För att förstå dagens politiska situation bör man gå tillbaka till 1999. Ryssland balanserade då på randen till ekonomisk kollaps och revolution. För att undvika revolutionen beslöt ledarskapet runt den försupne presidenten Boris Jeltsin att låta FSB, underrättelsetjänsten, få ökad makt i landet och att rusta upp det ryska försvaret, med fokus på utvecklandet av taktiska kärnvapen. I centrum för denna förändring kom underrättelsetjänstens fd chef, Vladimir Putin, att stå, som vid denna tid ledde landets Säkerhetsråd och arbetet med den nya kärnvapendoktrinen.
Jag väljer att skriva om detta eftersom jag har kvar en del anteckningar från denna tiden.
Under 30 år avvecklade svenska politiker det svenska militära försvaret och civilförsvaret. Nu i efterhand hör jag argumentet att ”vi kunde inte ana”, som försvar för vad man gjorde. Men hur sant är det påståendet? Ryssland var ett imperium som höll på att kollapsa, fullt med revanchistsiska krafter som ville ha hämnd på väst. Samtidigt hade landet inte gjort upp med sitt blodiga förflutna.
Allt detta bådade inte gott. Men som det inte var nog med detta drabbades Ryssland av en djup finanskris 1998 och året därpå sände Kosovokriget, och NATOs bombningar, chockvågor i hela Ryssland.
Många anade att vi valde fel väg som avrustade. Men de hade inte politisk makt i Sverige. De borgerliga och Socialdemokraterna kom under nästan 17 år att fortsätta driva avrustningen.
1998-1999
Jag ska inte orda mycket om finanskrisen i Ryssland 1998. Den klingade delvis av mot slutet av 1998. Men de politiska effekterna kvarstod. Ryssland var skärrat, skakat och sårat. Rapporterna från Ryssland vid denna tiden talade om kupprykten och om politiker som ville ta revanch på väst och bygga ett nytt ryskt imperium.
Det instabila säkerhetspolitiska läget förvärrades under vintern 1999 med Kosovokriget. Den 24 mars 1999 inleddes NATOs bombningar av Serbien och Kosovokriget. Det chockade alla de ryssar som ännu drömde om ett ryskt imperium. Ryssland var helt maktlöst. Kriget skedde mot ett land som många revanchistiska ryssar såg som allierat eller en del av en rysk intressesfär.
I april 1999 skedde den första utvidgningen av NATO. Tjeckien, Polen och Ungern gick med NATO mitt under brinnande Kosovokrig. Detta sågs också som ett övertramp av dessa ryssar. Väst klampade in på rysk intressesesfär, hette det. Men Ryssland kunde inte svara.
Kombinationen av hur delar av den ryska eliten reagerade på finanskrisen, Kosovokriget och expansionen av NATO gjorde att det säkerhetspolitiska läget blev extremt instabilt.
I Ryssland började man prata om kärnvapnen. Orden var tydliga. ”Tänk på att vi har kärnvapen också”. Samtidigt närde man drömmar om ett nytt imperium.
Svensk säkerhetspolitisk miss
Exakt samtidigt förberedde försvarsberedningen det som till hösten 1999 skulle bli den största nedrustningen av svenska försvaret någonsin. Den Socialdemokratiska regeringen påstod att det inte fanns något invasionshot mot Sverige. Därför ville man halvera försvaret till 2001 och bland annat lägga ner kustartilleriet och luftvärnet. (Då ska man veta att försvaret redan då var halverat jämfört med 1987.)
I mina anteckningar noterade jag detta och skrev samtidigt: ”Detta trots den ena tydliga varningen efter den andra, både från utrikesminister Ivanov och premiärminister Primakov, och även från president Jeltsin, som i början av månaden förde en diskussion med dumans talman om att rikta om de ryska kärnvapnen, och därefter varnade för att kriget på Balkan kan bli ett ”världskrig”.”
De borgerliga protesterade lite grann 1999 men ville också nedrusta och när de fick makten 2006 fortsatte de den socialdemokratiska politiken.
Ny kärnvapendoktrin
Några dagar efter att NATO utvidgats, den 29 april 1999, höll ryska säkerhetsrådet en konferens där Vladimir Putin, Säkerhetsrådets nya chef, presenterade den nya ryska kärnvapendoktrinen. (Putin blev säkerhetsrådets chef i slutet av mars då han samtidigt avgick som chef för underrättelsetjänsten).
Detta kom att bli det första stora tecknet på att en förändring var på väg i Ryssland.
Tanken var att kärnvapnen, som Ryssland hade många kvar, var obrukbara. Ingen kärnvapenmakt skulle kunna använda de kärnvapen som fanns, för att ingen vill förinta mänskligheten. Detta, kombinerat med att Ryssland var hopplöst underlägset väst i övrigt, gjorde det säkerhetspolitiska läget kritiskt för Ryssland, menade man. Rysk militärdoktrin borde därför riktas in på att skaffa små taktiska kärnvapen som skulle kunna användas i krig.
”The Security Council also decided to extend the service life of nuclear warheads for tactical delivery vehicles and, according to Putin’s briefing, discussed the concept for their use. A number of reports indicated that the Security Council decided to develop a new, low-yield nuclear warhead. The purpose of deploying these low-yield warheads is, reportedly, to ”change the image of nuclear weapons as a weapon of mass destruction;” their yield will be between several dozen to one hundred metric tons of TNT; their number might reach up to 10,000.”
man ville vinna överlägsenhet vid krig med NATO genom att använda taktiska käenvapen och hoppas att NATO drog sig tillbaka. ”Deescalation through escalation” som det kallades på engelska. Hotet om taktiska kärnvapen skulle få NATO att rygga tillbaka och man skulle vinna ett i huvudsak konventionellt krig, trots underlägsenheten i konventionella vapen. Och de skrämmande stora kärnvapnen skulle aldrig behöva användas.
Detta refererades i rysk press. Men även internationellt. Jag noterade i min anteckningsbok att Folkets Dagblad i Kina skrev om detta den 8 juni 1999 i samband med en artikel om att Ryssland höjde budgeten för försvaret till 3,5% av BNP. För att mäta sig med NATO ville Ryssland tillverka 10.000 minikärnvapen, skrev tidningen.
Underrättelsetjänsten tog makten i Ryssland
En vecka senare skedde något som påverkar politiken i hela världen än idag. Kinas ambassad i Belgrad bombades den 7 maj.
NATO sa att det skedde av misstag. Hur som helst såg varken Kina eller Ryssland det som ett misstag. Läget i Ryssland blev nu alltmer allvarligt och kuppryktena ännu fler.
Det mest omedelbara resultatet av bombningen av ambassaden blev i Ryssland att regeringen ombildades. Underrättelsetjänstens, FSB:s, fd chef, Sergei Stephashin, blev premiärminister. En man som den liberala oppositionen i Ryssland på den tiden kallade ”Rysslands Pinochet”, med hänvisning till Chiles diktator på 70-talet. Med Putin som säkerhetsrådets chef hade nu FSB i princip tagit över stora delar av makten i Ryssland.
(Stephashin kom senare att efterträdas av just Vladimir Putin, som blev premiärminister hösten 1999. Putin efterträdde senare Jeltsin som president året efter.) Vice premiärminister maj 1999 blev Aksyonenko, som antogs stå extremnationalisten Zhirinovskij nära.
Samtidigt kom många rapporter om att ilskan i Ryssland var stor och kupprykten cirkulerade. Som synes var ilskan stor i Kina också efter bombningen av ambassaden. (Ryssland och Kina tog de första stegen till ett nära samarbete just veckorna efter bombningen.)
f
Mitt anteckningsblock är fullt av varningar för statskupp. Ena dagen varnade Lebed för kupp, andra dagen Glazyev, tredje dagen Grigorij Javlinskij och fjärde Zuyganov. Samtidigt skrev rysk media artiklar där man påstod att kriget i Serbien var ett led i ett försök att förstöra Ryssland.
Så var läget i maj 1999 när Sveriges politiker pratade om nedrustning och 10 års förvarningstid innan nästa kris.
Att den ryska eliten runt den försupne presidenten Boris Jeltsin valde att låta underrättelsetjänsten styra Ryssland var ett direkt svar på finanskrisen och de abnormt stora riskerna för en kupp. Putin valdes senare i augusti till ny premiärminister efter Stephashin, och efter en stund utsågs han till kronprins och blev sedemera Rysslands president.
Ryssland kan svara med kärnvapen!
Jag skulle kunna nämna många exempel från min anteckningsbok 1999 på varningar. Indikationerna från Ryssland tydde, enligt mina anteckningar, på att Ryssland stod på gränsen till statskupp. Nato expansionen och kriget i Serbien kontrasterades mot den ryska maktlösheten. Ryssland var inte längre ett land som kunde hävda sig, sa de som ville ha regimförändring i Moskva.
Det verkade helt tydligt som om det ryska ledarskapet försökte undvika kupp och revolution genom att tuffa till sig. Höjdare i Ryssland varnade nu direkt med kärnvapen om NATO inte höll tillbaka sin ”expansionism”. Samtidigt utmejslades en ny kärnvapendoktrin i landet.
Den kortsiktiga STORA risken för krig, i och med risken för kupp i Ryssland, hade slagits tillbaka. Men istället fick man ett expansionistsiskt nytt Ryssland.
I danska Jyllandsposten den 19 maj 1999 berättade man om ett tal Sergei Karaganov från Jeltsins presidentråd hållit i Köpenhamn. Han varnade han för att om väst gör fler ”misstag” som i Serbien skulle Ryssland svara med kärnvapen. ”There exists a theoretical possibility of a response with nuclear weapons, if NATO makes new mistakes”. Om NATO skulle anfalla en stat igen, ”tex Sverige”, skulle Ryssland tvingas svara, sa han.
Den som följt Rysslands ukraina politik har kanske stött på denne Karaganov. Han har förblivit Putins vän och stött politiken mot Ukraina. För några dagar sedan förespråkade han Ukrainas delning, att Ukraina bör förintas som självständig stat.
2000 mot 200
Det som har diskuterats mycket i Sverige är att Putin indirekt hotat NATO och Ukraina med kärnvapen. Men det man diskuterat mindre är att det inte är de stora strategiska kärnvapnen man framför allt hotat med, utan de taktiska kärnvapnen.
Ryssland må vara underlägset i konventionell krigföring. Det har kriget i Ukraina med besked visat. Men på ett område är Ryssland överlägset. Ryssland har 2000, eller fler, taktiska små kärnvapen medan USA tros ha runt 200.
Som Atlantic skrev för några dagar sedan:
In a March 2014 article in the Bulletin of the Atomic Scientists, Nikolai N. Sokov, a former Soviet and then later Russian arms-control negotiator who is now a senior fellow at the James Martin Center for Nonproliferation Studies, described Russia’s current military doctrine as open to using tactical nuclear weapons to inflict “tailored damage,” which is defined as “damage [that is] subjectively unacceptable to the opponent [and] exceeds the benefits the aggressor expects to gain as a result of the use of military force.”
Imagine if Russia were to use low-yield nuclear weapons to destroy key air bases throughout Europe or attack an aircraft-carrier task force. How could NATO expect to operate a no-fly zone if its principal air bases are a smoldering ruin or one or more aircraft carriers is at the bottom of the Atlantic? Or imagine if Russia were to use low-yield nuclear weapons to destroy specific army bases, catastrophically damaging NATO’s ground-based striking power.
To put it another way, Vladimir Putin’s 2,000 tactical nuclear weapons make him the first opponent that NATO allies have faced since the end of the Cold War who has the raw military capability to destroy a substantial portion of NATO forces in the field.
Putin, Sokov argues, is borrowing from the 1960s-era American policy I described above. It’s a doctrine that enables a weaker power to deter a stronger power. It is not the strategy of an ascendant conventional military. Indeed, Russia’s struggles and losses in the first two weeks of its conflict with Ukraine serve only to underscore Russia’s conventional vulnerability. Those same struggles may very well make Russia more likely to pull the nuclear trigger. It is now painfully clear that its military is in no shape to wrest control of the skies or the ground from a motivated NATO force.
Att utveckla denna överlägsenhet i taktiska kärnvapen var Putins, och Rysslands, direkta respons på NATO-bombningarna mot Serbien. Det som skedde 1999 leder direkt mot dagens situation i Ukraina.
NATO?
Detta är bara ett litet axplock från 1999. Allt detta jag skrivit om skedde öppet och kunde följas internationellt. Det jag kunde följa kunde givetvis t.ex. svenska politiker också följa.
Hösten 1999 avrustades Sverige. Halva försvaret lades ner. Samtidigt pratade politiker om att Ryssland inte var ett hot längre och vi hade 10-15 års förvarningstid för eventuella framtida hot och skulle kunna rusta upp i godan ro. Något år senare la Socialdemokraterna ner civilförsvaret. 2006 kom de borgerliga till makten och la ner den allmänna värnplikten och fortsatte att nedrusta.
Detta trots att det redan 1999 fanns många varningstecken. Ja, en stor krigsrisk redan då, med kollapsen
Efter 1999 har utvecklingen rullat på. Ryssland har haft krig både inrikes och externt och vill bygga sin makt. Kina inledde sin strategi som går under namnet ”belt and roads” efter 1999. Kina och Ryssland har börjat utveckla en vänskap och en gemensam strategi som går ut på att bygga en ”multipolär” värld med flera supermakter.
NATO då?
Ja jag skulle inte säga att NATO och USA gjort allt speciellt bra. Jag är för NATO medlemskap idag men det betyder inte att jag är glad för vad NATO pysslat med. Jag menar: ett USA som kan sitta ner vid förhandlingsbordet med talibanernaoch skriva ett fredsavtal där de vittvättar talibanerna och förklarar att de inte är terrorister, ger jag inte mycket för. Att Afghanistan totalt kollapsat med misär för miljoner efter USAs flirt med talibanerna är också bedrövligt.
Den mytiska nästan osårbara guden Akilles hade en svag punkt, sin häl, NATO har massor av ”akilleshälar”.
Men med ett Ryssland som expanderar och med ett civilförsvar som är förintat och ett kraftigt reducerat militärt försvar återstår inte många andra alternativ för Sverige än just detta NATO. I detta läge bör demokratierna i världen hålla ihop.
gg
Demokrati 