Socialdemokraterna behöver bli ett visionärt parti igen!

För att utveckla Socialdemokraterna tror jag partiet måste bli mer visionärt. Och vi måste gå ut vitt och brett med stora program för att förändra samhället, med siktet inställt på hur vi vill att Sverige, och världen ska se ut då våra barn och barnbarn blir pensionärer!

Jag minns vad min gamle morfar Albin Larsson i Höganäs brukade säga: ”När jag var ung pratade vi i Socialdemokraterna om den dag världen skulle se ut som idag” (80talet). Socialdemokraterna var 70 år före sin tid”. Hur kan vi idag prata mer om hur vi vill att Sverige och världen ska se ut då våra barn blir pensionärer?

Socialdemokraterna bildades som ett visionärt parti. Socialdemokratin förr hade inte bara siktet inställt på de kommande åren. Nej, man blickade 20, 30, 50 och ofta 100 år framåt. Visionerna präglade partiarbetet lokalt, i kommunerna, och nationellt.

Rösträtt, semester, åtta timmars arbetsdag, fem dagars arbetsvecka, arbetarskydd, sjukförsäkringar, barnbidrag, mödravård, jämställdhet, pensioner, arbetslöshetsförsäkringar, på 70talet miljöpolitiken och föräldraledigheten etc, etc. Listan kan göras lång.

Och det är inte bara sociala reformer som legat på dagordningen. På 20talet och 30talet var infrastrukturprojekt, som vägbyggen och järnvägsbyggen, på dagordningen. Partiet pratade om ”koloniseringen av Norrland”, om att utveckla de mest underutvecklade områdena i landet. Partiet utmålade visioner om en tid när alla svenskar skulle kunna leva i ett ”eget hem”med rinnande vatten, el och toalett inomhus. Med miljonprogrammet på 60-talet försökte man förverkliga denna vision. Man pratade om långsiktigt arbete för nykterhet och folkhälsa.

Ta bara det faktum att vi har bibliotek idag. En gång i tiden var det en radikal vision att säga att det allmänna skulle garantera att det finns bibliotek. Det tog många decennier. Nu finns det ofta flera bibliotek i varje kommun.

I internationell politik arbetade man för fred, nedrustning och samarbete. Nationernas Förbund och Förenta nationerna stod i fokus för denna tanke.

Den yttersta visionen för den tiden var ekonomisk jämlikhet, ekonomisk demokratin och full sysselsättning. Som 1928 års valmanifest fastslår: ”Socialdemokratins stora uppgift är en fullkomning av samhällets demokratisering. Det politiskt demokratiska samhället måste fyllas av den sociala och ekonomiska demokratiens innehåll. Endast därigenom kan demokratiens form förvandlas till en demokratiens verklighet. ”

Ända fram till 70-talet var visionerna tydliga och många. Idag håller jag kanske inte med om alla visioner vi hade då. Löntagarfonderna känns idag mest som byråkratiska schabrak där löntagaren inte skulle fått mycket att säga till om om de genomförts. Men man kan inte komma ifrån att även löntagarfonderna var en vision, en djärv vision som hade siktet inställt många decennier in i framtiden. Nedrustningarna på 20talet och 90talet gjordes nog ofta lite väl förhastat, men även fredsarbete och nedrustning är en bra vision. Och vi hade inte heller behövt detaljstyra och detaljreglera allt, valfrihet står inte i motsats till trygghet och medborgarrätt.

Vi var inte ensamma om dessa visioner. Västeuropa gick i samma riktning. Svenska liberaler och mer socialt medvetna konservativa stod ofta sida vid sida med oss i kampen för dessa reformer. Även liberalerna var onekligen mer visionära förr i tiden.

Idag känns det som vi tappat det där med visioner till stor del. Idag har vi bytt namn från Arbetarpartiet till Framtidspartiet, men det känns som om visionerna blivit mindre, otydligare och mer allmänna.

Socialdemokratin gick inte i spetsen för miljöfrågorna, där har Miljöpartiet varit långt mer visionära. Vi gick inte i spetsen för att bygga ett gemensamt EU, vi hakade på i efterhand. Vi gick inte i spetsen för funktionshindrades rättigheter, det var Liberalerna som gjorde det. Det är inte socialdemokratin som arbetar för sex timmars arbetsdag, det är Vänsterpartiet.

Vårt partiprogram innehåller många fina allmänna grundsatser vi kan bygga vidare på, men räcker det? Vi var partiet som förenade bra visioner, långsiktiga stora mål och satsningar med åtgärder som här och nu förbättrade vardagen för miljoner människor. Jag tror vi måste tillbaka dit och lägga fram tydliga visioner om vi vill att världen ska se ut för våra barn och barnbarn.

Med visioner menar inte jag att vi måste skramla ihop pengar till det i år och bygga allt på en gång. Visionerna är färdriktningen, vad vi vill åstadkomma.

Utmaningar

Vi saknar inte utmaningar idag.

Ta till exempel miljöfrågorna. Vad behöver vi ta för beslut idag som leder till att vi globalt får ner utsläppen samtidigt som vi kan höja människors levnadsstandard, precis som vi gjort hittills i Sverige med vår miljöpolitik.

I tjugoårs tid har de flesta varit överens om att järnvägssystemet behöver både renoveras och byggas ut. Varningar har inte saknats. Var är de samlade greppen och visionerna i de områdena? Behövs flera stora satsningar av modellen Öresundsbron? Kan man dra igång projekt i samarbete med andra länder? Nytänkande i godstransporterna? Vill man minska flyg- och biltransporterna krävs det fungerande järnvägar. Samma med storstäderna. Om vi nu inte vill öka biltrafiken och bygga ringleder så krävs massiva satsningar på kollektivtrafiken.

Sex timmars arbetsdag och på sikt fyra dagars arbetsvecka och ingen höjd pensionsålder. Automatiseringen förändrar arbetsmarknaden. På sikt kommer datorer att ta en hel del av jobben som finns idag. Det är bra. Då kan vi fortsätta att minska arbetstiden.

Om vi har brist på personal tills automatiseringen nått dithän kan vi satsa på invandring, både arbetskraftsinvandring och flyktinginvandring. Med svenskutbildning från dag ett man är här som flykting, och fokus på arbete.

Lösningar på migrationsproblemen. Segregering och utanförskap måste bekämpas offensivt med nya lösningar.

Visioner för ålderdom och socialförsäkringar. Det som är bra kan bli bättre. Det som inte fungerar så bra måste förbättras. Hur ska äldreomsorgen se ut om femtio år? Fler äldreboenden samtidigt som man förbättrar möjligheterna att leva hemma om man vill och kan det? En äldreomsorg som mer liknar LSS? Kan socialhjälpen bli mer individanpassad? Hur får man fram mer resurser så väntetiden för hjälp inom psykvården blir noll dagar?

Utrikespolitiken. Hur kan vi trygga demokratin och sprida den? Hur kan påverka Ryssland i en bra utveckling? Och hur ska vi reagera på Kinas stora ekonomiska satsningar, ”Den nya Sidenvägen”?

Digitaliseringen? För hundra år sen var visionen biblioteken idag är det digitaliseringen.

En offensiv för att stoppa rasism, orättvisor och sexism. hederskultur, radikal islamism, homofobi och rasism ingår inte i min syn på världen om 50 år. Vi måste ta strid för människors rättigheter utan att rättigheter kommer i kläm. Rasismen bekämpas parallellt med hederskulturen. Och att Malmö, en stad som Socialdemokraterna styrt så länge, är infekterat av antisemitism, kan inte tolereras!

Min morfar brukade ta exemplet med hur arbetarna i Höganäsbolaget förväntades stå med mössan i hand och lyda överheten förr, när hans pappa var ung, då i de dagar LO och Socialdemokratin bildades. Han berättade hur han fick en föraning av det nya samhället när han låg inkallad som kavallerist under kriget och hans bästa vän var en direktör från Halland. Men det bästa beviset var att han kunde leva i trygghet som pensionär, utan den oro för liv och lem och fattigdom som han såg hos sina fart- och morföräldrar…

”Det var det vi pratade om när vi socialdemokrater möttes”, som min morfar sa… Kan vi återuppväcka den visionära andan från förr på nytt och entusiasmera människor åter igen för framtidsideer långt bortom vår egen livstid? Det tror jag på!

Mattias Gardell har rätt om Aje Carlbom och Myndigheten för Samhällsberedskap (MSB)

Det pågår en debatt om att Myndigheten för stöd till trossamfund arrangerar  seminarier tillsammans med studieförbundet Ibn Rushd, Uppsala universitet och Södertörns högskola. Det påstås att myndigheten ägnar sig åt ”aktivism” därför att den bland annat bjöd in Omar Mustafa (från ibn Rushd, och personligen anklagad för att vara representant för MB i Sverige), och ifrågassätter forskaren Aje Carlbom.

För utomstående måste det låta illa, det som t.ex. Sofie Löwenmark skriver i Expressen, att Myndigheten, och indirekt även universitetet och högskolan, inte behandlar en forskare som en forskare. Men det är mer komplicerat än så.

Löwenmark skriver:

”Gardell försöker tvärtom se till så att Magnus Ranstorps föredrag om salafistiska rörelser i Sverige och docent Aje Carlboms föredrag om Muslimska Brödraskapet ska uppfattas mer som åsikter än som forskningsrön…

Ett annat tecken på slagsidan är att man bestämmer att Aje Carlboms föredrag om Muslimska Brödraskapet ska följas av kritiska synpunkter från Omar Mustafa, Ibn Rushds rektor. Detta fick Carlbom besked om dagen före seminariet, vilket fick honom att hoppa av med motiveringen att han hade trott att det var ett akademiskt seminarium där forskningsrön skulle diskuteras av forskare – inte av aktivister. ”

För det första var det inte ett renodlat forskarseminarie, mer ett folkbildningsevenemang. Vilket framgår av att Ibn Rushd var medarrangörer.

Men även om vi antar att det skulle vara forskning som skulle stå i centrum, så gör arrangörerna helt rätt.

Det Löwenmark och kritikerna missar är nämligen att Aje Carlbom själv är ”aktivist”. Han är inte bara forskare utan även aktivist och de kritiserade arrangörerna har behandlat honom på det som en sådan. Även de rapporter som skrevs av en annan myndighet (Myndigheten för Samhällsberedskap) som man ska debattera på seminariet var också aktivism.

Och om man granskar saken från den vinkeln gör seminariearrangörerna rätt.

Mattias Gardell har också rätt som skriver i ett mail att ”bara vi inte formulerar Ranstorps punkt som vi formulerat Ajes, att de på ngt sätt kan berätta ’hur det är’”.

MSB

Jag skrev flera artiklar om den första rapporten (Se mina 4 artiklar om den här: del 1, del 2del 3 och del 4) som Aje Carlbom skrev ihop med Magnus Norell och Pierre Durrani. Den andra rapporten bemötte jag också när den kom (läs den korta artiklen här och den långa analysen här).

I rapporterna ges inga direkta belägg eller bevis för tesen att de utpekade organisationerna, som IFIS och Ibn Rushd, skulle vara Muslimska Brödraskapet. Tvärtom så skriver faktiskt Aje Carlbom indirekt att IFIS på avgörande punkter skiljer sig från Muslimska Brödraskapet, i synnerhet deras mer radikala grenar, tex i synen på kvinnan och demokratin. Den första har i praktiken inga källor och när de angavs var de felaktiga. Den andra rapporten hade källhänvisningar. Men alla källorna pekade till texter som i sig saknade bevis och belägg. I flera fall sa källorna bara att ”alla vet” att FIOE (IFIS europeiska samarbetsorganisation) är MB.

MSBs rapporter strider alltså mot praxis och regler om hur forskning ska bedrivas. MSB betonar ofta att ryktesspridning måste undvikas genom att påståenden backas upp med fakta, bevis och belägg. MSB har själv gett ut två rapporter utan bevis och belägg och brutit mot sina egna bestämmelser.

Aje

Aje Carlbom är forskare men han är också aktivist. Läs hans avhandling från 2003 så förstår ni vad jag menar, ”The Imagined versus the Real Other – Multiculturalism and the Representation of Muslims in Sweden”. Jag la ut några citat ur den i min artikel från i vintras. (Se här!) Avhandlingen borde inte ens godkänts, den är full av åsikter, tyckanden och falska bevis. Och givetvis påståenden utan bevis och belägg.

Att ens Aje Carlbom betitlas forskare är skandal, anser jag. Men ok nu anses han vara det så… Men aktivist är han! Aktivist så in i helskotta. Och hans två MSB rapporter är också aktivism.

Att möta aktivism med aktivism

Mattias Gardell, och de som arrangerade seminarieserien valde att hantera Aje Carlbom och MSB som aktivister. Och i det gjorde de helt rätt.

De skulle inte agerat korrekt om det varit forskning de pratat om, men nu är inte Ajes alster om MSB forskning, det är aktivism. Aktivism måste bemötas på andra sätt än som om det var seriös forskning. 

De hade kunnat bjuda in till ett forskarmöte om MB men då hade de inte kunna bjuda in Aje Carlbom. Så alltså har Gardell och semninarieanordnarna valt att lägga seminarieserien på en nivå som gör att även Aje Carlbom kan bjudas in.

Att aktivism möts med aktivism är korrekt.  Så. Jag anser att efter omständigheterna agerade man korrekt. Och självklart ska Omar Mustafa bjudas in. Det hade jag ansett om det varit forskning det rört sig om också. Anklagade ska ha rätt att bemöta anklagelser.

CURED

Den som betvivlar att Aje Carlbom och MSB rapporterna är aktivism ska för övrigt se på Ajes kopplingar till Johan Westerholm.

Både Magnus Norell och Aje Carlbom kan kopplas till Johan Westerholm genom den aktivistiska organisationen CURED där Westerholm varit drivande. Organisationen hade bland annat som mål att just peka ut IFIS och Ibn Rushd som Muslimska Brödraskapets agenter i Sverige. Magnus Norell Involverade sig för övrigt mer med Johan Westerholm och har till och med varit skribent på Westerholms blogg ledarsidorna.nu.

Så här tolkar för övrigt Westerholm seminarieserien: som att arrangörerna skulle vara radikala islamister och mördare.

När man ser hur Aje Carlbom och även Magnus Norell frotterat sig med Johan Westerholm förstår man ännu bättre att Mattias Gardell och de andra arrangörerna inte valde att behandla honom

Ironiskt nog kan en av anledningarna till skepsisen mot Aje Carlbom faktiskt vara att Johan Westerholm själv öppet sagt att han har Muslimska Brödraskapets terrorideolog Qutb som förebild och källa till inspiration. Seriösa forskare vill sällan bjuda in personer som direkt och öppet är associerade till personer som stöder terrorideologer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ljuger Ivar Arpi?

I en artikel beklagar sig SvD:s ledarskribent Ivar Arpi över att han utsätts för vad han kallar lögner. Arpi har mött mycket kritik för de två artiklar han skrev på Svd Ledare om Miljöpartisten Leila Ali Elmi, som till stor del riktade sig in på att få röster från somali-svenskar. Enligt Arpi har han aldrig kopplat ihop Elmi med klanomröstning.

Om han försöker pudla eller om han ljuger, vet jag inte. Men SvD har inte avpublicerat de artiklar det rösr sig om, eller tagit avstånd från dem, och det gör att jag misstänker att Arpi inte pudlar utan ljuger.

Så låt oss kolla. Den första artikeln var ”hur påverkar etniska röster demokratin”. Arpi skriver mycket om Elmi och klan och etnisk omröstning där. Här är ett smakprov:

”Hur självständig kan Leila Ali Elmi vara från den grupp som burit fram henne? Kommer hon driva frågor som främst gynnar den somaliska, eller muslimska, gruppen? Det är så det fungerar i länder där klanen, eller den etniska gruppen, är det politiska subjektet snarare än individen. ”

I den andra artikeln om ”den somaliska rösten i riksdagen” tar han ett stegt bakåt. Han skriver att han inte vet om Elmi burits fram av klanröster, men att ”det kan inte uteslutas på förhand att något sådant har förekommit”. Och detta skrev han EFTER artiklar publicerats i media som visade att Elmi klart tog avstånd från klantänkandet. Som kvinna hade hon aldrig kunnat kandidera eftersom klansystemet är sexistiskt, förklarade hon.

Men Arpi gör nåt ännu värre i den andra artikeln.. Han kopplar ihop Elmi med NMR och AFS.

”Leila Ali Elmi är inte ensam om att bedriva valkampanj riktad mot en specifik etnisk grupp. Det förekommer över hela landet i olika grupper. Kandidater som driver frågor med koppling till en grupps nationalism eller etniska tillhörighet kryssas dock oftare in på lokal nivå, än till riksdagen. Att etnisk röstning har blivit en faktor i svensk politik har dock hittills flugit under radarn i den offentliga debatten, även om fenomenet under lång tid varit bekant för partierna som har behövt hitta förhållningssätt till det under många år. Men hade NMR eller AfS, som också vädjar till etniska instinkter, lyckats ta sig in i riksdagen hade det sannolikt fått större uppmärksamhet än vad som nu är fallet.”

Vad anser ni? Kopplar Arpi ihop Elmi med klantänkande? beskriver han Elmis kampanj som ”etniskt kampanjande” och därmed något mycket negativt?

***********’

I detta sammanhang bör det givetvis nämnas att personer som drivit etniska kampanjer, som liberalen Robert Hannah, har fått öppet stöd tidigare av Arpi. Arpi gillar även vänsterpartisten Kakabaveh som gjort samma sak. Men när det är somalier gäller väl andra regler för Arpi?

Nej, Alice Teodorescu varken rasister eller kommunister är ”ok”

Alice Teodorescu försöker försvara borgarnas rätt att luta sig mot Sverigedemokraterna inför regeringsbildningen med argumentet att Socialdemokraterna lutade sig mot Vänsterpartiet Kommunisterna under alla år de bildade regering. Men att nån annan gör nåt skadligt rättfärdigar inte att man själv gör något som är skadligt.

Alice Teodorescu och Göteborgsposten argumetnetar numera för att de borgerliga ska luta sig mot Sverigedemokraterna i regeringsbildandet. Det gör de på många olika sätt. I den artikel jag läst genom att jämföra med hus Socialdemokraterna lutade sig mot kommunisterna i flera decennier.

Hon citerar i artikeln Folkpartisten Johan Jakobsson:

 ”Gjorde Palme fel? Borde han ha låtit sina budgetförslag falla? Borde han hellre än att smutsa ner sig i förhandlingen med diktaturkramarna i kommunisternas parti misslyckats med sitt regerande? Nej, jag tycker inte det.  Strävan efter att samla stöd för att kunna regera är en förutsättning i ett parlament med många partier. Palme använde kommunisters röster när det krävdes. Och han satte polisen på kommunister, när det behövdes. En kompromiss om mervärdesskatten innebar inte att Moskva fick greppet om ännu ett land. Palmes demokratiska trovärdighet påverkades inte, i alla fall inte av just denna parlamentariska fingerfärdighet.”

Alice skriver:

”Frågan är varför Alliansen inte skulle göra det som S gjort i flera decennier i förhållande till V?”

Nu är inte Vänsterpartiet samma parti som gamla kommunisterna. V har ändrat sig ganska mycket och övergett kommunismen. Så försöken att bunta ihop V med gamla VPK är oärligt av henne. Men vi bortser från det ett ögonblick. För vad är det hon skriver?

Hon menar alltså på allvar att borgarna kan samtala med ett rasistiskt parti eftersom det var helt ok att Socialdemokraterna samtalade med kommunisterna.

Jag är socialdemokrat idag men hade inte varit det under den tid Socialdemokraterna regerade med stöd från VPK/SKP. Jag är antinazist och antikommunist och det är helt uteslutet för mig att sitta i ett parti som samarbetar eller lutar sig mot öppna kommunister.

Socialdemokraterna borde givetvis ha vägrat att bilda regering med stöd av diktaturvurmarna i VPK och sökt stöd i de borgerliga partierna, även vid budgetförhandlingarna. Och de borgerliga partierna borde ha stött detta. (Nu tillhör det historien att S tidvis sökte sådant stöd från några av de borgerliga partierna men fick inte det.)

Det gamla SKP/VPK var ett totalitärt parti.

”Frågan är varför Alliansen inte skulle göra det som S gjort i flera decennier i förhållande till V? Varför skulle den avstå makten till S så länge som SD finns kvar som vågmästare samtidigt som S stöder sig på V?” skriver Teodorescu .

Men Alice har fel. Hennes ord visar bara hur snurriga de är i GP idag. De är beredda att samarbeta med Sd och de försvarar S gamla samarbete med kommunisterna.

Samarbetet med kommunisterna skadade Sverige. De flesta socialdemokrater är idag överrens om att partiet begick ett stort misstag förr i tiden i att de ville detaljstyra för mycket. Vi hade en väldigt begränsad valfrihet. Den utvecklingen drevs på av samarbetet med kommunisterna.

Jag är ingen vän av löntagarfonderna t.ex.. Frågan är om Socialdemokraterna hade kunnat driva löntagarfonderna som fråga om de t.ex. hade lutat sig mot Centerpartiet istället för mot kommunisterna?

Så Alice Teodorescu har fel. Det var inte bra att Socialdemokraterna lutade sig mot kommunisterna förr och inte heller bra om de borgerliga lutar sig mot rasisterna idag.

Mer läsning: Nej, Vänsterpartiet är INTE kommunistiskt

När Socialdemokraterna ”samarbetade” med Sverigedemokraterna för att minska invandringen

I dessa dagar pratas det mycket om Alliansens eventuella samarbete med Sverigedemokraterna. Men rätt ska vara rätt. Även Socialdemokraterna har varit direkt beroende av Sd i flera viktiga frågor de genomdrivit i rikdagen. Både Alliansen och Socialdemokraterna har fått igenom politik genom att luta sig mot Sd. Oftast har man haft den goda smaken att undvika att samarbeta med Sd ifråga om migrationspolitik. Ett undantag var när Socialdemokraterna stoppade Lex Laval med hjälp av Sverigedemokraterna.

Att söka stöd av Sd i frågor som inte rör migration och invandring kan kritiseras, med rätta. Men det kan knappast undvikas att Sd får ett visst inflytande där. Men att luta sig mot Sd i Sds centrala fråga, invandring och migration, är för mig nåt helt otänkbart och uteslutet. Socialdemokraternas agerande kring Lex Laval visar vad man absolut INTE får göra i riksdagen.

S-regeringen fick drev igenom ett beslut i riksdagen att riva upp Lex Laval 2017 med hjälp av Sd. (källa, källa, källa) Jag kan se många bra poänger i mitt partis förslag för att riva upp lex Laval, arbetsrättsliga skäl. Men det främsta skälet till varför Sd röstade för Socialdemokraternas förslag var för att minska invandringen.

Även för S och LO handlade det delvis om detta. S och LO har pratat en hel del om att minska lågkvalificerad utomeuropeisk arbetskraftsinvandring.

Socialdemokraterna borde ha slopat förslaget helt, eller förhandlat med de borgerliga om någon kompromiss. För man sänker sig inte så lågt att man gör sig beroende av Sd i deras  kärnfråga, som grundas i rasism, punkt slut!

Vi i S ska inte slå oss för bröstet i dagens debatt om Alliansen. ja, Alliansen måste undvika att sätta sig i beroende av Sd. Men Socialdemokratin har minsann också satt sig i beroende av Sd, och står nog för det värsta exemplet på sådant samarbete hittills. Jag är sosse och jag var MYCKET mot att vi samarbetade med Sd i en fråga som för Sd direkt handlade om att minska en viss form av invandring, arbetskraftsinvandringen!

Om kampen mot slaveri och förtryck

Var rasism, kolonialism, slaveri och imperialism vita fenomen? Bär vi en ”vit skuld” för det. Eller var, och är, det globala fenomen? Bör vi känna skam? kanske det men vi bör också vara stolta att vi i Europa för första gången i mänsklighetens historia avvecklade livegenskapen, slaveriet och kolonialismen?

Mänsklighetens historia är tyvärr mycket en historia fylld av övergrepp, folkmord, rasism, kolonialism, imperialism och slaveri. Var man än tittar, i alla kulturer, så hittar man dessa vidrigheter.

Jag går just nu och väntar på Fredrik Segerfeldts bok ”svarta mannens börda”. Jag har läst den när den var manus, men ser fram emot slutprodukten. Fredrik tar upp detta ämne och visar att rasism, slaveri och imperialism och kolonialsm varit fenomen som funnits i alla kulturer genom alla tider. Inte endast vita var skyldiga till slavhandeln t.ex, även om vi vita europeer kanske var grymmast. Slavhandeln i Afrika hade sitt ursprung i afrikanska kungadömen som samlade slavar vid olika krig som sen såldes till andra kungadömen och till arabiska slavhandlare och vita europeiska slavhandlare.

Den handeln kan spåras minst 5000 år bak. Det forna Egypten fick sina slavar via stater i nuvarande Sudan och Etiopien som i sin tur antingen jagade rätt på dem själva eller köpte dem.

Uppstod den afrikanska slavmarknaden i de afrikanska imperierna söder om Sahara, eller uppstod den på grund av att de stora imperierna norr om Sahara, som Egypten, skapade en marknad för det? Det vet ingen. Men 5000 år av historia visar en vidrig symbios mellan imperier söder om Sahara och imperier norr om Sahara.

Den vita europeiska slavhandeln är nog den vidrigaste i historien, det kan jag medge. men jag skulle tro att de afrikanska slavimperierna söder om Sahara var nästan lika vidriga. Därav för övrigt Fredrik Segerfeldts uttryck ”Svarte mannens börda”. Om det vilar en kollektivskuld över oss på grund av slaveriet så vilar det även en kollektivskuld över Afrika.

För att kunna undvika historiska misstag måste vi lära känna historien. Och det HELA historien.

Personligen är jag mer intresserad av hur vi började ta mänskligheten ur dessa vidrigheter.

Det finns en paradox i Europa.

Ideerna som kunde göra slut på slavhandel och kolonialismen kom från det Europa som samtidigt plundrade, förslavade och krossade stora delar av till exempel Afrika.

Den antikoloniala rörelsen i Afrika och kampen mot slaveriet hade varit OMÖJLIG utan ideerna från Europa. Det var i Europa idén om att stoppa slaveriet för första gången i mmänsklighetens historia föddes, Många andra ideer har sitt ursprung från Europa, t.ex. demokratin. Idén om kvinnans lika rätt med mannen och idén att homosexuella skulle kunna ha samma rätt som heterosexuella fanns i vissa mindre kulturer men har aldrig uttalats så klart som i Europa.

I samma ”vita” Europa som koloniserade och förslavade föddes de ideer som för första gången ledde till att slaveriet började förbjudas. Det är paradoxen. 

Samtidigt som livegenskapen började förbjudas i Europa, runt 1800, började man komma till insikt att slavhandeln var fel och slaveriet. Från slutet av 1700talet och framåt stoppas den interna europeiska livegenskapen och slavhandel och även slaveriet avskaffas och både fd livegna och slavar kan bli medborgare för första gången i historien. Det hade aldrig skett någonstans i världen. Det var unikt. Slaveri och livegenskap fanns i olika former bland indianer, bland afrikaner, bland indier och bland stilla havets öar. Men detta var något nytt. Och efter att livegenskapen och slaveriet krossats föddes idén om demokrati. också det i det koloniserande och plundrande ”vita” Europa.

Det har funnits slavuppror och uppror bland livegna på olika håll i världen. De arabiska slavupproren för 1200 år sedan var nog de mest omfattande. Spartacus slavuppror i det gamla Rom ska inte heller glömmas bort. Jag läste en gång en bok om att det ofta var olika slavuppror i de afrikanska slavjägarnas imperier också. Det vet vi för att europeer och araber kunde köpa färre slavar, det skadade ”marknaden”. Men de upproriska slavarna har ofta i slutänden själva ofta skaffat slavar. Vi vet för lite. Drömmen att en dag skapa en kultur, eller en värld utan slaveri har nog funnits, men det dröjde till 1800talet tills någon kultur realiserade drömmen.

Upplysningen om europeisk slaveri, kolonialism och imperialism är viktig. det var vidriga delar av vår historia. Men det finns något som är viktigare: att berätta om kampen MOT t.ex. slaveri, imperialism, livegenskap, rasism och sexism. 

Om Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil och deras ”mänskliga rättighetskommitté” för IS anhängare

Är man muslimhatare om man är mot IS? I Göteborg har det blivit ett ståhej omkring socialdemokraten Ann-Sofie Hermanssons avståndstagande till Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil och Muslimska Mänskliga rättighetskommittén. Jag stöder Hermansson hundraprocentigt och jag ska förklara varför.

Sen den dag jag såg ord om ”så kallad radikalisering eller terrorism” och satte citattecken runt ordet ”terrorismutbildningar”, i samband med diskussionen om svenskar som stödde IS 2014 och 2015, så ser jag inte denna ”kommitté” eller Abdullahi och Doubakil som seriösa aktörer i debatten. Tvärtom: jag anser att de är ett hot mot demokratin. (källa)

Det de två säger är givetvis lika illa som när extrema islamofober i Sverige, som Demokratbloggaren Percy Rosengren, kallar Breivik ”så kallad mördare” eller ”så kallad terrorist”, för att förlöjliga de som anser att Breivik är mördare.

Jag följde det de sa och gjorde noga 2014 och 2015, vid en tid då jag bloggade intensivt om svenska IS anhängare.

2015

S-regeringens arbete för att förhindra att extremister reste ner och stred för IS kallade de två en attack mot muslimer, och de valde att kalla IS anhängare ”politiserade muslimer” och försvarade deras rätt att åka ner och strida för IS.

I en artikel den 5 februari 2015 bemötte de regeringens arbete för att få ett stopp på Islamska Statens rekrytering av terrorister. Regeringens ord om att just stoppa flödet av svenskar till IS kallade de ”så kallade terrorresor”.

”Mot bakgrund av detta kan Lars Adaktusson (KD) ändå skrika ”återkalla medborgarskapet” och regeringen, med justitieminister Morgan Johansson (S) och inrikesminister Anders Ygeman (S) i spetsen, diskutera kriminalisering av så kallade terrorresor.”

”Rättighetskommittén” skilde inte mellan muslimer i allmänhet och de radikala jihadisterna i IS utan påstod att det var MUSLIMER som regeringen ville bekämpa i sitt arbete mot terrorresor för att strida med IS eller Al Qaida (Al Nusra).

”Då Sverige adopterat ett problematiskt och populistiskt synsätt på politiserade svenska muslimer som strider utomlands, hoppas vi på mer från den progressiva pressen än att den bara stämmer in i den liberala hyllningskören.”

Lägg märke till orden: ”politiserade svenska muslimer”. Det är svenska anhängare av IS eller Al Qaida som de beskrev med de orden.

Det var också 2015 jag fick veta att de ansåg att EXPO var en rasistisk organisation. Anledningen: att de är mot IS och radikal islamism.

2014

Även Alliansen, och i synnerhet Birgitta Olsson, fick höra samma saker: de var islamofober eftersom de ville stoppa IS.

2014 kritiserade kommitten regeringens utredning om radikala extremiströrelser, som nazister och ”radikala islamister”.  Att arbeta mot radikal islamism ansåg de var ”islamofobi”. De gick så långt som att påstå att Birgitta Olsson jämställde islam med nazism eftersom hon jämställde RADIKALA JIHADISTER som IS med nazister.

Inte med ett enda ord hade regeringen eller Olsson kallat islam nazism, däremot hade de jämställt IS med nazism. Doubakil och Abdullahi blev så upprörda över att se IS jämställas med nazister att de kallade det islamofobi.

Tydligen jämställer de IS med islam, eller nåt. det är inte konstigt att en del undrar om de två är IS-anhängare.

Ann-Sofie Hermansson

Ann-Sofie Hermansson länkar också till intressanta saker i en artikel nyligen. (källa) Där berör hon andra saker de två sagt.

”Två exempel på att MMRK bjudit in terrorister beskrivs bl a i en DN-artikel från i våras: ”MMRK är en organisation som försvarar muslimers rättigheter – och som även anklagas för att försvara terrorister. 2010 bjöd MMRK in den terrordömde imamen Ali Berzengi som talare. Även Munir Awad, som strax därpå skulle gripas och dömas till tolv års fängelse för att ha planerat ett attentat mot Jyllands-Postens redaktion i Köpenhamn, bjöds in till samma seminarium.”

MMRK har, enligt terroristforskarna Ranstorp och Hyllengren vid Försvarshögskolan, varit medarrangör för möten där organisationen Cage UK varit representerad. Forskarna noterar, i ett Expresseninlägg från 2014, att det finns ”ett omfattande antal kontakter och stöd mellan Cage UK och anklagade terrorister och hatpredikanter” samt att organisationen kan ”beskrivas som en islamistisk gruppering som inte missar en möjlighet att rycka ut till terroristers försvar”. Vidare konstaterar de att Cage UK i samverkan med MMRK, innan Awad greps och dömdes för det planerade attentatet mot Jyllands-Posten, skrev ”en vitbok som förklarade hans gunst”.

Tittar man närmare på debattinlägg där Doubakil och Abdullahi varit involverade har de ett förhållningssätt som innebär att svenska islamistiska terroristers illdåd och farlighet okritiskt spelas ner samtidigt som vikten av att främja sådana terroristers intressen och rättigheter spelas upp. De prövade ett tag att driva tesen – som nästan ingen annan betraktade som vettig och som i realiteten visat sig helt ohållbar – att återvändande IS-terrorister nog inte skulle ses som någon risk i det svenska samhället. Vad nästan alla andra benämner ”terrorister” har förskönande beskrivits som ”politiserade svenska muslimer som strider utomlands”. Vad nästan alla andra betraktar som objektivt, rimligt och nödvändigt anti-terrorismarbete försöker de avfärda med hisnande anklagelser om ”raslagar” och ”angiverisamhälle”. I mer övergripande analyser finns en benägenhet att lägga ansvaret för existerande terrorism på USA och delvis Europa snarare än på terroristorganisationerna själva.”

Konsekvens

Det är inte svenskhat att vara rädd för islamofober som Sd eller NMR, det är inte islamofobi att vara rädd för personer som strider på IS sida och säger sig vilja begå massmord på ”otrogna”.

Jag anser att Doubakil och Abdullahi ska behandlas exakt som man bör behandla personer som ifrågasätter kritik mot Breivik. de har reagerat mot att inte få använda kommunala lokaler för att sprida sin propaganda. Här blir det intressant. Bör staden låta personer som stöder Breivik, eller sätter citattecken och kallar Breivik ”så kallad mördare”, hyra lokaler och få stöd, eller inte? Om svaret är nej, så är det enda raka att dessa två inte heller bör hyra stadens lokaler!

Tycker ni det är en orättvis jämförelse? Att egentligen är de två mot IS? Ja är de mot IS får de faktiskt sluta att i praktiken stöda IS offentligt. Punkt slut!

PS

Det finns skäl att anta att de två även är kopplade till nätverket Muslimska Aktivister och aktivister som Jasmin Nur Ismail i Skåne. (källa)

Mer läsning: Magnus Sandelin på Doku skriver också om MMRKs Doubakil och Abdullahi: Rimligt kalla MMRK extremister