Istället för att vi debatterar om vi ska gå med i NATO eller inte, och hur framtida svensk säkerhetspolitik ska se ut, har vi fått en pseudodebatt där vi debatterar om NATO-frågan bör bli en valfråga eller inte. Både mitt parti, Socialdemokraterna, och Centerpartiet anser att NATO inte bör bli en valfråga.
Jag tänker tvärtemot. Självklart bör NATO bli en valfråga och det bör dessutom bli en öppen intern fråga i alla politiska partier, framför allt mitt parti, Socialdemokraterna.
Vi har möjligheten att i år, 2022, skrota det säkerhetspolitiska hemlighetsmakeri och den dubbelmoral vi tvingats leva med sen 1945. Men då måste vi följa exemplet från de baltiska länderna när de debatterade NATO-medlemskapet för några år sedan, och Finland idag, och öppna debatten på alla nivåer.
Svensk säkerhetspolitik efter 1945 var ett enda stort hyckleri.
Utåt sett var vi alliansfria, och skulle vara neutrala vid krig, men i praktiken var vi i hemlighet löst allierade med NATO och USA under hela kalla kriget. Utåt sett skulle vi klara oss själva men i praktiken förväntade man sig hjälp från NATO vid krig, dock utan att vara medlemmar i NATO.
Mikael Holmströms utmärkta bok ”Den dolda alliansen”, rekommenderas för alla som vill veta mer om detta.
Detta var ingen hemlighet för Sovjet eller Warszawapakten och våra politiker visste att Sovjet kände till vår informella allians med NATO. I synnerhete efter 1963 då spionen Wennerström avslöjades. Han hade suttit med i förhandlingarna med USA. Efter några år avslöjades det att en britt på brittiska ambassaden i Stockholm var Sovjetisk agent, han satt också mitt i förhandlingarna. Att Sovjet visste allt var ingen tvekan.
Men vi medborgare fick aldrig veta det. Hemlighetsmakeriet om vårt hemliga NATO samarbete fanns inte för att undvika att Sovjet fick veta något, utan för att medborgarna i Sverige inte skulle få veta något.
Holmström citerar Sveriker Åström 1952:
”När det gäller hemliga strategiska relationer med väst, finns det helt visst sådana och de kan i viss mån utvecklas. Men de har sina begränsningar. För vid någon punkt blir det fördolda alltför allmänt känt, eller hotar att bli känt. Strax före denna punkt måste det hemliga samarbetet upphöra”.
Om man försökte föra fram frågan om ett öppet NATO-medlemskap så stämplades man som extremist. Det samarbete man odlade i det fördolda fick inte debatteras i det öppna.
NATO frågan var den mest tabubelagda frågan i svensk politik, som säkerhetsexperten Wilhelm Agrell beskrev det i Sydsvenskan för nån månad sedan. Han skrev:
”I pressen kunde man skriva spaltkilometer om huruvida infanteriregementet i Örebro skulle läggas ner eller bevaras för eftervärlden. Men ingen med den minsta politiska självbevarelsedrift tog upp Nato. Detta var inte bara en icke-fråga utan en anti-fråga, ett ämne som visade att den som tog till orda inte var säkerhetspolitiskt tillräknelig och som en följd av detta kunde förvänta sig att utsättas för den svenska djupa statens speciella form av repressionsterapi. Det handlade om ett informellt nätverk av politiker, tjänstemän och mediaföreträdare som betraktade sig som neutralitetspolitikens väktare. Nato var följaktligen något man under det långa kalla kriget inte talade om och helst inte heller tänkte på.
En orsak till denna repression var som i fallet Hjalmarsson att det faktiskt fanns något att dölja. Officiellt gällde alltså att säkerställa rättning i ledet för att ”främmande makt” (alla visste vem som avsågs) inte skulle börja tvivla på Sveriges avsikt att ”inte ens under största tryck” avvika från neutralitetspolitikens smala väg. Men repressionen handlade också om att sådan lösmynthet skulle riskera att blotta att Sverige i det fördolda redan samordnat sin krigsplanläggning med Nato och hade utlovats stöd i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Sverige var alltså officiellt alliansfritt men i hemlighet allierat, men bara i fråga om fördelar för egen del, inte åtaganden för andra. Sverige kunde äta kakan och ha den kvar. Men det gällde att hålla kakburken, eller snarare munnen, stängd.”
Egentligen är det helt hårresande att de styrande under det kalla kriget valde att hemlighålla detta samarbete med NATO för medborgarna. Om det blivit krig hade vi dragits in, enbart på grund av detta samarbete.
Jag har en gång i tiden, för 25 år sen, träffat en f.d. officer i DDR:s armé på en konferens i Tyskland. Han kunde lite svenska och började prata med mig när jag var där. När jag sa att jag kom från Nordvästra Skåne, sa han att han varit där och beskrev hur området såg ut, med fokus på radaranläggningen på Kullaberg och de tre 15cm kanonerna i Djuramåsa. Tre kanoner som jag som växte upp i Höganäs inte kände till. I en bisats berättade han att det var tänkt att använda taktiska kärnvapen mot både Helsingborg och Djuramåsa i händelse av krig under det kalla kriget.
Hade det blivit krig på 80talet hade jag alltså fått en atombomb i skallen på grund av en allians som jag som medborgare inte fick veta fanns, men som Sovjet kände till?
Det är inte vidare demokratiskt och inte vidare hållbart heller. Nu har vi en chans att göra om och göra rätt och göra slut på hemlighetsmakeriet om vår säkerhetspolitik. Därför behöver NATO-frågan läggas fram som den viktigaste frågan för Socialdemokraterna att debattera internt. Och därför är det bara bra att NATO-frågan blir en valfråga.
Demokrati 