Triggervarning: en massa politik!
Nu ska jag lämna ut mig själv väldigt mycket. Jag vill skriva nåt jag gått och burit inom mig ganska länge. De senaste åren har jag blivit politisk pessimist. När jag tittar på rikspolitiken och internationell politik blir jag bara deprimerad.
Denna politiska depression kände jag senast för 20 år sen. Då var jag med i en politisk fascistoid sekt: EAP (LaRoucherörelsen). Jag lämnade den sekten för nästan 20 år sen efter att under flera år tröttnat på politiska kovändningar, falsk retorik, dubbelmoral, hatisk retorik, toppstyrning och en ”partipiska” som gjorde att man förväntades vara lojal mot egna sidan och inte öppet utåt kritisera de egna eller ha en för avvikande åsikt.
Efter några år blev jag politiskt aktiv igen. Först genom att blogga mot sekten jag varit med i, sen genom att blogga om politiska frågor och upptäcka makten man kunde ha i sociala media. Via ett försök att skapa ett nytt liberalt parti, och via Piratpartiet kom jag 2014 till Socialdemokraterna, som i teorin mest passar med mina ideal och som är partiet min släkt har sina rötter i.
Och idag har jag upptäckt att den normala rikspolitiken i partierna inte skiljer sig så drastiskt åt från det jag upplevde i sekten EAP. Och det gör mig ledsen.
Ja i vissa fall, som hatretoriken, behöver man ju bara logga in på twitter och läsa random debatt för att se retorik som är många gånger värre än 80talets Palmehat. Hanif Bali får ju t.ex. EAP på 80talet att verka vara korrekta religiösa småskolefröknar med knytblus i jämförelse. Men även i mina egna led, eller i de andra partiernas led kan man se en retorik som inte är fin.
Om något gjort mig rejält deprimerad är det att se hur partier ovanifrån kovänt och tvingat partierna och medlemmarna att följa med vändningen.
Löfvens kovändning i invandringsfrågan hösten 2015 var chockerande. Helt utan att bry sig om intern medlemsdemokrati gick man från ett ”vårt sverige har inga gränser” till stängda gränser på nån vecka. Det mest skrämmande var att partiet blockerade de som var kritiska till migrationspolitiken innan vändningen. (Jag är för en omfattande invandring men ändå kritisk till hur man hanterade debatten innan kovändningen 2015.)
Men inget kan jämföras med kovändningen för 10 månader sedan.
I decennier har mitt parti nedrustat och vägrat ha en rejäl debatt om NATO. Till och med för ett år sen pratade Magdalena Andersson om NATO som en destabiliserande kraft. Något skakade om regeringen så de tvingadeskovända. Och de tog med sig partiet och kovände partiet FRÅN OVAN. Det hölls medlemsmöten offentligt och partiets distrikt höll ”debatter” men det var debatter där i princip motstånd mot NATO inte tilläts, på podiet fanns bara NATO-anhängare och ”neutrala”.
Missförstå mig inte, jag är för NATO. Men jag blev rejält ledsen när partiet internt, ovanifrån, mer eller mindre tvingade igenom ett ja till NATO. Det första jag tänkte när jag såg ”debatterna” om NATO internt i partiet var: ”EAP all over again”. Det andra var ”George Orwells 1984” och kapitlet där en människomassa byter åsikt på en sekund i en demonstration. En orwellsk kovändning!
Men Moderaterna ska inte slå sig för bröstet. Jag minns hur partiet 2013-2014 kovände om försvaret och hur Reinfeldt såg till att partiets medlemmar knep käft och accepterade partipiskan och krav om lojalitet. För att sen när Reinfeldt avgått ”modigt” slå sig för bröstet och kritisera den gamla gurun och partiledaren. (Och partiet har elstödsfrågan och lite annat idag att brottas med.) Men nu är jag sosse och det som fick det att bränna i sossehjärtat är vad mitt parti gjorde, därför lägger jag fokus på S. Kovändningen förra året var inte fin. Måste politik funka så?
Och nu ser jag att Magdalena Andersson i dagarna skäller på regeringen för att de inte får Sverige med i NATO. Då blir jag ledsen, för att glida på sanningen, sk ”dubbeltänk”, var också något jag reagerade mot inom EAP. Att säga ett när man vet att det var nåt annat av strategiska skäl, varför ska politik funka så?
NÄr jag lämnade sekten EAP lovade jag mig själv att om jag blir medlem i något parti igen ska jag aldrig tveka att säga vad jag tycker och att ALLTID kritisera även mina egna, om jag anser de gör något fel.
Jag är politiskt aktiv igen. Men avskyr egentligen att ha med rikspolitik att göra. Kommunal politik kan jag hålla på med. Det som gör det lättare är att den lokala politiska scenen är liten och att jag tycker om de som är aktiva lokalt i mitt parti. Det är en process man kan ha insyn i direkt och där man kan säga ifrån om det är något. Men jag bor i en liten kommun… Tack gode gud för det!!!
En del tycker att min frispråkighet är jobbig. Ja det kanske den är, men den är en följd av min bakgrund och av att jag tar avstånd från både sekten jag var med i och metoderna de använde. Slutar jag vara frispråkig är jag tillbaka i tänkandet som förde mig till sekten.
Och jag ser idag att få av de kämpar som i decennier varnade för Ryssland, för Putin och för att nedrustningen var fel, lyfts fram eller får höra ett ”förlåt oss, vi hade fel”. Jag en del sådana tecken på att högerregeringen äntligen börjat belöna några av de som gick mot strömmen, men inga tecken på att mitt parti gör det.
Jag drömmer om ett politiskt klimat där visselblåsare och de som går mot strömmer belönas, där det anses självklart att man ska kritisera sina egna, där partier lyfter fram alternativa åsikter, där minoritetsåsikterna anses viktiga att lyssna på och ta hänsyn till, där bredden av åsikter ses som en styrka och där jobbiga debatten tas direkt. Ett klimat där politisk fulretorik och kovändningar styrda uppifrån är sällsynt och där det är de som slaviskt följer partilinjen som ska anses vara en belastning för partierna, inte de som blåser i visselpipan. Är det möjligt? Är ett demokrati 2.0 möjligt?
Det är kanske andra rörelser i debatten, vid sidan om politiken, som är politikens hopp framöver? Och småskaligare lokal aktivism och medlemsdemokrati?
Demokrati 