Demokrati 2.0

Jag är socialdemokratisk liberal. Men jag anser inte att det demokratiska system vi har just nu är det slutgiltiga och perfekta systemet. Detta är min avsiktsförklaring i den mån jag någon gång får en politisk post i Socialdemokraterna. Jag anser att man ska rösta som partiet gör. Det är en lojalitetsfråga. Bryter man med det ska man ha starka skäl. Men jag kommer aldrig, aldrig att anpassa det jag säger efter partilojalitetskrav. Min tunga och tanke är fri. Det är det löfte jag ger. Den dag jag överger det löftet upphör jag att vara ärlig med mig själv och min omgivning.

Politiskt engagerade måste ha visioner. Jag har funderat mycket över hur vi kan utveckla demokratin och engagera folk. Här nedan finns även artiklar jag skrivit när jag inte varit Socialdemokrat. Det är ändå en del av mig.

Nya artiklar!

Konsten att undvika att begå klantiga misstag mars 22, 2022
Demokrati handlar inte om att majoriteten har rätt att förtrycka minoriteten (jan 2019)

Det var en gång ett land…

I det landet fick man lov att klä sig som man ville. Ville man bära jeans fick man det. Ville man ha rosa tröja eller grön fick man det… Men om man ville vara med och styra landet fick man inte ha på sig vilka kläder man ville. Då fick man välja en färg, bara en, och klä sig i enbart den färgen då man skulle vara med och styra.

En gång i tiden fanns inte denna frihet. Då fick folk ha på sig de kläder som kungar och herremän sa att de skulle bära. Men för ca 100 – 150 år sen infördes en viss frihet. I det privata tilläts man ha på sig vilka kläder man ville och om man ville vara med och styra tilläts en viss uppsättning kläder som man kunde ha på sig.

Man införde demokrati. Den form som infördes i landet var parlamentarismen. Man fick ett antal klädstilar att välja mellan vart tredje (senare fjärde) år.

Den som ville bli politiskt aktiv var tvungen att försöka hitta en klädstil att anpassa sig till. De som oftast bar rött på fritiden valde en klädstil. De som var mörkröda en annan. Det fanns mörkblått, ljusblått, två gröna nyanser, vitt och nu på senare tid även en gulblå och en lila variant att välja på. Till och med en svart om man vill det, men tack och lov väljer få den.

Visst, man får klä sig som man vill i detta land. Men vill man vara med och bestämma får man ge upp sin frihet att välja kläder. De politiskt aktiva i detta land löser detta genom att klä sig i viss kläder privat och sen när de ska uttala sig politiskt så går de först in i en telefonkiosk, likt Clark Kent, och byter om och sen uttalar de åsikten.

Hemma i byn kan man slarva lite med detta. Det händer att folk ur den lätt röda falangen faktiskt bär blått skärp eller kanske till och med blåjeans när de uttalar sin åsikt. Men ska de säga något i media eller tala till åsiktskamraterna är det viktigt att de klär sig helrött, så det gör de givetvis. Skulle de inte klä sig i den korrekta färgen innan de uttalar sig i riksdagen skulle de inte kunna göra karriär mer i det partiet.

De som privat bär blåjeans och har på sig detta när de ska representera sin röda klädstil politiskt sett ses som förrädare och får inte klä sig helrött mer.

Demokrati går till så här. Man väljer den officiella klädstil som passar ens egen bäst. Det finns ett begränsat antal att välja mellan, i praktiken bara den ljusröda och den orangea övergripande klädstilen (som är ett konglomerat av två blåa, en vit och en mörkgrön klädstil. När en ljusblå uttalar sig för den orangea fraktionen måste de byta om. Det är lite bökigt, men fungerar…) samt den lite rebelliska blågula stilen.

Inom den orangea stilen finns fyra klädstilar man kan välja. Då får man byta om, beroende på när och var man uttalar sig. Den ljusröda klädstilen backas upp av de ljusgröna och de mörkröda.

Fler stilar finns inte. Det finns inget parti för den som gillar att klä sig i både rött och blått. Inget för den som gillar det grön tröja och blåjeans… De som klär sig brokigt får överge sin klädstil om de ska arbeta politiskt och klä sig i en färg.

Det finns några andra smärre stilar, utan så mycket makt. Den lila klädstilen är kanske den som väckt störst uppmärksamhet, men det finns andra moderiktningar som drömmer om att en dag bli officiellt erkända.

Förr fanns det ingenstans de lilaklädda kunde gå. De blev utstötta ur alla sammanhang. Numera tillåts man vara lilaklädd i politiken. Men utan makt. Och man måste givetvis vara helt lila klädd när man arbetar politiskt för denna moderiktning. Samma regler gäller där. Att ha på blåjeans och delta i en kongress för lilaklädda är lika mycket politiskt självmord där, som om du skulle gå med röda byxor på en kongress för de mörkblå.

Vill du ha blåjeans på dig och röd tröja, får du ha det privat. Inom politiken är det förbjudet. Du stöts bort och blir politiskt utfrusen om du gör nåt sånt.

Du får privat ha vilken klädsel du vill, men inte när du arbetar politiskt, då väljer man en klädsel och anpassar sig till den, Då måste man hålla sig till klädseln man valt att bära när man jobbar politiskt. Lojalitet är viktigt. Dessutom måste man beskriva samhället utifrån sin färg. I propagandasyfte utmålar man den egna klädstilen och färgen som den enda som fungerar i längden och man måste tala illa om det som de som klär sig annorlunda gör.

En röd regim byttes till mörkblå. Båda regimerna sålde vapen till det svarta burkalandet. I propagandan från en del rödklädda, beskrivs vapenförsäljningen som ett resultat av de mörkblåas politik. Det är naturligt. Den egna skulden beskriver man ej. Så fungerar politiken.

Problemet med denna begränsade valfrihet är att de officiella klädstilarna, uniformiteten i klädkoderna, påverkar allas klädstilar, även privat. Även privat klär sig folk numera ganska enformigt. Detta anser drömmarna beror på att det bara finns ett visst antal officiella klädstilar i landet. Dessa klädstilar, som man måste välja om man vill påverka samhället, påverkar samhällsklimatet så mycket att folk ofta bär ganska enfärgad klädsel även privat.

Det kanske inte är så konstigt. Då man ser folkvalda uttala sig i TV och i media om hur man ville styra landet är de ju alltid klädda i partifärgerna. Klart det påverkade folk att klä sig i samma färger privat innan de uttalade en åsikt också. Även folk som gillar färgbrokighet gör ofta sådant privat, för att anpassa sig… Man vill ju inte vara annorlunda…

Det finns de som drömmer om en demokrati där man kan jobba politiskt och klä sig som man vill. Ha på sig blåjeans, röd tröja och gröna kalsonger, utan att bli betraktad som paria och stötas bort. De får ofta höra att det är orealistiskt. Det skulle bli kaos och kakafoni. Tänk om man fick klä sig som man ville, det skulle ju inte gå…

Det finns de som drömmer om att folk får klä sig som de vill och ändå kan vara med och påverka samhället politiskt. Utan att välja färg att arbeta igenom och utan att tvingas byta om och vara helt klädd i en viss färg då man arbetar politiskt. De tror att bredden och mångfalden av stilar kommer att bli större även privat, om så sker. Dessutom tror de att demokrati faktiskt handlar om att kunna klä sig som man vill, och förespråka den klädstilen offentligt om man vill, och inte att välja en enda färg att klä sig i, som man måste anpassa sin privata klädstil till, då man jobbar för det allmänna.