och 10 års förvarningstid innan nästa kris.

Att den ryska eliten runt den försupne presidenten Boris Jeltsin valde att låta underrättelsetjänsten styra Ryssland var ett direkt svar på finanskrisen och de abnormt stora riskerna för en kupp. Putin valdes senare i augusti till ny premiärminister efter Stephashin, och efter en stund utsågs han till kronprins och blev sedemera Rysslands president.

Ryssland kan svara med kärnvapen!

Jag skulle kunna nämna många exempel från min anteckningsbok 1999 på varningar. Indikationerna från Ryssland tydde, enligt mina anteckningar, på att Ryssland stod på gränsen till statskupp. Nato expansionen och kriget i Serbien kontrasterades mot den ryska maktlösheten. Ryssland var inte längre ett land som kunde hävda sig, sa de som ville ha regimförändring i Moskva.

Det verkade helt tydligt som om det ryska ledarskapet försökte undvika kupp och revolution genom att tuffa till sig. Höjdare i Ryssland varnade nu direkt med kärnvapen om NATO inte höll tillbaka sin ”expansionism”. Samtidigt utmejslades en ny kärnvapendoktrin i landet.

Den kortsiktiga STORA risken för krig, i och med risken för kupp i Ryssland, hade slagits tillbaka. Men istället fick man ett expansionistsiskt nytt Ryssland.

I danska Jyllandsposten den 19 maj 1999 berättade man om ett tal Sergei Karaganov från Jeltsins presidentråd hållit i Köpenhamn. Han varnade han för att om väst gör fler ”misstag” som i Serbien skulle Ryssland svara med kärnvapen. ”There exists a theoretical possibility of a response with nuclear weapons, if NATO makes new mistakes”. Om NATO skulle anfalla en stat igen, ”tex Sverige”, skulle Ryssland tvingas svara, sa han.


Den som följt Rysslands ukraina politik har kanske stött på denne Karaganov. Han har förblivit Putins vän och stött politiken mot Ukraina. För några dagar sedan förespråkade han Ukrainas delning, att Ukraina bör förintas som självständig stat.

2000 mot 200

Det som har diskuterats mycket i Sverige är att Putin indirekt hotat NATO och Ukraina med kärnvapen. Men det man diskuterat mindre är att det inte är de stora strategiska kärnvapnen man framför allt hotat med, utan de taktiska kärnvapnen.

Ryssland må vara underlägset i konventionell krigföring. Det har kriget i Ukraina med besked visat. Men på ett område är Ryssland överlägset. Ryssland har 2000, eller fler, taktiska små kärnvapen medan USA tros ha runt 200.

Som Atlantic skrev för några dagar sedan:

In a March 2014 article in the Bulletin of the Atomic ScientistsNikolai N. Sokov, a former Soviet and then later Russian arms-control negotiator who is now a senior fellow at the James Martin Center for Nonproliferation Studies, described Russia’s current military doctrine as open to using tactical nuclear weapons to inflict “tailored damage,” which is defined as “damage [that is] subjectively unacceptable to the opponent [and] exceeds the benefits the aggressor expects to gain as a result of the use of military force.”

Imagine if Russia were to use low-yield nuclear weapons to destroy key air bases throughout Europe or attack an aircraft-carrier task force. How could NATO expect to operate a no-fly zone if its principal air bases are a smoldering ruin or one or more aircraft carriers is at the bottom of the Atlantic? Or imagine if Russia were to use low-yield nuclear weapons to destroy specific army bases, catastrophically damaging NATO’s ground-based striking power.

To put it another way, Vladimir Putin’s 2,000 tactical nuclear weapons make him the first opponent that NATO allies have faced since the end of the Cold War who has the raw military capability to destroy a substantial portion of NATO forces in the field.

Putin, Sokov argues, is borrowing from the 1960s-era American policy I described above. It’s a doctrine that enables a weaker power to deter a stronger power. It is not the strategy of an ascendant conventional military. Indeed, Russia’s struggles and losses in the first two weeks of its conflict with Ukraine serve only to underscore Russia’s conventional vulnerability. Those same struggles may very well make Russia more likely to pull the nuclear trigger. It is now painfully clear that its military is in no shape to wrest control of the skies or the ground from a motivated NATO force.

Att utveckla denna överlägsenhet i taktiska kärnvapen var Putins, och Rysslands, direkta respons på NATO-bombningarna mot Serbien. Det som skedde 1999 leder direkt mot dagens situation i Ukraina.

NATO?

Detta är bara ett litet axplock från 1999. Allt detta jag skrivit om skedde öppet och kunde följas internationellt. Det jag kunde följa kunde givetvis t.ex. svenska politiker också följa.

Hösten 1999 avrustades Sverige. Halva försvaret lades ner. Samtidigt pratade politiker om att Ryssland inte var ett hot längre och vi hade 10-15 års förvarningstid för eventuella framtida hot och skulle kunna rusta upp i godan ro. Något år senare la Socialdemokraterna ner civilförsvaret. 2006 kom de borgerliga till makten och la ner den allmänna värnplikten och fortsatte att nedrusta.

Detta trots att det redan 1999 fanns många varningstecken. Ja, en stor krigsrisk redan då, med kollapsen

Efter 1999 har utvecklingen rullat på. Ryssland har haft krig både inrikes och externt och vill bygga sin makt. Kina inledde sin strategi som går under namnet ”belt and roads” efter 1999. Kina och Ryssland har börjat utveckla en vänskap och en gemensam strategi som går ut på att bygga en ”multipolär” värld med flera supermakter.

NATO då?

Ja jag skulle inte säga att NATO och USA gjort allt speciellt bra. Jag är för NATO medlemskap idag men det betyder inte att jag är glad för vad NATO pysslat med. Jag menar: ett USA som kan sitta ner vid förhandlingsbordet med talibanernaoch skriva ett fredsavtal där de vittvättar talibanerna och förklarar att de inte är terrorister, ger jag inte mycket för. Att Afghanistan totalt kollapsat med misär för miljoner efter USAs flirt med talibanerna är också bedrövligt.

Den mytiska nästan osårbara guden Akilles hade en svag punkt, sin häl, NATO har massor av ”akilleshälar”.

Men med ett Ryssland som expanderar och med ett civilförsvar som är förintat och ett kraftigt reducerat militärt försvar återstår inte många andra alternativ för Sverige än just detta NATO. I detta läge bör demokratierna i världen hålla ihop.

gg

Min morfars morbror och myter idag om ”alla ryssar”…

Jag ser många som drar alla ryssar över en kam nu.

Då har jag en berättelse från 40talet. Min släkting, morfars morbror Ivar Nyman var gammal fjärdingsman (kommunpolis) i Väsby, nära Höganäs. Om han hade gått i pension vid det tillfälle jag ska berätta om, eller inte, vet jag inte.

En dag hörde han tyskar som pratade. Kanske nära nån av de kraschade amerikanska plan som trillade ner över Väsby, vem vet.

Ivar blev ilsk och skällde ut tyskarna efter noter. Han var antinazist och såg tyskarna han mötte som några onda förrädare, och potentiella massmördare.

Efter en liten stund fick han veta att tyskarna var både judar och socialdemokrater som flytt Tyskland.

Då skämdes fjärdingsmannen Ivar som en hund. Och han lärde sig en läxa.

Den läxan är viktig för oss idag också.

Inte alla tyskar, och inte alla ryssar. Bara en med slö hjärna och rostigt hjärta drar alla ryssar över en kam!

2022 och 1939… Bör vi prata om konsekvenserna av nedrustning?

Ibland hör jag argumentet att vi inte ska ifrågassätta vår kapacitet att försvara landet idag. Ofta hör jag det som motargument då någon påtalar de senaste 30åren av vettlös nedrustning av civilförsvar och militärt försvar.

”Vår beredskap är god” hette det 1938-1940, sist det också påtalades att vi absolut inte får tvivla på vår militära kapacitet.

Men det tänkandet har jag fått nog av. Vi har inga beredskapslager och ett avvecklat civilförsvar. Försvarsplaneringen bygger på att världsmarknaden fungerar, vilket är rena snurren. Vårt militära försvar är i bättre skick. Det är litet men vasst och försvarsviljan är stor! Men vi har inte mycket nu jämfört med vad vi hade en gång i tiden.

Det är så illa att enda alternativet faktiskt är NATO-medlemskap. Då kanske vi kan få bensin och mat skeppat hit vid ett världskrig. Då det militära försvaret göra mer än bara punktinsatser.

I praktiken har nedrustningen av civilförsvaret totalt omöjliggjort neutraliteten i krig. Vi skulle inte kunna försörja vår befolkning mer än någon vecka utan hjälp från NATO (eller, gud förbjude, från Ryssland.)

De som påtalade att försvaret var dåligt rustat för krig 1938-1940 fick ofta höra att de underminerade försvarsviljan.

Men hur illa var det?

”Vår beredskap är god”, sa vår statsminister Per Albin Hansson 1940. Han var tvungen att säga det, men han visste att det inte var så.

Den 9:e april 1940, när tyskarna anföll Danmark och Norge, bestod det svenska försvaret vid Öresund av ett antal vedettbåtar och minsutläggningsfartyg utan ammunition, av några gamla Fokker spaningsplan av biplansmodell med en lätt kulspruta som spanaren kunde använda om han hittade ammunition, och en division medeltunga bombplan av modell Junkers Ju 86 (B3) som flög över Öresund utan varken bomber eller ammunition för kulsprutorna.

Landstridskrafterna var nog i lite bättre skick, i den bemärkelsen att vissa plutoner längst Öresund hade lite ammunition. Men det ska påminnas att hela kompanier av danska flyende soldater tog färjan över till Helsingborg på natten den 9.e april och när de kom fram fanns inte en soldat i Helsingborgs hamn. Tullare och en gammal poliskonstapel med batong fick representera det svenska ”försvaret”. I Höganäs fanns lite soldater på beredskapstjänst i Viken som hade fem skott var eller nåt sånt och där man skramlade ihop köksknivar och yxor och liar (!) från lokalbefolkningen så man skulle kunna försvara sig.

Jag har själv pratat med den gamle höganäsare som bar en lie morgonen den 9 april. En lie och en mauser med fem skott.

I Viken befann sig det högsta hönset för militärstridskrafterna i södra Sverige. Då dåligt hade vår underrättelsetjänst fungerar att han var på semester den dagen. Efter att ha inspekterat trupperna med yxor och liar och gamla mauser-muskedunder åkte han till högkvarteret.

De flesta värnpliktiga befann sig uppe i norra Sverige, där de varit sen finska vinterkriget och sen de allierade hotade att marchera genom norra Sverige för att stödja Finland. Det vi hade av försvar fanns där.

Be inte mig tiga om det svenska politiker gjort med vårt försvar de sista 30 åren! Jag tiger inte! Och jag hade vägrat tiga om vanvården av försvaret innan 1940 om jag hade levt då!

Vid krig mellan NATO och Ryssland skulle Sverige tvingas att skaffa fram mat och bensin från antingen NATO eller Ryssland. Ensamma och neutrala skulle vår försörjning rasa ihop!

Nedrustningen omöjliggör neutralitet. Främst av försörjningspolitiska skäl. Det faktumet måste upp på bordet.

Vi behöver en öppen NATO debatt nu!

Försvarshemligheter ska man inte prata för mycket om. Men det där med att en svensk ska tiga och hålla truten kan vara farligt också, när det går för långt.

Under hela det kalla kriget hemlighölls sveriges nära samarbete med nato under hela kalla kriget. Sovjet visste om allt det viktigaste, i synnerhet efter wennerström avslöjat alla detaljer.

Men de som inte kände till något var medborgarna i Sverige.

Att man hemlighöll svenskt natosamarbete hade INGET med att hemlighålla försvarshemligheter för Sovjet att göra. Det handlade bara om att hålla medborgarna okunniga och att tuta i oss att vi var alliansfria, när vi inte var det.

Svensk säkerhetspolitik och försvarspolitik är infekterat av detta hemlighetsmakeri.

Detta accepterar inte jag ännu en gång.

Pratet om att en svensk ska hålla truten kan gå för långt också.

Just saying!

Jag vill att sverige ska gå med i nato öppet och jag vill ha samma sorts öppna natodebatt som i Finland.

I Finland skakar man bara på huvudet och undrar varför det inte finns en öppen och ärlig NATO debatt i Sverige, i synnerhet internt i Socialdemokraterna. I alla östländer som gått med i NATO har man haft en helt öppen och livlig debatt.

Men i Sverige ska man hålla truten. En svensk tiger!

Och vi har situationen att vi har tusentals hemliga avtal med NATO, men inget öppet medlemskap, och därmed får vi troligen ingen militär hjälp om vi blir anfallna. En massa hemligheter som blir värdelösa vid krig.

Sveriges säkerhetspolitiska hemlighetsmakeri måste upphöra. Vi behöver en öppen NATOdebatt nu. I synnerhet inom Socialdemokraterna.

Neutraliteten och alliansfriheten har inte fungerat på hundra år

Jag hör ofta påståendet i att neutralitet och alliansfrihet fungerar bra och att Sverige är ett bevis på det. Låt oss skärskåda det påståendet.

1. Om man tittar på åren efter 1945 har varken alliansfria Sverige eller NATO-anknutna Danmark eller Belgien anfallits. Alliansfrihet och att vara knuten till en allians verkar alltså funka lika bra. Men

2. I praktiken var Sverige inte särskilt alliansfritt under det kalla kriget. Iden om alliansfrihet var nåt man refererade till för att tuta i oss medborgare att vi var något vi inte var. För både Sovjet, USA och svensk militärledning var vi USAs ”neutrala allierade” som samarbetade med NATO.

Efter kalla kriget har vi inlett ännu mer öppet samarbete med NATO. (Fast frågan har hela tiden varit hur mycket säkerhet detta samarbete ger eftersom Sverige inte har några garantier att få hjälp om vi anfalls.) Regeringen brukar referera till EU, att EU kan hjälpa oss vid krig. Men EU har aldrig ens samövat militärt någon endaste gång.

4. Om vi kikar på andra världskriget funkade neutraliteten inte alls. Många länder försökte vara neutrala. Danmark, Norge, Finland, Luxemburg, Jugoslavien, USA, Grekland, Albanien, Nederländerna, Belgien, Tjeckoslovakien, de tre baltiska staterna, östländerna som gick med axelmakten, etc. Det gick åt helvete för nästan alla som försökte vara neutrala.

Undantagen i Europa under andra världskriget var Sverige och Schweiz, Spanien, Portugal och Turkiet. Samtliga förblev neutrala genom att i slicka naziröv, för att prata ren svenska. Turkiet fick dock slicka Sovjetröv och brittisk röv också.

Och Irland. Men de kysste brittisk röv.

5. Om vi kikar på mellankrigstiden finns det några exempel på krig. Italiens angrepp på Abessinien och Japans på Kina. I båda fallen var länderna neutrala. I övrigt försökte man undvika krig genom att knyta länderna till Nationernas Förbund. Tanken var att länder som anfölls skulle få hjälp av världsamfundet. Det gick inte bra vilket Kuna erfor tidigt på 30talet.

Mellankrigstiden är bara pinsam ur säkerhetspolitisk synvinkel

6. Under första världskriget lyckades många länder, bland annat Sverige, hålla sig utanför kriget genom neutraliteten.

Alltså får man gå 105 år bakåt i tiden för att hitta något exempel som visar att neutraliteten fungerar för de länder som provade att vara neutrala.

7. Och för övrigt. Har kombinationen av tätt samarbete med NATO och alliansfrihet fungerat för Ukraina?

Regeringens påstående att neutralitet och alliansfrihet fungerar bättre än att vara knutet till en allians grundar sig alltså på att det för 105 år finns några lyckade exempel på neutralitet.

Sedan dess har neutraliteten och alliansfriheten oftast visat sig vara antingen en totalkatastrof, eller en bluff .

”Dubbeltänk” om syriska och ukrainska flyktingar

Undrar vad historikerna kommer att skriva om vår samtid.

För en månad sen sa till och med vår regering att Sverige var fullt. Nu är inte Sverige fullt längre och vi tar återigen emot tusentals om dagen. När Putin hjälpte bästisen Assad att bomba skiten ur syrier var Sverige fullt, inte nu längre.

Minns ni svt journalisten som smugglade in en pojke från syrien som flydde undan putins bomber? Han dömdes för människosmuggling. Kommer alla som bussar in ukrainare idag att dömas för människosmuggling? Knappast.

Danmark är värst. De tog juveler och pengar från flyende asylsökande från Syrien och till slut antog de en lag om att asylsökande skulle skickas till läger i Afrika. Jag tror inte de tar pengarna från flyende ukrainska mammor och det är nog inte tänkt att de ska skickas till Afrika.

Och jag tror inte att bloggare som Johan Westerholm denna gången kommer att fnysa åt ukrainska flyktingar och be dem ta värvning i ryska armen. Men det var det han sa att syriska män som flydde undan Assads och Putins bomber (samt IS och Al qaida) borde göra.

Dubbeltänk kallade George Orwell det.

Som sosse noterar jag att min regering kan ändra åsikt snabbt om de anser det behövs. Det gick en vecka mellan ”mitt Sverige har inga murar” och ”sverige är fullt, stäng gränsen” 2015. Det gick mindre än en vecka mellan ”sverige är fullt” och ”välkommen hit” 2022.

O tempora o mores!

Politik på hög nivå är en sådan mix av smutsigt spel ,💩 och komedi.

(Självklart bör ta emot syrier som flyr från Putins polare Assad. Självklart blr vi ta emot ukrainare!)

Regeringens önskedrömmar om ett EU som inte finns

Att Sverige refererar till EUs klausul om gemensamt försvar nu är rena snurren. Speciellt eftersom det varit sånt som svensk neutralitet som urvattnat klausulen.

Klausulen är diffust skriven och refererar till ”stöd” just därför att man ville få med de neutrala länderna när man skrev den. Man kunde inte referera till militärt försvar pga Sveriges och Finlands neutralitet.

Sverige var motståndare till tanken på militärt EU samarbete fram tills för ca fem år sen då vi svängde och blev positiva till det i framtiden.

Ja just det, framtiden. För de militära övningar som sker idag är minimala.

Eftersom ingen som helst övning o planering finns inom EU för gemensamt försvar, så betyder den paragrafen noll just nu. Och stöd kan definieras på många sätt, NATO skriver inte om stöd utan om militär hjälp i sitt avtal, av just den anledningen.

Ska vi förlita oss på hjälp från ett EU som aldrig övat gemensamt försvar ens?

Släpp det önsketänkandet. Vill vi ha en allians att ansluta oss till ska det vara en som har övningar , trupper i beredskap och tvingande skrivningar i avtalet. Alltså NATO.

Stötta och kritisera samtidigt?

Man kan stötta Ukraina och ändå vara kritisk.

Jag stöder Ukraina 100% idag för att landet ändrats mycket de senaste åren. Och för Zelensky, som är vettig. Men hade Ryssland anfallit 2014 då Svoboda satt i Ukrainas regering hade jag nog varit mot både Ryssland och Ukraina.

Den ryska propagandan om nazisterna i Ukraina är inte sann idag, under Zelensky, men den var sann då Svoboda satt i regeringen för 8 år sen.

Om man kikar på Ukrainas politik, framför allt innan Zelenskys tid, innan 2019, finns det mycket att vara kritisk till. Kriget i Donbass, azovbataljonen, Banderakulten.

Men det viktiga är att Rysslands krig nu sker när nazismen i Ukraina förlorat makt. Nästan ingen röstade på dem 2019. Det är när nazismen bekämpats och landet fått en ryssvänlig jude som president som anfallet sker.

Hur ska flyktingarna från Ukraina försörjas?

Att samhället är oförberett på dagens kris inser vi mer och mer. Och så börjar det visa sig vara även i frågan om hur vi tar emot de ukrainska flyktingarna. Det kan sluta med tragedier om inte regeringen tar ledarskap.

Över hela Sverige pågår initiativ för att få ukrainska flyktingar hit. Enbart här i Öland/Kalmar hör jag att bussbolag som Tomasbuss och Bergkvara buss samt ett tiotal bussar som privatpersoner lånat har kört ner. Dessutom flyger Wizz air till Växjö, och ger ukrainska flyktingar fri resa. Inom några dagar kan hundratals flyktingar vara här och tanken är att de ska bo hemma hos folk.

Så ser det ut i många delar av landet just nu.

Det är bara det att om man skjutsar flyktingarna direkt till olika kommuner i landet så får flyktingen ingen ersättning. De får det först efter att de anmält sig på ett speciellt kontor. T.ex. i Malmö.

Så ALLA kostnader måste värdfamiljen stå för, inklusive alla kostnader för att transportera flyktingen med familj till t.ex. Malmö för att söka asyl. Och det kan ta tid innan pengarna kommit på grund av handläggningstiden. (Och det finns delar av landet där flyktingen inte får ersättning alls.)

Just nu ser jag på mitt flöde på facebook att till och med familjer som går på Socialbidrag öppnat sina dörrar för flyktingarna. Det är ju trevligt, men hur ska de försörja flyktingarna?

Samtidigt går kommunernas politiker och tjänstemän omkring och vet inte hur de ska agera.

Här behövs det lite ledarskap från regeringen. Annars kommer det att bli många tusen svenska familjer och många flyktingar som kommer att få ta smällen inom kort!

Och missförstå mig inte. Vi SKA öppna våra hem och hjärtan. Men vi bör vara medvetna om att Migrationsverket och svenska myndigheter är extremt stelbenta.

Ställ om det svenska jordbruket, redan idag!

Eftersom Ukraina och Ryssland tillverkar mycket av världens spannmål och konstgödsel står världen inför en livsmedelskris. Det är därför viktig med framförhållning. Tack och lov är det bara mars månad. Om regeringen agerar snabbt kan vi öka den areal vi odlar livsmedel på och minska krisen för oss, om vi bara vill.

Att vi riskerar en livsmedelskris är det liksom ingen tvekan om. Det är stort i internationell media. En del länder, som Egypten, står inför en akut kris eftersom de fått 85% av sitt vete från Ukraina eller Ryssland.

Vi hade ett civilförsvar förr i tiden i Sverige med stora lager av livsmedel, lagrade inför ett möjligt krig. I civilförsvaret ingick tanken på självförsörjning. Vi skulle ha egen produktion av de viktigaste baslivsmedlen, i händelse av kris.

Man la ner detta tänkande gradvis från 80talet och framåt. Istället för beredskap fick vi ett ”just in time” tänkande överallt. Vi behövde inga beredskapslager och vi behövde inget överskott. Världsmarknaden skulle försörja oss och det skulle alltid råda fred. Om det värsta skulle hända skulle vi ha minst 15 års förvarningstid och god tid på oss att ändra vår försörjningspolitik, sades det. Istället började man odla energiskog och annat på åkrarna, eller lade dem i träda.

”Anpassningsförsvaret” kallades det.

Tanken bakom anpassningsfilosofin för försvaret är att tidiga signaler rörande förändringar i vår säkerhetspolitiska situation skall kunna upptäckas i så god tid att vi står väl rustade när förändringarna har inträffat.” (Proposition 1998/99:74)

Det gick ju lite sådär, eller hur?

Det ser illa ut nu. Vid eventuellt världskrig blir det ännu värre, för då riskerar hela försörjningskedjan, av mat och drivmedel, att brytas. Och då står vi där med tomma hyllor på ICA och maximalt ett knippe morötter vi kan köpa om vi har tur. Det finns en del lagerhållning kvar, men det är begränsat. Det är INTE det som förr kallades beredskapslager. De lagren innehöll spannmål och annat så vår försörjning skulle vara garanterad i sex månader till ett år.

Men det är bara mars månad. Vi kan vända skutan nu, om vi vill. Men det kräver att man bryter med en del av marknadstänkandet. Marknadsekonomi är bra, men försörjnings-säkerheten måste garanteras.

Återupprätta civilförsvaret. Börja bygg beredskapslager igen. Öka andelen mat som produceras i Sverige genom generösa stöd till jordbrukare som odlar strategiskt viktiga matprodukter. Agera nu, så vi slipper höra orden ”ingen kunde ana…” om en tid, om det värsta skulle ske.

Dessutom, viktigast av all, hitta de politiker och experter som varnat för nedrustningen av vårt civilförsvar under de senaste 30 åren. Låt dem leda upprustningen av det. Det är inte de som skapade kaoset som ska vara de som reder upp den röra de själva ställt till med.

Artikel från 2017

Sverigedemokraterna och säkerhetspolitiken

Vad gör vi med Sverigedemokraterna och säkerhetspolitiken? Ska de inkluderas då riksdagen pratar säkerhetspolitik?

Ni som känner mig vet hur mycket jag ogillar dem. Men jag vet också att Sd är det enda partiet i riksdagen som ville rusta upp försvaret när alla andra ville rusta ner och pratade om ”evig fred” och ”15 års förvarningstid”.

Jag kan inte exkludera de som var mot nedrustningen, och inkludera alla de partier som avvecklade vårt civilförsvar och reducerade vårt militära försvar ( =alla andra partier)

Våra historieböcker kommer att jämföra åren 1925 med åren 1990-2013 och förundras över att man valde nedrustning när krigshotet egentligen ÖKADE och inte minskade. (Kollapsande imperier är en fara för krig)

Så, nej. Istället för att exkludera Sd borde de andra partierna utreda och skriva vitböcker om varför de betedde sig som säkerhetspolitiska idioter i 20+ år.

I övrigt är Sd fortfarande politiskt BAJS. Men även 💩 kan ibland ha rätt.

Putin ljuger. Ukraina är inte nazistiskt!

Jag fick frågan varför jag som kritiserat Ukraina stöder Ukraina till 101% i kriget idag.

Ja Ukraina har kompromissat med nazister och jag har självklart kritiserat Ukraina för det. C14, Svoboda, Pravij Sektor, Socialnationalistiska (!) rörelsen, Bandera, Azovbataljonen, och mer sånt skit.

Det finns en del man kan säga om 2014, sannerligen! De ukrainare som var rädda för nazism och rysshat hade skäl för rädslan.

Men Putins krig och lögner om Ukraina och nazismen idag kan man aldrig stödja!

Vid valet 2019 var det inte var inte de rysshatande nazzarnas kandidat Ruslan Koshulynskyi som vann. Han fick 2% av rösterna.

Folkets val var den ryssvänliga, rysk- och ukrainskatalande juden Zelensky. Han fick 73% av rösterna.

Han valdes för att han ville läka landet och ena ryssar och ukrainare. Detta hatade nazzarna som beskrev honom med samma ord som de putintrogna ryssarna använde, som en ”SOROSONYSH”, dvs George Soros agent. (Så även om nazzarna i ukraina är mot ryssar och Putin delade de Putins syn på Zelensky i mångt och mycket.

(Även valet innan dess hade varit ett val MOT nazzarna. Nazzarna hade en hel del stöd 2014 och satt i den provisoriska regeringen ett halvår, men förlorade nästan allt stöd åren efter euromaidan revolutionen.

Men visst. Med svoboda i regeringen 2014 och en nazze som talman åren efter det var det annorlunda. Så länge de satt i regeringen kunde jag inte stödja varken Ukraina eller Ryssland.

Men de sitter inte i regeringen nu. Zelensky är jude och har inget mot ryssar. Så tro inte på Putins lögn att Ukraina eller Ukrainas folkvalda ledarskap är nazistiskt!

Vi måste gå med i Nato, nu, snabbt!

Som man bäddar får man ligga, gamla synder straffar sig, skräp in och skräp ut. Det finns många talessätt som passar in för dagens säkerhetspolitiska situation. Vi nedrustade vårt militära försvar och förintade nästan helt vårt civilförsvar under 90talet och början av 2000-talet. Vi har börjat rusta upp bådadera, men det skulle ta mer än ett decennium för oss att få ett fungerande försvar igen. Därför är det ENDA alternativet vi har idag ett NATO-medlemskap.

Mitt parti, Socialdemokraterna, har traditionellt sett varit tveksamma till Nato-medlemskap. Men förr, innan 80-talet, hade vi faktiskt ett försvar som kunde bjuda motstånd. Då fungerade alliansfriheten delvis.

Men idag? Vi har ett litet, vasst men ytterst begränsat militärt försvar, och vi har inga beredskapslager och ett civilförsvar som lider av stora problem.

Ja, vi har inte ens kris- och krigslagar som är effektiva. Om ni följt med i debatten om svensk coronapolitik har ni kanske sett att det yttrats att Sverige inte kunde införa lockout då coronan kom. Våra grundlagar tillät inte det. Det stämmer nog tyvärr. Vi är det enda (!) landet på planeten som inte antingen genomförde en lockout eller hade lagar som tillät det.

Jag repeterar. Våra lagar tillät inte en lockout. Vi hade tur att pandemin inte var värre än det har varit. Då hade det kunnat sluta illa. Utan lagliga medel att skydda vår befolkning.

I november 2019 ställde jag frågan till lena Hallengren, när hon var på besök i Borgholm, hur läget var med de svenska kris- och krigslagarna. Jag tillade att jag var orolig över vad som skulle ske om vi skulle få en pandemi, eller en situation med hotande krig. Lena Hallengren sa då att man höll på att göra en översyn av lagarna som skulle vara klar hösten 2020. Nu är det vinter 2022 och inga sådana lagar har kommit ännu. Trots spänt säkerhetsläge och brinnande pandemi!

Det reflekterar bara problemet: att vi inte har ett civilförsvar eller militärt försvar.

”Just in time”

Ekonomiskt sett har vi ett system som brukar kallas ”just in time”. Alla led i varuhandeln sköts numera utan stora lager. Inte ens sjukhusen har större lager. Varorna ska anlända till affären ”just in time”, så t.ex. ICA ska slippa hålla stora lager.

Det är väl bra, men mindre bra är att samhället inte har några lager. Lagerhållning som förberedelse för kris och krig existerar nästan inte. Vi har lite spannmålslager och kanske någon veckas lager av bensin/olja och diesel.

Det betyder att när det blir krig eller om vi skulle drabbas av naturkatastrof eller en pandemi värre än coronan, så att världshandeln kollapsar, då stanna denna ”just in time” kedja av. Det skulle inte ta många dagar sen skulle vi stå där i Sverige utan något att äta, och utan bensin för att förflytta de små lager av exempelvis spannmål som finns. Det skulle ta några dagar sen skulle det bli svält i Sverige.

Detta är ingen hemlighet. Detta diskuterades på 90talet när våra politiker, allt från Socialdemokrater till högern, avvecklade civilförsvaret. Det behövdes inget civilförsvar, sa man. Och man använde samma sorts argument som då det militära försvaret avvecklades. ”Vi kommer att ha 15 års förvarningstid inför nästa större konflikt, då kan vi bygga upp försvaret igen. För övrigt har vi gått med i EU. Och vad sa du om pandemier och naturkatastrofer? Hahaha, nu är du galen, du skämtar…”

Nu står vi här 23 år efter att Putin fick makten i Ryssland. 30 år efter att Sovjetimperiet kollapsade med krig i Ukraina, med Putin som hotar med kärnvapen och med konkreta hotelser mot Sverige.

Jag har inte varit helt positiv till NATO. Det har ju letts av ett USA som bitvis gjort helgalna saker. (Se på politiken i Afghanistan sen 1979 t.ex) Men jag har inte heller varit emot det. Det har inte varit den viktigaste frågan för mig. Vår egna upprustning och anskaffande av civilförsvar har varit viktigare i mina ögon.

Men hur gör vi idag? Har vi något annat val än NATO? Skulle alliansfrihet funka?  Skulle det bli krig så världshandeln stannar av skulle vi vara beroende av transporter av mat och drivmedel från NATO. Ett neutralt Sverige skulle knappast prioriteras i en krissituation, varken militärt eller för nödtransporter.

Enbart situationen vi har med avsaknad av ett egentligt civilförsvar med beredskapslager, och den katastrof ett krig skulle utgöra för vår försörjning, visar att vi inte har något val. Vi har bara ett val: NATO.

”When in war, fire the old generals first.”

Det leder mig till det allra viktigaste vi har att göra. Att låta de som varnat för krisen vara de som löser krisen.

Det finns ett uttryck inom försvaret som lyder ungefär att ”då det blir krig bör man sparka de gamla generalerna och rådgivarna först”. Därför att det inte är smart att låta de som förde in landet i en kris, och kanske ”inte såg det komma” vara de som leder landet då det är kris.

Tyvärr visar historien att detta sällan sker. Det var till stor del 1925 års män, de som hade nedrustat Sverige, som efter 1936 sakta började rusta upp Sverige igen. Det tog ju ganska många månader in på andra världskriget innan Chamberlain sparkades och ersattes med Churchill.

I Sverige brukar vi alltför sällan hålla våra politiker och tjänstemän ansvariga för sådant de gör fel. Det lär knappast ske nu heller. Men vi kan sluta intervjua Göran Persson, Carl Bildt, Sten Tolgfors, Håkan Juholt och de andra politikerna som skapade kaoset och tro att de är kompetenta nog att ha något att bidra med idag. Ingen politiker eller tjänsteman som inte protesterade mot nedrustningen eller mycket tydligt, i god tid, bad om ursäkt för sin roll i att skapa kaoset, har något att komma med i dagens situation. De saknar kompetens. Allt de gör kommer bara att förvärra situationen.

Det skulle vara som om britterna låtit Chamberlain sitta kvar 1940, och inte ersatt honom med Churchill. Lika galet!

Nu behöver vi agera snabbt, utan byråkrati. Vi måste snabbspola hela processen för Nato-medlemskap så att vi går med inom de närmaste veckorna, medan Ryssland ännu är upptagna i Ukraina. Vi måste rusta upp, men vi hinner inte vänta på en upprustning som kommer att ta ett decennium. Vi får göra det vi kan på kort tid och prioritera civilförsvaret och lagerhållning av ammunition, reservdelar och vapen till det vi har.

Dessutom måste vi låta de politiker och experter som varnat för dagens sitaution vara de som leder Sverige framöver. Socialdemokraterna har lika väl som högerpartierna ställt till soppan. Men det har alltid funnits avvikande röster. Det är DE vi ska lyfta fram idag. Lära av dem. Lyssna på dem. Om några av våra regeringsledamoter tillhört de som varnade och protesterade vet jag inte. Men gjorde de inte det är de inte kompetenta nog att leda landet i detta nya läge.

Raad Al Duhan och frågan om mord på homosexuella

Raad Al Duhan, imamsonen i Gävle som har ett utvisningsbeslut hängande över sig, är en av de som hetsar mot svensk socialtjänst. Det påstås att Sverige tvångsomhändertar muslimska barn av rasistiska skäl. Raad al Duhan har en del radikala ideer. T.ex. försvarar han idén att homosexuella bör dödas och påstår att den tanken är vad islam lär ut.

Det finns olika sorters homofobi. En del religiösa anser att homosexualitet inte är förenligt med religionen men tolererar och försvarar homosexuellas rätt i samhället. De kan man föra en dialog med även om man inte håller med.

Värre är det om man vill stoppa homosexuella, vilket en hel del religiösa fundamentalister vill. Men den värsta homofobin är den som sprids av de som anser att homosexuella bör dödas.

I en ”islamsk” stat

Bland en del muslimer finns en till variant av homofobi. Den där man anser att det är rätt att döda homosexuella i ”islamska stater”.

Man påstår att islam påbjuder mord på homosexuella, men att dessa mord bara får ske i en s.k. ”islamsk stat”. I Sverige ska man acceptera de lagar och regler som finns här och därmed bör man tolerera homosexualitet i samhället, utanför moskeerna. Men som de ser på islam är homosexualitet en så stor synd att det är korrekt att straffa den med döden.

(Man kan ju undra vad dessa anser själva om nazister som anser att muslimer bör dödas i en framtida nazistisk stat. De muslimer som har denna syn på homosexualitet arbetar ofta med missionering och har som mål att konvertera hela Sverige, nån gång i framtiden, så den frågan är berättigad.)

Raad Al Duhan

Raad al Duhan är en av de som försvarat mord på homosexuella.

I en diskussion på Facebook frågade jag rakt ut Raad Al Duhan om hans pappas syn på homosexualitet och muslimers rätt att konvertera (dvs byta tro). Abo Raad var nämligen religiös ledare för ett projekt för samhällsinformation om islam, som gick under namnet muslim.se. Där förespråkades mord på homosexuella som en ”sann” islamsk idé.

”men vänta muslimers rätt att
konvertera till andra religoner, homosexuella o allt
annat som inte rymmer med dina tankar är ju inget
som gör honom radikal. Han svarar som imam. I
islam finns det mycket som inte passar in enligt
svenska tänket och kanske och kanske lag men det
betyder inte att imamer är radikala när de förföljer
sin religion. De ger svaret sen är det upp till dig..

det finns ingen tolkning
enligt de fyra skolor i islam som accepterar
konverteringen till annan religion som muslim eller
homosexuellalitet däremot kan du som individ göra
egna val. Jag har vänner som e judar o
homosexuella men det betyder inte att jag
erkänner ett Israel eller säger att det är rätt att vara
homosexuell enligt islam. Men jag som individ gör
mina egna val där jag accepterar alla som de är”

Det kan ju låta bra att han accepterar alla som de är… Utanför islam… Men vilken syn på människan, och homosexuella har man, om man anser att ens religion, det viktigaste i ens liv, påbjuder mord på utvalda grupper? Vare sig man anser att religionen påbjuder mord på kvinnor som vägrar bära hijab, konvertiter från religionen eller homosexuella, eller utövare av andra religioner, är det en radikal och mycket extrem syn.

Har man den åsikten ska man ha problem i samhället. Lika lite som nån som förespråkar mord på muslimer bör släppas in i skolor eller få kommunala bidrag bör nån som förespråkar mord på homosexuella, eller muslimer, i någon form få det, även om hen vill ha morden i en framtida islamsk eller nazistisk stat, svarade jag.

Raad svarade:

Ännu en gång
dödstraff som religionen yrkar på osv det är någon
som finns inom islam ja. Men betyder det att du
ska gå döda o straffa folk i ett demokratiskt land?
Nej vi har ingen islamisk stat här.
Du måste skilja att musliner tror på quranen o
praktiserar den och att muslimer vill använda sig av
quranen för att straffa folk. Som imam ja du svarar
utifrån vad quranen säger sen är det upp till dig
som individ.
Du får vara och välja vad du vill. Bögar som gifta sig
kan göra det någonstans där det är accepterat de
kan väl skaffa sig egen moske lixom vad är
problemet? Om de tror på den idén gör det. De
som att jag tror på att vi ska spela fotboll med
fötter och händer då får jag jobba för min idé. Inte
så svårt

Hela konversationen kan läsas här på en PDF. Den började med att jag försvarade Raad Al Duhans, och hans pappas rätt till en rättegång innan utvisningen. Men diskussionen spårade snart ut.

De flesta muslimer jag pratat med om detta skulle inte anse mord på homosexuella vara förenligt med sin religion, inte ens i en islamsk stat. Detta även om de skulle anse att homosexualitet är ”fel”. De flesta som anser att homosexualitet är fel har ungefär samma syn på homosexualitet som en katolik eller en pingstvän. Dvs ”inte i min kyrka” och ”inte i min moske”.

Stöder man mord i någon form är det ett tecken på en radikal syn på religionen.

Man kan lätt se om en person har radikala böjelser genom att se hur de hanterar sådana här frågor. Jag har skrivit om det tidigare i samband med debatten om Amanj Aziz, som var öppen homofob och samarbetade med imamer som ansåg att mord på homosexuella i en ”islamsk stat” var ”ok”.

Det är en mycket extrem idé att i någon form anse att ens Gud och religion förespråkar mord på meningsmotståndare, personer som ser på Gud på ett annat sätt, eller homosexuella. Och samhället måste dra en gräns mot denna mycket radikala syn på Gud och religionen.

Personligen skulle jag inte ha något emot att stänga kyrkor där imamen anser att det på något sätt kan vara korrekt att anse att muslimer bör dödas. Moskeer med imamer som på något sätt försvarar mord på homosexuella bör givetvis också skys som pesten och bekämpas!

Tvångsomhändertaganden

Och det för mig tilllbaka till tvångsomhändertagandena. Jag följde IS och Al Qaida i Sverige mycket noga för några år sedan och har skrivit mycket om ämnet.

Då, för 7 år sedan, var samhället ännu rädda för att ingripa mot jihadister och radikala muslimers barn. Jag minns ointresset som fanns hos sociala myndigheter när man påtalade att någon förälder åkt till IS eller stödde IS massmord. T.ex. i fallet ”mulllebullan” som hade två söner som dött i jihad för Al Qaida i Syrien och Irak (som senare blev IS), som stödde IS själv och vars minderåriga son började visa tecken på radikalisering.

Det var ju till och med så illa att samhället inte kunde omhänderta sonen till IS andre man för tio år sedan. Man tvekade för att en del så kallade ”människorrättsgrupper” reagerade. Socialen och SÄPO fick backa och sen var det omöjligt att tvångsomhänderta radikala islamisters barn.

Detta har ändrats nu. man har börjat omhänderta IS anhängare och jihadisters barn och man har börjat ta tag i andra problem som barnmisshandel av kulturella och religiösa skäl. Det är bra. Men nu ser vi den organiserade responsen på detta. Raad Al Duhan är en del av detta.

PS

Det är här på sin plats att påtala att det är helt rätt och riktigt att vara vaksam och kritisk då det gäller barnomhänderetaganden. Det är 11 år sen debatten om vanvårdsutredningen, som rörde just övergrepp i barnhem och fosterhem och felaktiga omhändertaganden. Den utredningen satte slutdatumet 1984 men övergrepp och gigantiska fel, är vanliga även efteråt. Även om jag anser att de flesta omhändertaganden går rätt till, så finns problem, och det behövs egentligen en vanvårdsutredning som studerar vad som hänt efter 1984 också. Men radikala islamisters respons på försök att skydda barnen från religiös galenskap är en sak, vanvård en annan.

Polislönerna visar den svenska modellens brister

Vad ersätter vi den svenska modellen på arbetsmarknaden med, eller hur vidareutvecklar vi den?

Jag har funderat en hel del på problemet med de låga lönerna för undersköterskor och poliser. Det skrämmande är att lönerna varit låga sen den svenska modellen på arbetsmarknaden föddes, 1938. Redan då klagade poliser på att de var underbetalda och sjuksköterskor fick pisslöner.

Fackföreningar och den svenska modellen har alltså inte klarat av att höja lönerna på 83 år. Då finns det nog ingen chans att de klarar det de närmaste 100 åren heller, om man inte ändrar arbetssättet på något sätt.

Visst har arbetsmiljön och liknande förbättrats och arbetstider minskats och vi har föräldraledighet och sådant. Men det är inte unikt för Sverige och dessutom resultatet av politiska beslut.

Men lönerna förblir låga.

Kanske modellen behöver luckras upp genom att vi låter politiska beslut påverka löneförhandlingarna mer, så som arbetstidsfrågan bestämts politiskt genom åren? Eller är det mindre politik vi behöver och mer marknadstänk som i andra delar av världen? (Fast i de länder där man har mindre politik är lönerna ofta dåliga också , som i usa. Det verkar inte som marknaden fixar detta ensamt.)

Det behövs hur som helst nya lösningar. Och tills dess politiska beslut att lönerna för tex polisen måste öka. Den svenska modellen ensamt kommer aldrig att lösa problemet med t.ex dåliga polislöner.

Skäms, Magdalena Andersson, och be om ursäkt!

Jag skulle nog vilja höra en ursäkt från den blivande statsministerns mun för det hon på många olika sätt sa hösten 2015, innan hon blir min statsminister. Den 22 oktober 2015 sa Magdalena Andersson (S) att hon ville spara på funktionshindrades stöd och hjälp.:

”Det handlar också om att dämpa kostnadsutvecklingen på andra områden där vi ser att kostnaderna ökar, tex sjukskrivningar och assistansersättning, där fanns åtgärder i budgeten som verkligen behöver gås igenom i riksdagen”… (Källa här bland annat)

Desssutom skulle jag vilja att den blivande statsministern ber alla om ursäkt för 7 år av utförsäkringar och misär för de som fastnat i försäkringskassans klor innan hon blir min statsminister. Som synes ville hon spara in på sjukskrivningar och det har sannerligen man gjort under hennes år.

Helst bör ursäkten kombineras med några smarta lösningar på hur man slutar spara in på de svagaste och med ordentlig upprustning av sociala skyddsnätet.

(Och skyll inte på att ”allt är Centerpartisternas fel”. Mitt parti har regerat i 7 år och kan väl öppna käften och förhandla med C om lösningar på misären om de bara vill.)

Kommentarerna till LSS politiken löd så här 2015:

IfA:s ordförande Vilhelm Ekensteen:
Man ställer hjälpen till landets svårast funktionshindrade mot flyktingarna, det är en cynism som bara kan gå hem därför att vi inte syns på gatorna. Jag vädjar till regeringen att inte betala tragedier med tragedier

Susanne Berg, chef för STILs politiska avdelning:
Att ställa grupper som behöver stöd från samhället mot varandra är att gå mörka krafters ärenden

I Föräldrakraft säger RBU:s Ordförande Maria Persdotter:
Att på detta sätt ställa grupper mot varandra gagnar ingen, tvärtom är det en direkt farlig utveckling. Det här är inte den väg Sverige ska gå.

Ivar Arpi och familjepatriarken med sin yxa

Ivar Arpi har i dagarna twittrat om familjepatriarken som med yxa i hand och med hjälp av sina söner försvarar sitt hem. (Se tweetsen nedan)

Det är exakt så här resonemanget går bland gängungdomarna och bland familjepatriarker med utländsk klanbakgrund. Att det är mannen med vapen i hand som försvarar familjens, och samhällets, heder och frihet,  med hjälp av sina söner. Att samhället inte räcker till så rättskipning behövs, bortom samhällets lagar och polisiära insatser.

Det fascinerande är att samma ideer alltså återfinns bland konservativa som vill bekämpa klaner och gäng. Frågan är nu om Arpi vill varna för detta eller anser att det är sunt att med samma tänkande som gängen?

Men jag tror inte det ringer nån klocka i Arpi då han läser sina egna tweets. Patriark med sina söner… skyddar familj… med vapen i hand… tappat tron på rättsväsendet… parallell rättskipning… hatar liberal borgerlighet… Det är typ förortsgängen i kubik och kvadrat. (Lägg gärna till Ivars välkända skepsis mot feminism och transpersoner. Förortsgängen håller med Ivar om den saken.)

Artikeln han pekar på är lite bättre och mer komplex, men missar samma sak. Många olika strömningar har resonerat så här genom åren.

( https://www.arbetaren.se/2014/12/06/bort-fran-tvanget/ )

Politikerspråket

Jag har mött många bra politiker i mina dagar. Men även de bästa politikerna med de största och varmaste hjärtan jag vet gör oftast ett misstag som gör mig sorgsen: de pratar något jag brukar kalla ”politikerspråket”.

Ni kan känna igen politikerspråket på att politikern uppfattar påståenden och frågeställningar om problem som ett hot, och som kritik. De hamnar genast i försvarsställning och tar fram argumenten från valrörelsens debatter; argument som alla går ut på att säga att det aldrig har varit bättre än nu, det var sämre förr och det var sämre när DE (motståndarna) styrde och förresten arbetar man på problemet.

Denna ryggmärgsreflex hos de med politikerspråket slår till även när man befinner sig i trygga miljöer.

Jag är sosse och det finns många hos oss med politikerspråket, även personer jag tycker om mycket, men det är inget sosseproblem. Jag har stött på detta politikerspråk hos allt från Sd och M till V och Mp, beroende på om man sitter vid makten.

För det är makt som skapar politikerspråk. Man måste försvara det man gör och har gjort. Nya ideer eller förslag och utsagor om problem blir ett hot.

Jag minns ett internt möte i S. En höjdare i ett landsting mötte kommunalt förtroendevalda och kommunala aktivister. Efter ett tal om landstingspolitik uppmanades deltagarna fråga fritt om vad de ville. Många valde då att berätta om problem. Det var sånt som köer i vården, köer till BUP, och regionaltrafiken med buss och färdtjänstproblem.

Utan att bemöta problemen och oron med ett enda ord slog politikerinstinkten till. Det var som det liksom klickade till. ”Det var värre förr, man kan inte jämföra med 70talet, vi arbetar på problemet, vi ska ta fram en lösning och förresten hade det varit värre med DE ANDRAS förslag”.

Jag pratade med två av dem senare. De undrade varför det inte gick att prata om problemen. Bland åhörarna fanns säkert flera som förväntade sig att politiker skulle ge politikersvar på politikerspråket. De reagerade väl inte så mycket. (Man blir van liksom…) Men jag och minst två till satt som stora frågetecken.

Ok jag var väl inte förvånad, jag är lite luttrad, men kan aldrig vänja mig vid detta.

Och jag ser det överallt och jag hör det så ofta från andra, att de ogillar politikerspråket.

En sosse aktiv inom LSS rörelsen pratade med en politiker i sitt parti om oron för nedskärningar och frågade om en specifik sak som visade problemen vi har. Hon fick några slagord om att det var alliansen som ställde till alla problem och att S vill satsa på LSS. Hen svarade att ”men det var inte det jag sa” och politikern gled över till nästa fråga…

Eller som när en person på ett internt S-möte jag var med om i Skåne 2018 frågade om föräldrars oro för sina barn i skolorna och fick ett svar som gick ut på att det aldrig varit bättre än nu.

Det är sådant jag menar är politikerspråket.

JA, det finns ofta en poäng i att bekämpa undergångsteorier. Det har nästan aldrig automatiskt varit bättre förr. Det finns poänger med att berätta vad motståndare sagt och gjort och vad man gör och har gjort. Men vi måste se de människor som kommer fram till oss och delar deras oro för något de anser vara fel, eller som de ser som ett stort problem.

Får man höra att köerna är långa inom Bup, kan man till exempel be de som frågar om exempel. Man kan be dem skriva ner sina erfarenheter. Man kan medge att ”ja det finns problem kvar, som måste lösas”. Man kan till och med erkänna att den förkättrade oppositionen har en poäng, men att det finns bättre lösningar.

Man kan säga att ”jo jag vet att problemen finns”, man kan till och med tacka för att personen kommer med viktiga uppgifter om problem och fråga om hen har några ideer om hur man kan lösa det.

Politikerspråket existerar. De flesta som inte är mycket insyltade i politiken känner direkt igen det och de känner oftast olust inför det.

Men varför finns det? Är det valkampanaherna som ställer till det? Är det retoriken då man måste måla upp sitt eget alternativ som perfekt och ”de andras” som icke perfekt?

Hur som helst borde det väl gå att bedriva politik utan detta politikerspråk? Eller är det jag som är korkad och naiv?

USAs vidriga avtal med talibanerna

Från min Facebook sida:

Usas avtal med talibanerna i februari 2020 demoraliserade många i ledarskapet och militären i Afghanistan.

Varför? Läs det. Avtalet är avslöjande. Det som mest brukar nämnas är att fångade talibaner släpptes (som i avtalet kallas ”politiska fångar”), och att usas sanktioner mot talibanerna skulle tas bort. Usa förband sig dessutom att ta bort talibaner från listor på eftersökta terrorister. (Dvs man slutade kalla dem terrorister i praktiken.)

Enbart det bör ha fått alla vettiga afghaner att totalt demoraliseras.

Men kika på hur USA definierade ”allierad”. Talibanerna förband sig att sluta attackera usa och deras allierade. Men de slutade inte kriga mot Afghanistans regering.

Afghanistans regering påpekade detta gång på gång för USA, att talibanerna brutit överrenskommelsen. Men USA fortsatte som om avtalet ännu gällde, som om inte avtalet brutis.

Alltså såg inte USA Afghanistans regering som en allierad längre. (För avtalet stipulerade ju stopp för attacker på USAs regering. Och USA ansåg att avtalet hållits.)

Ja Afghanistans regering fick inte ens vara en part då avtalet slöts.

Under Obamas tid definierade man Afghanistan som en allierad. Detta avtalet borde för övrigt vara gällande än idag.

Men avtalet 2020 och agerandet efteråt visar att USA INTE ser Afghanostan som en allierad, för då hade man ansett att talibanerna bröt mot avtalet.

Undrar du varför Afghanistans militära försvar kollapsade så snabbt? Läs avtalet!

Och nej, skyll inte på Trump. Biden stöder avtalet till 100%.

https://www.cfr.org/report/failed-afghan-peace-deal

https://www.voanews.com/extremism-watch/afghans-disappointed-one-year-us-taliban-deal

https://www.google.com/url?sa=t&source=web&rct=j&url=https://www.state.gov/wp-content/uploads/2020/02/Agreement-For-Bringing-Peace-to-Afghanistan-02.29.20.pdf&ved=2ahUKEwjhn5ztg7fyAhVMQ_EDHarUCOoQFnoECAMQAQ&usg=AOvVaw087NMzqt_lCP60-e6RgFr3

Vi sossar bör skämmas då Ulf Kristersson generaliserar negativt om invandring

Det är bra att många i mitt parti reagerar mot moderatledarens prat om invandring som belastande. Då kanske vi äntligen kan sluta använda samma retorik själva om arbetskraftsinvandring.

Jag reagerade MYCKET negativt då S sa att arbetskraftsinvandring är belastande.

Ja politiken har varit fel. Den har skapat utanförskap och klyftor och, i arbetskraftsinvandringens fall, arbeten till slavvillkor. Men det är integrationspolitikens och invandrarpolitikens fel. Och samma problem har vi i hela västeuropa.

Och det är faktiskt delvis vårt eget partis fel. Vi har varit med och format ett system där man t.ex inte får jobba som asylsökande och där det finns få jobb för de med uppehållstillstånd (dvs det skapar en marknad med svarta jobb). Vi sossar har varit med och skapat ett system där man inte får lära sig svenska från dag ett som asylsökande. Vi har varit med och skapat segregationen som finns.

Med andra ord. Var gärna mot slavarbetslöner, var för att minska invandring om du vill, men lägg fokuset på politiken, att den varit fel. Om man förklarar att invandring ”plundrar sverige” är steget kort till att också säga att invandrarna gör det.

Oavsett hur mycket du än ogillar arbetskraftsinvandring så kom ihåg att den som migrerar hit för att skapa sig en bättre ekonomisk framtid gör det av samma skäl som varför svenskar migrerade till USA för 100-150 år sedan. De har oftast hedervärda skäl. Det är upp till politiken om vi ska ge dem den möjligheten och hur vi ska göra det.

Och hur man än vänder och vrider på saken bör en somalier ha samma möjligheter att jobba i hela världen som en priviligierad svensk, eller hur?

Arbetskraftsinvandring behöver vi, men till löner som är vettiga och med bra villkor. Smutskastar du all arbetskraftstinvandring låter du som en sverigedemokrat.

Det händer att jag säger att Hanif Bali har rätt. Vi Socialdemokrater måste välja vilket ben vi står på. Vi bör skämmas då Ulf Kristersson generaliserar negativt om invandring. Vårt parti har vräkt ur sig värre saker.

Ett polismord är inte en ”arbetsplatsolycka” bara.

Sluta jämför mordet på en polis med en arbetsplatsolycka.

Det sker vanliga arbetsplatsolyckor med poliser också. Poliser har dött pga trafikolyckor t.ex. Det leder inte till så stora rubriker.

Men när man jämför tex en byggnadsarbetare som faller från ett tak med polismordet så jämför man inte samma sak. Att falla från tak är olycka, att skjutas är mord.

Polismordet i Göteborg är mer jämförbart med om en byggnadsarbetare skjutits på arbetet av tex konkurrerande byggfirma. Det sker inte så ofta. Det sker oftast bara med just… poliser!

Ett mord är inte samma sak som en olycka. Det är inte samma sorts död att dö pga fall från tak som det är att skjutas. Dessutom är polismordet ett tecken på något mer än arbetsmiljö, det handlar om organiserad brottslighet och säkerheten för oss medborgare.

Varför gillar högerkonservativa stalinistiska kommunister?

Det finns en höger som är konservativ, anti ”pk”, anti vänstern och mot invandring.

De är givetvis mot kommunism och beskyller allt till vänster om Centerpartiet för att vara det.

Men vissa vänsteraktivister anser de vara ”ok” och de öser beröm över dem. Malcolm Kyeyune och Allard med sin bakgrund som beundrare av Revolutionära Fronten. Robert Mathiasson och Nils Littorin från stalinistiska Kommunisterna, fd KPML(r). Det är en vänster som anses ”ok” i den migrationskritiska högern eftersom de är konservativa, nationalister och mot invandring.

Nyheter Idag kan ena sekunden kritisera Vänsterpartiet för att kompromissa med kommunister för att nästa sekund publicera ännu en krönika av en kommunist som varit ledare för ett parti som hyllat Stalin och Nordkorea. (Konsekvent logik är inte Chang Johannes Fricks starka sida. 😉 )

Det är fascinerande.

Fast det säger väl en hel del av dessa delar av den konservativa nyhögern att den enda vänster de gillar är den som hyllat Berlinmuren och Nordkorea. För säga vad man vill: kommunistiska murar höll migranterna borta. Eller hur!

För nej, de har inte ångrat tidigare åsikter och engagemang. De kallar sig kommunister ännu.

Nej det är inte ok med bilder på t.ex kommunistiska massmördare i Vänsterpartiets lokaler. Det är inte ok att Ung Vänster ännu vill ha revolution och kommunism. Men bör man kritisera detta om man samtidigt applåderar åt personer som hyllat/hyllar, eller till och med lett, Stalins och Lenins fanclub i Sverige?

Aldrig mer!

Det händer att jag får frågan varför jag använder så starka ord då jag skriver om krisen i sjukförsäkringssystemet och inom LSS. Det händer ganska ofta också att jag får frågan varför jag är så öppen med min kritik mot mitt eget parti.

Svaret är enkelt. Astrid Lindgren hade nog formulerat det så här: ”annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.

Socialdemokraterna, mitt parti, har regerat i sju år och utförsäkringar och nedskärningar i LSS har hållit på i snart 16 år. Det var kanske värre under Alliansen, om det tvistar de drabbade och de lärde, men har sannerligen inte blivit bättre.

Jag vet mycket om det lidande och den död politiken idag medför. Som alltid när man pratar om grupper som utsätta för lidande ska man lyssna till gruppens egna beskrivningar av det. Det är inte upp till mig att ta berättelsen från dem. Om man t.ex. besöker grupperna på Facebook där offren för politiken samlas är det starka ord. regering och riksdag beskrivs ´med ord som nazister och fascister och mördare, och den egna situationen för individerna beskrivs ofta med lika starka ord. Så sent som idag såg jag en kille som fått minskat antal timmar med assistans beskriva sin situation som husarrest. I en grupp om krisen i sjukförsäkringarna beskrev en annan kvinnas självmord som att staten mördat kvinnan (den som begått självmord hade utförsäkrats och gick på soc, som sjuk och hotades att fråntas även soc eftersom hon inte kunde söka arbete).

Ska vi ta dem på allvar måste vi även respektera deras val av ord. Minst av allt bör vi censurera gruppers ordval när vi pratar om en grupp som faktiskt var förintelsens offer, som funktionshindrade. De var i lika hög grad som judar och romer förintelsens offer och de första som gasades var den grupp som idag i Sverige behöver LSS. Om en person med funktionsnedsättningar kallar dagens politik naziliknande ska vi lyssna, inte protestera mot ordvalet.

Risken är stor att framtida generationer kommer att betrakta dagens behandling av sjuka och funktionshindrade som lika barbariskt som rasbiologin, tvångssteriliseringarna och Vipeholmsexperimenten under 1900talet.

Hur har det blivit så här att sjukförsäkringssystemet och LSS urholkats så att det skapat lidande och död? Internt i mitt parti, S, skyller man givetvis på Centerpartiet och Liberalerna. Att man fått kompromissa i denna fråga som i andra frågor, dvs att det är C och L som reformer av sjukförsäkringarna för att hjälpa de drabbade.

Måhända. Men samtidigt ser man oftast inte hur akut och förödande det är, det märks tydligt. För så vidare prioriterad är inte frågan om krisen mitt parti.

Och pratar man med politiker i C och L ser man att även de inte ser hur akut det är. Men de skyller givetvis även på sossarna och Mp.

Sen förvånas politiker över att politikerföraktet sprider sig…

Jag vet människor som både dött och begått självmord pga utförsäkringar! För att sammanfatta: partierna måste få tummarna ur röven och ändan ur vagnen och stoppa urholkningen av sjukförsäkringarna och LSS. NU, inte imorgon!

Sen vore det på sin plats med en offentlig ursäkt från regering och riksdag för nedskärningarna och för andra begågna fel genom historien, som t.ex. Vipeholmsexperimenten.

Och sen måste det läggas fram förslag för att reformera även sådant som psykvården, Bup och Soc. Där är det i och för sig inte sämre än förr, men det finns stora hål i välfärdsssystemet. Gigantiska hål.

Ps

Jag vet att man måste kompromissa. Men då måste man hantera konsekvenserna av det. Och markera att man vill annorlunda. Och man måste lägga fram förslag för att lösa problemen. Jag ser inte mycket av offentliga krisförslag och förhandlingar kring denna kris och jag ser inga offentliga förklaringar från mitt parti där man markerar att man VILL annorlunda men inte kan.


Vi behöver politiker som vågar lyssna på visselblåsare!

Debatten om adoptionskandalerna visar på allvarliga problem i både regeringen och oppositionen. Regeringar har i decennier ignorerat varningsrop om kidnappningar i adoptionsindustrin. Och Ulf Kristersson (M) har lett Sveriges största adoptionsorganisation, Adoptionscentrum utan att han heller haft en aning om missförhållandena. Det säger en hel del om de personer som leder, eller vill leda, vårt land.

Nu ska regeringen utreda adoptionsskandalen. Både opposition och regering är överrens om detta, även om de slåss i riksdagen hur det ska göras. Och både opposition och regering är MÄKTA förvånade och har ingen aaaaaning om att det kanske kan vara så illa att spädbarn kidnappats för att föras till rika I-länder och bortadopteras.

Det är helt hårresande egentligen. Det har funnits svenskar som varnat för detta i decennier, som Tobias Hubinette. Det har varit välkänt sen 40 år tillbaka att korruptionen varit enorm i fattigare länder. El Salvador, Columbia (see here too), Indien, Korea, Chile, etc etc… I många år har man känt till att kidnappningar och korruption är vanligt i adoptions-sammanhang.

Men först nu får svenska politiska ledare veta detta. ”Vi hade ingen aaaaaning”, heter det.

Det säger jättemycket om regeringens kompetens. Men visar också att oppositionsledaren inte är en person man vill sätta i ledningen för ett land.

Hur länge har jag känt till detta? Troligen sen ca 1990. 1992 mötte jag latinamerikaner i USA som engagerat sig i Colombias och El Salvadors adoptionskandaler tio år tidigare.

Vårt samhälle måste bli bättre på att uppmärksamma visselblåsare och belöna dessa. Det är det det handlar om. Att det politiska ledarskapet ser, lyssnar på och utreder det som visselblåsare har att säga. Och att regeringskanslier uppmuntrar tjänstemän att komma med avvikande ideer och information, och att det BELÖNAS.

Skandalen om övergreppen i barn- och fosterhem för tio år sen var en sådan där politikerna förfärades över att det varit så. ”Huuuuur kunde det ske” sa politiker som borde känt till det för decennier sen. Man lyssnade inte på visselblåsarna. Det vet jag, jag var en av dem och politiker i ledande ställning la bara huvudet på sned på 90talet, skakade lite på det och sa mer eller mindre rakt ut att jag var galen, nåt sånt kunde inte ske i Sverige, sa de.

Politikerna satte gränsen till 1984. Efter 1984 hade det inte skett övergrepp, förklarade politikerna, och sa att utredningen bara fick utreda fram till det året och ge ersättning till de drabbade innan 1984.

Det gör att jag med 101% säkerhet vet att det kommer en framtida skandal om övergrepp och missförhållanden även efter 1984. Jag känner till en hel radda sådana. Ungdomshemmet som leddes av en pedofil präst från svenska kyrkan på 90talet, omhändertagandet där man skickade barnet till en dömd barnmisshandlare och dömd pedofil som fick blir familjehem )´(ca år 2000), skandalerna med HVB-hem ledda av IS-anhängare för nåt år sen, skandalen att man ofta sätter kriminella narkotikabrukande ungdomar i samma HVB-hem som icke kriminella med diagnoser, att misshandel fortfarande är en metod i en del HVB-hem… Etc etc…

Den dag den skandalen exploderar kommer de som sitter i beslutande ställning idag att säga ”vi hade ingen aning alls”.

Någon dag kommer massdöden bland äldre i corona vårvintern 2020 också att uppmärksammas. Löfven kommer då att säga att han inte hade en aning. Detta trots att regeringen var direkt ansvariga för de beslut som låg bakom det, som att arbetsmiljöverket och FHM sa att man kunde arbeta med coronasjuka utan munskydd. Men även strukturella problem med metod och bemanning kommer att diskuteras och man kommer att fråga: ”hur kunde detta ske”? Svaret blir som vanligt: ”vi hade ingen aaaaning”.

Jag kan fortsätta så länge. Det tog evigheter innan de som drabbades av sjukdomar pga vaccineringen mot svinflunsan fick hjälp. Sjukförsäkringssystemet och LSS krackelerar och politiker som leder oss visar övertydligt att de inte vet hur illa det är. Vi la ner vårt försvar och civilförsvar på 90talet trots att alla tecken tydde på att vi borde behållit vårt försvar, etc, etc….

Jag har sagt det förr, jag säger det igen. Samhället i stort måste bli bättre på att uppmärksamma visselblåsare. Hade samhället uppmärksammat alla de som varnade för en kommande pandemi redan INNAN pandemin slog till hade vi kanske räddat människoliv. Hade samhället redan för decennier sedan agerat i adoptionsskandalen och skandalerna med övergrepp i barn, fosterhem och HVB-hem hade mycket lidande kunnat undvikas.

Bra företagsledare och bra ledare för organisationer ser till att ha stora öron som kan fånga upp om något är fel i organisationen, eller om något kan göras bättre. Dåliga ledare är som vår nuvarande regering eller som Ulf Kristersson.
Ska vi verkligen välja personer att leda landet för oss som vi inte hade velat ha som ledare för våra barns fotbollsklubbar?

Handskakningstvånget var en vidrig del av vår kultur

Efter pandemin kommer vi nog aldrig, tack och lov, att återvända till en samhällskultur där handskakningar var tvång.

Handskakningar kan vara något fint. Men TVÅNGET var vidrigt. Ritualen med handskakningar innehöll så mycket som är rena galenskapen. Tusentals år av snedvridna manliga dominansritualer och spel.

Jag har aldrig förstått varför det betraktats som så bra att ha ett ”handslag som järn”. Nån slags avart av gamla machodygder från tider när fysisk styrka var A och O antar jag. Man visade sin styrka genom att helst krossa benen i händerna på de man skakade hand med.

En del personer jag mött hade utvecklat detta in absurdum. De skakade hand HÅRT, medvetna om att konventionerna förbjöd motparten att vägra skaka hand.

Man skulle sätta sig i respekt redan vid mötet med fasta handslag… Alltså var den mest MAN som skakade hand hårdast.

”Handshakes are normally the start of a relationship and they tell one person to another whom is in control. The super grip is one of dominance, just like the one that the dominant personality has theirs on top (they turn their wrist enough to make yours the lower hand). Both of these gripper types dislike having their handshake challenged because they’re being told subconciously that either the other person thinks they are equals or are more dominant than they are.” (Random från nätet)

Fy fan vad jag hatade detta. Otaliga gånger har jag haft ont i dagar efter en handskakning. Några gånger i veckor. Jag har undvikt personer för att konventionerna krävt en jävla handskakning..

Det fanns till och med kurser som lärde ut hur man skulle dominera vid handskakningar. Och metoder hur man kontrar dominanta handslag…

Dessa ritualer kommer INTE att överleva coronan. Iallafall har min respekt för dem INTE överlevt coronan.

Jag saknar de vänskapliga kramarna (med andra som man visste ville det) och handslag med de man VILL skaka hand med är trevligt och bra. Men tvånget att skaka hand med precis allihopa är något jag aldrig kommer att tolerera mer. Och jag kommer inte heller att ta för givet att de jag möter VILL skaka hand eller kramas, det har jag gjort för mycket förr.

Från och med idag hälsar jag verbalt med en hand på hjärtat. Och när coronan är över fortsätter jag med det och reserverar handskakningar och kramar till de där speciella mötena!


https://www.businessinsider.com/how-to-get-out-of-a-dominating-handshake-2012-9?r=US&IR=T
https://www.obsid.se/att-vara-man/skaka-hand-pa-ratt-satt-sa-gor-du-att-ha-ett-manligt-handslag/

Satsa miljarder på att bygga bort psykisk ohälsa

När man lever tryggt och bra kan det hända att man tror att det svenska sociala skyddsnätet är bra.

Men om man själv är där, eller, som i mitt fall, man har känt många som fallit genom de glupande stora hålen i det sociala skyddsnätet, så vet man, att det sociala skyddsnätet må vara ganska hyfsat, säkert bättre än det mesta av Europa, men inte bra.

Det är inte anpassat efter individer, utan efter kategorier av grupper. De som inte passar in i kategorierna, och det är MÅNGA, faller genom hålen.

Det sorgligaste är att allt detta vet vi. Vi vet att det finns köer till BUP, vi vet om väntetider vid överföringar från BUP till vuxenpsyk, vi vet om väntetider för ungdomar till psyk och svårigheten att få en och samma läkare. hembesök är näst intill omöjligt. Vi vet att kontakter mellan soc, bup/psyk och läkare samt skola brister så in i bängen för barn och ungdomar. Vi vet att det är ett år eller mer man får vänta för adhd eller autismutredningar. Barn kan vara på HVB hem i flera år och inte få ordentlig skolgång eller utredningar för diagnoser. Man blandar kriminellt belastade unga med de som inte är det. Etc etc…

Tänk om man började där. Med en nollvision. Noll dagars väntetid för barn och ungdomar till BUP eller vuxenpsyk eller autismutredningar. team som gör hembesök från både psyk och Bup. Stränga straff för myndigheter och skolor och vård som inte samordnar mellan skolor och BUP. Tvång att ha samma läkare. Etc, etc…

HVB hem är dyra. Det kostar miljoner. Tänk vad kommuner och regioner kunde spara på att vara ute i god tid.

Varje miljard vi satsar ger miljarder tillbaka i vinst på kort och långt sikt!

Jan Guillou, är Raad Al Duhans åsikter om stening av homosexuella radikala eller inte?

Ett öppet brev till Jan Guillou. Jag frågar Jan vilken syn han har på vad som är radikalt och extremt. Jag undrar vad han anser om en person som menar att religionen man följer påbjuder dödsstraff för homosexualitet, speciellt med tanke på att Guillou har en dotter som är öppet homosexuell.

Jan Guillou! Jag undrar om du anser att stening av homosexuella är en radikal och extrem åsikt eller inte.

Det pågår en diskussion om Raad al-Duhan, en av de islamister som regeringen klassat som terrorsympatisörer, och som därför ska utvisas. Det avslöjades nyligen att Al-Duhan har en relation med en journalist på Sveriges Radio, som gjort program om honom.

De som avslöjade detta var, som du vet DOKU. Du har hoppat på DOKU offentligt på grund av detta. Du skrev i Aftonbladet att ”det är illavarslande att det var den med Säpo kollaborerande hatsajten Doku som lyckades skandalisera en reporter på Ekot med ett enda ord. ’Relation’ med av Säpo misstänkt arab. Tvetydigheten var avsiktlig. Och fejk som alltför många gick på.”

Du är inte ensam. Jag har sett i sociala media som försvarar de utvisningshotade och menar att de inte är radikala alls. De påstår att det måste vara rasism och islamofobi som ligger bakom DOKUs avslöjande om journalistens relation med Raad Al-Duhan. De applåderade dina ord i krönikan.

Därför måste jag protestera. Jag tillhör de som har kritiserat utvisningsbeslutet men det skulle ALDRIG falla mig in att försvara de utvisningshotade. Jag följer DOKUs arbete noga och ser DOKU som en viktig antirasistisk kraft i Sverige.

Jag ser det som att man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Jag har varit kritisk mot domen länge. Har man bott i Sverige 25 år ska man ha rätt till laga dom, till att få veta vad man anklagas för och till att kunna försvara sig. Dessutom bör allmänheten, du, jag och alla andra, få kännedom om bevisen för de anklagades påstådda terrorverksamhet. Men jag har också varit en av de som arbetat för att ta fram material mot klanen Raad. Jag var en av de som hjälpte Gävle Dagblad med deras artikelserie 2015. Jag har skrivit en del själv och följt deras förhavanden noga. Detta gjorde jag den tid jag följde IS och Al Qaida anhängarna på sociala media.

Min personliga åsikt om klanen Raad är att jag sett många tecken på stöd till radikal extremism och fundamentalism genom åren. Saker som gör att jag som demokrat måste reagera mot dem. Sen om de bör utvisas, det är en annan sak, som i en rättsstat en domstol bör avgöra.

Jag ska nämna ett tecken på radikala åsikter. Det är en fråga som rör dig personligen, Jan Guillou. Du har en nära anhörig som är lesbisk, bör hon stenas till döds eller inte?

Stening av homosexuella

Den 30 mars i år skrev jag ett inlägg på Facebook där jag kritiserade utvisningsbeslutet av Abo Raad och Raad al-Duhan. Jag krävde rättegång och dom. I det inlägget skrev jag att jag anser att Abo Raad är radikal islamist och att mina åsikter om domstol och rättegång inte ska ses som ett stöd till Abo Raad. Jag tog som exempel att Raad tillhör de som anser att det är rätt med dödstraff för att lämna islam och för homosexuella.

Som det stod i Muslim.se, som var ett projekt Raad var religiöst ansvarig för under många år:

Därför är det Islamiska straffet för den som hittas skyldig till denna synd (analt samlag) att dödas, oavsett om han är gift eller inte. Profetensa:”Den du finner som begår synden som Luts folk begick, döda dem, både den som gör det och den som får det gjort.” (källa)

Raad Al-Duhan hoppade in i debatten och sa att hans pappas åsikter om homosexuella och att personer som lämnar islam inte gör honom radikal, eftersom det, enligt al-Duhan, är sant islamska åsikter.

”men vänta muslimers rätt att konvertera till andra religoner, homosexuella o allt annat som inte rymmer med dina tankar är ju inget som gör honom radikal. Han svarar som imam. I islam finns det mycket som inte passar in enligt svenska tänket och kanske och kanske lag men det betyder inte att imamer är radikala när de förföljer sin religion. De ger svaret sen är det upp till dig” (…) det finns ingen tolkning enligt de fyra skolor i islam som accepterar konverteringen till annan religion som muslim eller homosexuellalitet däremot kan du som individ göra egna val. Jag har vänner som e judar o homosexuella men det betyder inte att jag erkänner ett Israel eller säger att det är rätt att vara homosexuell enligt islam. Men jag som individ gör mina egna val där jag accepterar alla som de är

Jag protesterade mot rättfärdigandet av dödsstraffet:

Iden om mord på homosexuella som nåt islamskt är en mycket radikal, extrem syn. Har man den åsikten ska man ha problem i samhället. Lika lite som nån som förespråkar mord på muslimer bör släppas in i skolor eller få kommunala bidrag bör nån som förespråkar mord på homosexuella få det, även om hen vill ha morden i en framtida islamsk stat.

Vilket fick Raad Al-Duhan att försvara dödsstraffet.

Ännu en gång dödstraff som religionen yrkar på osv det är någon som finns inom islam ja. Men betyder det att du ska gå döda o straffa folk i ett demokratiskt land? Nej vi har ingen islamisk stat här.Du måste skilja att musliner tror på quranen o praktiserar den och att muslimer vill använda sig av quranen för att straffa folk. Som imam ja du svarar utifrån vad quranen säger sen är det upp till dig som individ. Du får vara och välja vad du vill. Bögar som gifta sig kan göra det någonstans där det är accepterat de kan väl skaffa sig egen moske lixom vad är problemet? Om de tror på den idén gör det. De som att jag tror på att vi ska spela fotboll med fötter och händer då får jag jobba för min idé. Inte så svårt….

jag är inte för mord men jag ändrar inte i min heliga skrift eller min religion. Vill du vara troende som muslim här är det som finns. Så som jag integrerade mig i svenska samhället o accepterade det som finns. Det är en balansgång

Hela diskussionen kan läsas här (pdf)

Vad säger du Jan Guillou? Är det en åsikt som bör ses som rumsren i Sverige eller inte?

BEVIS FÖR EN RADIKAL och/eller FUNDAMENTALISTISK LIVSSYN

Precis som med homofobin inom kristendomen och judendomen finns det personer som stöder hat mot homosexuella och andra som anser att Gud ser homosexualitet som ok och rumsrent inom islam. Det bör påtalas. Islamofobi, att dra alla muslimer över en kam, är INTE ok.

Men det är verkligen inte ok att vara mot homoäktenskap och att sprida hat om homosexuella. Och ja, det finns problem inom islam. Det finns mycket få moskeer som t.ex. tillåter homoäktenskap och många muslimer förespråkar förbud mot homosexualitet i Sverige och andra delar av Europa.

Men dessa problem finns inom kristendomen också. Det finns många kristna som motvilligt tolererar homosexualitet i samhället men som helst skulle vilja se det utrotat och stoppat. Inte minst i USA.

Men förespråkar man mord på homosexuella i religionens namn är det ett tecken på mer än homofobi: det är ett tecken på en radikal och mycket fundamentalistisk syn på samhället. Samma sak om man anser att mord är ok ”i en islamsk stat” eller ”i en kristen stat”.

Tanken att dödstraff är påbjudet (i en islamsk stat) är en åsikt som är ovanlig bland muslimer i Sverige. Om man kikar på vilka det är som påstår något sådant är det alltid personer med en fundamentalistisk och oftast radikal syn på islam. Kort och gott personer med en världsbild där mord på ”syndare” kan anses acceptabelt.

När jag följde IS och Al Qaida anhängarna nära var ALLTID en sådan syn på homosexualitetet alltid ett av tecknen på radikal islamism.

Men ”en islamsk stat” då?

Oftast påpekar man, som Raad Al-Duhan, att mord bara gäller i en ”islamsk stat”, som om det skulle vara ok att döda homosexuella i Irak eller Iran. Men samtidigt är de för missionering, sk dawah, och vill att så många som möjligt ska bli muslimer och de utesluter inte möjligheten att hela Europa omvänder sig framöver. Vilket faktiskt betyder att det i så fall skulle vara ok med dödsstraff mot homosexuella även i Sverige… i en framtida ”islamsk stat” i Sverige.

Jan Guillou. Jag håller helt med dig om att alla, även Raad Al Duhan, ska ha rätt till rättegång. Vi lever i en rättstat. Men betyder detta att man bör försvara honom?

I mina ögon är det en radikal och för demokratin FARLIG åsikt att anse att muslimer eller homosexuella bör dödas. Även om man pratar om en sk ”islamsk stat” eller en framtida stat styrd av radikala nationalister som Sverigedemokratena eller värre. Jag vet inte vad du anser, men någonstans tror jag att du håller med mig om det. Om inte annat för att du inte gillar tanken på att din anhöriga skulle stenas till döds för sin läggning.

Jag tror du ogillar tanken på att se din nära anhöriga stenas till döds mycket, Jan Guillou! Ser du nu att det finns alla skäl att vara mot det Abo Raad och Raad Al-Duhan och deras radikala vänner står för?

Det finns givetvis många, många andra skäl. Jag nämner bara ett här.

I mina ögon är åsikten att muslimer eller homosexuella eller judar bör dödas något jag ALDRIG kan tolerera. De som yttrar något sådant SKA ha problem i samhället. De SKA ha SÄPO hängande efter sig i tid och otid, de SKA punktbevakas och SKA granskas i media.


Vad anser du?


BILAGA

Vems land är det heliga landet?

När jag ser judiska eller muslimska nötter som pratar om ”det heliga landet” som deras, eller kristna för den delen, tänker jag på alla makthavare från förr som sett landet som nån guds gåva till just dem. Så många människor har slaktats i kampen för detta land de anser att gud just gett till dem.

Och kristna, judiska och muslimska fundamentalister drömmer om harmageddon, de yttersta dagarna då det kommer att bli atomkrig, mass-slakt och miljoner människor kommer att dö på just denna lilla plätt mark på jorden, innan guds rike ska skapas… och de längtar, längtar intensivt efter detta välsignade blodbad… Och de ler, fast bevisade att just DE har gud på sin sida.

Och gud? Han sitter på ett moln och ger dårarna ett fuck off finger, och dricker hellre te med nån kultiverad ateist.

This land is mine
God gave this land to me
This brave this golden land to me

And when the morning sun
Reveals her hills and plains
Then I see a land
Where children can run free

So take my hand
And walk this land with me
And walk this lovely land with me
Tho’ I am just a man
When you are by my side
With the help of God
I know I can be strong

So take my hand
And walk this land with me
And walk this golden land with me
Tho’ I am just a man
When you are by my side
With the help of God
I know I can be strong

To make this land our home
If I must fight, I’ll fight
To make this land our own
Until I die, this land is mine

https://www.youtube.com/watch?v=-evIyrrjTTY

Andreas Malm hyllar Hamas soldater

Andreas Malm har jag skrivit om innan. Hans hyllning till ”krigskommunism”, Lenin och Trotskij visar att han vill åtsidosätta eller avveckla demokratin i kampen för ”rättvisa” och en bra miljö. (Läs mer om det här!)

I dagarna diskuteras hans bok ”how to blow up a pipeline”, som förespråkar sabotage i kampen för en bra miljö.

wikipedia kan man läsa ett intressant citat ur den boken.

He quotes The Wretched of the Earth by Frantz Fanon, stating that Fanon wrote that violence ”frees the native ‘from his despair and inaction; it makes him fearless and restores his self-respect’.” He concludes that ”There has been a time for a Gandhian climate movement; perhaps there might com”e a time for a Fanonian one. The breaking of fences may one day be seen as a very minor misdemeanour indeed.”

På ren svenska betyder det att ickevåldets tid är över, nu ska man börja använda våld, även våld mot person, i kampen för miljön. ”Violence is a cleaning force”, som Fanon själv beskrev sitt försvar för våld i kampen mot kolonialism.

Jag noterar att Malm försvarar Hamas öppet nu igen, vilket ni kan se här nedan. Det är inget nytt i sig, Malm har försvarat både Hizbollah och Hamas och hyllat den terroristen Leila Khaled.

I ett panelsamtal sa Malm detta, samtidigt som han menade att kampen för klimatet borde lära av Hamas metoder:

What I want to discuss at this moment is: How do we assess the current conjuncture in the Palestinian struggle for liberation? How do we express our admiration for the heroes of the resistance in Gaza, headed by Mohammed Deif? How do we understand the drift of the Zionist entity ever further into the extreme proto-genocidal right?”

Det viktiga med allt detta är att om Andreas Malm får möjlighet att verkställa sina visioner om krigskommunism, leninism, fanonian resistance, motstånd a la Khaled, hamas och Hizbollah kommer det att bli ett blodbad på oskyldiga, män, kvinnor och barn. Malm är en lika obehaglig figur som Adolf Hitler var innan kuppförsöket 1924 eller Lenin när han satt I Schweiz, sippade rödvin och drömde om mass-slakt på borgare och kontrarevolutionärer.

Precis som det hade varit bra att hålla koll på Adolf Hitler 1921 är det viktigt att hålla koll på sådana som Andreas Malm 2021.

Ådalen 1931: även demonstranterna var problemet

Ådalen 1931 kan verka vara en enkel sak att diskutera. Soldater sköt mot demonstranter. Det finns en god och en ond sida och de onda var militären, eller hur? Så enkelt var det väl?

Men där med Ådalen är inte en enkel sak egentligen.

De som drev fram strejken och demonstrationen var SKP, Sveriges kommunistiska Parti. De var helt styrda och finansierade av Sovjet och Josef Stalin och demonstrationen gjordes på order från Sovjet (man skulle demonstrera mot kapitalismen). Partiet stödde Sovjets förtryck och massmord och var öppet mot demokrati och för diktatur.

Man pratade om att misshandla strejkbrytarna.

I Sovjet förintades miljoner varje år. 1932 till 1933 förintades mellan 3 och 10 miljoner ukrainare (Holodomor).

Hade det varit nazister som marcherat i tusental och velat ”banka” judar hade nog militären hyllats som hjältar av många av de idag som anser att dödsskjutningarna var ett brott.

Nej jag är inte för militärens dödsskjutning av demonstranterna. Det var fel. Men frågan om Ådalen 31 är inte enkel. En demonstration ledd av ett svenskt parti som styrdes av en massmördare i Kreml i Moskva ville ”banka” strejkbrytare.

Om demonstranterna och deras parti kommit till makten i Sverige hade hundratusentals människor slaktats.

Socialdemokraterna och LO centralt tog avstånd från demonstrationen 1931. På sommaren åkte socialdemokraternas partiledare Per Albin Hansson runt i bygden runt Ådalen och beklagade att kommunisterna hade fått så stor makt i de lokala facken så de kunnat uppvigla massorna.

Anledningen var enkel. Kommunister hade slaktat hundratusentals sossar sen 1917. Per Albin ville inte bli ”hängd i den sista prästens tarmar” för att han var sosse.

Ådalen 1931 måste bedömas mer utifrån hur världen såg ut 1931. Det finns två sidor av myntet. Å ena sidan skjutglad militär och å andra sidan massmördaren Stalins betalda agenter.

Kommer regeringen att fria Sd från misstanke om rasism, eller att förbjuda Sd?

Jag är lite bekymrad över att regeringens försöker att få till en lag för att förbjuda rasistiska organisationer. När det gäller Sd kan lagen antingen användas för att kriminalisera, eller fria, landets 2a eller 3e största oppositionsparti. Det finns egentligen inget mitt emellan.

Och det dilemmat bekymrar mig. Jag anser nämligen att Sd är ett rasistiskt parti, men att man absolut inte ska förbjuda varken Sd eller NMR. (Däremot borde det vara lättare att åtala och bestraffa reella hot. Inte som nu när dödshot ofta ignoreras.)

Regeringen kan inte förbjuda Sd så de kan inte använda den mot sd på det sättet. Det kan regeringen rimligtvis inte planera. Eller kan de? Tror de att det går? Det skulle bli totalkaos i Sverige.

Då är dilemmat att om lagen inte används mot Sd, utan bara NMR, så kommer sd att frias från att vara rasister. ”Se vi är ju inget rasistiskt parti, som nmr och andra”.

Det känns som om den lagen som den ser ut nu riskerar att bli en black om foten på regeringen. Och jag tror den kan ställa till problem i kampen mot Sds rasism.

Dessutom ställer det till problem. Vad ska man göra med SSU i Malmö? Vad gör man med organisationer som GAPF (som statsministern stöder), ska Livets Ord och Jehovas Vittnen och andra extremkristna trossamfund förbjudas pga deras islamofobi och vad gör vi med muslimska organisationer de gånger de bjuder in nån antisemit?

Det känns som om regeringen inte tänkt till om detta. Eller att de, än värre, tänker vara inkonsekventa och bara skapa en lag som kan användas mot viss rasism.

Men det är inte bara rasism som diskuteras då man vill förbjuda rörelser.

Demokratidilemmat

Lagen riktas mot rasistiska organisationer. En del vill förbjuda antidemokratiska rörelser och anser att då skulle NMR kunna förbjudas istället för Sd.

Det är mycket möjligt att man dumpar det nuvarande förslaget och föreslår lagförbud mot antidemokratiska rörelser istället. Då skulle NMR kunna stoppas men man slipper den känsliga frågan om Sd.

Men då blir det krångligt för NMR är formellt sett också för en sorts demokrati, folkstyre kallar de det. Och vad gör vi med alla vänsterorganisationer som kritiserar demokratin och vill ha folkstyre de också, eller ”sann demokrati”?

Om det ska anses vara straffbart att stötta nazistiska och terroristiska rörelser, vilket också föreslagits för att komma åt IS och Al Qaida och nazistiska NMR, så hamnar man i ännu fler dilemman. Då bör väl Ung Vänster och Vänsterpartiet förbjudas också eftersom Ung Vänster anger att de vill ha en revolutionär kommunism.

Även om du skulle anse att det inte är lika illa att vilja ha revolutionär kommunism som revolutionär nazism, så kan du säkert se dilemmat. Vad händer då en majoritet anser att det är lika illa och jämställer stöd till Lenin och Stalin med stöd till Hitler och Himmler? Man blir en hårsmån från förbud av Vänsterpartiet.

Bör rörelserna förbjudas

Här kommer ett reellt dilemma om man vill förbjuda antidemokratiska rörelser. Om antidemokrati idag definieras genom att se vilka grupper en rörelse vill exkludera från demokratin, vad sker då om man vill exkludera antidemokratiska krafter från demokratin? De antidemokratiska krafterna är ju en grupp man vill exkludera från demokratin!

Ser ni. Definitionen av antidemokrati är sådan att försök att förbjuda antidemokratiska rörelser bara kan definieras som antidemokrati.

Och räcker definitionen att en rörelse är antidemokratisk? Som vi sett anser de antidemokratiska rörelserna på vänster och högerkanten ALLTID per definition att just DE är demokratiska, för ett folkstyre och vill skapa en perfekt yttrandefrihet och just DE säger sig arbeta mot förtryck. De skulle ofta inte kalla sig själva antidemokratiska, tvärtom.

Inte ens NMR eller IS eller Kommunisterna anser att de är mot riktigt folkstyre.

Putin i Ryssland anser sig vara god demokrat. Just saying. ..

Nazister vill bara förbjuda rörelser som DE anser vara ett hot mot folkstyre och frihet, som judar, muslimer, sossar och andra. Kommunisterna vill bara förbjuda sådant som DE anser vara ett hot mot en sann demokrati, som borgare, kontrarevolutionärer och överklass och klassförrädare. IS vill bara förbjuda sånt som DE anser hotar folks frihet och ett äkta styre i ummahn (folkstyre) som otrogna, bögar judar, shiamuslimer, kristna, kurder, oppositionella, demokrater, etc etc…

I deras retorik vill de bara skydda SIN version av frihet och folkstyre, genom att exkludera grupper.

Ser ni dilemmat? Vi bemöter antidemokrater med samma metodik som de använder mot demokrater, om vi vill förbjuda dem.

Vad gör vi?

Jag anser att samhället bör undvika så långt som möjligt att förbjuda antidemokratiska partier. Just därför att demokratin måste undvika att definiera vilka som är antidemokrater som bör exkluderas. (Som kommunister och nazister gärna gör.) Men det finns en gräns där det kan bli nödvändigt med förbud, och det är när de använder våld. Jag håller med andra ord med det arbetarrörelsen sa på 30talet.

”I den mån de diktatursträvande partierna lojalt betjäna sig av demokratins eget vapen, övertygelsen, för att i de av statsordningen föreskrivna formerna föra fram sin sak, ha demokratins anhängare endast att med samma vapen bekämpa dem, och särskilt att med resultatet av sina gärningar försöka inverka på samhällsmedlemmarnas omdöme. En livsduglig demokrati ha icke anledning ha icke anledning att söka undvika en sådan kamp. Först då de diktatursträvande partierna i det politiska livet vilja införa medel och arbetsmetoder som äro oförenliga med stats- och rättordningen eller de ideer, på vilka dessa vila, kan fråga om ingripande uppkomma. I främsta rummet intresserar därvid användandet av våld i de politiska och sociala striderna.” (En statlig utredning från 1933, citerad av, och gillad av, LO:s Otto Wangsson, I artikeln Lagstiftning mot statsfientlig verksamhet i ”Fackföreningsrörelsen”, organ för LO (juli-Dec 1936))

Man kan säga att en del vänsterrörelser som använder offensivt självförsvar ligger nära den gräns där förbud kan bli aktuellt. Men närmst av alla ligger givetvis Nordiska Motståndsrörelsen och nazisterna. Den nu avsomnade Revolutionära Fronten bankade in skallen på liberaler och konservativa icke rasister också, och låg extremt nära den gränsen. Medan t.ex. Kommunistiska Partiet och Sverigedemokraterna, till exempel, inte förespråkar våld idag (fast deras aktivister är ibland våldsamma).

Hizb Ut Tahrir säger sig vara mot våld och terrorism, men i Danmark stod de nära terroristen som attackerade Lars Vilks och Synagogan 2015 och de förespråkar på sikt ett globalt jihad mot otrogna. Det gör att man diskuterat ett förbud mot dem i Danmark. De ligger också extremt nära den gränsen.

Bör vi börja förbjuda kommunistiska partier, nazipartier och islamistiska partier och andra politiska sekter som är antidemokratiska? När bör demokratin förbjuda rörelser som vill motarbeta demokratin? Bra fråga. Jag vet inte exakt var gränsen går mer än att man bör avvakta så längs som möjligt. Demokratin och yttrandefriheten är enormt viktig att skydda och bevara.

Bör vi förbjuda dem för att de är rasister eller antidemokrater? Svaret är NEJ! Gränsen bör gå vid uppmaningar som syftar till våld.

För att belysa frågan från en annan vinkel. Om du ogillar Sd, vill du verkligen att Sd ska ha tillgång till en lag som denna om de kommer till makten?


LÄS MER

Hur känner man igen antidemokratiska rörelser?

Om synen på judar bland vissa män och vissa med utländsk bakgrund i Malmö.

Om man gräver lite i bakgrunden till antisemitismen i Malmö ser man att män är överrepresenterade bland de som begår antisemitiska brott. Dessutom kan man se att personer som har bakgrund i Mellanöstern, Nordafrika är överrepresenterade. Det första faktumet nämns öppet. Men det andra nämns mer sällan i officiella rapporter, istället pratar man ofta om att antisemitismen är ”kopplad till Israel-Palestina konflikten”. Det senare stämmer i och för sig, men varför undviker man att nämna regionen de har bakgrund i? Och går det att prata om negativa strukturer hos grupper utan att peka ut alla i gruppen som ett ”problem”?

Kan man lösa problem med strukturella problem i samhället som beror på att många män beter sig helgalet, utan att nämna att det är män som beter sig helgalet?

Nej! Givetvis inte. När man ska prata om strukturella problem bland grupper måste gruppen nämnas, men utan att man pekar ut ALLA i gruppen som potentiella källor till problem. Men om man bryr sig om en överrepresentation i statistiken om antisemitism i Malmö, måste man givetvis presentera andra överrepresentationer också.

Det finns oproportionerligt mycket antisemitism bland muslimer och kristna med mellanöstern/afrika bakgrund. Folk ändrar inte sina åsikter över en dag när de flyr från ett land. Om man bor i ett land där 98% hyser antisemitiska åsikter kommer de flesta att ha samma åsikt efter flykten i Sverige.

PEW gav ut en rapport som är intressant från 2011.

ADLs Global 100 visar ungefär samma mönster, även om siffran är lägre (75% i genomsnitt).

När jag jobbade med syrienflyktingar fick jag bemöta sjuhelvetes mycket antisemitism. Om flyktingar inte gillade sina handläggare på migrationsverket dök ofta ”is he a jew?” argumentet upp. Om de ogillade nån svensk på förläggningen spreds rykten om ”yahood?”.

En frifräsare, syrier, som var lite av en enstöring gjorde en intressant sak en dag på cafeet Bryggan i Borgholm som jag var en av de som drev. Han fick nog av en persons babblande om judar och sa ”jag är jude”. Det blev ett sjuhelsikes tumult bland alla. Då fick jag se hur många av dem verkligen var. Dagen efter stack frifräsaren från Lundegårds förläggning. Jag fick veta vad som sades under bråket sen av en muslimsk kille som inte var antisemit, och av min vän frifräsaren.

Det är inte svårare än så. De kommer från länder där PEW och andra mäter groteska nivåer antisemitism. De kommer hit med fördomar i bagaget. Och som de tänker tänker oftast deras barn, fördomar går tyvärr i arv. Och så tänker deras barnbarn om ingen bryter hatets kedja.

Men har man de attityderna kan man ändra sig. Och det är enkelt att testa folk. Jag brukar ljuga lite och säga att jag har judisk bakgrund. Då får man se hur de verkligen är. Och många ändrar åsikt när de kommer hit. Precis som de ändrar åsikt om homosexuella när de lär känna dem. Därför är givetvis generaliserande hat mot muslimer och islam fel.

”Inte alla muslimer” är lika relevant som ”inte alla män” i könsfrågorna.

Strukturella problem måste luftas och ut i ljuset! Islamofobi är vidrigt men rasismen bland många muslimer är också vidrig. Rasism som rasism. Det ska fördömas utan kompromisser.

Men så enkelt är det inte i Sverige. Jag minns flyktingvågen 2014-2015. Jag försökte ta upp frågan om hur man kunna arbeta mot fördomar bland flyktingar då jag pratade med organiserade antirasister. Jag befann mig i Tillsammansskapet vid den tiden och fick klart och tydligt veta att sånt som homofobi, hederskultur, usel kvinnosyn och antisemitism bland flyktingarna som kom, det pratar man inte om. Det ansågs rasistiskt. Det skulle hanteras, men inte genom att man sa att det fanns strukturella problem i just de grupper som kom.

Det kändes ganska pissigt.

Inte alla antirasister tänkte givetvis så, men många, många. Jag gjorde en hel del försök att prata om detta 2014 och 2015. Och har man den attityden att man inte ska prata om det, så kommer man inte långt i kampen mot fördomar.

Ska vi kunna lösa problemen med antisemitismen i skolor i Malmö måste vi börja prata om de strukturella problemen bland män i allmänhet och bland personer med bakgrund i Mellanöstern och norra samt östra Afrika. Givetvis utan att ignorera antisemitism bland östeuropeer eller folk med hela sin bakgrund i Sverige.

Sen gäller det att driva en offensiv kampanj mot olika fördomar. Alltså inte bara mot antisemitism, utan även mot homofobi och hederskultur och sexism.

Men det räcker inte att säga att ”vi ska vara snälla mot judar” eller att ”vi måste tolerera homosexuella”. Många kan vara antisemiter fastän de tror att de inte har något emot judar. ”Jag gillar alla judar som är mot Israel” är ett vanligt påstående. På samma sätt kan en religiös homofob säga att ”homosexuella gärna får gifta sig, men inte i min moske”. De attityderna måste också rökas ut.

När det gäller antisemitismen gäller det att utmana det israelhat som går överstyr och blir antisemitism. Att Israel har samma rätt att existera som Palestina är en kontroversiell åsikt, men faktiskt det som man måste betona. Och Israeler har samma rätt att slippa se civila dödas, som en palestinier har.

Skolan borde dessutom utmana idén att ”alla sionister är onda”. Givetvis gör man det bäst genom att jämföra med islamofobers motsvarande idé, att alla som kämpar för palestiniers rätt till ett land skulle vara onda.

Min erfarenhet är att man bäst får ungdomar att förstå det felaktiga med antisemitism genom att jämföra med islamofobi, och att de bäst förstår att demonisering av israel är antisemitism genom att jämföra med demonisering av palestinier.

Och det är extremt viktigt att bryta upp könsrollerna och att stötta kvinnors rätt.

Det behövs punktinsatser i skolorna, kombinerat med nolltolerans mot antisemitism. Men ska man göra punktinsatser måste man veta vilka punkter insatserna ska göras mot. Därför måste vi kunna prata om negativa strukturer i olika grupper, men givetvis utan att peka ut alla i grupperna som förövare.



Mer läsning

https://ligator.wordpress.com/2017/06/09/judarmuslimer/

https://ligator.wordpress.com/2018/10/30/ssu-och-socialdemokratin-bor-ta-ledningen-i-kampen-mot-antisemitism-och-homofobi/

Om skillnaden mellan en avskyvärd religion och avskyvärda religiösa ideer

Sverigedemokraten Rickard Jomshof yttranden om islam som en avskyvärd religion cirkulerar just nu överallt. Kan man både kritisera det negativa i en religion samtidigt som man försvarar religionen? Det menar jag går!

Vad beträffar Jomshof har jag i ett decennium nu påtalat att Jomshof och terroristen Breivik delar syn på politiken och muslimer. (Läs min artikel om det här!) Jomshof liknar islam vid nazism. Det är det avskyvärda med islam enligt honom. Och därmed jämställer han muslimer med nazister.

Det allra bästa jag läst om Jomshof verbala uppstötning är denna tweet från vår ärkebiskop. ”Om man vill få bort kristenfundamentalism och extremism säger man inte att kristendom är en avskyvärd ideologi och religion”. Detta kommer från en av de som kämpat för att förändra kristendomen och som slagits mot en kvinnosyn och syn på HBTQ-personer som minst sagt varit avskyvärd.

Att kritisera och fördöma en religion är ok. Helt ok. Bara du kan se nyanserna hos de troende. Bara du kan se att det finns människor med olika vilja och strävan i var religion.

Men denna vilja att se nyanser måste åtföljas av en omkompromisslös attityd gentemot det som verkligen kan anses vara fel.

Det är den inställningen jag har till religioner, och till andra livsåskådningar.

Homofobi, för att ta ett exempel, är avskyvärt i varje religiös och ateistisk form. Att inte se homo och heteroäktenskap som jämställda är avskyvärt som FAN i min värld. Det gör att jag i praktiken dömer ut varenda moské i sverige, eftersom mig veterligen, ingen moské i Sverige jämställer hetero och homoäktenskap. (Rätta mig om nån hittar en moské som tillåter homoäktenskap!) De sysslar med avskyvärda saker alltså. Samma gör en hel del kristna kyrkor, alla katolska kyrkor, och många judiska församlingar (tex de ortodoxa i Malmö), etc etc.

Men jag riktar inte min åsikt mot religionen. Ser ni skillnaden? Och ser ni vad det gör för de som faktiskt har en annan åsikt! Der är viktigt. För anser man att en hel religion är avskyvärd tenderar man att se alla religiösa som delar den religionen som avskyvärda också. Tex att man hetsar mot varenda hijabbärare eller kippabärare utan att se till individerna, vilka faktiska åsikter de har. Och det är farligt som tusan. Det är rasism!

Det finns mycket som jag protesterar mot i vilken form det än uppträder. Kvinnosyn, demokratisyn, rasism, synen på andra religioner och på ateism. Men synen på homosexuella visar bra hur jag tänker. Men samtidigt som jag protesterar försvarar jag de religiösas rätt att utöva sin religion, med de åsikter de har. Jag vill alltså inte stänga ner Malmös judiska församling bara för att jag inte tolererar de ortodoxas syn på homosexuella, eller förbjuda katolicism för att jag anser deras syn på preventivmedel vara medeltida.

Så kan faktiskt kan hamna i positionen att fördöma var moske i sverige utan att kasta skit på religionen och alla religiösa, och man kan faktiskt även försvara människors rätt att få utöva sin religion samtidigt som man ofta kritiserar det de lär ut.

Det var inte de som fördömde hela kristendomen pga deras syn på homosexuella som förändrade kristendomen! Det var de som vägrade fördöma religionen, utan bara fördömde homofobin som förändrade kyrkors syn på homosexualitet. Precis som Antje säger! Korrekt.

Men sen är det livsviktigt att man aldrig upphör att kritisera det som är fundamentalism och extremism. Svenska kyrkan hade inte kommit någon vart i kampen mot homofobi utan sanningssägarna som stod upp och kritiserade den homofoba människosynen. Där kan man kanske kritisera svenska kyrkan. För lika viktigt som det är att försvara islam (och andra religioner) mot generaliserande hat, lika viktigt är det att kritisera strömningar i dessa religioner som är t.ex. homofoba.

Skulle jag som svensk ärkebiskop ha ett möte med en katolsk präst eller en muslimsk imam, eller med den judiska ortodoxa rabbin i Malmö, skulle det givetvis vara i ett rum med en stor HBTQ regnbågsflagga och gärna med ett foto av Elisabeth Wallin Ohlsson från något HBTQ bröllop.

När sossar lånar rasisternas allra värsta retorik

Jag ogillar skarpt att mitt parti kopierar Sverigedemokraternas retorik. Detta sker tyvärr ibland. Jag har varnat för det förr och gör det igen.

I tidningen Bulletin finns ett exempel som till sin stil är direkt kopierat från Sds allra värsta rasister. Jag har inte själv hört det exemplet men många liknande. Så här kritiserar en S driven Fb-grupp M för arbetskraftsinvandringen.

”Det är ett parti utan moral, det där. De genomförde den här naiva reformen. Och den blev precis lika illa som alla vi från den här sidan varnade för. Det blev exploatering, kriminalitet, underbetalt slavarbete. Det var vad det blev. Och det kom inte hit några hjärnkirurger eller astrofysiker”.

Lägg märke till slutmeningen. I rasistisk extremhöger retorik gör man alltid poängen att flyktingar och arbetskraftsinvandrare inte är ”raketforskare” utan ofta lågutbildade.

Retoriken att göra en poäng av detta slaget är gammal. Antisemiter på 30talet motsatte sig judisk invandring med samma retorik. Man hånade dem, att de var lågutbildade och inga ”läkare”.

Rent faktamässigt är det fel för genom arbetskraftsinvandringen kommer det in datorexperter och till och med raketforskare (!). Det är en viktig källa till kompetent arbetskraft.

Men även lågutbildade vill ha en bra framtid och ett jobb. Därför migrerar folk för att hitta jobb. Inget konstigt med det, en gång i tiden, före 1920talet, var det lågutbildade svenskar som migrerade så till usa, danmark, argentina, tyskland etc.

Och många utnyttjas även om många får bra arbetsvillkor också.

Man kan vara mot att ta in lågutbildad arbetskraft. S har till och med i samarbete med Sd klubbat lagar i riksdagen för att begränsa sån invandring. Det är en sak. Nåt som kanske inte var så smart om man nu vill kritisera M för att vilja samarbeta med Sd.

Men att håna folk som söker sig hit för att de inte är raketforskare eller astrofysiker och låna Sd svansens värsta retorik – nej fan, det är att gå för långt!

Sen…

Om man vill komma åt problemen med usla arbetsvillkor så instiftar man lagar med straff och GROVA böter för alla som utnyttjar billig arbetskraft från utlandet. Man straffar ut de förrövarna, inte offren.

Visst. På ett sätt är det lika ok att vilja begränsa arbetskraftsinvandring som att vara mot flyktinginvandring. En suverän nation bör få göra sådana beslut. (Även om jag är för invandring). Men håna inte de som migrerar, minst av allt när de är lågutbildade! De gör bara vad dina förfäders släkt gjorde en gång i tiden.

Men bör vi i S håna lågutbildade för att de inte är astrofysiker? Blr vi låta exakt som Sd eller bör vi hitta en SOCIALDEMOKRATISK retorik?

Är ”revolutionär kommunism” ok, Vänsterpartiet?

Ung vänster antog ett nytt principprogram i början av januari 2021. Där står det att: ”vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle.”

Det är givetvis helt horribelt att Vänsterpartiets ungdomsförbund 2021 förespårkar kommunism. Detta med tanke på att Vänsterpartiets föregångare, VPK/SKP och ungdomsförbundets föregångare Kommunistisk Ungdom, försvarat massmördare som Stalin, Lenin och även ganska länge Mao. Man stödde Sovjets aggression mot Finland och Baltikum 1939/40 och mot östeuropa efter 1945, man stödde förtryck av oppositionella i Sovjet och man stödde proletariatets diktatur.

Givetvis måste Vänsterpartiet avbryta allt samarbete med Ung Vänster nu, om de ska kunna ses som ett demokratiskt parti igen.

Jag ska medge att jag missat att Ung Vänster faktiskt i många år haft den skrivelsen i sittprogram. Att Vänsterpartiet påstått vara ett demokratiskt parti och samtidigt har samarbetat med Ung Vänster är helt bisarrt.

Många av oss är kritiska till Sverigedemokraterna och pekar med rätta ut dess svarta nazistiska förfluutna och de band de har till nazideologin idag. Men att göra detta och samtidigt blunda för ung Vänsters öppna stöd till en lika blodsbesudlad ideologi som nazismen, är hyckleri. En antinazist måste vara konsekvent!

Om man läser principrogrammet och Ung Vänsters verksamhetsplan hittar man en del annat som är klandervärt. Dessutom återfinns den retorik som kommunisterna rättfärdigade sina massmord på 30talet med.

Om man läser nazistisk svensk propaganda på 30talet och 40talet hittar man inget stöd till direkt massutrotning av judar. Men man propagandafraserna som användes vid massutrotningen återfinns i svensk nazipress. Avhumaniseringen av judar, de negativa generaliseringarna och, framför allt, tesen att judarna var i krig mot Tyskland. Är man i krig får man döda, eller hur? Samma sorts argumentation använde kommunister på 30-talet, men deras ”judar” var ”borgerliga”, ”kontrarevolutionärer”, ”imperialister”, ”religiösa” och ”kapitalister”.

Det var samma sorts avhumaniserande och samma krigsretorik bakom nazisternas antijudiska propaganda och kommunisternas antiborgerliga propaganda.

Efter andra världskriget kompletterades kommunisternas retorik med ”antinazism”, som man kallade det. Många hundratusen slaktades med ”nazism” som svepskäl. Det räckte att vara oppositionell mot Stalin eller att gilla sossar eller västerländsk fackförening för att utdömas som nazist, eller att vara kapitalist, för ”alla visste ju att kapitalismen låg bakom nazismen. Och nazister var ju en dödlig fara, som man var i krig mot. Att bekämpa nazism, med våld, kan väl anses ok?

Förutom detta hittade man kritik mot ”borgerlig” demokrati och tryckfrihet i den kommunistiska propagandan.

Låt oss se om denna klassiska kommunistiska retorik återfinns i Ung Vänster idag?

De kallar sig en revolutionär rörelse. Valet av ordet ”revolutionär” säger en hel del om vad de vill. Kombinationen av begreppet revolutionär med slutmålet kommunism är inte trevligt. I synnerhet, med tanke på den politik Ung Väster förde då de kallade sig Kommunistisk Ungdom och i praktiken stödde kommunismens utrensningar och masslakt.

Det är inte heller kul när Nordiska Motståndsrörelsen utmålar sig som revolutionära nazister.

Kombon av kommunism plus ”revolutionär” är inte ok.

Negativa generaliseringar om sk borgare och kapitalister. Borgare och kapitalister (inkluderat sossar, som ju ses som borgare av dem) jämställs i praktiken med nazister och rasister.”

Detta har varit en av kommunismens centrala teser sen 20talet. Att kapitalismen i praktiken är VÄRRE än nazism, rasism och fascism, men att fascism, rasism och nazism är mer akuta hot.

”Vår strategi mot fascismen handlar alltså om att samla arbetarklassen i kamp mot kapitalismen, det system som föder och när fascismen”. som det står i verksamhetsplanen. Eller som det står i principprogrammet: ”Ung Vänster ser att den borgerliga staten
alltid kommer vara rasistisk”. ”Styrkan i vår antirasistiska analys är att vi ser sambandet mellan den organiserade och strukturella rasismen och kapitalintressena. Därför slår våra antirasistiska strategier mot rasismen på alla plan, och även mot kapitalismen.”

Kombon revolutionär kommunism och denna 30talsretorik om att borgare och kapitalister ligger bakom rassar och fascister, är inte ok.

Kritik av dagens demokrati. Hår undrar jag om man ens ändrat formuleringarna sen 30talet. Det anses att tidningar som ägs av privatintressen inte är demokratiska utan

Fram tills 1936 var Kommunisterna, inkluderat Kommunistisk Ungdom, helt mot demokrati. De året började kommunisterna, på Stalins order, kalla sig demokrater. 1936 skrev Stalin en ny författning där man konstaterade både att man hade proletariatets diktatur och att man hade en perfekt demokrati. Det var borgarna som var repressiva. Kommunismen innebar en äkta demokrati.

Direkt efter styckena om att den kapitalistiska staten är rasistisk (sid 14) påstår Ung Vänster idag att den kapitalistiska staten är repressiv. Att vi med andra ord lever i en sorts diktatur idag.

”Den repressiva apparaten i kapitalismen används för att upprätthålla den härskande klassens makt, genom att skydda staten från systemhotande politiska rörelser och genom att disciplinera arbetskraften. När politiska krafter hotar den rådande ordningen möts dessa av repression av polis och militär. Detta yttrar sig i allt från övervakning till dödligt våld. Domstolar legitimerar denna repression, och är delaktiga i den genom att straffa statens upplevda och faktiska fiender”. Och ”för varje revolutionär rörelse är motstånd mot repression en nödvändighet.” Istället för detta vill Ung Vänster givetvis ha kommunistiskt arbetarstyre.

Kombon av ”rvolutionär” kommunism”, pratet om att borgerliga ligger bakom rasism och fascism med ideer om att man vill ”rädda” Sverige från den yttrandefrihet och tryckfrihet vi har idag, är inte ok!

Dessa tre exempel kan kanske verka ”oskyldigt” men om man vet att det var exakt denna form av retorik som användes av stalinisterna när de satte pistoler mot små barns tinningar och tryckte av, så känns det mindre trevligt.

Det fanns en retorik bakom masslakten av ukrainas bönder eller religiösa eller personer som tänkte själv. Retoriken bakom detta byggde på generaliseringar mot borgare, kapitalister, kontrarevolutionärer, etc. I sin yttersta form betydde givetvis det att en fattig ukrainsk bondefamilj som ville behålla familjens sista ko, sågs som ett hot. De var ju för privategendom, vilket betydde att de var för kapitalism, och därmed arbetade mot kommunismen, och därmed organisatörer av fascism och nazism, och några som man var i krig mot…

För att sammanfatta är det inte trevligt när nazister repeterar retoriken för förintelsen, när kommunister repeterar retoriken för holodomor eller annan massförintelse de utförde, eller, för den delen när Sdare använder samma retorik som Breivik använde. Därför måste Vänsterpartiet bryta banden med Ung Vänster!

Konservativa paradoxer i skuggan av Sverigedemokraterna

Tänker alla konservativa på samma sätt? Om inte, vad skiljer olika konservativa från varandra och vilka paradoxer och idemässiga utmaningar har konservativa att brottas med? Jag ger mina tankar kring detta i denna artikel.

Konservatismen börjar ideologiseras i Sverige igen. Sverigedemokraterna kallar sig konservativa, det gör att många nog gärna drar konservativa över en kam. Men inte alla konservativa gillar Sd. Det finns många olika konservativa, en står nära Sd, andra avskyr Sd. Sen finns det de som anser att man måste föra en dialog med alla konservativa och försöka jobba gemensamt trots skillnaderna.

Jag är inte konservativ. Jag är socialliberal och sosse. Men mitt intresse för historia och politiska ideer har gjort att jag följt konservatismen länge. Och nyanserna i konservatismens idebygge intresserar mig mycket. Därför skriver jag denna text.

Paradox 1: revolutionär reaktionär konservatism

Konservatism idag behöver inte vara Sd. Sd är radikalt konservativa och vill riva upp samhället vi har idag med rötterna och snabbt reformera det. Jag skulle kalla det en revolutionär reaktionär konservatism. Många konservativa vill skynda långsamt med förändringar och det gäller även förändringar i konservativ riktning och ogillar Sds revolutionära konservatism. Invandringsstopp och återvandring samt hinder för svenskar att gifta sig med utlänningar är ett sådant exempel på Sds radikala konservatism. Det finns andra sådana exempel, till exempel kulturella sådana. Inte alla konservativa anser att samhället måste rivas ner och omstöpas snabbt.

Men även om konservatismen i sig inte är Sd så finns det tankar inom SDs konservatism som är bestickande och lockande för konservativa generellt sett. Med andra ord, det i Sds tankegods som gör att en kristdemokrat eller en moderat kan tänka sig tanken att ”Sd är nog inte så dumma iallafall, bara man kan tygla deras revolutionära radikalism”.

Om man vill förstå hur tankarna går bland konservativa inom Kristdemokraterna eller Moderaterna just nu när de allierar sig med Sd är det just frågor som den ovan man ska titta på. Det som sker är att radikala revolutionära konservativa och mer traditionella konservativa (som vill skynda långsamt med förändringar) har räckt varandra händerna och förenats i ett handslag.

Och det är nutidens första och mest utmanande konservativa paradox. Den konservativa längtan att samhället förändras långsamt gör att många konservativa närmar sig ett parti som är extremt revolutionärt och vill förändra samhället ultrasnabbt i många avseenden.

(Och ja, jag vet att reaktionär och revolutionär ofta ses som motsatser. Men när man vill förändra samhället snabbt i reaktionär riktning är det en revolutionär strävan.)

Paradox 2: nationalismen var 1800talets universalism

Många konservativa gör en stor poäng av att vara mot det som ibland kallas ”universalismen”, eller. liberalas och socialisters vädjan ”till en gemensam mänsklighet med likadant förnuft”. Mänskliga rättigheter och idén om alla människors lika värde är det som oftast kritiseras.

Men bakom den kritiken ligger idén om nationen och den nationella kulturen… och ofta även etniciteten.

Den konservativa tanken är att människan behöver gemenskaper, i det lilla, familjen och byn, såväl som i det stora, dvs nationen och kulturen. Universalism tenderar att sudda bort dessa gemenskaper, menar ofta konservativa.

Nationen som gemenskap ställs mot ”upplösandet av alla gränser” och blandandet av kulturer, mångkulturalismen.

Även här ser man skillnader mellan olika former av konservatism. Det finns konservativa som förstår värdet av universalism och mångkultur, och det finns de som mer, likt Sd, förnekar värdet helt.

Mer historiskt kunniga konservativa har studerat hur begreppet nationen en gång föddes. Det var ofta konservativa på 1800talet som stod i spetsen för strävan att skapa nationer nämligen. Nationalismen som projekt började med kultur, med en strävan att dokumentera hur folk levde, folksagor, sånger, danser, och ur detta försökte man skapa ett ”vi”, något som kunde kallas gemensam kultur för nationen.

Och 1800talets konservativa mötte motstånd från personer som var mot ”mångkultur” och ”universalism”. Men på den tiden var det nationalismen som var en universalism. Länderna som fanns var uppsplittrade i många småkulturer. Som Sverige. Skåningar hade sin kultur och identitet, närkingar sin och ölänningar sin, och det ansågs inte självklart att man skulle blanda kulturerna inom landet, eller att alla dessa landskapskulturer hade något gemensamt.

Det finns många likheter mellan universalismen idag, eller globaliseringen idag, och 1800talets nationalism. Det finns många likheter mellan dagens migration mellan länder och mångkultur, och 1800talets urbanisering och migration INOM länder och den blandning av ”nationella” kulturer som blev resultatet. Då var det kulturer inom landet som blandades, då var det migration inom landet, då var det ”universalism” att försöka visa att närkingar, ölänningar och skåningar hade något gemensamt, idag är det mångkultur över nationsgränserna, migration över nationsgränserna och idén om ”mänskliga rättigheter” och globalisering.

1800talets konservativa nationalister motarbetades av konservativa som inte gillade nationalismens ”universalistiska” strävan. De ville bevara bondesamhällets skillnader mellan landskapen. Den tidens ”masskultur”, strävan att definiera en enhetlig svensk kultur, var något de avskydde.

Detta är en paradox dagens konservativa ofta inte är medvetna om. Men mindre revolutionärt sinnade konservativa kan ändå någonstans se värdet i att världen knyts samman och blir EN. Vill man ha en värld som ”skyndar långsamt! (tex för att bevara miljön) kan det ju vara en fördel med enighet över nationsgränserna.

Paradox 3: det där med värderingar och relativism

Konservativa gör ofta en poäng att det måste finnas grundläggande värderingar som håller samman nationen och kulturen. Även här kan man se skillnader mellan mer revolutionärt lagda konservativa och andra konservativa. Den revolutionärt lagda konservativa har ofta en skrämmande okunnighet i hur värderingar förändrats genom åren.

Det pratas ofta om behov av ”kristna värderingar”, bland konservativa i Europa, om behovet av en ”kulturell gemenskap” i värderingar. Motsatsen är ”nihilism” och ”relativism”, idén att det inte finns ”en sanning” och ”inget rätt och fel”.

Konservativa i alla tider har därför alltid pratat om ”moralens förfall” och om ”liberaliseringar i livsstilar” som ett problem. Något som är ”rätt och fel” ställs mot förändringen som anses bryta ner detta ”rätt och fel”.

Men vad är då detta rätt och fel? Ja det är nu det blir problematiskt för det mesta en konservativ tar för givet idag, och vill bevara, är sådant som andra konservativa en gång i tiden stred mot och ansåg vara ”samhällets förfall”.

Judar i Sverige? – Omoral! Homosexualitet? – Omoral. Rösträtt? – Omoral! Kvinnliga busschaufförer? – Omoral! Kvinnan som rider mannen vid sex? – Omoral! Att denne som rider mannen är svart och mannen vit? – Omoral! Kvinnlig rösträtt? Omoral! Industrialisering? Omoral! Att inte gå till kyrkan en söndag? Omoral! Skilsmsässor? Omoral!

Jag jobbar i hemtjänsten. En omsorgstagare i Kalmar jag gick till när jag jobbade där, berättade om en pappa till en berömd konservativ biskop. Pappan var också präst. Hon föddes i den byn. Hon berättade att prästen och prästfrun brukade slå av hatten på personer de mötte som bar hatt, om de inte tillhörde samhällets finare familjer. En köpman eller adelsman eller präst fick bära hatt, en bonnjävel skulle bära mössa.

Hur balanseras viljan att bevara ett ”rätt och fel” mot människans strävan efter frihet? Hur kan man försvara idén om enhetliga samhälleliga värderingar när man vet hur mycket skit som försvarats med det argumentet? Ska man verkligen vara för att bevara alla värderingar som anses viktiga för ett samhälle, även om man vet att det ofta är en massa mög bland dessa värderingarna?

Ingen förkroppsligar denna paradox ta bättre än den amerikanska konservativa tänkaren Allan Bloom. Han brukade riva av tirader av attacker mot samhällets förfall och den fria sexualiteten, men själv var han homosexuell vid en tid då homosexualitet sågs som typexemplet på fri sexualitet och samhällets förfall.

Mindre revolutionärt lagda konservativa förstår dilemmat. De motsatte inte sig att svarta fick lika rättigheter med vita på 60talet, eller att homosexuella fick mänskliga rättigheter på 80talet.

Paradox 4 ”fiendebilden”

Carl Schmitt är populär bland många konservativa. Jag tänker inte gå in i detalj på hans ideer här men en idé är viktig: den om ”fienden”. Han menade att människor bara kan förenas genom att arbeta MOT andra människor. Staten behövde tex en fiendebild för att kunna fungera, menade han.

Leo Strauss skrev till Carl Schmitt:

”Because man is by nature evil, he therefore needs dominion. But dominion can be established, that is, men can be unified only in a unity against—against other men. Every association of men is necessarily a separation from other men … the political thus understood is not the constitutive principle of the state, of order, but a condition of the state.” Källa

Revolutionära konservativa lägger stor energi på att definiera sådana fiendebilder. Carl Schmitt själv blev viktig i nazityskland där han hjälpte till att formulera nazisternas lagar så att just fienden, juden, klart definierades. Sd har sina fiendebilder i muslimer, romer och priderörelsen

Konservativa som inte är revolutionära tar ofta det lugnt med fiendebilder. Judar och homosexuella eller förespråkare för demokrati har ofta pekats ut som ”fienden” av konservativa genom tiderna. Men de kan ändå säga att stater ofta bygger på fiendebilder och anse att även liberala stater och socialistiska stater ofta har fiendebilder som ”kittet” som binder samman nationen. Men de skulle inte se det som något positivt. Den revolutionäre konservative ser bygget av fiendebilder som nödvändigt och positivt.

Förenklade paradoxer

Ja det är en förenklad bild jag utmålar. Men om vi nu står inför en ny våg av konservatism i västvärlden måste vi börja se nyanser i denna konservatism. Och vi måste lära oss hur vi kan peka ut paradoxerna i konservatismen.

Konservativa själva lutar sig mycket mot historien. Det är en av konservatismens riktigt bra och fina sidor. Som historienörd sen jag var sex år gammal kan jag bara hålla med. Jag är formad av min mammas, min mormors och morfars berättelser om hur det var förr. Hur det var på den ”gamla goda tiden” när arbetarna jobbade 12-13 timmar om dygnet sex dagar i veckan och förväntades stå med mössan i handen inför brukspatronen i Höganäs.

Men ju mer man studerar historia ju mer ser man de paradoxer som jag skriver om här.

När ”grumpy old men”, som herr Rääf i riksdagen och i tidningar protesterade mot ångmaskiner och järnvägar som en katastrof för att det förde landsändarna närmare varandra och suddade bort regionala kulturer, stod andra konservativa upp och sa att man ville ha järnvägar och ångmaskiner för att bygga bort just denna regionalism och skapa ett ”VI” av Sverige som kunde stå emot tidens förändringar.

I tullstriden på 1800talet var liberalerna för frihandel, dvs inga tullar alls, medan de konservativa var uppdelade i två läger, de som ville ha nationella tullar och de som ville ha tullar i varje stad. En vara som kördes mellan landsändar i Sverige belades ofta med tull flera gånger. I varje stad skulle tull betalas. En del konservativa, bland annat Rääf, ville behålla de lokala tullarna, andra ville avskaffa dem och skydda NATIONEN med tullar istället. Med 1846 och 1864 års reformer avskaffades tullarna i varje svensk stad.

De två lägren i 1800talets konservativa rörelse kan lite förenklat sägas vara de reaktionära och de protektionistiska konservativa.

Varför är det viktigt att studera sådana gamla politiska strider rörande konservatism? Jo, för att en del konservativa förstår att förändring inte är av ondo, att det inte bara är negativt att nationsgränser eller och kulturella gränser suddas ut eller att ”moralen förfaller” och som faktiskt kan se något positivt i migration. De behöver bara bli påminde om det ibland, speciellt de stunder de tror att man vinner något på att alliera sig med konservativa av det mer gamla, reaktionära och revolutionära slaget.

Jo chefer i omsorgen bör få vaccin mot covid också!

Angående chefer som får vaccin mot covid. De flesta chefer i omsorgen bör ta det.

De chefer som dagligen umgås med personal i personalgrupperna. För vaccineringen av personal handlar om att skydda omsorgstagarna och för att skydda dem måste PERSONALGRUPPEN hållas fri från covid19.

Chefer som umgås dagligen med personalen ingpr i personalgruppen och måste vaccineras.

Så gör man internationellt. Men även här ska Sverige visa sig annorlunda.

En hel del av debatten om att chefer i omsorgen fått vaccin är för att vara rakt på sak rent snurrig och skadlig. Med all hets som är nu mot chefer som får vaccin riskerar vi att få en situation där kommuner inte vågar vaccinera chefer som umgås med personalen dagligen.

Nej chefer utan kontakt med personal eller omsorgstagare ska inte vaccineras. Men har de det SKA de ha vaccin.

Men snälla alla, innan ni skriker högt för att nån chef fått vaccin, fråga först om chefen umgås med personalen dagligen eller inte.

Så fega våra kommuner är lär de inte våga ge någon chef vaccin om media skriker högt om att de inte bör få det.

Kriminella är inga bra förebilder för våra ungdomar

Ungdomsgårdar och riktat ungdomsarbete behövs för att unga inte ska bli kriminella. Men om inte arbetet med unga drar en knivskarp gräns mellan kriminalitet och extremism å ena sidan och en ”ok” livsstil å andra, riskerar man att kriminaliteten ökar istället för att minska.

Jag följer debatten om gangstarapparen Yasin Byn. En del försvarar honom med påståendet att han skildrar ”förortsungdomens verklighet”, han är ”vår tids arbetarlittetatur” som en skrev i Göteborgsposten.

Liknelsen med arbetarförfattarna ich påståendet att han skildrar förortens verklighet faller om man läser hans texter. Ivar Lo Johansson på sin tid, eller en genomsnittlig familjefar i Rinkeby idag, bär inte glockpistoler till vardags, hyllar inte kriminella, langar inte knark, vill inte sätta på random ”bitch”. Kort sagt hyllar inte en kriminell livsstil.

Men det är inte det jag tänker på idag utan kompromisserna med kriminella. Hur det kan komma sig att man kan se en organiserad kriminell som Byn som förebild för unga.

Jag läser Håkan Langers bok Helikopterpiloten om rånet mot G4S 2009. Där beskrivs hur polisen försökte få bort kriminella från gäng som Fittja Boys från ungdomsgårdarna. Ungdomsgårdarna motarbetade polisen.

Ser man på gängen så ser man att de ofta rekryterar i ungdomsgårdar.

Och nästan var gång en ungdomsgård tvingas stängas säger de anställda aty de visste ingenting. Som när Rinkebys ungdomsgård stängdes 2019:

Gängmedlem, här? Det tycker jag att polisen borde sagt till oss, säger Stefan Lindström, enhetschef på Ungdomens Hus i Rinkeby.

Det var just det polisen försökte säga åren innan.

I Botkyrka hade vi några år tidigare debatten om väggmålningen i Fittja. Det är ett exempel på det. Poängen är enkel. Tollåts kriminella vara förebilder så blir fler ungdomar kriminella.

Fryshuset i Stockholm har gjort mycket bra. Mindre bra var 80taleta försök att integrera nazister genom att ge dem en fritidsgård vid fryshuset.

För 7 år sen gjprde Fryshuset en annan tabbe. De anställde den då ännu kriminelkt verksamme Sebbe Staxx som förebild för unga. Han var ännu då kriminell, hans vänner var kriminella och i sin musik hyllade han en kriminell livsstil. (Numera är han frälst och har tagit avstånd från det gamla livet.)

När Sebbe skrev en tweet om att han ville döda Jimmie Åkesson och bögar bröt helsiket loss. Halva lugna gatan på fryshuset och aktiva ungdomsledare och antirasister i massor försvarade Sebbe. Han var en bra förebild för unga, sa man.

En bra förebild som uttrycker att han vill ”döda bögen Jimmie Åkesson”.

Det finns ett tänkande här som jag inte kan förstå. Hur tror man att personet dom inte lämnat den kriminella livsstilen bakom sig ska kunna påverka ungdomar i positiv riktning?

Fd kriminella kan vara extremt värdefulla i arbetet med ungdomar. Men då måste de vara ”fd”.

Man sätter inte personer som är alkoholister, och skriver visor om hur sprit och fylla är härligt, som ledare för AA eller någon annan rörelse för nykterhet, eller hur?

Alexsei Navalnyj är ingen ängel!

Putin är den onde och Navalnyj är den gode”? I dagens polariserade debattklimat är det typiskt att situationen i Ryssland bara kan beskrivas på det sättet. Men det är mer komplicerat än så.

Navalnyjs var medgrundare till den ultranationalistiska gruppen NAROD, 2007, och deltog i deras ”Ryssland för ryssar” marscher fram till 2011. Då marcherade han sida vid sida med heilande skinheads. 2012 stödde han marschen men deltog inte. 2013 sa han att han inte ville marschera mer för det skulle inte se bra ut med bilder på honom sida vid sida med nazister. Marscherna arrangerades tillsammans med en rörelse mot sk ”illegal invandring”.

Under 2008 års konflikt med Georgien liknade han georgier vid skadedjur och ville kasta ut dem ur Ryssland och antydde att det behövdes en utrotningskampanj. Samma med centralasiater.

Att han ofta verkar mer nationalistisk än Putin, är något många i väst avfärdar som retorik. Men det kanske inte är en slump, med tanke på hans bakgrund i NAROD?

The Atlantic har en bra artikel om hans nationalism som jag rekommenderar: Is Aleksei Navalny a nationalism or a liberal?

Hur såg hans retorik i NAROD ut? Ja, den riktade sig mot korruption men mest av allt mot invandring, centralasiater och ”muslimska terrorister”.

Det finns ett klipp från 2007 som ganska tydligt visar hur hans retorik såg ut. Terrorister är kackerlackor som bör utrotas. Han nämner inte muslimer i klippet, utan pratar om muslimska terrorister, men om man vet att NAROD var radikala antimuslimer och att Navalnyj än idag har en antimuslimsk retorik, så förstår man allvaret i klippet.

Navalnyjs förflutna är vad man brukar kalla ”lågt hängande frukt” i debatten. Putin och statsmedia i Ryssland gör just nu en sak av Navalnyjs tid i NAROD, för att rättfärdiga fängslandet av honom. Det har man gjort sen han började driva sin antikorruptionskampanj, då han marscherade ihop med nazister och fascister.

Filmen här, som är från februari, nedan visar honom som talare på demonstrationerna tillsammans med mysiga nazzeorganisationer, t.ex. en med den passande förkortningen SS.

Ja det är Putinpropaganda. Även Moscow Times är statsmedia, om än mer putinkritisk sådan, som jag länkade till ovan. Men det är ingen hemlighet vad det var för typer som talade och demonstrerade på de marscher han arrangerade.

Betyder det faktum att jag skriver dessa ord om Navalnyj att jag stöder och gillar Putin. Nej det gör jag inte. Putins diktatorsfasoner, HBT-politik och krig mot Ukraina har jag inget till övers för. Men läget i Ryssland är komplext. Ryssland är Ryssland.

Om vi tror att Navalnyj är den ”gode” som strider mot ”den onde” Putin kan vi komma att bli grymt besvikna om en dag Navalnyj tar makten. Precis som det liberala ryska partiet Jabloko blev besvikna 2007. De trodde Navalnyj var en god liberal och demokrat, men med lite extrem retorik ibland. Så grundade han det ultranationalistiska NAROD och Jabloko blev ”chockade” och sparkade ut honom.

Navalnyj lämnade partiets högkvarter dagen då han uteslöts, skrikandes en massa nationalistiska slagord ”Ryssland åt Ryssland” och ”leva moder Ryssland”…

Vad du än gör, gör inte som Jabloko innan 2007!

Angående polarisering, mitt brev till sverigedemokrater 2011

Öppet brev till Sverigedemokrater och läsare av Politiskt Inkorrekt

Strid till tidens ände?

Journalisten Torgny Segerstedt skrev under mellankrigstiden om det han kallade för “personligheten och hjordinstinkten”. Det var ett tema han återkom till under krigsåren i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han varnade för tendensen att människor ser sig som en flock, agerar i flock, och reagerar mot andra människor genom att också se dem som en flock. “Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände” var något av det sista Segerstedt skrev.

Läsare av bloggen politiskt inkorrekt känner säkert igen sig i Segersteds beskrivning. Många sverigedemokrater och antiislamister, beklagar sig idag över att bli sammankopplade med terroristen Breivik.

”Varför ska alla Sverigedemokraterna klä skott för vad en galning i Norge gör”, säger de.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson skriver:

”Jag kan inte heller acceptera att man försöker hålla mig eller mitt parti ansvarig för den här massmördarens handlingar. Hela det demokratiska samhället – som också vi är en del av – är angripet. Polarisering är precis vad denna avskyvärda terrorist vill ha. Låt oss inte ge honom det”

Bra så, men när man läser Jimmie Åkessons uttalande bör man hålla i minnet att han själv, och många av hans kollegor, gjort exakt det mot andra, som han själv ogillar att utsättas för idag.

Under många år har muslimer i Sverige stått med vanmakt i blicken och sett hur sin religion och kultur, och muslimer av alla sorter, riktningar och politiska åskådningar kollektivt anklagats för det som en liten grupp, terrorister och fundamentalister, gjort och sagt. 

Även de har ställt samma fråga som så många sverigedemokrater ställer nu: ”varför ska islam klä skott för vad en grupp galningar i Mellanöstern gör”.

Hat föder hat

Det har inte saknats anledningar för muslimer att ställa sig den frågan. 
Breiviks uppfattningar, minus våldsbudskapet, förs fram kontinuerligt såväl här på PI som av ledande sverigedemokrater. 

Terroristen Breivik ansåg sig vara i krig mot en ”ny nazism”, nämligen islam, som han anser håller på att erövra Europa och utrota europeerna. Dessutom var han i krig mot landsförrädare, ”quislingar”, främst socialdemokrater, som han ansåg samarbetade med denna nya så kallade ”nazism”. 

Tror man att en muslim är som en nazist som utrotar folk, är steget mellan hat och våld mot muslimen kort, eller mot de som stöder muslimerna, som Socialdemokraterna i Norge.

Ledande Sverigedemokrater säger samma sak som Breivik.

Jimmie Åkesson skrev  2009 i Aftonbladet: ”För 20 år sedan tror jag att de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att islam skulle komma att bli Sveriges näst största religion…  Den mångkulturella samhällseliten ser kanske denna framtid som en färgglad intressant förändring av ett Sverige och Europa som man allt som oftast förnekar ens någonsin har varit ”svenskt” eller ”europeiskt”. Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

Erik Almqvist, kommenterade Åkessons artikel, i Sourze 2009: ”Jag tror inte att Jimmie Åkesson hade så fel trots allt. I en sak är jag dock inte överens med min partiordförande: Jag ser inte bara undfallenheten för islam som det största hotet sedan andra världskriget. Jag ser islam som det största hotet. Sedan Hedenhös.”

Rickard Jomshof sa 2009: ”Tidningen rapporterar om en mörk framtid där den europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism.” (Rickard Jomshof 2009)

20-talet

Detta kallas generaliseringar. 

Man tar de värsta egenskaperna hos en del av en grupp och överför dem till hela gruppen. Hela gruppen blir syndabock för det det en minoritet gör.

Det är väl dokumenterat vad som händer om man generaliserar så. Steget mellan hat och våld är kort. 

Se t.ex. vad som skedde när det varnades för ”judars massvåldtäkter mot européiska kvinnor” om ”kriget mellan europeer och judar”, om ”undfallenheten mot judendomen” och om judendomen som det ”största hotet mot Europa någonsin” på 20-talet!

Låt oss undvika att upprepa detta misstag, oavsett vilket ord vi sätter in istället för “judar”!

Bryt hatets kedja

Givetvis reagerar nu du som läser på detta. Du kanske säger: ”ytterligare en som ska ge oss sverigedemokrater skulden för allt”.

Nej, men ska man bryta hatets kedja måste alla parter bryta den!

Just nu bemöts sverigedemokrater med mycket hat, men hat i alla former, samt dödshot, hot om misshandel, vandalisering och negativ diskriminering har tillhört vardagen för Sverigedemokrater, på alla nivåer, ganska länge nu. 

Så ska det inte vara. Men så är det, för hat föder hat!

Hatets kedja gör alla till offer, såsom länkar i hatets kedja.

Jag vet sverigedemokrater som utsatts för brandattentat. Jag vet moskéer som utsatts för brandattantat. Jag vet sverigedemokrater som mordhotats, jag vet imamer och muslimer som mordhotats. Jag vet sverigedemokrater som fått orden nazist och rasist sprayade på deras dörrar, och jag vet muslimer som fått ordet nazist sprayade på sina dörrar.

Om man nu vill komma ur detta förbannade hat, måste någon ta första steget. 

Sverigedemokraterna och Politiskt inkorrekt kan göra det genom att sluta generalisera om andra folk och religioner. Kritikerna och motståndarna kan göra det genom att ta debatten med idéer och argument istället för hat.

Och båda parter måste börja lyssna till folk, diskutera problem som finns, och debattera sakfrågor!

Sverige har problem

Jag har sagt det innan, jag upprepar det åter igen. Muslimer känner EXAKT SAMMA SAK om det så många sverigedemokrater säger om dem, som sverigedemokrater känner om det som sägs om dem i t .ex. media. 
Istället för att kasta skulden på muslimer och invandrare, eller ens Sverigedemokrater, så bör vi diskutera sakfrågor.

Sverige har problem. Problemen beror ytterst på ett underskott på demokrati.

Sverigedemokraterna har tyvärr rätt i en sak: att varken regering eller opposition i tillräckligt hög grad lyssnar till folkets vardagsoro om ekonomi, utförsäkringar och annat som ligger dem nära. Inte heller om de integrationsproblem som faktiskt finns. Politiker pratar ofta och länge OM, mer sällan MED, folk.

En poäng som ofta hörts i debatten, från Sverigedemokraterna, är att svenska folket aldrig fick vara med och besluta om det som PI kallar ”massinvandringen”. Jag kan villigt erkänna att så var fallet, även om jag som liberal är positiv till invandringen.

Det är mycket vi medborgare inte har fått vara med och besluta om. Sverige var i praktiken hemlig medlem av NATO under hela kalla kriget utan att vanliga medborgare ens fick veta detta, än mindre fick vara med och besluta om detta. Hade det blivit kärnvapenkrig hade stora delar av Sverige blåsts ut med kärnvapen utan att en person boende i Sverige hade haft en aning om varför.

Demokratiunderskott är liksom bara förnamnet på detta.

Jag, som jobbar nära människor i Botkyrka, hör ofta att invandrare där känner sig osedda och ohörda, ignorerade av Reinfeldt och Juholt och det övriga politiska etablissimanget. Barnen känner att de saknar framtidsutsikter och hamnar i gäng. Familjerna blir lidande på grund av problem i bostadsområden och skolor, och hamnar inte sällan i sociala och ekonomiska problem.

Det är klart att känslan av maktlöshet och att vara utanför skapar problem, oavsett vem som hamnar utanför.

Jag är medlem i det nya projektet Liberaldemokraterna. Vi är liberaler. Vi anser att Sverige med rätt sorts politik mycket väl kan öka invandringen. Med en bra ekonomisk och social politik bidrar varje invandrare med mer resurser till samhället än de förbrukar. Det är bra, inte minst för alla våra äldre, som snart blir pensionärer och förstås har rätt till en anständig ålderdom, något som kräver att yngre och medelålders kan betala skatt som kan användas för att finansiera detta. Det är inte konstigare än så. 

Jag är övertygad om att man kan lösa integrationsproblemen och göra folk delaktiga i politiken igen, om man bara vågar se nyktert på de problem som finns och diskutera dem öppet.

Varför skriver du här?

Ni kanske frågar varför jag, som är så uppenbart kritisk mot Sverigedemokraterna skriver här på Politiskt Inkorrekt?

Svaret är för mig givet: polariseringen måste brytas.

Skulle jag skriva här utan att säga exakt vad jag tycker, skulle jag hyckla. 

Jag är extremt kritisk mot Sverigedemokraternas politik. Jag är framför allt kritisk mot det osakliga hat mot muslimer och andra invandrare som piskats upp i åratal, och vill att det ska få ett slut. Men det är min övertygelse att det måste ske genom demokrati och öppenhet, snarare än genom mer hat, negativ särbehandling eller genom uteslutning och censur. 

Jag har sett hur Sd bemöttes på alla sätt, utan med argument och idéer under valet 2010, och är rädd. Så skapar man bara nya problem i samhället. Man löser inget!

Därför skriver jag.

Men jag skriver också den här artikeln för de Sverigedemokrater som under senaste tiden kontaktat mig. Det är sverigedemokrater som inser att det hat man piskat upp mot muslimer är dödligt farligt. Många har också bittert fått erfara hur det känns att under stort hat bli satt i ett fack och aggressivt demoniseras och har insett att man inte kan fortsätta att göra samma mot andra!

Frågan är: vem vågar bryta hatets kedja! Måste verkligen denna strid pågå till tidens ände?

—–
Publicerat på Politiskt Inkorrekt 2011


Det är dags för en socialdemokratisk ursäkt för samarbetet med VPK.

Ledande socialdemokrater har uttryckt sig MYCKET hetskt mot Moderaterna och Kristdemokraterna för deras samarbete med det ”nyss-nazistiska” Sverigedemokraterna. Visst finns anledning att kritisera detta. Men Socialdemokrater bör inte göra detta utan att först be om ursäkt för att S samarbetade med Vänsterpartiet Kommunisterna under många år.

Vi i Socialdemokraterna ska inte slå oss för bröstet för mycket, Det samarbete Moderaterna vill ha är av samma sort som S hade i decennier med VPK. I synnerhet under 80talet. Och VPK var då bra mycket mindre demokratiskt än Sd är idag.

Vi borde kanske ta denna stund till att reflektera över gångna misstag och innan vi kritiserar Moderaterna kanske be om ursäkt för att vi samarbetade med VPK först.

Kanske borde det leda till lite eftertanke och förståelse. Socialdemokratin på 80talet var kanske helt enkelt lika kåta på makten som Moderaterna är idag. Kanske problemet är just detta tänkande om ”makten till varje pris”?

Moderaterna brukade kritisera detta samarbete en gång i tiden. Men det tycks man ha glömt bort. Man använde samma sorts ord då som sossarna använder idag om moderaternas flirt med Sd. Och sossarna försvarade samarbetet med VPK med samma ord som Moderaterna använder idag för att försvara samarbetet med Sd.

Realpolitik kallas det väl. Ska man skratta eller gråta?

Om någon ska börja börjar gärna jag. Jag är med i ett parti som samarbetade med VPK så sent som under 80talet och mitt under frihetsrevolutionen i östeuropa på 90talet. Det skäms jag för så jag rodnar, trots att jag inte var sosse då. Occh jag ber om ursäkt för den vidrigheten.

Och medan jag är på gång. Även S samarbete med Fatah i Palestina är något vi bör be om ursäkt för.

PS

OBS! Jag pratar inte om Vänsterpartiet nu. V tog avstånd från sitt förflutna då de bröt med kommunismen för ca 17 år sen. Då publicerade man också vitböcker där mycket av partiets vidriga förflutna avslöjades, och man tog avstånd från det. Sd har aldrig gjort samma sak. Partiledningen i SD uttrycker sig positivt om det första partiprogrammet 1988 och förnekar att partiet hade var nazianstucket då det bildades. Detta trots att ”vit makt negerslakt” sångaren Klarström, från nazistiska NRP, var första partiledare. Detta trots heilandet på alla demonstrationer. Trots att Sd kuriren sålde nazilittaratur, etc, etc… Så v.g jämför inte Sd idag med V. Men VPK var vidrigt och att S kunde samarbeta med VPK är helt sjukt och bisarrt.

Andelen invandrare i Sverige jämfört med invandrare i andra länder

Känner ni till att Sverige är mycket mer ett invandrar och invandringsland än USA är det? Men samtidigt finns det 20-30 andra stora länder i världen med mycket större andel invandrare i befolkningen.

Det finns två miljoner utrikes födda i Sverige, kunde vi läsa i tidningarna nyligen. Det är 19% av befolkningen. Ungefär 33%, en tredjedel har föräldrar eller en förälder som är utrikes född.

Hur är det i USA idag och hur var det under den stora migrationsvågen på 1800talet och början av 1900talet? Och hur ser det ut i andra länder runt om i världen?

Jag börjar med första frågan först. Ett citat från wikipedia visar hur läget är idag i USA:

”In absolute numbers, the United States has a larger immigrant population than any other country, with 47 million immigrants as of 2015. This represents 19.1% of the 244 million international migrants worldwide, and 14.4% of the U.S. population.”

Jag återkommer till hur det var för 100 år sedan.

Varken USA eller Sverige tillhör idag toppen i listan på länder med många invandrare i förhållande till befolkningen. Om man kikar på den statistiken på wikipedia ser man att mellanösterns länder är de största invandrarländerna. Här är ett urval ur listan. Dessutom är Australien, Nya Zeeland och Kanada två stora invandringsländer, Australien har runt 30% invandrare i befolkningen, Nya Zeeland, 23%, och Kanada 21%.

Sverige ligger i europatoppen dock. Men Schweiz har nästan en tredjedel utrikes födda och Östyerrike har runt 20%. Andra länder ligger strax efter oss. De flesta länder i västeuropa ligger på mellan 12 till 18% utrikes födda. I Östeuropa är andelen mycket, mycket lägre.

 Bahrain741,16145.2
 Cyprus191,92216.0
 Georgia79,0352.0
 Iraq368,0620.9
 Israel1,956,34623.0
 Jordan3,346,70333.1
 Kuwait3,034,84572.1
 Lebanon1,863,87327.2
 Oman2,286,22646.0
 Qatar2,229,68878.7
 Saudi Arabia13,122,33838.3

Hur var det under den stora emigrationen från Europa? Hur stor var andelen utrikes födda i befolkningen då?

Inte i så stor utsträckning som Sverige idag. på 1920 talet var 14 miljoner av 106 miljoner utrikes födda. Det betyder färre än idag, dvs 13 procent.

Så så ”extremt” är inte Sverige om man sätter det i perspektiv.

Mänskligheten lever sen 150 år i folkvandringens tidevarv, mellan länder och inom länder. På gott och på ont är det så, det är bara hur det är. Och det är under dessa 150 år som vi skapat större välstånd än någonsin i historien, men samtidigt har haft både två världskrig, kolonialism, atombomber och miljöförstöring.

Är det önskvärt att vrida klockan tillbaka till bondesamhällets armod och gemyt innan industrialismen? Eller ska vi fortsätta blint som vi gör nu och låta en massa människor hamna i utanförskap i länder de migrerar till? Eller finns det en tredje väg med öppnare gränser och inkludering och välståndsskapande?

I valet mellan två dåliga alternativ väljer jag alltid det tredje, ni vet vad jag vill.

Frågan är bara om det går att få en vettig debatt om ett tredje alternativ i det polariserade Sverige där man knappt kan nämna att nya svenskar utsätts för utslagning och utanförskap utan att misstänkliggöra som möjlig SD anhängare, och där andra flaxar med armarna, får nåt hysteriskt i blicken och börjar storböla av rädsla då man pratar om att migration har positiva sidor.

Varför Anders Tegnell hade fel: man KUNDE se det ”extrema” komma!

Tegnell har sagt det innan: att han först i mars reagerade och insåg allvaret med coronan. Han sa så i sitt sommarprat. Redan i april antydde han att det var först de sista dagarna i februari förra året eller i början av mars som han reagerade. Idag sa han i en intervju att han började inse allvaret i slutet av februari men först i mars såg han att det var ”kört” att stoppa smittan vid gränsen.

Jag ska inte orda mycket om detta. Vi som såg faran och riskerna såg tydligt att Tegnell och Folkhälsomyndigheten inte insåg allvaret.

Låt oss minnas vad som skedde innan början på mars.

I slutet av januari stängde wuhanområdet ner. Men när det skedde hade redan fall av coronan hittats i Macao, Hong Kong och beijing. Den 25e var Hubeiprovinsen i Kina stängd. Dvs nästan 1% av världsbefolkningen levde i lockdown.

Med tidigare epidemier, Sars, i åtanke kunde man redan då se att detta verkade vara något större. Redan den 25e hade man stängt ner mer grundligare än under Sars epidemin några år tidigare.

Gro Harlem Brundland och andra höjdare i WHO ber alla länder sätta högsta beredskap.

Runt den 14 februari var 6,5% av världsbefolkningen i karantän (lockdown).


Den 17e var 10% av världsbefolkningen i lockdown. (Under den tidigare Sars epidemin var man inte i närheten av detta.)

Några dagar senare införde Singapore och Syd Korea restriktioner och Syd Korea fick skandalen med kyrkan där hundratals var smittade. Ungefär samtidigt slog WHO larm och bad alla länder införa högsta beredskap och agera SOM OM coronan skulle slå till med full kraft mot dem. Men då hade smittan redan drabbat Lombardiet i Italien. Där slår den till med kraft.

Debatten i Sverige har inte kommit igång men enskilda journalister och debattörer försöker visa att svensk beredskap inte är god. Bland annat saknas omsorgsmaterial som munskydd och liknande.

Runt den 26 februari är ungefär 1/5 av mänskligheten i lockdown eller liknande. WHO varnar för att en situation liknande Italiens. Alla länder måste förbereda sig på en ”italiensk” eller ”kinesisk” situation.

Ungefär samtidigt slog smittan till på Seattles (USA:s) och Italiens ålderdomshem och servicehus. Det stod klart att just de institutionerna drabbas extra hårt.

Exakt när Anders Tegnell insåg att det var allvarligt vet jag inte men det är någon gång mellan nu och andra veckan i mars. Då smittan spreds utanför Italien.

Tegnell påstår att vi inte kunde ana att det skulle bli så allvarligt. Ja, det säger mer om hans kompetens än om hur kunskapsläget.

Men jag ska inte hacka på honom så nu. För det spelar egentligen ingen roll om man anade att det skulle bli så här allvarligt eller inte. Med 5-10% av världen i lockdown och spridning av viruset skulle man givetvis ha agerat med FULL kraft (stängda gränser, test vid gränsen, miljardsatningar på skydd och testningar, första restriktionerna i landet, munskydd) redan runt den 14 februari.

Redan då kunde man se att coronan troligen inte skulle bli en ny SARS. Det fanns all anledning att göra som WHO bad oss göra, införa MAXIMAL beredskap.

Men regeringarna i väst agerade inte på det man såg. Man sket i WHO.

Sydkorea, Japan, Taiwan och andra asiatiska länder gjorde tvärtom. Om det var den snabba responsen som gjorde att smittspridningen blev så låg där, får historien avgöra. Historiens dom över västvärldens, och i synnerhet Sveriges, långsamma respons kan komma att bli hård!

Varning för vänsterextremister som vill ha kommunistisk miljödiktatur

Vad anser du om de som vill ha mer nazism och som gillar Hitler och anser att man räddar miljön med nazistiska krigsmetoder och genom att begränsa eller stoppa demokratin? Troligen ogillar du detta mycket? Vad anser du om de som vill ha mer kommunism, som lajkar Lenin och Trotskij och som anser att krigskommunism, och mindre demokrati, behövs för att rädda miljön?

Hur ska man stoppa miljöförstöringen? Med demokrati eller diktatur? Bör man använda våld och global diktatur för att stoppa Afrikas och Asiens industrialisering och kväsa vår egen ekonomiska utveckling? Eller finns det en medelväg som gör det möjligt att rädda miljön, utan att införa diktatur och förhindra människor att skaffa sig en västerländsk levnadsstandard?

Frågan är viktig. Är demokrati ett av problemen idag eller är demokrati en av lösningarna på problemen?

Låt oss lite snabbt kika på några framstående vänsterextrema röster som ropar på hårdare tag i kampen mot miljöförstöringen.

Andreas Malm

Den mest rumsrene förespråkaren av miljödiktatur är Andreas Malm. Han är mest känd för att han vill använda sabotage som vapen mot miljöförstöringen.

Men det mest kusliga är inte det utan att han ser sabotage som ett av redskapen i den ”krigskommunism” han vill ha för att rädda miljön i världen. Han har till och med gett ut en bok med den titeln: ”Corona, Climate, Chronic Emergency: War Communism in the Twenty-First Century.” ”Ekologisk leninism” är ett annat ord för det han vill ha.

”Addressing the climate crisis and preventing zoonotic spillover, meanwhile, requires emergency action that goes against the vested interests of very powerful factions of the dominant classes and facilitates the rapid transformation of economies. War communism provides an analogue that can be played with — not in the sense of copying everything that the Bolsheviks did during the Russian Civil War, any more than the example of World War II leads us to address global warming by dropping another atom bomb on Hiroshima. Rather, war communism provides an example of a rapid, state-driven transformation of production and the organization of the economy in the face of massive opposition from the dominant classes. A green transition will also require a degree of coercive authority to be imposed on fossil fuel companies that have so far done everything in their power to postpone and obstruct climate change mitigation…”

Andreas Malm hyllar inte bara Lenin. Han hyllar även den ryska tjekans blodtörstige grundare Trotskij. Malm blev medlem i Socialistiska Partiet 2010, nuv ”Socialistisk Politik”, som är trotskister.

Både Lenin och Trotskij hatade demokrati och tryckfrihet (se debatten med socialdemokraten Kautsky t.ex.) och båda rättfärdigade massmord i kampen mot kapitalismen.

Massmorden var en del av taktiken. Man ansåg att man var i krig mot kapitalismens fiender. Så ALLA som uttalade sig mot kommunisterna eller hade en annan åsikt än dem, sågs som ett dödligt hot, som soldater i kriget mot dem. Även om de var 6 åriga bonddöttrar.

Krig och katastrof är nyckelorden hos Malm. Malm kritiserar socialdemokratin för att den inte har något koncept om ”katastrof” utan vill förändra samhället långsamt. Istället för långsam förändring vill han ha radikala metoder, kommuinistisk krigsmobilisering.

”The problem with social democracy is that it has no concept of catastrophe — rather, it is premised on the opposite, namely the notion that we have time at our disposal and history on our side, meaning that we can move by incremental steps toward a socialist society.”

Faktum är att Malms kritik mot socialdemokratin 2021 påminner om Lenins, Trotskijs och Stalins kritik mot socialdemokratin för 100 år sedan. Exakt samma argument användes mot den tyske socialdemokraten Karl Kautsky. Och som en följd av krigstanken och katastrofmobiliseringen ville man kväsa demokratin… kommunisternas eviga följeslagare är diktaturen.

Att beskriva kampen för en bra miljö som krig och krigskommunism ger en antydan vad Malm vill göra med motståndarna till denna krigskommunism.

Det ska inte behövas någon diskussion om detta. Att lovprisa Trotskij och Lenin är lika illa som att lovprisa Hitler. Att vilja ha krigskommunism är som att vilja ha krigsnazism.

Flamman

Intressant nog har en del vänsterpartister uttryckt stöd för Malms koncept om krigskommunism. Flamman till exempel. Både på ledarplats och i sin podd.

”Då återstår enligt Malm bara den ekologiska leninismen. Lenin och Luxemburg hade en idé om att krisen under första världskriget skulle vridas till en kris för kapitalismen som sådan. Kriget skulle vändas mot den kapitalistklass som startat det. Det är precis vad Andreas Malm menar måste göras nu: omvandla en akut ekologisk kris till politiska kriser för drivkrafterna bakom katastrofen. För att lyckas måste vi agera snabbt och genom stater göra ingrepp i marknader som utgör källor till problemen.
Malms förslag är drastiska och han beskriver dem själv som utopiska. Men gör vi inget nu så kan situationen innan pandemin kännas som ett undantag, och inte det normala…

Malms tes om krigskommunism är definitivt värd att utforska.”

Norrskensflamman, dess föregångare, stödde Lenins, Trotskijs och senare Stalins massmord, och 1938-41 lovprisade de även Adolf Hitler. Det är givetvis inte ok att denna tidning ropar på krigskommunism. Sist de gjorde det var till stöd för massmorden i Sovjet.

Per Anders Svärd Arbetaren

Även Per Anders Svärd har i tidningen Arbetaren fått propagera för grön kommunism

”Malms viktigaste budskap är ändå inte det leninistiska, utan att det brådskar. Handling är av nöden. Som Lenin själv uttryckte det under den kris som föregick oktoberrevolutionen måste vi agera, “redan ikväll, redan i natt”.”

Torbjörn Tännsjö

Tännsjö har sen något år tillbaka skrivit att han tror en global despotism, utan demokrati, är lösningen på miljökrisen: ”Jag tror att lösningen på problemet måste vara inte global demokrati utan global despoti.”

På Facebook såg jag honom skriva detta igår:

Pär Holmgren

EU-parlamentarikern Pär holmgren är en av de som tycker att Torbjörn Tännsjö har intressanta ideer i sin bok om en miljödiktatur.

Det bör noteras att han redan 2009 ansåg att man skulle avveckla demokratin för att rädda miljön.

”Jag fick en fråga för ett antal år sedan ”vad skulle du göra om du var statsminister?” Och då svarade jag att jag skulle snabbt avskaffa alla val. För att det jag ser framför mig nu, det är ungefär en lika stor utmaning som ett tredje världskrig. Och då, om man hårdrar det lite då, så har vi liksom inte tid att håll på och käbbla mellan partierna till exempel, utan nu gäller det verkligen att sätta ner foten och visa att vi är faktiskt ense om det och det och det och det och det och det. Och om man då kanske skulle lösa det på bästa sätt genom att tillsätta en väldigt, väldigt bred blocköverskridande regering efter valet 2010, ja då kanske det är det jag även som miljöminister skulle kämpa för och sträva efter.”

Och så vidare…

Sen finns det givetvis många mindre inflytelserika debattörer som gillar diktatur och ibland även mord. ”Exnazisten” Johnny Höglin är ett typexempel på detta. Han har upprepade gånger visat att han är mot demokrati och vill ha massmord på bönder och jägare.

Allt för att rädda miljön och djuren.

14642737_10154145187517672_621025927_n

Att han är vän med Pol Pot och Mao beundraren Richii Kiinsmeister bara understryker allvaret i det hela.

Johnny kan ses som en liten aktör men även små galenskaper riskerar att växa sig starka och bli stora galenskaper med tiden.

Så för att sammanfatta det hela. Nej det är inte ok att ropa på mer Hitler och nazism i kampan för miljön. Inte heller att vilja avskaffa demokratin i den kampen. Lika lite är det ok att ropa på mer Lenin och krigskommunism.

PS

Läs även Hynek Pallas i GP idag!

Sätt laxfisket i Stockholm i centrum för svensk utrikespolitik!

Kan vi rädda miljön och samtidigt höja levnadsstandarden för miljarder människor på planeten? Mitt svar är ja. Vi inte bara kan, utan vi MÅSTE. För några andra alternativ har inte mänskligheten.

Under många år har svensk utrikes-, bistånds- och miljöpolitik lidit av illusionen att det bästa vi kan göra för världen är att stoppa befolkningstillväxten och försöka dämpa och förhindra industrialiseringen av Afrika eller Asien.

Tanken var att rädda miljön. Men hur man miljön räddas av att dela in världen i ”vi” med bra levnadsstandard och ”dem” i misär?

Att förhindra människors drömmar att kunna få modern hälsovård, kunna äta bra, resa utomlands och se världen, ha dator, slippa leva i misär, är något man bara kan göra med makt och våld. Och inte ens då får man en bra miljö. En bra miljö är en lyx människor med mat i magen och utbildning och bra sjukvård kan börja tänka på. Innan dess har man inte ens ork att tänka på det. Dessutom visar historien att det är fattiga som skaffar många barn, höjs levnadsstandarden skaffar man färre barn.

Verkligheten

Hur som helst. Det gamla sättet att tänka på var en illusion. Nu industrialiseras både Kina och Indien. Och de har kärnvapen. Och Kina har ett intresse i att Afrika industrialiseras. Om någon skulle försöka förhindra detta kör de atombomber upp i röven på oss, för att prata ren svenska.

Det finns fortfarande de som tänker på det gamla sättet. Torbjörn Tännsjö till exempel som tror på en global despoti, dvs diktatur. Detta eftersom en demokrati inte kan ta fram tvångsmetoderna för att skära ner utsläppen.

Hur Greta resonerar vet jag inte. Men jag har sett hennes antydningar om att industrialiseringen av Afrika och Asien skulle vara något negativt. Hennes åsikter att folk borde resa mindre mellan kontinenterna talar väl också sitt tydliga språk. Undrar om hon kommer att stå upp för afrikanens rätt att resa till andra kontinenter några gånger i livet?

Inte alla människor har miljardärer och prinsar som vänner så de kan resa till andra kontinenter så.

Alternativet

Vad är alternativet då?

Jo att vi formulerar en politik där man både bejakar alla folks rätt till en bra levnadsstandard och en kamp för en bra miljö.

Det är just här Sverige kan spela en unik och viktig roll. För Sverige har tagit viktiga steg för att bevara natur, rädda miljön, rena utsläpp, sortera sopor, etc. Samtidigt som vi försöker fortsätta att höja människors levnadsstandard.

Låt oss göra det till svensk utrikespolitik! Sverige som exempel för resten av världen!

Laxfisket i Stockholms ström är nog det viktigaste vi håller på med just nu. Laxfisket kanske kan komma att visa sig vara det viktigaste svenska bidraget till mänskligheten, någonsin

Hur många länder tror ni har en så ren miljö som Stockholm så att man kan fiska lax och öring i centrala delar av huvudstaden? Inte många. Och i hur många kan man ÄTA fisken? Ännu färre.

Floden Seine i Paris lär innehålla en hel del fisk men så förorenad den är är det knappast hälsosamt att äta den.

I Stockholm, liksom i Köpenhamn och Oslo kan man fiska. Den unikt nordiska modellen är att RENA utsläpp och bevara miljön.

Ett nordiskt initiativ för att med flyg se till att 100.000 tals kineser och indier kommer hit på semester, gärna folk i beslutsfattande ställning, som får fiska, äta fisken, gå i skogen, etc, skulle mycket väl kunna förändra världshistorien på ett radikalt sätt.

Men då måste vi göra upp med illusionen att vi måste välja mellan industrialisering och en modern bra levnadsstandard å ena sidan och en bra miljö å andra.

Men det är en illusion. Det valet finns inte. Det finns bara ett val. Det valet går mellan demokrati, frihet, en bra levnadsstandard åt alla och en bra miljö å ena sidan och diktatur, ett stopp för industrialisering och fortsatt fattigdom och därför en dålig miljö och krig, då de de fattigare vill skaffa sig det de rikare har, å andra sidan.

Sverige blundade för andra vågen

Tegnell fortsätter att säga att ”ingen kunde tro” att det skulle bli så illa som det är nu med covid-döda. Återigen visar det hans inkompetens eftersom internationell media, och Förenta Nationerna (Who) och EU inte pratade om annat än den kommande andra vågen.

Ljuger han, eller sket han helt i att följa internationell media och internationella experter? Eller?

Hur var det då?

I denna artikel kan man ana att Tegnell faktiskt visste att man internationellt pratade om andra vågen. Men han VALDE att hålla en annorlunda linje.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/RRJqRd/tegnell-antagligen-ingen-andra-vag

I oktober tog man bort restriktioner. T.ex för äldre. Detta vid en tid då coronafalken ökade i Sverige och internationellt.

https://www.google.com/amp/s/amp.svt.se/nyheter/nyhetstecken/lattnader-i-restriktionerna-for-aldre

I november när antalet fall exploderade över nästan hela planeten sa Tegnell att andra vågen skulle bli mildare.

https://www.expressen.se/nyheter/coronaviruset/teorin-den-andra-vagen-blir-mildare/

Men det ifrågasattes nu av media.

https://www.dn.se/sverige/fhms-bedomning-ledde-till-samre-beredskap/

Samtidigt sa Hallengren att andra vågen blev kraftigare än regeringen anat eftersom regeringen följde FHM som sa att den inte skulle bli allvarlig.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Al32zx/ministern-om-andra-vagen-blivit-kraftigare-an-vi-trodde

En månad senare avslöjade Löfven att han ansåg att ingen trodde på en så kraftig andra våg.

De flesta trodde nog, även utanför Sverige, att i höst skulle vi få kluster, och vi har inte fått det, utan vi har snarare fått en mycket, mycket bredare våg.

https://www.google.com/amp/s/amp.svt.se/nyheter/snabbkollen/lofven-uttalande-om-andra-vag-kritiseras

Den som följt internationell media och internationella experter visste att näsran ALLA varnade för en andra våg. WHO och FN bad alla länder förbeteda sig för en andra våg redan i maj och juni.

https://www.who.int/news/item/30-06-2020-who-speaks-at-the-european-parliament-on-the-covid-19-response

Här är ett exempel från The Lancet.

https://www.google.com/url?sa=t&source=web&rct=j&url=https://www.thelancet.com/pdfs/journals/lancet/PIIS0140-6736(20)31451-3.pdf&ved=2ahUKEwiTxta8k5juAhW6kcMKHR9VD9EQFjAGegQICBAB&usg=AOvVaw19ilQiQ7LIi7MXDqL9zh-c&cshid=1610515020679

Resten av media då?

Använd google. Här är bbc i juni. Bbc som en gång i tiden svenska sossar noga följde.

https://www.google.com/search?q=second+wave+bbc+june&oq=second+wave+bbc+june&aqs=chrome..69i57j33.6393j0j9&client=ms-android-samsung&sourceid=chrome-mobile&ie=UTF-8

Vad kan vi lära av detta?

Jo att FHM och Tegnell valde en linje där man gick emot resten av världen, även ifråga om andra vågen (precis som man gjort med lockdowns och munskydd).

Och att regeringen verkar sakna omvärldsbevakning, eller så ljuger regeringen medvetet när man påstår att man internationellt inte såg en andra våg komma.

Det är bedrövligt!

Mitt Romney påminner oss om att politik inte är som fotboll

Vad kan situationen i USA och i Republikanska partiet lära oss i Sverige? Jo, att politik INTE är som fotboll och INTE bara handlar om lagarbete, utan även om modet att gå mot lagarbetet.

Republikanen Mitt Romney fortsätter att gå mot sitt parti genom att öppet kritisera Donald Trump. Under oroligheterna igår gav han Trump skulden för ”kuppförsöket”. Romney påminner oss om vad politik egentligen handlar om.

Politik handlar inte bara om lagarbete, som det ofta heter i svensk politik. Speciellt mitt parti, Socialdemokraterna, älskar den liknelsen.

Men ännu viktigare än lagarbetet är att de politiker vi väljer har mod att gå emot strömmen och partiledningen; att de som blir topp-politiker har civilkurage och vågar bryta med lagarbetet och gå mot resten av laget, tränare och lagkapten, när laget försöker göra självmål.

Republikanen Mitt Romney har nästan som ensam röst i partiet stått upp mot Trump. Det är mod. Och nu mitt under pågående kuppförsök i usa, med mordhot hängande över sig, står han upp och vågar kritisera Trump och resten av partiet.

Det är mod. Det är en sann politiker.

Politik är inte bara lagarbete. Vi måste uppmuntra och fostra fler personer som vågar vara rösten som går tvärs emot. Generellt sett behövs de i alla partier och organisationer.

De är värdefulla.

Hade Republikanska partiet haft fler som skitit i lagarbetet och stått upp mot Trump hade partiet, och USA, inte varit där USA är idag.

Men det som gäller USA gäller för Sverige också.

Memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Det brukade gå en slav bredvid vissa romerska kejsare som viskade det i deras öron. Som kejsare trodde kejsarna ofta de var halvgudar och det fick de bekräftat av alla som dyrkade dem och var jasägare. Så de fick instruera en slav att vara rösten som gick tvärsemot.

Vi behöver rösterna som går tvärs emot och viskar ”memento mori” i partiorganisationers öron. Politiska partier borde värdera dem som guld och diamanter, så värdefulla är de.

Tack Romney för att du påminner oss om det!

(Och jo, jag menar även de som inte tänker som mig. Under ett annat styre hade en mer civiliserad variant av Trump kunnat vara värdefull som motkraft)

När Churchill och Stalin 1944 skapade det kalla kriget.

Jalta symboliserar ALLT jag hatar med maktpolitik och globalt fulspel. När jag var tonåring läste jag citaten om hur Churchill och Stalin delade Europa mellan sig i Bra Böckers Världshistoria, och i det ögonblicket föddes mitt hat mot det politiska fulspelet. 

Det kalla kriget föddes inte 1947 när Sovjets arméer marscherade fram i Östeuropa. Churchill protesterade mot Sovjets frammarsch, men han kan knappast ha varit förvånad eftersom han varit med och beslutat om att Sovjet skulle styra över Östeuropa.

I Jalta diskuterades Polens femte delning.

Det är absurt i sig eftersom Polen var det första offret för Hitler i kriget och en av de allierade länderna. Men nej, landet skulle ”få” nya gränser. Miljontals tyskar skulle tvingas bort från traditionellt tyska områden och miljontals polacker från polska. Ett lidande utan like, bara för att ge Stalin och  Churchill det de ville ha!

Efter att ha kommit överrens om att ändra Polens gränser (och krympa Polen) gick man över till att dela Europa. Man la fram ett papper på bordet och bestämde hur stort inflytande Storbritannien respektive Sovjet skulle ha i olika delar av Europa.

Då lät det så här (enligt de oficiella papperna, ”Records of Meetings at the Kremlin, Moscow, October 9-October 12, 1944″:

”Churchill and Eden reached Moscow on October 9. That night they met with Stalin and Molotov in the Kremlin, without Harriman. After some discussion on Poland, Churchill came to his main point: ”Let us settle about our affairs in the Balkans.”

He then proposed to Stalin a formula for early postwar British and Soviet influence there.

”So far as Britain and Russia are concerned,” he ventured, ”how would it do for you to have ninety percent predominance in Rumania, for us to have ninety percent of the say in Greece, and go fifty-fifty about Yugoslavia?”

As this was being translated, Churchill enlarged on it by writing thepercentages on a scrap of paper and including reference to Bulgaria and Hungary, with a 50-50 split for the latter. Calling it a ”naughty document,” he pushed the paper across the table to Stalin, adding that ”the Americans would be shocked if they saw” how crudely he had written it.

After a pause, Stalin made a large check mark on the paper with his blue pencil and sent it back across the table. A further silence, and Churchill spoke. Apparently he felt sheepish in having so easily disposed of several countries and many millions of people. ”Let us burn the paper.”

”No,” answered Stalin, ”you keep it.”

Then Churchill and Stalin fell to detailed discussion — not only about the countries already mentioned but also about Turkey and the Dardanelles, and the futures of Germany and Italy. Here Churchill insisted he ”would like the Soviet Union to soft-pedal the Communists in Italy and not to stir them up.” He seemed to tie this to the Italian vote in the United States, implying that American occupation troops could not be expected to withdraw after the war if there were ”trouble in Italy.” Stalin seemed to get the point. Claiming that he could not control Palmiro Togliatti, the head of the Italian Communist Party, he nonetheless added that Togliatti ”would not start an adventure in Italy.”

As for the Balkan nations, Stalin and Churchill agreed that Molotov and Eden should refine the percentages. Accordingly, next afternoon Eden found himself haggling with Molotov over the numbers.

Molotov: ”If Hungary was 75/25, then Bulgaria should be 75/25 and Yugoslavia 60/40.”

Eden: ” Hungary 75/25; Bulgaria 80/20; Yugoslavia 50/50.”

Molotov: ”If the figure for Bulgaria had to be amended then Yugoslavia would also . . . have to be changed.”

Eden: ”With regard to Hungary we had made a concession.”

Molotov: ” Hungary bordered on Russia and not on Britain.”

And so it went. Uncomfortable at being forced to bargain like a peddler over the fate of nations, Eden said he was ”not interested in figures.”

The talks ended that night unresolved. But next afternoon Molotov, undoubtedly having consulted with Stalin, proposed ”80/20 for Hungary and Bulgaria, and 50/50 for Yugoslavia.” Eden promptly agreed.

The bargaining finished, Churchill now had to face the Americans. To Harriman in Moscow he revealed the details of the ”percent agreement” bit by bit over the next few days.

On October 10 Harriman was present at lunch when Churchill and Stalin finished drafting a message to Roosevelt about their agreement. When Harriman observed that Roosevelt wanted all major questions decided by the Big Three, Stalin said he was ”glad to hear this” and shook Harriman’s hand behind Churchill’s back. ”/ Hämtat från Stalin, Churchill and Roosevelt Divide Europe, Book by Remi Nadeau; Praeger Publishers, 1990. ”The following discussions in Moscow over the ”percent agreement” are recorded in PREM 1944, 3/434/2-5, ”Records of Meetings at the Kremlin, Moscow, October 9-October 12, 1944″; Winston Churchill, Triumph and Tragedy ( Boston, 1953), pp. 227-234; Martin Gilbert, Road to Victory ( London, 1986), pp. 989-1001; Anthony Eden, The Memoirs of Anthony Eden, Earl of Avon, vol. 2, The Reckoning ( Boston, 1965), p. 559; W. Averell Harriman and Elie Abel, Special Envoy to Churchill and Stalin ( New York, 1975), pp. 356-358; FRUS, Diplomatic Papers, 1944, vol. 4, pp. 1009-1010; Sir Llewellyn Woodward, British Foreign Policy in the Second World War ( London, 1962), p. 308.”

Och massutrotningen av judar då? Nej, om det var det tyst… Inte ett ord. Det alla vet idag är att både Churchill och Stalin visste om utrotningen men försökte inte t.ex. bomba järnvägarna som ledde fram till förintelselägren.

Om man har ett uns moral i kroppen så förstår man att sådana överrenskommelser bara bäddar för nya konflikter. Enbart hanteringen av Polen i sig bevisar den moraliska galenskapen hos dessa segermakter. Delningen av Europa i maktzoner mellan demokratiska länder och Stalins terrorvälde likssom bara förtydligar det.

Precis som hanteringen av Europa efter första världskriget bäddade för ett nytt krig, bäddade Jaltaavtalet för det kalla kriget.

Kulturell & ekonomisk trångboddhet är en faktor i spridningen av covid

Vilken roll spelar sociala, ekonomiska och kulturella mönster i covidspridningen?

När man studerar covid19 ser man en överdödlighet i vissa grupper av människor. Äldre givetvis. Men även sjukvårdspersonal, och fattiga.

Men det tycks finnas en till betydande faktor: trångboddhet. Om man bor många generationer ihop till exempel. Och detta med att bo flera generationer ihop, beror både på ekonomiska faktorer och kulturella faktorer.

Trångboddhet kan förklara en hel del om varför en del etniska grupper drabbats hårdare av covid. Som somalier, assyrier och judar.

Att judar drabbats hårt av covid visar för övrigt att det inte bara är socioekonomi som ligger bakom detta, utan även kulturella mönster. Pga mönstret att man bor flera generationer ihop, etc.

Hur det är nu vet jag inte men i storbritannien, new york och sverige dog många judar i vintras och våras. I synnerhet i storbritannien och new york har detta debatterats.

https://uk.reuters.com/article/uk-health-coronavirus-britain-religion-idUKKBN23Q1O7

https://forward.com/fast-forward/449554/coronavirus-mortality-jewish-vactor/

I slutet av maj stod judar för 3% av alla som dött i storbritannien, med 0,3% av befolkningen.

https://www.google.com/amp/s/www.jta.org/2020/05/05/global/how-the-coronavirus-is-hitting-jewish-communities-worldwide/amp

Per Gudmundsson skriver om kulturella faktorer i Bulletin, men utan att nämna judar.

https://bulletin.nu/ledare/all/doden-i-rinkeby-vill-man-helst-inte-latsas-om

Att judar drabbats så hårt visar just att det inte bara är socioekonomi utan socioekonomi och kulturella beteendemönster som går hand i hand.

Och givetvis måste vi diskutera sånt här också. Om vi vill hjälpa grupper som drabbas måste vi veta varför de drabbas och ATT de drabbas. I detta fallet är det rasism att inte bry sig, och inte vilja veta.

När ska FHM sluta spela ner faran med asymptomatisk spridning?

Folkhälsomyndigheten har sen dag ett spelat ner hotet från sk asymptomatisk smitta, dvs smitta i covid utan symptom. Än idag gör de detta.

Sen januari förra året har man vetat att covid-19 sprids asymptomatiskt. Dvs de utan symptom, eller med milda symptom, sprider covid.

Numera anser man att 1/5 av de smittade är asymptomatiska. Men siffran kan vara långt högre. Slumpmäsdiga tester, som tex på sjukhus i Malmö, visar att många inom vården har covid utan att de vet det:

Infektionskliniken i Malmö har drabbats av ett större utbrott av covid-19 – bland personalen. På kort tid har ett drygt 30-tal sjuksköterskor och ett tiotal läkare testats positivt för viruset, varav många inte haft några symtom alls.

Det gör att läkare sen en tid krävt testningar på alla som kommer in i sjukhus och att all personal ska bära munskydd och visir, även i personalutrymmen.

Fhm har varit långsamma på bollen och prioriterat ner både maskfrågan och iden om masstester med smittspårning. Men nu i dagarna så verkar det vända. Före jul rekommenderade de att alla i vård och omsorg alltid bär visir och mask.

I Svd kräver läkare att Södersjukhuset ska införa skärpta regler och fler tester”

Bra så. Men den fråga som måste ställas är varför antagandet från dag ett hos FHM var att asymptomatisk spridning var ett försumbart fenomen. Man motiverade ju bland annat sin skepsis till mask med det. Även skepsisen till masstester och aktiv smittspårning motiverades så. Det skulle räcka med att hålla avstånd och stanna hemma då man var sjuk.

Än idag kan vi läsa på fhms hemsida:

Utifrån den erfarenhet som finns av covid-19 och andra liknande sjukdomar, är bedömningen att smittspridningen från personer utan symtom står för en liten andel.

Mask och visir för alla i vård och omsorg alltid, och masstester med smittspårning är grundstenarna i modern smittbekämpning. Vi borde infört det senast i mars. Det är skandal att det tog 10 månader innan vi tog de första stegen till det.

FHMs skepsis till asymptomatisk spridning kommer att diskuteras mycket framöver.

Rasism bekämpas inte bäst genom censur och McCarthyism

Jag är helt mot, förbannat mycket mot, in i helvete mycket mot att möta eventuella fördomar och eventuell fake news genom att täppa till truten på folk.

Censur är det monster som äter sina egna barn!

Att deplattformera meningsmotståndare är en metod som används både av vänstern och högern. Är man höger försöker man gärna tysta och deplattformera riktiga och påstådda islamister. Är man vänster är det riktiga och påstådda rasister, althöger och fejk news man vill deplattformera.

Det är populärt med massanmälningar mot inlägg man ogillar på Facebook och Twitter t ex.

I dagarna kunde vi se att youtube raderat Swebb Tvs kanal. Kanske pga rasism eller deras åsikter om coronan eller växthuseffekten, ingen vet.

Och många applåderar detta och vill tysta Lamotte eller Bulletin på samma sätt.

Det är en sorts McCarthyism vi ser.

Glöm inte hetsen mot kommunismen under 50talet i tex usa. Det vi ser nu är nåt liknande.

Därmed inte sagt att Swebb-TV är bra. För helvete nej, tvärtom!!

Men samma var det ju på 50talet. Kommunisterna var en lika vidrig politisk kraft som nazismen med lika mycket blod på sina händer.

Tro inte att det inte fanns sjuhelsikes goda skäl att vara livrädd för kommunism och arbeta mot det. På 50talet slaktade kommunister ju miljontals om året.

Men ändå menar jag att det var fel med samhällelig censur och kontroll av kommunister.

Censur drabbar ALLTID andra än de man vill censurera, inte sällan censorerna själva. Och totalitära ideologier bör inte bekämpas med totalitära metoder.

Samma sak med rasism, althöger o liknande idag.

Det är sjuhelsikes vidrigt. Men jag vägrar köra nån sorts mccarthyism och försöka deplattformera dem och täppa igen truten på dem.

Precis som jag 1952 hade varit mot både mccarthyism och kommunism är jag idag mot både althöger o neofascism och fejk news OCH ALLA FÖRSÖK ATT TYSTA DEM med tex deplattformering, genom att tex stänga ute dem från fb och youtube.

(Även kommunistiska partiets stalinister o nordkorea vurmare, och de som stöder och samarbetar med dem idag har givetvis all rätt att slippa bli utkastade från sociala media. Öven om de är långt värre än swebbtv. Jag vill alltså inte t.ex ta bort sven wollter från You Tube.)

Återställ förtroendet för myndigheter och vaccinering

Jag oroas av hur många det är som inte vill vaccinera sig. Undersköterskegrupperna på fb har massor av sådana inlägg. Folk i min familj. Arbetskamrater på hemtjänsten. Bekanta på stan.

Samhället har misslyckats totalt de sista åren med att förmedla ett positivt budskap om vaccineringar och det visar sig nu. Personligen tror jag hanteringen av svinflunsan ligger bakom skepsisen mot vaccinering. Alla har kunnat se hur de som fick biverkningar har hanterats.

Nu är detta inget svinflunsevaccin. Biverkningar finns alltid men de flesta tror det blir milt med få som får det.

Ändå. Även om vaccinet får biverkningar för en del är det värt att ta det. 440 har erkänts som drabbade av svinflunsevaccinet. Det är fler än så. Men säg att det är 1000. Jämför det med 8000 döda hittills i corona.

Till och med om så många får farliga biverkningar som av svinflunsan är det värt att vaccinera sig alltså.

Ja samhället måste ge narkoleptikerna, offren för förra massvaccineringen, stöd. Och samma med de som får ev problem denna gång.

Men 8000 har hittills dött. 8000! Fler kommer att dö. 1000 mot 8000. Räkna själv.

8000 döda av 10.miljoner är nästan 0,1% av befolkningen. Som dött. Antalet som legat på sjukhus är större. Säg dubbelt så många (det är nog fler) så blir det minst 0,25% av befolkningen som drabbats hårt.

Och av de som drabbats av covid, 400.000 kända fall, har 8000 dött. 2%. Räknar man in de sjukaste är det minst 6%

Men samhället har misslyckats och om vi ska komma åt vaccinskepsis och konspirationsteorier krävs mer än att löfven och pence vaccinerar sig. Myndigheter måste återställa förtroendet för epidemibekämpningen.

Tex sånt som att ge ersättning till de drabbade från förra massvaccineringen. De flesta har inte fått full ersättning än och många lever i fattigdom. För att bara nämna en sak.

Både Zozan Büyük och Abo Raad har rätt att veta vad de anklagas för

Personer som anklagas för brott ska inte straffas utan rättslig prövning.

En belgisk kvinna, Zozan Büyük, ska utvisas med hänvisning till att hon anses vara ett hot mot rikets säkerhet. Utan att hon får se bevisen mot sig och utan att hon får försvara sig.

Det var samma sak med Abo Raad och ”terrorimamerna”. Hemliga bevis och de utpekade fick inte försvara sig och vi andra inte se bevisen.

Jag har varit mot Raad länge och var en av de som samarbetade med Gävle Dagblad i att gräva fram uppgifter om hans radikala islamistiska ideer. Men vad jag än anser om honom så har han rätt till att veta vad han anklagas för och att kunna försvara sig.

Samma med Zozan.

Rättsröta sprider sig lätt. Därför är det viktigt att stå upp mot alla former av rättsröta, även mot de man ogillar och t.om anser vara skyldiga.

Zozan och Abo Raad har rätt att kunna försvara sig och vi har rätt att få veta vad de är anklagade för. Oberoende om de är skyldiga till det eller inte.