Ett av problemen i Ryssland efter muren föll var att de aldrig på allvar gjorde upp med sitt förflutna. På 90talet verkade det ibland som om de skulle göra det. Avslöjanden om massmord och gulag kom fram i rysk debatt, och landet blev ganska öppet. Men efter Putin tog makten 1999/2000 har den utvecklingen stoppats. Landet har återupprättat en hel del av det som tillhör det kommunistiska förflutna och har tystat mycket av debatten om Sovjets blodiga förflutna.
Om inte ett land som begått övergrepp, på något sätt öppet gör upp med sitt förflutna finns alltid risken att man återupprepar historiska misstag. Det är det vi ser i Ryssland idag.
Ryssland har inte varit i närheten av den process Tyskland gick igenom 1945 eller Sydafrika efter aparthaid föll.
Vladimir Putin har i och för sig alltid medgett att kommunisterna begick övergrepp. Men han har tonat ner det och på ett viktigt område har han aldrig gjort det, utan tvärtom odlat en kult där massmördande kommunister beskrivits som hjältar: han lovprisar röda armén under andra världskriget.
Myten om röda armén som ”de goda”
Även vi här i väst behöver till viss del avstaliniseras. När vi pratar om andra värlskriget pratar vi ibland om slagen i östeuropa som om Sovjet och Röda armén var de goda och nazisterna de onda.
Men hur goda var Röda armén. Röda armén var militärmakten som hjälpte Stalin att förinta miljoner sovjetmedborgare vart år under 30-talet. Det var under Röda arméns beskydd massmordet mot Ukraina genomfördes 1930-1933, holodomor, och andra massmord som förintelsen av upp emot 1,5 miljoner kazakher. Röda armén var förtryckarstatens, den massmördande statens armé.
Sovjet anföll Polen 1939 i samarbete med Hitler. Röda armén slaktade otaliga polacker. Röda armén marscherade också in i de baltiska staterna och anföll Finland. 1941 hamnade de två stora masslaktarna i krig mot varandra. precis som SS slaktade Röda armén befolkningen där de drog fram. Massvåldtäkter och blodbad vart än de gick. Dessutom fanns specialförband som slaktade de egna soldaterna om de ansågs vara för fega eller om de retirerade.
Visst kan jag känna respekt för enstaka soldater, både på nazistiska sidan och Sovjets sida. De som slogs för sig och sin familj. Men att lovprisa wehrmacht eller SS eller NKVD eller Röda armén som om de var hjältar och ”goda” är att gå för långt. Och för övrigt: vad gör att en soldat som sköt balter och polacker 1940 kan ses som god då han sköt nazzar 1941?
Putins nya ideologi
Det började år 2000 då Putin återintroducerade Sovjets nationalsång som den ryska nationalsången, med en nyskriven text. (Samtidigt infördes en del ryska imperialistiska symboler, som dubbelörnen, som nationella symboler.) Sovjets nationalsång skrevs under det andra världskriget. I TV förklarade Putin detta bland annat med att han ville sammansmälta Sovjets historia med Rysslands och med att Röda armén och striderna mot nazityskland var något ”gott” som Ryssland idag kunde vara stolta över.
Efter år 2000 har Putin fortsatt denna inslagna linje.
2002 återinfördes en röd flagga som ryska arméns flagga, samt den imperialistiska dubbelörnen med svärd som dess symbol. På det sättet knöt man medvetet an till den tsarryska historien innan 1917 och till ”det stora fosterländska kriget”.
Samma år, 2002, blev den röda stjärnan återigen en av den ryska arméns symboler. Återigen med målet att ”läka Ryssland” och förena Ryssland idag med det förflutna. Givetvis med referenser till andra världskriget.
Det är inte den enda symbolen, men är invävd i ryska armens fanor och medaljer som en återblick mot den forna ”storhetstiden”.
2014-2015 började började Putin hylla Hitler-Stalin pakten 1939, en pakt som han några år tidigare i Polen, hade kritiserat. Fast redan flera år innan hade han börjat lovprisa Stalins ”goda sidor”, som att han vann kriget mot nazisterna och gjorde Sovjet till en supermakt. (något han gjorde redan 2009.) Dessutom: under åren innan kriget mot Ukraina började, 2014, var det många ryska forskare som noterade att arkiven om Sovjets förflutna börjat stängas. Som Boris Trenin berättade 2008:
”And so a historian named Boris P. Trenin made a plea to officials. Would they let him examine secret archives to confirm that there was a mass grave here from Stalin’s purges? Would they help him tell the story of the thousands of innocent people who were said to have been carted from a prison to a ravine, shot in the head and tossed over?
The answer was no, and Mr. Trenin understood what many historians in Russia have come to realize: Under Vladimir V. Putin, the attitude toward the past has changed. The archives that Mr. Trenin was seeking, stored on the fourth floor of a building in Tomsk, in boxes stamped “K.G.B. of the U.S.S.R.,” would remain sealed…
To historians like Mr. Trenin, the closing of these archives reflects a larger truth. Russia, they say, has never fully grappled with and exposed the sins of Communism, never embarked on the kind of truth and reconciliation process pursued by other countries, like South Africa, after regimes were overthrown.”
Och denna utveckling har haft mycket stöd i den ryska befolkningen. I omröstningar röstades Stalin fram som den mest populära ryssen genom tiderna: för att han vann andra världskriget. Som denna omröstning 2008:
Putin valde också mycket tidigt att lyfta fram Sovjets V-dag, dagen då man besegrade nazityskarna 1945, 9 maj, som högtidsdag. Denna dag är i praktiken Rysslands informella nationaldag idag. Fast här har Putin fått god hjälp från västländerna. Den 9 maj 2005 stod till och med USA:s president George Bush på röda torget i Moskva och firade denna V-dag tillsammans med Putin. Båda två var rörande överrens om att Röda arméns strid mot nazityskland representerade det goda som vann över det onda.
Bush var inte ensam. De flesta västledare har i kontakter med Putin hjälpt honom att lyfta fram röda armén under andra världskriget som ”goda” .
Att rehabilitera det förflutna
Men inte alla vara så naiva som George Bush. Många varnade på denna tiden. Putin hade som mål att rehabilitera delar av det sovjetiska förflutna som hade med kriget att göra, och det var problematiskt. 2007 skrev Arkadij Waxberg i SvD:
”Han har uttryckligen förklarat att Stalins terror inte var värre än atombomberna över Japan eller USA:s kemiska krigföring i Vietnam. I den ena av de båda nya handledningar för historieundervisningen som han godkänt sägs det att ”Stalin var vårt lands mest framgångsrike ledare” och att han utvecklade industrin och skänkte oss segern i kriget. Om utrensningarna sägs det helt kort att de var ett utslag av hans vilja att göra Sovjetunionen mäktigt. Författaren till den andra handboken, historikern Leonid Poljakov, har medgivit att syftet med hans bok är att skapa ”en enhetlig nationell världsuppfattning”. Putins ord i samband med de tragiska händelserna i Beslan 2005 att ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof”, framställs i detta arbete inte som en enskild persons privata uppfattning, utan som en historisk sanning, ett faktum som kommer att bestämma synen på Rysslands nyare historia.
I ett försök att lägga skulden någon annanstans beskyller Putin västerländska historiker för att vilja skriva om Rysslands historia, samma sak som han själv nu är i färd med. Det räcker med att se på de rekommendationer som lämnas till historielärarna. Gulag ägnas ett par, tre rader, det går trots allt inte att förneka att det existerade. Å andra sidan är det borta sedan länge och dessutom bidrog det till att skapa väldiga byggnadsverk och anläggningar av stor nationalekonomisk betydelse…
I enlighet med den nya historiemodellen som skall tvingas på de ryska skolbarnen förekom inte heller någon Röd terror efter bolsjevikernas maktövertagande 1917. I själva verket skördades offer inte bara bland bolsjevikernas fiender utan inte minst bland de forna bundsförvanterna, mensjeviker, socialistrevolutionärer och andra, för att inte tala om den fredliga civilbefolkningen. Enligt historikernas uppskattning uppgick offren för den röda terrorn till en miljon människor. Att känna stolthet över dessa sidor av Rysslands historia är omöjligt, även om man läser historieböckerna med Putins ögon. Det viktiga är uppenbarligen att det förflutna inte får förmörka de ungas huvuden.
Ur det sista krigets förhistoria har nu Molotov–Ribbentrop-pakten avlägsnats och därmed allt som följde i dess släptåg. Detta innebär att vi är tillbaka vid den gamla historieskrivningen, där de baltiska staterna anslöts till Sovjetunionen av egen fri vilja. I den omskrivna historien söker vi också förgäves efter likvideringen av de främsta sovjetiska generalerna med marskalk Tuchatjevskij i spetsen, vilket medförde att det föll på de okunniga kavalleristerna Vorosjilovs och Budjonnyjs att ta sig an Hitlers ypperligt utbildade tyska officerare. Inte heller kan de ryska skolbarnen läsa om den dryga miljon ryska soldater och officerare som hamnade i tysk fångenskap i början av kriget, men å andra sidan slipper de få veta hur de blev behandlade vid återkomsten till hemlandet: Gulag fick ta emot lågt räknat två miljoner nya arbetsträlar. Om detta har det uppenbarligen redan talats tillräckligt…
Denna kampanj har ett annat och kanske viktigare mål. Historierevisionen går hand i hand med en ökande västfientlighet och framför allt antiamerikanism. Försöken att svärta ned USA tar sin utgångspunkt i andra världskrigets historia. De västallierades och framför allt USA:s roll framställs som obetydlig. Den gigantiska strömmen av krigsmateriel, transportutrustning, livsmedel och kläder som vällde in från de allierade nämns inte med ett ord, trots att det borde stå klart för alla att Sovjetunionen utan denna hjälp inte hade kunnat stå emot de tyska arméerna”
Volgograd har blivit Stalingrad
Ingenstans ser man nog effekterna av denna putinism tydligare än i Volgograd. Staden som hette Stalingrad och där andra världskrigets mest betydande slag utkämpades. Med Putins godkännande har man under vissa minnescermonier börjat kalla sig Stalingrad igen, och hylla Stalin själv.
Under stadens minnesdagar, då man minns kriget, har man börjat kalla staden för Stalingrad. Putin själv har flera gånger besökt dessa minnesdagar och har då lovprisat det stora fosterländska kriget på 40talet. Ja i 2014 gick han så långt som att stödja tanken förslaget till en folkomröstning om att ändra stadens namn tillbaka till Stalingrad permanent.
Putinismen tar i med hårdhandskarna
Jag kan fortsätta så här. Det finns många exempel på hur Putin lyft fram Sovjets arme och striderna andra världskriget som ett stort fosterländskt ideal. I synnerhet har han gjort detta efter 2014 i samband med kriget mot Ukraina. I år, med angreppet, har rysk media och propaganda givetvis mer än någonsin betonat detta ”heroiska förflutna”. Enligt propagandan utkämpar man ett andra krig mot nazismen idag, i kriget mot Ukraina.
Samtidigt har han stängt ner föreningar som kämpat för att få ut sanningen om kommunisternas terror. Som Memorial, som stängdes förra året. personer som kunde arbeta fritt för mänskliga rättigheter under 90talet har fängslats och mördats under Putins regim Terrorn är tillbaka i Ryssland. Allt detta stöds av en ideologi som utmålar Stalin som en hjälte och tonar ner hans massmord.
Här kan man titta på hur Putin rättfärdigar denna ideologi. Det är ganska talande.
2020 skrev Putin att icke angreppspakten med nazityskland 1939 var nödvändig. Detta eftersom ”inget västland ville samarbeta med Sovjet mot nazityskland”. Putin förklarade att Sovjet ville bekämpa nazityskland 1938 men fick inget stöd från Väst, eller ens Polen. Istället för att alliera sig med Sovjet mot Tyskland slöt chamberlain Munchenöverrenskommelsen med Hitler och tillät Hitler att ockupera delar av Tjeckoslovakien.
Ja detta är delvis sant. Men då ska man veta att det inte bara var Sovjet som ville få med britterna på sin sida. Även Hitler och nazityskland ville få med britterna på sin sida. Hitler drömde om att få med britterna på ett krig mot Sovjet och Stalin drömde om att få med britterna och fransmännen på ett krig mot nazityskland.
På 30talet var det uppenbart vad Sovjet stod för. Under en tid då nazityskland ”bara” mördade tusentals om året förintade Sovjet miljoner om året. Nazitysklands massförintelse av människor startade först 1939, Sovjets hade pågått sen 1917. Det var detta västländerna såg. Man ville inte alliera sig med Stalin som slaktade miljoner människor, och inte heller med Hitler som man ansåg var kapabel till att slakta lika många som Sovjet och Stalin.
Man kan kritisera väst för mycket 1938. Munchenöverrenskommelsen var hemsk och galen. Men britterna och fransmännen ska ha beröm för en sak. De vägrade alliera sig med både Sovjet och nazityskland.
Senare blev det ändå så att väst hamnade i krig på Sovjets sida. Det var inte mycket annat väst kunde göra då. Men det tragiska var att Sovjet kom att räknas som en av vinnarna, och som ”goda” efter kriget. Det tragiska med detta var att kommunismen kunde fortsätta att bre ut sig. I Kina slaktades upp emot 60 miljoner miljoner i kommunismens namn, något som var möjligt eftersom kommunismen inte rensades ut och stoppades som nazismen gjorde.
Som Putin ser på historien var alltså Sovjet på 30talet en nation som stod för ”det goda”, och som väst borde allierat sig med.
Och det är exakt det som är faran med Putins rehabilitering av röda armén och kriget mot nazityskland. (Och det är lika farligt att vi i väst ofta hjälpt Putin att omhulda myten om den röda armén och Sovjets ”heroiska” kamp mot nazisterna.)
När två mördare slåss mot varandra är det bara tragiskt om en tredje person tvingas söka hjälp från den ene mördaren i kamp mot den andre. Men bara ett rövhål skulle hävda att någondera av mördarna är att betrakta som hjältar. ( Så snälla alla, kan vi även här i väst sluta att betrakta Sovjet och Röda armén under andra världskriget som en makt som stod för något gott och hjältemodigt. Sovjet var en massmördare som slogs mot en annan massmördare.)
Demokrati 