Jag kommer att motsätta mig idén om höjd pensionsålder.

”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” 

Jag kommer att motsätta mig idén om höjd pensionsålder. Jag kommer att slåss mot det med näbbar och klor om det behövs.

Alla som är för det spottar på de konservativa, liberaler och socialister som byggt vår välfärd. Under 1900talet enades progressiva från Högern, Folkpartiet, Centerpartiet och från mitt parti, Socialdemokraterna, och många andra, om att det var en bra utveckling att MINSKA arbetstiden.

Måste vi nu gå åt motsatt håll så är det ett bevis på att samhället är i en djup kris, och att det politiska och ekonomiska system vi har nu måste bytas ut.

Till vad, vette tusan? Kanske till den mer reglerade ekonomi västvärlden hade fram till 70talet. Ett första steg vore att höra vad alla som varnat för att dagens utveckling inte är sund, har att säga.

Det är människors frihet som är viktigast för mig. Om vi måste välta omkull det politiska spel vi har idag, så be it. Då får vi återreglera ekonomin, eller göra det som krävs för att trygga friheten.

Samma med alla försök att skära ner på LSS och funktionshindrades frihet.

”Om rådgivarna säger att vi måste öka arbetstiden, är det dags att söka nya rådgivare. 6 timmars arbetsdag, bättre sjukförsäkring och fler som får LSS är vägen vi MÅSTE ta. Utvecklingen måste gå framåt!”

Läs min artikel om höjningen av pensionsåldern och om faran med att gå bakåt i utvecklingen här!

Att höja pensionsåldern är att gå BAKÅT i utvecklingen! Och i kulissen väntar mörkerkrafter, som Sd, som profiterar på att samhället går bakåt.

”Organiserat tiggeri” och den svenska polariserade debatten

Är tiggeriet organiserat eller inte?

I den svenska polariserade debatten är det mest två röster som hörs, de som säger att tiggeriet är organiserat av kriminella och därmed att tiggarna är kriminella, och de som säger att det inte är det. Den polariseringen är farlig. Den gör att man missar en massa saker. Mänskliga tragedier utspelar sig i gråzonerna mellan de två polerna.

Jag har skrivit om nazismen och deras kamp mot organiserat tiggeri på 30-talet. Nazisterna ville piska upp hat mot romer och fattiga och de grupper som gav hjälp till romer och fattiga, och drog igång en kampanj mot ”organiserat tiggeri”. precis som Sverigedemokraterna idag drog de likhetstecken mellan tiggare och kriminella och tiggeri och kriminalitet, och stigmatiserade hela folkgrupper.

Att Sd gör samma idag är typiskt för tidsandan.

Men betyder detta att tiggeriet INTE är organiserat? Ska man tro de i den motsatta polen i debatten, och många antirasister, så är det så. Eller så pratar man inte alls om hur det är.

Svaret är: nej absolut inte. Det är organiserat, i värsta fall av kriminella, men oftare av personer som ser sig som entreprenörer som vill hjälpa tiggare och tjäna en hacka själv. Ganska ofta av släktingar eller av personer som vill hjälpa till av ideella skäl också.

Ska vi kunna hjälpa de som är utsatta, och framför allt om vi vill råda bot på missförhållandena för romerna i hemländerna, som Bulgarien och Rumänien, måste vi ta med det i beräkningarna. Vi kan inte ha skygglappar eller anpassa debatten efter ideologiska betänkligheter. Men allt måste givetvis debatteras utan rasistiska generaliseringar om romer.

Hur vet vi detta? Ja, man kan ju prata med dem, till exempel. Men man förstår det även om man inte pratar med dem. Om man tittar så ser man sällan bråk om platserna tiggarna sitter på. Och ofta är det en och samma tiggare som sitter där. Ofta har äldre personer med noll möjlighet att hävda sin rätt till en plats en och samma plats i flera månader, och det kan vara en riktigt lönsam plats, utan att någon annan gör anspråk på den. Antalet som tar sig hit och själva hittar en plats utan att luta sig mot någon form av organisering är nog ganska få.

Om man tittar på fenomen som tiggeri förr och nu har den ofta varit organiserad. Det måste man göra, annars skulle det bli krig om de bra platserna. Man kommer överens inbördes, man tilldelas en plats av en entreprenör, en grupp eller familj man tillhör eller av personer som arbetar ideellt. Ofta är det en mix av alla dessa faktorer.

Och tyvärr, eftersom vi pratar om en organisering i det fördolda, kan i värsta fall kriminalitet vara inblandat.

Om man vill kan man dra liknelser med svenskarna som emigrerade och hamnade i USAs städer på 1800talet. De sökte ofta hjälp från andra landsmän. Informell hjälp oftast, även om det fanns arbetsförmedlingar och liknande för skandinaver. Denna hjälp var inte alltid hederlig. Hamnade man i Chicago riskerade man att behöva hjälp från den svenska maffian i staden. På östkusten hamnade man ofta i det som kallades skandinaviska maffian om man sökte jobb i en hamn. Hamnarna på östkusten var nämligen till stor del kontrollerade av skandinaver. grupperna ville tjäna pengar svart, och hjälpa varandra socialt, men hamnade inte så sällan i kriminalitet.

Det betyder inte att det är rätt att dra alla tiggare eller rumänska romer över en kam, lika lite som det hade varit rätt att dra alla svenskar i USA över en kam bara för att maffian där var svensk (Läs om Fred Lundin t.ex.). De flesta svenskar som flyttade till USA organiserade sig utan att hänfalla till grov kriminalitet.

Men i dagens polariserade Sverige är det svårt att diskutera en sån här sak. Å ena sidan har vi rasistiska skränhalsar som hävdar att alla tiggare är kriminella, och å andra sidan personer som inte vill diskutera problem och dilemmat i tiggeriet av rädsla att det gynnar de rasistiska skränhalsarna.

Så, ja, tiggeriet är organiserat, vilket var och en själv kan se på hur välfungerande systemet fungerar, utan slagsmål och krig om platserna. Men nej det betyder inte att alla tiggare är kriminella eller att man bör förbjuda tiggeri. Människor organiserar sig, ofta med släktband och vänskapsband som grund men ofta också med vinst och pengar som drivkraft, för så fungerar vi människor. Vi är inte ensamvargar, vi är sociala varelser.

Men en del tiggare hamnar riktigt illa ut. Och ska vi kunna hjälpa dem måste vi ha en öppen diskussion om alla aspekter av tiggeriet. Dessutom behövs det om vi ska stoppa den kriminalitet som en del av de som organiserar tiggeriet sysslar med.

Men ska vi lyckas med det måste vi kunna skilja mellan två begrepp: ”en del” och ”alla”. Att dra alla romska tiggare över en kam är rasism, att prata om något en del romska tiggare gör är inte rasism. Så enkelt är det. Precis som det inte var rasism att tycka att den svenska maffian i Chicago var ett problem för 110 år sedan, men det var rasism att antyda att alla svenskar var kriminella.

Vi behöver mindre polarisering och mer öppen dialog om ALLA problem vi har i samhället, utan skygglappar. Och nej, jag vill inte förbjuda tiggeri. Sättet man kan stoppa tiggeriet bäst på är att vrida om näsorna på de styrande i Bulgarien och Rumänien så de tar krafttag mot utanförskap och fattigdom bland romer, och mot den rasism mot romer som grasserar i de länderna.

Webb(o)tillgänglighetsdirektivet

Den första januari i år blev EU:s webbtillgänglighetsdirektiv lag i Sverige. Som en konsekvens av detta direktiv som ska öka tillgängligheten av kommunala videofilmer, för t.ex. hörselskadade, har tillgängligheten minskat på många håll i landet. Till exempel i Borgholm, där kommer tillgängligheten av filmade kommunfullmäktige möten att gå från att vara partiellt tillgängliga till helt otillgängliga för hörselskadade som mig. Och felet är inte kommunens, de har gjort rätt. Hur ett direktiv för att öka tillgängligheten kan minska den är i sig ganska fascinerande.

Nyligen beslöt Borgholms kommun, där jag bor, att radera alla inspelningar av kommunfullmäktigemöten, nämndmöten och annat, efter 14 dagar. Anledningen: webbtillgänglighetsdirektivet. Webbtillgänglighetsdirektivet stipulerar att allt filmat material i kommunala eller statliga förvaltningar måste textas. Textning är dyrt och därför är det många små kommuner som helt enkelt överväger att ta bort allt filmat material från webben.

Kommunstyrelsen i Borgholm kommenterade detta så här för nån månad sen:

Kommunstyrelsen föreslår kommunfullmäktige: att Borgholms kommuns Youtube-sändningar från kommunfullmäktige, kommunstyrelsen samt andra nämnder raderas efter två veckor, i enlighet med den nya lagen webbtillgänglighetsdirektivet.

Borgholms kommun har idag inte resurser för att texta nämndernas livesändningar. Den enklaste lösningen för att följa den nya lagen är därför att efter 14 dagar radera sändningen från Youtube. Sändningarna räknas då enbart som livesändningar, vilka är undantagna i lagen…

Om Borgholms kommun utsätts för en granskning och det ligger otextade sändningar kvar mer än 14 dagar kommer kommunen därför med största sannolikhet att bli underkända och dömas till böter. Den enklaste och smidigaste lösningen, utifrån nuvarande ekonomiska förutsättningar, är därför att radera livesändningarna efter 14 dagar. Sändningarna räknas då som livesändningar, vilket undantas från kravet på textning.

Tillgänglighetsdirektivet finns inte enbart för döva. Jag är en av målgrupperna för direktivet. Jag har en hörselskada och använder gärna textning som stöd om det finns. Trots att jag förstår engelska perfekt föredrar jag någon form av textning när jag ser engelska filmer, t.ex., eftersom jag hör dåligt. Som politiskt intresserad och fritidspolitiker har jag följt debatterna i Borgholms kommun. Jag kan då inte helt tydligt höra allt. Textning hade hjälpt mig. Men webbtillgänglighetsdirektivet som ska öka tillgängligheten för mig, gör nu dessa debatter helt otillgängliga för mig.

Från att filmerna varit partiellt tillgängliga för mig blir det nu tvärtom, de blir helt otillgängliga. Det är ironin.

Jag anser inte att min kommun agerar fel. Tvärtom. De gjorde helt rätt! Det är dyrt att texta. Ska det löna sig för en kommun måste kommunen vara lite större och de måste ha många som behöver den texttjänsten. Hade de textat materialet, och betalat hundratusentals kronor för det här i kommunen, hade troligen jag och kanske någon till, varit de enda som hade dragit nytta av det. Utgifter är en prioriteringsfråga. Borde kommunen avstå från att bygga en lekplats för barn eller dra ner lite på äldreomsorgen för att jag ska få textade fullmäktigesändningar? Sådana överväganden görs hela tiden.

Frågan är nu vad som kommer att ske med alla andra kommuners lagrade webbutsändningar, som man idag lätt kan följa på youtube? Det kommer vi att veta senare i år.

Konsekvensen  av tillgänglighetsdirektivet i detta fallet är att de inspelade fullmäktigemötena kommer att tas bort helt. Dvs de görs otillgängliga för normalhörande, för partiellt hörselskadade som mig, och synskadade, etc.

Den bästa lösningen hade kanske varit att godkänna automatöversättningar, med en del fel, under ett antal år, och sen ställa krav på att lösningarna ska vara utan fel, om låt oss säga 5-6 år.

Staten har ägnat lång tid åt att utreda detta webbtillgänglighetsdirektiv. Jag skulle önska att staten utreder vilka konsekvenserna blir av detta också. I hur många kommuner kan man se fullmäktigemötena bakåt i tiden idag, och hur många kommuners material är kvar om ett år? Konsekvensen av tillgänglighetsdirektivet verkar bli att mindre verksamheter eller kommuner drar NER på tillgängligheten, för att de inte har pengarna. Frågan är om inte man hade kunnat komma längre om man hade använt andra metoder än lag och böter och tvång.

 

 

Johan Westerholm avfärdar slöjor (och kippor?) som etnofascism

Att vara mot hederskultur och hedersförtryck är bra. Problemet är att inte alla nöjer sig med det. En del går längre och jämställer vissa kläder eller symboler, eller till och med religioner eller etniciteter, med förtryck. Denna glidning skadar debatten om hedersförtycket och utgör i sig ett förtryck som liknar hedersförtrycket.

För 15 år sen var det kurderna som man drog över en kam, idag muslimerna, imorgon är det kanske judarna igen som på 30talet.

Johan Westerholm på Ledarsidorna.se har sedan en tid tillbaka släppt fram en ”slöjkritik” och ”islamkritik” på sin webbtidning Ledarsidorna som jämställer slöja med terrorism.

Det finns många exempel på detta. Skribenten Helene Bergmans artikel ”slöjan som terrorismens flagga” är kanske det tydligaste exemplet. Problemet med att jämställa slöja med terrorism är att grupper som IS och Al Qaida har dödat många, många muslimer med slöjor i sin ”kamp”. Och bland kurder och andra som slagits mot IS finns även kvinnor med slöja.

Det är givetvis bra med kamp mot slöjtvång, men när man avfärdar alla slöjbärare som extremister går man för långt. Det finns hedersförtryckare utan slöja (tex kristna sådana) och det finns slöjbärare som inte är förtryckta. Därför är vi många som protesterar mot de som påstår att slöja är hedersförtryck.

Nu har Johan Westerholm gått ett steg längre och påstår att vi som protesterar mot jämställandet av slöja med terror och hedersförtryck är ”etnofascister”.

Såväl Miljöpartiet som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet uppbär alla kliniska tecken på att ha drag av etnofascistiska politiska organisationer. Där kritik och arbete mot till exempel religiösa symboler som representerar förtryck eller kulturellt motiverade tvångsmedel anses vara rasistiska. Miljöpartiet och Tro och Solidaritet dominerar staberna runt statsministern samt på Utrikesdepartementet. (källa)

Både Miljöpartiet och Tro och Solidaritet är mot hedersförtryck. Det de däremot också är mot är jämställandet av slöja och förtryck. Det kan inte vara det Johan Westerholm reagerat på.

Nyckelorden är ”som representerar förtryck eller kulturellt motiverade tvångsmedel”. Det är så Johan Westerholm ser på slöjan.

Vi som protesterar mot jämställanden av slöja med förtryck, och olika förslag på tvångsåtgärder mot slöjorna, brukar påpeka att det faktiskt finns stor släktskap mellan hedersförtrycket och förtrycket att kvinnor i slöja. T.ex. just i de ständiga pekfingrarna om hur kvinnor ”bör” tycka, tänka och klä sig för att ”passa in”.

Man kan faktiskt vara mot både hedersförtryck och hat mot slöjbärare. Men inte så i Johan Westerholms värld. Där är alla som inte vill hetsa mot slöjbärare personer som han avfärdar som ”de som försvarar islamism och förtryck”.

Lägg märke till de svepande formuleringarna hos Johan Westerholm om religion. Kan man vara så svepande mot muslimer som valt att bära slöja, kan man vara det även mot andra, t.ex. judarna. Om jag hade varit jude hade jag hållit hårt i min kippa. Precis som på 30talet löper även judar risk att förtalas som hedersförtryckare och terroranhängare på grund av sin kippa. Historiskt bevandrade minns hur svepande anklagelserna var mot judar på 30talet. 

Israel och Palestina, here we go again

Nu drar farsen Israel-Palestina igång igen. Eller rättare sagt, nu drar supportrarna igång sitt polariserade skrikande igen.

Hamas skjuter raketer mot civila mål. Tel Aviv utsätts för beskjutning för första gången sen 2014. Israel svarar med ”precisionsbombning” mot militära mål och lyckas träffa civila mål (collateral damage), som alltid när de ”precisionsskjuter” eller ”precisionsbombar”. Och i Palestina protesteras det bara mot Israel, inte de egna attackerna på civila, som man oftast jublar åt.

Hur tror ni 99,9% av alla på Facebook skriver om detta?

Jo, antingen genom att enbart skrika högt att ”Hamas attackerar” eller genom att enbart skrika ”Israel attackerar”. Pro Israel falangen dunkar hamas raketer i skallen på pro palestina falangen som dunkar Israels sk ”precisionsbomber” i skallen på pro israel falangen.

Jag mår illa varje gång denna farsen drar igång.

Att Hamas börjar skjuta är faktiskt inte irrelevant. Israel får givetvis försvara sig mot terrorrism, men Israel har NOLL rätt att svara på ett sätt som dödar civila. Men Israel svarar som Israel alltid gör, och beter sig som en hord galna noshörning i en porslinsaffär. Och Palestina har givetvis rätt att försvara sig också, men de ska ge FAN i att skjuta blint eller skjuta civila.

Läs för övrigt denna artikel om collateral damage:

Collateral damage är terrorns bästa vän

Om samhällets tvekan att omhänderta barn till ”IS-resenärer”, och andra övergrepp

Om samhällets tvekan att omhänderta barn till ”IS-resenärer”, och andra övergrepp

Socialtjänsten kan inte ingripa för att omhänderta IS-anhängares barn som förts ner till krigszonen i Syrien och tvingats leva i kalifatet. En del socialtjänster arbetar för att båda föräldrarna ska finnas i barnens liv även om de dömts för innehav av barnporr eller misshandlat mamman eller barnen, och domstolar dömer vårdnaden till pappor som slagit sina barn. De två fenomenen är ihopkopplade.

För 30 år sen gjordes många misstag och rena övergrepp då man ibland i onödan, eller utan egentlig anledning, omhändertog barn, och barn for ofta illa i barnhem och fosterhem.  Nu har det slagit över i sin motsats: nu är det till och med omöjligt att omhänderta barn som förts till IS-kalifat. I ivern att skydda barnen från myndighetsövergrepp begår myndigheterna andra övergrepp på barnen.

Expressen skrev igår om problemet att svensk socialtjänst inte kan omhänderta IS-jihadisternas barn, inte ens om de tvingats ner till krigszonen i Syrien och kalifatet. (Läs artikeln här) I den kan vi läsa två exempel på hur sociala myndigheter velat omhänderta barn som visat tecken på radikalisering. En ung flicka som ville rymma utomlands och gifta sig med en IS-krigare och en ung man med avrättningsfilmer och propaganda från IS i mobilen. ”Han hade också hotat fyra kvinnliga släktingar att skära halsen av dem om de lämnade islam,” skriver Expressen. Förvaltningsrätten motsatte sig detta.

Vi som följt IS anhängarna och Al Qaida anhängarna under ett antal år har många exempel på att Socialtjänsten eller rätten förhindrat ingripanden mot radikaliserade barn. Ett skrämmande exempel var hur Socialtjänsten och andra myndigheter försökte omhänderta Mohamed Moummous son. Moummou är svensken som var andreman i Al Qaida i Irak och dödades i strid 2008. Al Qaida i Irak är den rörelse som idag är känd som IS. Hans son omhändertogs som 16åring och var klart radikaliserad. Han ville åka till Jemen och strida för Al Qaida. Rätten förbjöd myndigheterna att hålla honom i sluten institution och han rymde och anslöt sig till IS. (Han är tillbaka i Sverige och är en av de som fortsatt på den kriminella banan efter hemkomsten.)

Jag minns samtalet jag hade med en socialtjänst när jag ville orosanmäla pseudonymen Rambolina Swediah/Mullebullan, mamman till två jihadister som dödades då de slogs för IS, Anas och Abdelkarim Khsassi. Mullebullan har fler barn och ett av de minderåriga barnen visade klara tecken på radikalisering 2015, fascinerades av vapen och radikal islamism. Socialtjänstens handläggare ifrågassatte varför jag ringde och om hon verkligen behövde skriva ner det jag sa, eftersom det nog inte var nåt de kunde göra. ”Du berättar ju inget konkret om att han far illa”.

Inte heller anmälningarna av delar av en viss familj i Borås ledde mig veterligen till något. Och även där möttes jag av skepsis.

Detta är djupt oroande. Det är givetvis ett problem att ”IS-resenärerna” ibland haft barnen med sig ner till Syrien, eller att de är föräldrar till barn som de ännu har vårdnaden om hemma i Sverige. Men problemet är djupare än så. IS-terroristerna ses som hjältar i många kretsar när de kommer hem, och ofta har de fått stöd av föräldrar, vänner eller släktingar. Det finns många små syskon och kusiner som med vuxnas passiva eller aktiva godkännande ser upp till ”IS-resenärerna”. Samma, som jag redan sagt, med de anhöriga till stupade jihadister.

Dessa barn är i farozonen för att själva bli kriminella eller terrorister. För att komma till rätta med detta behöver samhället agera, och det måste agera med polis och omhändertaganden, för så djupt är problemet, men det kan vi inte göra.

Varför inte? På ytan kan det verka som om problemet har med att vi viker oss för radikala islamister att göra, men problemet är djupare än så.

Från IS-terrorister till barn- och kvinnomisshandlare

Det måste sägas att ibland har verkligen Sociala myndigheter försökt göra något. Men i andra fall inte.

Om man lyssnar lite så visar det sig att det finns ett parallellt problem. Ett problem som oftast drabbar kvinnor men även män drabbas av detta. Sociala myndigheter och rättsväsendet försvarar nämligen ofta föräldrars rätt till vårdnaden då de förgripit sig på barnen eller på den andra föräldern.

Dilemmat är detsamma.

En del av detta har debatterats. Tidigare i år diskuterades Svea Hovrätts dom där en pappa som misshandlat sina barn fick vårdnaden om dem, och mamman som försökte skydda barnen miste vårdnaden.

Det handlar om två pojkar, 8 och 11 år, vars pappa år 2014 dömdes till tre månaders fängelse för att ha misshandlat dem. Mamman och pappan har haft gemensam vårdnad – pojkarna har bott hos sin mamma och pappan har haft umgängesrätt. Men enligt både mamman och socialtjänstens utredning har barnen under de fyra år som gått sen fängelsedomen själva uttryckt att de inte vill träffa sin pappa.

Svea hovrätt beslutar att ge pappan ensam vårdnad om pojkarna och att mamman inte ska få träffa sina barn alls. (Källa)

Just nu diskuteras ett annat fall, som bland annat belysts av Ekot.

”Den treåriga pojken tvingas nu att bo hos pappan som är dömd för att misshandlat mamman. Pappans misshandel av sonen ledde inte till åtal.

Istället för att övervaka den pappa som misshandlar så lägger nu samhället resurser på att tillsätta kontaktperson vid de 1,5 timmes långa träffarna mellan pojken och mamman.”

Det finns en hel del rapporter om liknande fall då våldsdömda pappor som ofta misshandlat både mamman och barnen fått vårdnaden, och mamman förlorat den, eller dömts av domstol för trots. (Se tex Dagens Juridik 2016) Föreningen BRY har många exempel på sin Facebooksida (Tex detta.) Men det finns ännu fler exempel på skandaler än det. och ibland drabbas pappan. Som i ett fall jag hört talas om där mamman, som har vårdnaden halvtid, flyttat ihop med en som dömts för att ha haft mängder av barnporr på sin dator.

Socialtjänsten och myndigheterna agerar ofta rätt, men tyvärr också ofta fel. För att en förälder ska mista rätten att umgås med sina barn, eller rätten att ha vårdnaden om sina barn, krävs numera nästan alltid något MER än ”bara” bevis på misshandel, trakasserier eller att man dömts tidigare.

Det är ett systemfel. Och faktum är att detta, och IS är två sidor av samma mynt. Det är samma systemfel som gör att man inte kan ingripa mot föräldrar som är”IS-resenärer” och att föräldrar som misshandlat sina barn eller ena partnern, automatiskt ska ha rätten att umgås med sina barn.

Ett gammalt problem

Just det där med omhändertaganden och vårdnad är ett område där Sverige haft STORA problem historiskt sett. De problemen handlade om att myndigheterna omhändertog barn tidigare på ganska lösa grunder och att många av barnen for illa i fosterhem och barnhem utan att myndigheter lyssnade på de drabbade.

Det kan verka som om problemet är annorlunda nu. Nu vill inte myndigheter och domstolar omhänderta barn och tvekar att fråndöma föräldrar vårdnaden och umgängesrätten. Men dagens problem hänger mycket ihop med att Socialtjänster och andra myndigheter fått nya direktiv de sista 20 åren, för att undvika missförhållanden vid just omhändertaganden och liknande ärenden.

Men man har gått för långt.

”Barngulag”

På 80talet och början av 90talet pågick en intensiv debatt i det tysta om barnomhändertagandena i Sverige och om övergrepp och vanvård av fosterhemsbarn och barnhemsbarn. I det tysta säger jag, för det var näst intill ingen debatt om det då journalister, politiker och myndigheter dumförklarade varenda människa som försökte få igång en debatt om detta. ”Alla vet att vet att barnomhändertaganden inte sker av misstag och barnen omhändertas bra. Vi har bra kontrollmekanismer för att undvika övergrepp. Bara galningar påstår annorlunda. Det var det Gertrud Sigurdsen sa till mig till exempel när jag försökte prata med henne om det i början av 90talet. Hon var socialminister.

Det var stort i andra delar av världen., Der Spiegel skrev t.ex. om ”Barngulag” i Sverige, Kindergulag. (artikeln finns här för den som vill läsa).´Men det var tyst här. Den nästan kompakta tystnaden bröts med Maciej Zarembas artikel serie i DN om fallet Daniel Sigström 1993 till 1994. Sen bidrog även steriliseringsdebatten 1997 om rasbiologin och de 30.000+ steriliserade till att få folk att inse att missförhållanden kan ha funnits även i Sverige. Men först runt 2005 kom det igång en riktig debatt om problemen som resulterade i två statliga utredningar och en debatt om ekonomisk ersättning skulle ges till de drabbade. (Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården, SOU 2011:9, och dels  vanvård i social barnavård under 1900-talet, SOU 2009:99.)

Det kan ju låta som om staten gjorde något bra som utredde detta. Problemet var bara att den svenska regeringen i direktiven sa att övergrepp skett bara fram till år 1980. Regeringen Göran Persson tillsatte vanvårdutredningen 2006 och skrev så här i direktiven:

I december 2005 kom det till regeringens kännedom att det under åren 1950–1980 förekommit att barn som var placerade vid vissa institutioner inom den sociala barnavården for illa p.g.a. regelbundna eller systematiska kränkningar, övergrepp och vanvård.

Alla som utsatts för övergrepp efter 1980 fick veta att det de varit med om var ointressant för utredningen och de skulle givetvis inte få ersättning heller. Den borgerliga regeringen, som ärvde utredningen, insåg detta och ville därför först inte ge några pengar alls till någon som drabbats av övergrepp. Eftersom utredningen inte utrett övergrepp efter 80talet är det orättvist mot de som utsatts för övergrepp att ge dem ersättning, sa den ansvariga ministern Maria Larsson (Läs hennes ord här). Sen ändrade man sig, gav pengar till en del som utsatts för övergrepp, bad alla som utsatts för övergrepp efter 1980 att hålla käft (se t.ex. fallet Rapp) och tystade effektivt debatten.

Anledningen till att man drog gränsen vid 1980 är att det skulle inneburit att en hel del personer som ännu jobbade inom Socialtjänsten skulle begått övergrepp. Det skulle blivit för komplicerat att reda ut med krav på att personerna skulle sparkas, och liknande. Ja det var den förklaringen jag fick då jag nystade i det. Då var det bättre att man drog gränsen vid 1980 och tystade debatten.

Men på många sätt förändrades arbetet inom Socialtjänsterna och barn- och fosterhem som ett resultat av debatten. Man har skapat kontrollmekanismer internt för att undvika övergrepp. Numera är målet att barnen ska bo hos föräldrarna så mycket som möjligt och med respekt för föräldrars integritet.

Det är delvis bra. Men Sverige är ett polariserat land. Ibland tycks det som om vi inte kan göra saker utan att dra dem till extremen. Så från ena extremen gick vi till andra.

Två exempel på detta är att Socialtjänsten inte får göra oanmälda besök i hemmen (källa) och att man utgår från att barnet har ”rätt” till båda föräldrarna, nästan oavsett vad en eller båda av dem gjort. Familjerådgivningarna gör medlingar, och där kan det hända att en mamma tvingas sitta ner och möta hennes misshandlare, den fd pojkvännen eller maken, som har kontaktförbud med henne för att prata om hur de kan ”samarbeta” för att ha vårdnaden om barnen. Om hon inte går med på att sitta ner och prata med den som förbjudits träffa henne kan det få negativa konsekvenser för henne. Domstolar skulle till och med kunna döma till kvinnans nackdel eftersom hon då är ”trotsig” och inte vill samarbeta.

Det är myndighetsövergrepp på barn!

Det vi ser med behandlingen av IS-resenärernas barn och barnen till föräldrarna som misshandlat dem eller deras mamma, är två sidor av samma mynt. Och det är myndighetsövergrepp av barn.

I kölvattnet efter debatten om de rasbiologiska tvångsteriliseringarna och efter debatten om fosterhemmen och barnhemmen samt efter debatten om hur funktionshindrade behandlats, försöker myndigheterna undvika att begå nya övergrepp på barnen. Det är bra, men att INTE agera är också en form av myndighetsövergrepp.

IS-resenärernas barn är lika utsatta för myndighetsövergrepp som de omhändertagna barn som så sent som på 80- och 90talet våldtogs av pedofiler som var chefer på barnhem, eller som de som tvångssteriliserades på 50talet. De barn som av domstolen döms att bo med en pappa de är rädda för som misshandlat dem är lika utsatta för övergrepp som de personer med CP-skada som bands fast i sängarna i långvården på 60talet.

Det där med socialtjänster och insatser för att rädda barn i kris är nåt vi i Sverige både varit bra och dåliga på. Det är inte ensidigt. Socialtjänsterna och myndigheterna gör mängder av bra och för Sverige unika saker för barn. Och så har det varit historiskt sett också. Det är viktigt att peka på det. Expressen igår visade att Soc ofta försökt göra något men att rätten stoppat det. Men vi är usla på att hantera de negativa sakerna, och begraver gärna myndighetsövergrepp i en pappershög, och därmed lär vi oss inte så mycket av historiska misstag. 

Sen blundade myndigheterna förr också. Det är inte bara så att övergrepp begicks när man omhändertog. Jag vet barn som på 70-talet växte upp i knarkarkvartar, där myndigheterna inte heller gjorde något.

En svensk tiger, heter det. Om vi ska tiga eller liknas vid tigern, är oklart, men frågan är om inte strutsen är en bättre symbol för hur svenska myndigheter hanterar frågan om just barnens rätt. En svensk struts, är mer passande!

Ett urval av mina artiklar om IS finns här: Radikal islamism

Jag har skrivit mycket om vanvården av fosterhems. och barnhemsbarn och förtryck av funktionshindrade. Här är några artiklar.

Frihetssmedjan: Varför ignorerade man varningarna om övergrepp?

Barnhemsbarnen: hur hade vi kunnat undvika övergreppen?

Vanvård och osynliggörande: Hur stärker vi barnens rättigheter?

Idag spottar regeringen på barnhemsbarnen

Ideologi som förblindar, exemplet Göta Rosen

Skjut inte på pianisten

Insamling för Sofia Rapp Johansson

Vanvård i social barnavård under 1900talet

Barnombudsmannens rapport

Regeringen måste be de funktionshindrade om ursäkt för sekler av övergrepp

Här är en av FUNKPOL-artiklarna jag skrev. Bland annat om övergrepp efter 1980

Dessa handlar om hur man hade kunnat undvika vanvården

Hur hade vi kunnat undvika övergreppen?

Hur undviker vi övergrepp mot barnhemsbarn och fosterhemsbarn i framtiden och stärker barns rättigheter?

Vill vi lära av historien?

Lex Sarah 2,0

Om de riggade slagsmålen förr och nu

Det pratas om de riggade slagsmålen bland ungdomar som om det skulle vara ett nytt fenomen knutet till invandring. Men det är gammalt. Så gammalt att arbetarrörelsen en gång i tiden satsade på idrott och fotboll för att råda bot på eländet.

Att ”Manna” är att ungdomar gör upp i riggade slagsmål. En del ”Svergevänner” på höger- och vänsterkanten försöker påstå att detta är ett nytt fenomen. Det är det inte..

Jag har sett en hel del pilsnerfilmer från 30talet och 40talet som handlar om den s.k. ”förvildade ungdomen” som just har såna slagsmål , Två gäng bestämmer tid och plats och sen ska man slåss. Åke Söderblom var en vuxen man som ofta spela ungdom på grund av sitt utseende, och spelade ofta hjälten som just avstyrde såna slagsmål och därmed räddade en annan ungdom från ”fördärvet”.

Min morfar Albin Larsson föddes 1903 och brukade berätta att sådana slagsmål var vanliga mellan de två stadsdelarna i gruvorten Höganäs i Skåne. Gäng av unga på övre samlades för att banka de från nedre, och vice versa. Man bestämde tid och plats och sen skedde slagsmålen, individuellt eller i grupp. Speciellt illa kunde det gå om man upptäckt att någon kille från ena delen av stan dejtade en flicka från andra delen. Det betraktades som illojalt och man använde detta som svepskäl för att börja slåss, både för att banka killen och för att banka gängen från andra delen av den lilla orten.

För att lösa detta började man satsa på idrotten. De pionjärer i fotbollen i Höganäs som skapade ortens två lag, Bollkubben och IFK, gjorde detta bland annat för att avstyra sådana slagsmål. Samma gjorde de som grundade Höganäs fridrottsklubb. Min morfar borde ha känt till ett och annat om detta, han och brodern Ernst Larsson, grundade nämligen just IFK Höganäs på 1920talet och Albin var fridrottare och sprang 100 meter på för den tiden fina 11,2.

Bröderna var båda aktiva i arbetarrörelsen också. Faktum är att arbetarrörelsen satsade en hel del på just fotboll då. Just för att ge ungdomen nåt annat att göra än att puckla på varandra.

Fast hade dagens ”Sverigevänner” funnits då, på 20-talet, hade de väl fnyst och muttrat nåt om det föraktfulla med ”fritidsgårdar” och ”sossejävlar”, och krävt ”hårdare tag” istället.

Istället för att banka på varandra så hejade de boende i Höganäs nedre på IFK Höganäs och de på övre på Höganäs Bollklubb och sparkade på bollar, inte på varandra.

Och innan dess var det slagsmål mellan bönder och ”gruvungar”, på den tiden man inte skilde mellan högre och nedre så mycket.

”I förra delen av 1800-talet brukade gruvans folk (ändå de tillhörde Väsby församling) att alltid, så fort de ansåg sig överlägsna i antal, ställa till slagsmål med bönderna i böndernas dansestugor. Jag har antecknat min mors berättelser om ”kriget” till Nils Anders i Hogården år 1844 och slagsmålet till Jeppa Pers i Väsby år 1845. Men tiden har ju inverkat att den gamla fiendskapen bleknat eller avsvalnat betydligt, men inte helt och hållet, och jag tror nog att de bönder som råkat komma inom den nya stadens gränser, inte vidare tycker om den äran. ”

Så, nej. Manning är absolut inget nytt fenomen. Det är givetvis viktigt att göra något åt detta, och stoppa det. Och där spelar skola och hushåll en viktig roll. Men ungdomar måste också få möjlighet att göra något annat att göra än att banka på varandra. Men det är inte ”massinvandringens” fel.