Barnhemsbarnen: hur hade vi kunnat undvika övergreppen?

Posted on september 13, 2011

2


I helgen meddelade regeringen, genom Maria Larsson att de inte kommer att ge ekonomisk ersättning till de som drabbats av vanvård i barnhem eller fosterhem. Efter att oppositionen protesterat har nu Maria Larsson bjudit in till samtal om ersättningen! Det är bra! Men mitt i denna strid om pengarna har en fråga tappats bort: nämligen hur vi gör för att stoppa och förhindra övergrepp. och vad vi hittills vet har inte utredningen till upppgift att utreda hur och varför övergreppen kunde ske.
Och jag har inte blivit mindre oroad över de senaste dagarnas diskussion glädjeyra över att Socialdemokraterna stödde ersättningskravet. Det är väldigt många som påstår att Socialdemokraterna ”alltid stått på de svagas sida” och att därför det var logiskt att de strider ”mest och bäst” mot vanvården just nu.

Och ja… Morgan Johansson (S) ska ha all ära för att han drog igång utredningen för att ersätta barnhems- och fosterhemsbarnen. Men hans vilja att utreda den politiska och juridiska bakgrunden till övergreppen har hittills varit lika låg som Maria Larssons. Kanske lägre eftersom det var Morgan och den Socialdemokratiska regeringen som beordrade utredningen att inte utreda VARFÖR vanvården kunde ske.

Övergreppen pågår än idag. och ska vi stoppa dem, och förhindra att liknande övergrepp sker i framtiden måste vi utreda varför övergreppen kunde ske, och varför myndigheterna inte reagerade på alla avslöjanden om att övergrepp pågick.

Och i denna fråga är de borgerliga lika goda kålsupare som Socialdemokraterna. Båda parter har systematiskt ignorerat varningar under alla de år de haft vid makten.

Varningarna!

Myndigheterna fick tiotusentals varningar. Jag vill nämna tre av dem här för att ni ska förstå hur illa det har varit under flera decennier!

1983 – Kindergulag

På hösten 1983 skrev tyska Der Spiegel om de svenska barnomhändertagandena: Kinder Gulag (Barngulag). De noterade att VÄLDIGT många av de som varit på barnhem eller fosterhem hamnade snett i livet som tonåringar och vuxna, och ställde frågan varför. De skrev också om det kända fallet med familjen Olsson, som jag ska skriva mer om sen, och om andra fall av tvivelaktiga omhändertaganden. Att omhändertaganden var tillåtna för att skydda barnens ”moral” enligt Socialtjänstlagen, gjorde Der Spiegel också en sak av.

När Der Spiegel skrivits blev Olof Palme rasande och sammankallade en speciell presskonferens för att bemöta Der Spiegel där man i praktiken sa att der Spiegel lyssnat till rättshaverister och hysteriska hemmafruar och därför begått pressetiska misstag. Palme avfärdade anklagelserna och sa att systemet fungerade bra. Palme beskylldes senare av den borgerliga oppositionen för att ha hanterat saken fel, och kränkt de utländska journalisterna. Men oppositionen sa inte ett pip om att Palme spelat ner Der Spiegels varningar om vanvården!

Olof Palme intervjuades i oktober 1983 i Der Spiegel och upprepade samma saker som på presskonferensen. De intresserade kan läsa intervjun här! Det centrala är att Palme säger att ”Vi har grundliga kontrollsystem som ska se till att inga fel begås vid omhändertaganden”.

Fallet Olsson

Ett av de fall av omhändertaganden som Der Spiegel skrev om var ”fallet Olsson”. Och faktum är att svenska staten två gånger fälldes för brott mot de mänskliga rättigheterna för omhändertagande av barn och vanvård av barn. fallet var först uppe 1988. Den Socialdemokratiska regeringen, och även den borgerliga som kom till makten 1991 ignorerande Europadomstolens domslut så fallet togs åter upp 1992 var uppe i Europadomstolen. (Familjen fick rätt mot staten i båda fallen.)

De svenska myndigheternas syn på saken sammanfattades ganska bra i DN den 26/4 1988 då ambassadör Hans Corell, på UD,sa att han ansåg att fallet Olsson i Europadomstolen var farligt, och att målet med stämningen mot staten vara att underblåsa motsättningar mellan föräldrar och de sociala myndigheterna. Han menade också att man borde se över vilka som skulle få driva mål mot staten i dessa ärenden.

Paret Olssons advokat, Siv Westerberg, svarade på detta  i DN Debatt den 10 maj 1988.

Av artikeln att döma synes ambassadör Corell önska en lagändring i Sverige som belägger de juridiska ombuden i mål som rör tvångsomhändertaganden av barn att samarbeta med sin klients motpart socialmyndigheten…

Det rättegångssystem som ambassadör Corell ser fram emot innehåller alltså att utgångspunkten är att en statlig eller kommunal myndighet och av denna myndighet anlitade och godkända personer (läs i detta fall socialmyndigheten och av dem utsedda och rikligt betalade fosterföräldrar) förutsättes aldrig kunna begå ett fel eller göra sig skyldiga till en felbedömning.

 Jag skulle emellertid vilja råda ambassadör Corell att friska upp sina kunskaper i världshistoria, inklusive 1900-talets historia. Ambassadör Corell kommer då att finna praktiskt taget varje gång som en stat har övergått från att vara en rättsstat till att bli en totalitär stat har en av statens första åtgärder varit att med olika medel tysta de jurister, journalister, läkare och lärare som på erfarenheter som de gjort i sin yrkesutövning har kritiserat myndigheternas agerande i olika frågor, satta dessa för staten misshagliga kritiker i fängelser och koncentrationsläger för olika förmenta förbrytelser har det effektivaste sättet att tysta dessa kritiker varit att genom olika former av yrkesförbud hindra dessa i personer från att fortsätta sin yrkesverksamhet. Grundat på allmänt hållna påståenden om olämplighet utfärdas yrkesförbud. Från statens synpunkt har denna metod den stora fördelen att den samtidigt brukar avskräcka 99,9 procent av den före detta yrkesutövarens kolleger från att ens komma på tanken att använda sin yttrandefrihet till att kritisera myndigheters agerande.

Ambassadör Corell vill nu genom en ny lag se till att inga jurister eller advokater som är kritiska mot socialmyndigheterna tillåtes uppträda som ombud för biologiska föräldrar som får sina barn kidnappade av svenska socialmyndigheter…

Låt mig nu lämna några exempel på vad svenska socialmyndigheter och av dem anlitade och godkända fosterföräldrar kan taga sig före i barnomhändertagandemål. Exemplen är samtliga hämtade från barnomhändertaganden som för närvarande är anhängiga i svenska domstolar runt om i landet och där jag själv är juridiskt ombud för föräldrarna.

1 – Fostermodern till en tvångsomhändertagen pojke i förskoleåldern kastar fosterpojken nedför en brant trappa med orden: ”Jag skall mörda dig”.

2 – Fostermodern till en tvångsomhändertagen handikappad pojke använder som uppfostringsmetod att lugga pojken i håret så att han får kraftigt ömmande områden i hårbotten. Som uppfostringsmetod använder fostermodern även tvångsduschning med iskallt vatten.

3 – Fosterfadern till en elvaårig fosterflicka tar flickans egendom och säljer den och stoppar pengarna i egen ficka.

4 – Fosterfadern till en handikappad fosterpojke infinner sig på det sjukhus där pojken vårdas efter en operation och stjäl de pengar som pojken fått av en besökande anhörig.

5 – Socialsekreteraren som handhar ärendet rörande en tvångsomhändertagen diabetessjuk pojke i nedre tonåren får telefon från pojken. Pojken klagar över fosterfaderns brutalitet och kräver att få flytta hem till sin egen mor. Pojken hotar vid telefonsamtalet med självmord om han inte får flytta hem. Hotet negligeras helt av socialsekreteraren. Omedelbart efter telefonsamtalet gör pojken ett självmordsförsök genom att ta en överdos insulin. Fosterfadern bryt sig inte om att följa med pojken till sjukhus utan sätter pojken ensam i en taxi.

6 – Manlig socialnämndsordförande tvångsomhändertar hastigt och på mycket diffusa grunder en flicka i nedre tonåren genom ett så kallat ordförandebeslut. Flickan placeras i ett fosterhem och hindras ha kontakt med sin biologiska mor. Några månader senare döms socialnämndsordföranden till två års fängelse för våldtäkt på en annan tonårsflicka som han är kontaktperson för. Jag ber myndigheterna utreda huruvida ordföranden även kan ha förgripit sig på något sätt på den andra flickan och sedan försökt ”tysta” henne genom att separera henne från hennes mor.

7 – Tvångsomhändertagen fyraårig flicka får dela säng med de barnlösa fosterföräldrarna och bada bastu tillsammans med den fyrtiofemårige fosterfadern.

Läsaren får själv avgöra om jag som ombud för de biologiska föräldrarna har handlat rätt eller fel när jag slagit larm till polis och socialmyndighet om ovannämnda missförhållanden. I ambassadör Corells Sverige borde jag ha tigit för att inte ”fördjupa klyftan” mellan föräldrar och socialmyndighet…

I stället för att komma med nya lagförslag i syfte att göra Sverige till en totalitär stat borde ambassadör Corell intressera sig för hur hans regering agerar efter domen i Olssonmålet i Europadomstolen. Sanningen är nämligen den att svenska staten fortsätter att hålla de två yngsta barnen Olsson kvar med tvång i fosterhem under precis samma omständigheter som Europadomstolen i sin dom förklarat utgöra en kränkning av de mänskliga rättigheterna.

 En annan varning 1995

Siv Westerberg,skrev detta i tidskriften Medborgarrätt 3/95.

Just återkommen från semester i början på augusti 1995 fick jag se en notis i en tidning om att en fostermor var åtalad vid Åmåls tingsrätt för att ha misshandlat en nioårig fosterdotter.

Som jurist har jag i åratal sysslat med att vara juridiskt ombud för föräldrar till barn som tvångsomhändertagits enligt LVU och tvångsplacerats i fosterhem. Vid ett mycket stort antal tillfällen har dessa föräldrar och i flera fall även dessa barn – i den mån jag fått träffa dem – berättat att de utsatts för en mycket grov misshandel från fosterföräldrarnas sida. De har uppvisat blåmärken och det har även i övrigt funnits en rad omständigheter som talat för att fosterbarnet utsatts för grov fysisk misshandel från fosterföräldrarnas sida. Jag har vid ett stort antal tillfällen anmält detta till polismyndigheter, åklagare och socialmyndigheter. Det vanliga har varit att polisen avskrivit ärendet utan att ens förhöra fosterföräldrarna. Ett telefonsamtal från polisen till socialmyndigheten med förfrågan om det finns några missförhållanden i fosterhemmet besvaras ju med nej eftersom socialmyndigheterna ju självklart inte anser att de fosterhem där de tvångsplacerar barn är dåliga och att barnen agas och misshandlas där…

Lösningar och fakta på bordet

När man studerar den svenska politiken med barnomhändertaganden bör man ta barnets perspektiv. Detta av den enkla anledningen att det FINNS riktiga, giltiga skäl för att omhänderta barn. Även föräldrar som betett sig kriminellt mot sina barn dyker upp i debatten ganska ofta, och tar då på sig offerkoftan och pratar om myndighetsövergrepp.

För utomstående kan det vara svårt att bedöma vad som är rätt och fel i just omhändertagandet.

Men att hävda och skydda barnens rätt, i fosterhem och barnhem, och deras rätt till att få deras sak noga prövat så inte felaktiga omhändertaganden sker, är viktig. Detta kan göras genom att ge barn rätt till egna självständiga ombud och genom att införa en barnbalk i svensk lagstiftning. Någon sorts tjänstemannaansvar behövs nog också så inte tjänstemän ska kunna gömma sig bakom en del av lagen, när de brutit mot andra delar av lagen, som nu ofta sker.

Men främst av allt behövs en utredning som visar hur vanvården var möjlig överhuvudtaget och som tar reda på hur myndigheterna hanterade alla varningar som kom.

Om vi studerar hur varningarna ignorerades kan vi lära oss att lyssna på varningar för övergrepp även i framtiden. Dessutom kanske vi skulle kunna stoppa vanvård och övergrepp som sker idag. Det vore minst sagt önskvärt!

Posted in: Uncategorized