Foliehatt-varning!
(En f.d. moralextremists bekännelser: Del 1)
Det är dags för en historisk djupdykning. Jag har förespråkat ett krig mot narkotikan förut. 2003 ändrade jag min livsfilosofi och beslöt att alltid i fortsättningen utgå från alla människors rätt att leva sina egna liv, så länge de inte skadar andra. Jag tog de sista stegen i min vandring mot liberalismen. I en serie artiklar ska jag redovisa skillnaden i mitt tänkande förr och nu.
Först ut. Narkotikapolitiken och Nils Bejerot.
Nils Bejerot, den kände socialpolitikern och debattören, har nämligen påverkat den svenska narkotikapolitiken jättemycket. Dessutom var han en av de första som började sprida moralpanik om att ”kulturen” höll på at degenerera på grund av narkotikan.
Det intressanta är att i utlandet har olika kristna kyrkor varit pådrivande i att sprida moralpanik. I Sverige är det vänsterfolk och byråkrater som drivit denna kampen.
Bejerot är så viktig att till och med hans motståndare bland de som skapat den svenska narkotikapolitiken (han hade motståndare i de egna leden också) bekämpat honom men ändå helt slukat med hull och hår hans filosofi.
Bejerot och narkotikan
Bejerot var den svenska narkotikapolitikens fader. Redan på 60-talet drev han sitt korståg mot narkotikan. Han grundade bland annat Riksförbundet ett Narkotikafritt Samhälle och ses som den ideologiska fadern till svensk narkotikapolitik.
Hans program var helt enkelt att han ville att man skulle betrakta narkotikan och kulturen kring narkotikan som två sidor av samma mynt. Narkotikan var en smittsam, farlig epidemi och skulle hanteras som man hanterar smittsamma, farliga epidemier, menade han.
Jag saxar ur hans bok Narkotika och Narkomani (1965).
Jag menar att det inte är någon som helst svårighet att eliminera narkotikaepidemierna den dag vi är beredda att dra de logiska konsekvenserna av deras höga smittsamhet och tillämpar följande klassiska program för epidemibekämpning:
1) Så långt möjligt slå ut de farliga drogerna, narkotikan,ur den sociala miljön…
2) ”Vaccinera” de riskhotade (ungdomarna)…
Långt viktigare än upplysning är ”indoktrinering” mot narkotikamissbruket: Det betyder att påverka värderingar, attityder och normer på ett sådant sätt att benägenheten att experimentera med droger motarbetas…
3) Behandla de sjuka
De sjuka skall ha rätt till adekvat vård, men samhället måste å sin sida ha rätt att kräva att de sjuka medverkar till en meningsfull vård…
I sin bok skriver Bejerot att media spelar den viktigaste rollen i att bekämpa narkotika, i indoktrineringen.
Men om nu inte idoktrineringen fungerar? Vad ska man då göra med de som vill använda narkotika, antingen för att de gillar det och inte är beroende, eller för att de drabbats av beroende av t.ex. tunga droger och därmed har svårt att sluta med narkotikan?
Jo, isolera dem på en öde ö, skrev han.
4) Långtidsvårda de höggradigt smittsamma
Vad skall man göra med dem som man inte kan bota och som inte kan klara någon form av tillfredsställande poliklinisk behandling, som fortsätter med illegal narkotikahantering och som därtill fortsätter att dra in andra i sitt missbruk? (…) Personligen har jag föreslagit att man skall acceptera dem just som kroniska och smittsamma narkomaner och överväga att ordna på bästa sätt för dem på någon trevlig ”knarkö”, där de kan få leva i fred med sitt missbruk i ett litet samhälle med sina nära och kära…
Naturligtvis skulle dessa narkomaner vara i sin fulla rätt att lämna ”Knarkö” om de så önskade. Men då måste de givetvis också följa det vanliga samhällets lagar på narkotikaområdet…
”In i finkan med dem!”
Vad detta innebär kan man se om man studerar vad Bejerot i samma bok säger om Japan som tydligen bekämpat drogerna på ett sätt som Bejerot tyckte om. Han menade att styrkan i det japanska programmet var att japanerna kriminaliserade BRUKET av narkotika och effektivt satte folk som använde narkotika i fängelse.
Hur kom det sig att man lyckades stoppa den stora japanska narkotikaepidemin men inte den svenska? Var den japanska polisen så mycket effektivare än den svenska?
Om man analyserar statistiken närmare finner man att den japanska polisen 1954 – det stora kampanj året mot narkotikamissbruket – arresterade omkring 9 procent av det beräknade antalet aktiva narkomaner för narkotikabrott (55 600 av ca 600 00o). Under 1969 – den svenska polisens kampanjår – dömdes 1 400 personer för olagabefattning med centralstimulantia. Detta gör 14 procent av det uppskattade antalet aktiva CS-narkomaner i landetvid den tidpunkten (ca 10 00o). Den svenska polisenvar med andra ord en halv gång till så effektiv som den japanska under offensiven mot den illegala narkotikatrafiken.
Hur kunde då epidemin elimineras helt i Japan men fortsätta att rulla vidare i Sverige? Förklaringen är enkel.I Japan togs varje ertappad narkoman och missbrukare ur missbruksmiljöerna för en tid, och villkorliga domar utdömdes aldrig för narkotikabrott. I Sverige fick huvudparten av de ertappade lämna polisen efter några timmars förhör och återvända till sitt missbruk…
Här har vi grunden till den svenska, väldigt repressiva politiken. Sätt dem i fängelse och indoktrinera folk!
Epidemin och narkotikakulturen
Metoden juridiskt sett minst sagt tveksam. Man uppfinner brott utan brottsoffer.
Narkotikaberoende, liksom alkoholberoende, är inte bra och man måste givetvis se till att hjälpa de som är fast i beroende. Men det är inte vad man gör idag. I Bejerots anda slår man mot narkotikakulturen för att hindra spridningen av den. Och därför sätter man folk i fängelse för innehav av lätt narkotika till exempel. Samtidigt har kriminaliseringen lett till en enorm massa följdbrott när narkomaner stjäl och rånar folk för att få pengar till droger.
Portugals modell, att avkriminalisera innehav av droger för eget bruk, visar en annan modell och intressant nog verkar den modellen fungera bättre än den svenska modellen. (Se denna artikel på Newsmill!)
Men det är inte detta som är syftet med min artikel. Andra kan detta mycket bättre än jag, tex min partikamrat Michael Gajditza, som skrivit mycket om detta. Jag ska ta avstamp i Bejerots idéer om att narkotikan och kulturen kring den var en epidemi.
För för i detta är han inte ensam. Hans triangelmodell för hur narkotikakulturen skulle bekämpas används än idag i modifierat skick och har till och med kunglig sanktionering genom drottning Silvia.
Det kan vara värt att påminna sig att anledningen till att Bejerot ville kriminalisera innehav av narkotika och föra krig mot hela narkotikakulturen, var samma som varför han ansåg att serietidningar hotade ungdomen och civilisationen. (!) ”En civiliserad framtid kommer att förfäras över seriemagasinens epok. (1954)”
Men mer om detta i del två!
Läs även henrik Alexanderssons MÖRDARNA I RIKSDAGEN!
—————————————————-
Lägg till Jerlerup på twitter genom att klicka här!
—————————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Liberaldemokraterna, droger, Liberalism, Torbjörn Jerlerup,Alexander Bard, ekonomi, rasism, antirasism, liberal, historia, narkotika,
Demokrati 