Utan mat i magen kan vi inte försvara Sverige!

Återupprätta svensk försörjningssäkerhet. Ålägg landets kommuner att bygga beredskapslager med livsmedel omedelbart!

”Om världsmarknaden rasar ihop, som den gjorde under andra världskriget, då kommer vi att få vår mat från världsmarknaden”. ”Genom att avveckla civilförsvaret, och frikoppla försörjningsberedskapen från försvaret, ska vi stärka svenskt civilförsvar och göra samhället mer robust”. Ja, de lustiga argumenten hörde jag flera gånger för 20 år sedan då jag pratade med försvarsutskottets politiker om nedmonteringen av civilförsvaret och beredskapslagren. Det var så de som röstade för det argumenterade.

Nu när vi diskuterar att upprusta igen får vi inte glömma försörjningsberedskapen. Det spelar ingen roll hur många fina Gripenplan och stridsvagnar, om mat och bensin inte finns. Börjar befolkningen svälta efter två, tre veckor, kan vi ändå inte försvara oss.

En gång i tiden hade vi försörjningsberedskap i Sverige. Vi hade 200 stora beredskapslager för livsmedel som skulle kunna försörja oss i mer än ett halvår. Samt lager för allt annat vi behövde, mediciner och drivmedel, etc etc. Dessutom producerade Sveriges bönder 75% av landets livsmedel. Idag är dessa lager nedmonterade och besöks bara av urban explorers, och marknaden har avvecklat det mesta av detaljhandelns lagerhållning. Självförsörjningsgraden är 50%.

Vi har ett ”just in time” system, vilket betyder att i princip det som finns på ICA just nu, och det som finns i ett fåtal centrallager är allt som finns att äta. (Dessutom finns några fåtaliga lager för att sprida ut försäljningen av jordbruksprodukter från Sverige över året.)

Allt vi hade avvecklades för 20 år sedan. Det finns idag lagerhållning av livsmedel för tio dagar i landet, ungefär.

Jag mailade till några av de f.d. utskottsmedlemmarna igen 2020 (i samband med att coronan blottat bristerna i lagerhållning), och frågade dem om nedmonteringen av civilförsvaret. Det ironiska är att ingen (!) ansåg att det egentligen var detta man ville ha. Man ville ha ett system som gjorde samhället mer robust, hävdade man. Ett decentraliserat system för civilt försvar, frikopplat från försvaret (!).

Vi la ner alla beredskapslager och den myndighet som fanns för att koordinera civilförsvaret. Hur skulle detta göra landets försörjningsberedskap mer robust? Jo, genom att lägga över ansvaret för civilberedskap på miljontals små och stora aktörer. Varje invånare skulle klara sin försörjning, varje kommun sin och varje region sin, och var ICA-handlare sin och varorna skulle de få genom den mytiska ”marknaden”, som givetvis även den automatiskt förväntades ta någon sorts ansvar.

Man glömde bara det klassiska dilemmat: att det ALLA är ansvariga för lätt leder till att INGEN tar ansvar.

Samma sak var det med lagerhållningen för sjukvården, om ni minns de skriverierna från 2020. Istället för centrala beredskapslager skulle varje sjukhus hålla lager. Vilket med avsaknaden av styrande lagar, och marknadens ”just in time”-system ledde till att sjukhusen i praktiken hade inga (!) lager. Blöjorna som behövdes i sjukhuset kom samma vecka som de behövdes.

Finland valde en annan väg. De behöll den civila beredskapen. De behöll beredskapslagren med allt samhället kunde behövs för ett halvår. De är till 80% självförsörjande på livsmedel. De har inte frikopplat civilförsvaret från försvaret och har kvar en myndighet som arbetar både centralt och lokalt med civilförsvaret.

Vi måste givetvis snarast bygga ett civilt försvar, med ledd och styrd lagerhållning, igen. Vi borde lära av Finland. Men det tar tid att ändra misstag som begåtts. Tills dess bör vi verka för att få kommuner och regioner att bygga lager igen.

För att de ska göra det räcker inte rekommendationer från Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap och önsketänkande om att kommuner frivilligt ska göra detta. Vi behöver ett riksdagsbeslut, en bindande, tvingande lag och en regering som beordrar kommuner att snabbt bygga lager.

Riksdagen och regeringen borde omedelbart öronmärka några tiotal miljarder kronor i bidrag för att höja beredskapen i kommunerna. De skulle kunna beordra kommunerna att expandera sina lager av livsmedel för skolor och äldreomsorgen så att matreserver finns även för de övriga medborgarna. Detta skulle kommunerna kunna åstadkomma på några få månader.

Samma sak bör vi givetvis göra med både kommuner och regionerna när det gäller försörjningen som behövs för omsorgen och sjukvården.

Dessutom bör vi snarast gå med i NATO. I NATO:s uppgifter ingår att hjälpa medlemsländerna med försörjningen under krig. (Utan medlemskap finns inga garantier att vi får ta del av transporterna under krig.)

Allt detta bör ledas av de som protesterade mot besluten för 20 år sedan. Det var många som var mot avvecklingen av den civila beredskapen. Det är livsnödvändigt att vi snarast hittar de mest drivande av dessa individer, lär av dem, och sätter dem på att bygga det nya civilförsvaret. Vi får inte begå misstaget att låta de som skapade dagens problem vara de som ska rätta till sina egna misstag.