Konsekvent antirasism och konsekvent rättighetskamp

Tyvärr funkar vi människor ofta så att vi lättast ser orättvisor, fördomar och rasism när det drabbar en grupp som står nära oss. Drabbar fördomarna en grupp som står längre bort från oss, eller till och med gör något som vi personligen ogillar eller rynkar på näsan åt så engagerar vi oss inte lika mycket. Konsekvent antirasism handlar om att vi står upp mot orättvisor. vilken grupp som än drabbas av rasism Det begreppet har Alex Bengtsson och Daniel Poohl från Expo myntat. Det begreppet gillar jag även om jag vill ta frågan ett steg längre och peka på behovet av en konsekvent rättighetskamp.

Visst en människa kan inte göra allt. Alla har vi vissa hjärtefrågor. En del engagerar sig mer för judiska frågor, andra för muslimska, en tredje för HBT-frågor och en fjärde är frimärkssamlare. Men om vi inte reagerar när fördomar sprids om grupper av människor runt omkring oss, oavsett mot vem det riktas, så är vi kanske inte så konsekventa.

Det är negativa generaliseringar det oftast handlar om när fördomar sprids. Man tar nåt som enstaka individer i en grupp tycker eller gör och påstår att ALLA individer i gruppen ÄR som, eller GÖR som, mindertalet. I många fall är negativa generaliseringar också kopplade till demoniseringar. Att sprida lögner som är så stora att en hel grupp drabbas.

Jag själv har därför bestämt mig för att var nolltolerant. Därför reagerar jag när någon generaliserar om män, eller om ”vita” eller om ”europeer” eller heterosexuella eller medelålders, eller vad man än generaliserar negativt om. Konsekvens betyder KONSEKVENS! Därför ogillar jag när någon säger ”de vita förtrycker…”.

Negativ generalisering betyder att man inte ser de enskilda individernas situation, bara gruppen. ”Vita förtrycker” exkluderar vita som kanske förtryckts mycket mer än de ”icke vita” som man säger har förtryckts av ”vita”...

Ett exempel. Bristen på konsekvens är ibland tragisk. Jag är inne på både pro-judiska och pro-muslimska samtalsgrupper på Facebook. Det tragiska är att i båda formerna av grupperna förekommer generaliseringar och retorik som om det hade drabbat den egna gruppen, hade man kallat det ”antisemitism” eller ”islamofobi”. Men nu riktas det mot ”israeler”, judar eller ”sionister”, araber, islamister, muslimer eller palestinier, dvs DEN ANDRA GRUPPEN, som står längre bort än den egna, och då anses det inte lika allvarligt.

Konsekvent antirasism är empatisk antirasism. Det betyder att man kan leva sig in i hur en annan grupp har det så mycket att man ser att en retorik som drabbar den andra gruppen hade varit kränkande om det drabbat den egna gruppen, därför protesterar man å den andra gruppens vägnar!

Empati. Att se att en person i en annan grupp kan ha samma känslor och tankar som man själv, eller folk nära en i den egna gruppen, har.

Vill du leva ditt eget liv, fira jul som du vill, äta vad du vill, klä dig som du vill, ha sex som du vill? Kan du då tänka dig att andra människor, kanske som tillhör andra religioner eller andra kulturer, eller med andra läggningar, vill kunna göra samma sak, så länge de inte skadar andra runt omkring dem?

Konsekvent rättighetskamp går ett steg vidare. Att drivas av åsikten att människor ska vara fria att leva sina egna liv. Vi är inte riktigt där ännu. Men tänk dig nåt som du anser vara väldigt fel. Nudism, sadomasochism, böner i kyrka eller moské, att en vuxen bär burka eller niqab, rätten att klä sig som en punkare, rätten att klä sig ”icke sexuellt”, eller rätten att klä sig utmanande.

Vill du trygga och försvara din rätt att klä dig sexuellt utmanande, att röka marijuana, eller att hålla på med BDSM gör du det bäst genom att försvara rätten för vuxna människor att vara religiösa, eller att klä sig i burka eller niqab om man vill det. Vill du, som muslim, trygga rätten att bygga moskéer, be eller att få bära din hijab eller niqab, ska du stå upp för kvinnors och mäns rätt att vara spela på sin sexualitet, eller ha sex som de vill.

Visst förstår jag att inte alla kan göra allt. Men ibland försvarar man bäst sina egna rättigheter genom konsekvent rättighetstänkande. Feminister skulle må bra av att kräva att kvinnor släpper delar av den makt de har över barnen, och män, speciellt om de heter per Ström, skulle må jäkligt bra av att stå upp mot sexualiseringen av kvinnor och det våld som drabbar kvinnor, som ofta män utför!

Rätten för kvinnor att omforma sin egen kropp, banta, skaffa silikontuttar och raka av sig allt hår på kroppen (utom håret på huvudet kanske) kan för många verka vara något som inte hänger ihop med rätten att få vara sig själv med kurvor och kulmage, att få slippa tuttfixering, att kunna visa orakade armhålor utan att folk skrattar. Men de bägge sakerna hänger ihop. Mycket mer än vad båda sidor i debatten om tuttförstoring eller kroppshår ofta någonsin anar.

Konsekvent antirasism är ett av de viktigaste begrepp som myntats hittills detta sekel. Konsekvent rättighetstänkande tror jag är en logisk fortsättning på detta.

En artikel från 1930-talet som jag läste i en judisk tidning, har berört mig en hel del. Det är en artikel som bemötte nazisten Joseph Goebbels tal där han sa att ”judarna är inte människor”. I den artikeln säger de att det är lika fel att säga att ”judar är inte människor” som att enbart se judar ”som människor”. Alla människor har rätt till de grupptillhörigheter som de säger sig tillhöra, skrev de. ”Vi är alltså ”både judar och människor”…

Tänkvärt, mycket tänkvärt…

Varför jag är MOT ett förbud av omskärelse.

Personligen är jag mot omskärelse av barn. Men politiskt sett väldigt mycket mot ett förbud av omskärelser på barn. Hur har jag kommit fram till detta? Jo, på många sätt. Dels för att frågan om rätten till kultur och religion kolliderar med rätten att slippa kroppslig åverkan hos barn, nåt jag skrivit om innan. Men den viktigaste orsaken till att jag ogillar förbudmot omskärelse är en annan: nämligen att jag är inkonsekvent och ologisk i min syn på kulturellt betingade operationer av barn. Jag ska lite kort förklara det.

Jag är personligen mot omskärelse, men jag är för att man ska kunna operera barn med utåtstående öron eller harmynthet, även utan medicinsk anledning och jag är för tandställningar på barn. Jag är för dessa sistnämnda operationer även då skälet är rent estetiskt.

Detta som är inkonsekvent av mig, det vet jag, eftersom skälet till alla operationerna är kulturella. Därför ropar jag inte på förbud mot omskärelser, tvärtom.

Ibland är det bättre att stanna upp och tänka till, än att vara snar att ropa högt på förbud.

Man kan säga att pojkar omskärs av judar och muslimer för att för att markera att de tillhör en kultur och en religion, ett normsystem. Många ogillar omskärelse av den orsaken. ”Fysiska ingrepp ‘bara’ på grund av att en gud sagt nåt i nån dammig bok”… Men hur är det i Sverige? Även vi opererar faktiskt barn här i Sverige för att de ska passa in i ett normsystem, för att de ska se ut som normen, VÅR svenska norm. Judar opererar alla pojkar, vi opererar de som avviker från den kulturella normen genom t.ex. utstående öron.

”Jamen, det måste vi, tänk på det stackars barnets självkänsla, och hur det kan bli mobbat”, kanske du tänker. Just det, exakt, säger jag! Ser du vad du själv just sa? Kulturella normer och mönster. Att avvika leder till att personen som avviker blir betraktad som… *trumvirvel* avvikande, och det kan skada barnets självkänsla, genom att det känner sig… jo, just det: avvikande.

Som bekant lever vi en kultur som inte alltid är speciellt tolerant mot avvikande beteende eller avvikande utseende.

Det finns barn som omskärs av medicinska orsaker, samma med barn som man opererar bort harmynthet eller utåtstående öron på. Där är det givetvis ingen tveksamhet att det behövs. Men hur ska vi göra med operationer av estetiska skäl, för att barn ska anpassas till en norm och slippa mobbas?

Ni ser: saken är inte lätt!

Faktum är att orsaken till många operationer av barns utseende är kulturell. I fallet med de utstående öronen är den nästan enbart kulturell. Men VI ser oftast inte detta som konstigt. VI i vår svenska, europeiska kultur.

Om du vill veta hur en judisk eller muslimsk förälder tänker som vill omskära sin lilla son, ska ni fundera över hur ni själva tänker om de exemplen på kulturella ingrepp jag angett här.

En judisk mamma eller en muslimsk pappa blir lika upprörd av att höra att de misshandlar sitt barn på grund av omskärelse som du skulle bli av att höra att du misshandlar ditt bara för att du sätter in tandställning av etstetiska skäl. (Eller för att det KAN bli problem senare i livet. Som bekant KAN man få problem med för trång förhud också senare i livet så argumentet är detsamma.)

Jag pekar på detta så att de som vill fundera på saken kan göra det. Detta är ingen enkel sak. Detta är INTE svart och vitt. Folks/barns rätt till kulturell och religiös integritet kolliderar med barns rätt till kroppslig integritet. Ska vi förbjuda operationer mot harmynthet av icke medicinska skäl på omyndiga, eftersom det bara är kulturella fördomar om utseende som ligger bakom? Eller utstående öron? Eller missformade näsor? Eller utstående tänder?

Vi kan inte bli av med allt som vi anser vara fördomar genom förbud. Inte heller folks kulturellt rotade vanor…

Jag är extra noga med detta själv. Jag ogillar omskärelse MYCKET personligen men GILLAR operationer mot t.ex. utstående öron. Nånstans inom mig ser jag det ologiska o paradoxala med detta. När man gör det är det dags att stanna upp och fundera, inte bara ropa på förbud. Speciellt om man håller på med politik.

Vem är rädd för en liten hijab, del 3

Del tre i den serie som publicerades här och på Frihetssmedjan.

”Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn!
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut,
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.”
/Alf Henriksson

FÖRBUD, FÖRBUD Jag har i två artiklar behandlat frågan om slöja i skolan. I den senaste visade jag att det är viktigt att inte peka ut EN grupp som ”problemet”. Att extremformer av klädsel, som modekläder eller burka kan stoppas i skolorna genom enkla förhållningsregler och utan att antyda att en religiös grupps kläder är ett problem. I denna artikel ska jag analysera fördomarna om just slöjor, speciellt hijab. Fördomar som yttrar sig i att ganska många svenskar vill förbjuda viss klädsel inte bara för barn, utan även för vuxna.

Huvudduken, den s.k. slöjan, kluten eller hucklet, som det kallades i Sverige, är en del av den svenska kulturen.

En klut… Vad är det, kanske en och annan undrar? Och vad då huvudduk och svensk kultur, vi har väl aldrig tvingat folk att gå klädda i burkor och huvuddukar som andra kulturer, anser du kanske?

Då ska ni veta att min mormor berättade att när hon var liten, före första världskriget, gick fortfarande folk på svenska landsbygden klädda i huvudukar, sjalar, eftersom om man var man en ärbar gift kvinna skulle man dölja håret. Min mormors mor, Ida, vistades aldrig ute utan huckle på huvudet. Hon dog 1947. Jämför gärna detta med de  folk från muslimska länder bär hijab. Och religiösa fundamentalister förr, tex i Laestedianernas samfund, bar något som liknande islamisternas burka.

Det finns mycket skrämselpropaganda i Europa idag om islam och de arabiska kvinnornas klädsel har nästan blivit symboler för allt inom islam som folk är rädda för eller hatar. Islamofobin till trots, så har de klädskick som finns hos muslimerna idag har funnits i Sverige. Fast i Sverige kallade man inte det för en hijab utan för klut, sjal eller huckle eller huvudduk. Och folkdräkterna bär ännu spår av detta bruk.

Med tiden har den svenska slöjan befriats från allt tvång. Under den andra halvan av 1900-talet tog folk på sig huvuddukar av egen fri vilja, för att de tyckte det var snyggt, eller för att det ingick i ett mode för en kulturell eller politisk grupp (miljörörelsen). Detta kan också jämföras med hur muslimer bär sina ”slöjor”, hijab. De flesta som bär hijab idag i Sverige bär inte det för att vara ärbara, de bär det för att de tycker om det, och för att visa att de tillhör en kultur och religion.

När främlingsfientligheten blir löjlig

Var man en ärbar ogift kvinna förr i tiden i Sverige skulle man inte gå med utslaget hår. Håret skulle vara uppsatt eller flätat. En gift kvinna skulle bära huvudduk, huckle eller klut som det kallades.

Det traditionellt svenska, musik, dans och klädsel var omgjärdat av fördomar och regler.

Det är därför det bara blir skrattretande när man kan läsa på Nationaldemokraternas eller Sverigedemokraternas hemsidor att de svenska folkdräkterna är sååååå helsvenska och genuina och måste bevaras och skyddas mot det utländska. Mot arabernas hijab ställer man vår hellyllesvenska folkdräkt med klutar och knäfofsar. Som tex i denna lilla artikel i Nationell Idag: ”Vad utgör vår kultur? Vad gör oss unika i världen? Tre folkliga pelare av åldriga anor står stadigt i dessa stormiga tidevarv: folkmusik, folkdans och folkdräkt. Våra förfäders toner, rörelser och klädnad ekar från svunna tider, visar rättan steg i vinglig samtid…”

Problemet är bara att inget av detta är helsvenskt. Folkdanserna var en import från bland annat spanjorer, tyskar och polacker samt kanske araberna. Musikens toner bär också till 110% spår av 2000 år av sameuropeisk musikutveckling, med starka arabisk och judisk påverkan. Folkdräkternas utseende är inte heller det helsvenskt utan ett resultat av samma utveckling. Folkdräkten är för övrigt inte så mysigt romantisk som många tror. Den är resultatet av konventioner, moral och religion också som är är helt främmande för vår kultur idag. Varför tror ni att kvinnorna knäpper knapparna från vänstra sidan och männen från högra t.ex?

Samma med huvudduken som man ser på folkdräkterna ibland.

Religiöst tvång och huvudduk

En huvudduk på en kvinna signalerade inte bara att man var ärbar gift kvinna, utan den visade även rang och status i samhället. Besök gärna Almgrens sidenväverier i Stockholm där man kan se de huvuddukar de tillverkade för kvinnor av olika stånd och rang i samhället. 75.000 hijaber… nej förlåt huvuddukar, tillverkade de varje år under slutet av 1800-talet.

Jag citerar en sida om skånsk folkdräkt:

”Kvinnodräkt från Ingelstads Härad i Skåne, de tre första bilderna.  Kluten från Ingelstad är ett exempel på en av de allra största klutarna i Skåne. I Ingelstad har den knypplade spetsar medan den i Järrestad dekorerades med engelskt broderi. Järrestads härad ansågs genom sin sjöfart och fiskeläge ha råd med det. Det lite fattigare bondfolket inne i landet fick tillverka sina spetsar själva. Som i så många andra exempel anses den på fri hand knypplade spetsen finare än Vadstenas efter mönster knypplade spets.

I dag är det svårt att få tag i det dräktsilver som behövs. Det säljs inte vid auktioner längre. Från Ingelstads härad skriver Bruzelius: ”En högst owanlig bröllopssed bestod deri att brudgummen efter bröllopsmiddagen afklippte brudens långa hår, och, då den unga paret lagt sig, fäste mannen i gästernas närwaro på hennes hufwud den så kallade kluten, den gifta kvinnans hufwudbonad, med hwilken hon borde sofwa bröllopsnatten.”

Under folkdräktstiden (fram till omkring 1850) ansågs det som en stor skam om en gift kvinna visade håret. Däremot kunde hon medverka i skörden iklädd endast huvudbonad, kort överdel (blus) och särk. Och om sommarens vindar är nyckfulla och som andra underkläder inte förekom, kunde det skymta sådant som vi idag anser omoraliskt. Men den skördeklädda allmogekvinnan var högst anständig. Hon visade inte håret! Det var ju bara håret den gifta kvinnan inte fick visa.

Den unga flickans stora stolthet och prydnad för att locka friare var följaktligen ett långt hår flätat eller lindat med vackra band eller annan hårutsmyckning.

Den vita färgen var dygdens färg. En del kvinnor ansågs inte ärbara, tex de som fött barn utom äktenskapet. Då fick de bära en annan färg på huvudduken. Nämligen den skamliga färgen rött. De fick inte gå barhuvade som ungmöerna, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status, utan fick bära en röd!

Varifrån kom denna sed. Jo, religionen. Nu är det lite knepigt att hitta direkta citat om just huvudduken, men om man läser religiösa böcker om skillnaderna mellan det manliga och kvinnliga från tiden innan 1850 ser man att det ansågs ganska allmänt i Sverige att det var kvinnan som lockade männen sexuellt, i synnerhet genom håret.

För att inte locka männen omkring dem att bli otrogna skulle de bära huvudduk. De ogifta kvinnorna fick visa håret, dock uppsatt och/eller flätat. Då de var med andra ogifta män kunde håret visas ibland. Allt i enlighet med Paulus ord i Nya testamentet om att kvinnor inte ska uppträda barhuvade då de utövar sin tro: ”En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad.” (1 Kor 11:4-6) Eller: ”En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen. Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull. /…/ Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud barhuvad?” (1 Kor 11:4-6)

Och som sagt. På vissa håll i Sverige var det sed att man själv, eller mannen, klippte av håret på kvinnan på bröllopsnatten. Med kapat hår och huvudduk ansågs kvinnan ärbar.

Islam

Vad ska man då säga om bruket av burkor och sjalar i islam, som så många är rädda för och kallar osvenskt.

Det är exakt samma sak, varken mer eller mindre, än den svenska huvudduk vi pratat om ovan. En del bär slöja av religiösa skäl medan andra mer beter sig som de svenskar som mot slutet av förra seklet bar huckle för att de gillade det, eller som de miljöpartister som på 70-talet ville markera samhörigheten med bondesamhället genom att bära huckle. Eller som alla de som dansade folkdans eller bar folkdräkt och stolt visar upp sina hucklen…

Även muslimers hucklen har en mer otrevlig bakgrund, precis som ursvenska hucklen, det ska medges. Förr bar man inte hucklen i Sverige för att det var snyggt, utan för att det inte fanns annat val. man blev socialt utstött och kunde hamna i fängelse om man inte bar den. I en del muslimska länder finns samma problem kvar.

I dessa länder måste man bära slöja, och det finns inget annat val. Detta med hänvisning till bland annat koranens sura 24:30 där det står att rättrogna kvinnor ska ”behärska sina blickar och akta sin lem och ej visa sina behag undantaget vad som alltid är synligt därav. Och de må kasta sin slöja över sin barm och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder eller sina mäns fäder.” I en annan sura, 24:59, står även att kvinnor ska ”svepa sina kläder omkring sig”. Detta är grunden för bruket att använda såväl burka som huvudduk.

Men att det är så i vissa länder betyder inte att det är så överallt.

Precis som i Sverige på 1800-talets slut börjar ganska många muslimer inse att det är lite konstigt att tro att en gud kan ha intresse av att detaljreglera vad kvinnor har på sig. De flesta slökjbärare i Sverige anser att man inte behöver ha huvudduk på sig av religiösa skäl, det är upp till individen själv att bestämma,  men många tar på det ändå, utan att anse att kvinnan är ”underlägsen”.

En hel  del väljer slöjan, hijab,  inte för att de måste för att anses ärbara, utan för att det är vackert, precis som folkdräkterna i Sverige är vackra. Andra anser att det är struntprat och manschauvinistiskt griseri att anse att just kvinnors klädsel måste regleras av nån gud, men tar på sig slöja ändå för att markera att de är stolta muslimer. Och en del är arga på fördomar och struntprat och bär hijab och niqab som protest, inte bara för att visa att de är stolta muslimer.

Kort sagt kan man inte dra alla över en kam. Skälen till varför folk bär de kläder de bär är många olika.

Förnuft istället för rädsla

Användandet av huvudduk är lika svenskt som svensk midsommar, köttbullar och knätofsar, så själva bruket av sjal är inget att vara rädd för. Minst av allt om man gillar folkdräkter!

Det som skiljer folkdräkt-kulturen från den religiösa vanan att använda hijab, eller de flesta svenskars syn på det här med huvud och hår för ca 130 år sen, är att vi övergett tron att man måste följa konventionerna om hårklädsel. Dessutom har det blivit frivilligt att bära huckle. Vi har ökat vår tolerans för vad som är acceptabel klädsel. Vi accepterar både kvinnor med och kvinnor utan huckle. Det är klädsel, inget annat, och ens mänskliga värde sitter inte i kläderna!

Och det är min poäng! Vi kan visa att ingen människa BEHÖVER klä sig på ett speciellt sätt, vi kan dra en gräns mellan fundamentalism och icke fundamentalism!  Det betyder att vi kan visa att kvinnor inte behöver bära slöja. Men de behöver inte heller känna tvånget att INTE bära slöja. Vi kan visa att vi går bortom kläderna och värderar kvinnorna som MÄNNISKOR. Vi dömer inte utifrån klädsel! Att de får göra sina egna livsval och klä sig som de vill, speciellt om de är myndiga!

Vuxna människor får ta konsekvenserna av sina egna val (barn i skolor och sånt är en annan sak). Vill de gå klädda i heltäckande burka så är det väl inget fel med det. Folk ska ha friheten att klä sig som man vill, och ta konsevenserna av detta.

Men jag ogillar skarpt hur man buntar ihop all muslimsk klädsel och demoniserar den, genom att påstå att man bara bär tex chador eller hijab på grund av grupptryck, t.ex.  Eller att man vill förbjuda s.k. grupptryck. Att en del pga kultur, religion, eget val eller kanske rent av grupptryck väljer att bära huvudduk, är deras egen sak. (Hur många av alla svenska kvinnor som rakar sina kön eller går i högklackat gör det av fri vilja? Hur många gör det för att alla andra gör det eller för att det är mode? Ska man förbjuda detta? )

Sen måste vi avmystifiera det här med den islamska huvudduken för oss själva.

Så länge vi romantiserar folkdräkterna som nåt genuint svenskt kan vi inte göra oss löjliga för omvärlden genom att gnälla på användandet av huvudduk hos islamska kvinnor. Det är skrattretande och gör oss bara till åtlöje i omvärlden.

Och för övrigt bör Sverige få fler moskéer och minareter! Genom att ge och erbjuda LIKA RÄTT kan man också dra gränsen mot det oönskade (islamsk fundamentalism) lättare.

Vanvård och osynliggörande: Hur stärker vi barnens rättigheter?

Vanvårdsutredningen har lagt fokus på missförhållanden som rör barn i fosterhem och barnhem. Det är bra! Ni som följer vad jag har skrivit om saken (se länkarna på botten av sidan) kan se att jag betonar att ersättningarna måste betalas ut och att en ordentlig utredning måste göras om vad som hände med alla varningar om övergrepp. Men det viktigaste av allt är attt man undviker framtida övergrepp och om det ska jag skriva här. Jag anser att vi behöver börja ta debatten om hur man stärker BARNS rättigheter.

Utredningarna har fastställt att staten var den ansvariga parten för övergreppen mot barnhemsbarn och fosterhemsbarn. Det är juridiskt sett helt korrekt om man kollar lagarna som har gällt under alla åren. Socialstyrelsen och regeringen hade det övergripande ansvaret. Så därför ska ersättningen komma från staten.

Men det finns en annan poäng med skadestånd. Nämligen att vi behöver skapa metoder för att förhindra övergrepp framöver och sätta stopp för andra övergrepp som pågår än idag. (T.ex mot funktionshindrade.) Där kan ett system med skadeståndskrav betyda mycket. Om man riskerar domstolsstraff, att bli prickad och att ens myndighet måste betala böter skärper även tjänstemännen till sig. Speciellt om man kombinerar det med nån sorts lag om skärpt tjänstemannaansvar, så man kan komma åt tjänstemän som agerar fel. Det måste få tydliga konsekvenser för tjänstemän och myndigheter som beter sig fel.

Genom att ge ersättningarna nu skapar vi precedens för att ge ersättningar även i framtiden.

Liberalism och barns rätt

Den liberala traditionen, som kommer från John Stuart Mill och andra tänkare, har alltid skilt mellan vuxna och barn. För vuxna gäller principen så lite tvång och regler som möjligt, men barn måste skyddas på ett annat sätt, menade John Stuart Mill. Mill var för skolplikt för barn, en princip som han menade skulle gälla vare sig föräldrarna ville att barnet skulle gå i skola eller inte. Anledningen var att samhället måste skydda  barnets rättigheter som ”adult-in-being”, dvs som en som kommer att bli vuxen och erhålla samma medborgarrätt som vuxna. Av samma anledning var Mill för arbetsrättsliga regleringar i samhället med lagar om arbetstider för barn, detta oavsett vilka kontrakt som skrivits, och oavsett hur mycket föräldrar, samhälle eller privata intressen ansåg att barnet borde jobba.

Detta var 150 år sen. Liberalismen, och mänskligheten, har utvecklats en hel del sen dess. Idag är det barns rättigheter som egna subjekt, som egna individer som måste stå i fokus för debatten. Men jag vill betona att Mills tänkande om barns rätt som ”adults-in-being” faktiskt är mycket relevant än idag.

Barn har rätt till en bra skolgång, till hjälpmedel, socialtjänst, sjukvård, boende, och en trygg tillvaro, både som egna subjekt och som adults-in-being. Det är en garant för deras rätt som barn att slippa förtryck och deras framtida rätt som myndiga medborgare att HA SLUPPIT förtryck. Om vi tror på myndiga människors lika rättigheter och frihet så måste alla ha rätt till sådant som en bra skolgång, eller bra sjukvård och handikapphjälpmedel. Utan en sådan grundtrygghet blir allt prat om myndiga människors ”lika rättigheter” och ”frihet” bara tomma ord… eller ordbajseri för att prata ren svenska.

En rättighet utan möjlighet inte är en rättighet utan bara tomma ord. Ordet möjlighet betyder det som det står: att lika rätttigheter också innebär lika möjlighet att skaffa välstånd, utbildning, bostad, etc i ett modernt samhälle.

Vad bör man då göra?

Vi i Liberaldemokraterna har ett förslag om att skapa en barnbalk i lagboken. Det gillar jag. Barns rättigheter måste lyftas fram extra mycket eftersom de är ställda under förmyndarskap och ett sätt att hålla fram barns särställning är genom en barnbalk. Sen kan man dessutom införa barnkonventionen i lagen om man vill, eller formulera med egna ord vilka rättigheter barn har som barn och som kommande myndiga medborgare.

Ett förslag som kanske är extra aktuellt idag, som Liberaldemokraterna föreslår, är att barn ska ha rätt till egna juridiska ombud (på samhällets bekostnad) i alla tvister som rör dem. dagens debatt om fosterhems- och barnhemsbarnen visar betydelsen av detta. Vi måste se till att omhändertaganden som sker verkligen är befogade och att barns rätt till frihet, personlig utveckling och säkerhet tillgodoses.

Dessa ombud bör också få som uppgift att göras någon form av uppföljning. I debatten om barnomhändertagandena har det visat sig att just kontrollen efter ex. fosterhemsplaceringen har brustit. Om barnet fortsätter att ha ett juridiskt ombud ökar sannolikheten att man upptäcker vanvård. Dessutom är det ovärderligt vid vårdnadstvister.

En sak som ett ombud skulle kunna rätta till är missförhållandet att pappor i mindre utsträckning än mammor får vårdnaden av sina barn. Men givetvis måste förälders rätt till barn åtföljas av skyldighet. Föräldrar som inte tar ansvar för sina barn ska givetvis inte heller ha vårdnaden.

Även integritetskränkningar från polis och myndigheters sida mot barn måste stoppas. Det görs genom att höja barns juridiska status med en barnbalk. Polisen kan idag visitera, fängsla och utföra kissprover på barn utan medgivande av vare sig föräldrar eller att underrätta sociala myndigheter, och det anser vi är helt fel.

Speciella ungdomsdomstolar bör också införas så inte omyndiga ställs inför samma domstolar som myndiga.

Barnkonton är ett annat förslag vi lagt fram och som även andra debattörer, som Jan Rejdnell, pratat mycket om. Dvs att barnbidrag (etc) ska placeras på ett speciellt konto som inte räknas in i familjens övriga inkomster. Tanken är att dessa pengar ska hjälpa till att täcka barnets behov och en skälig levnadsstandard.

Vid indikation på att kontot ej fullt ut kommer barnet till nytta ska de sociala myndigheterna, om möjligt i samråd med barnet men alltid utifrån barnets förutsättningar, utse en ny lämplig förvaltare av kontot. Detta skulle trygga alla barns ekonomiska situation oavsett föräldrarnas ekonomiska nivå.

Skolorna. Liberaldemokraterna gillar valfrihet. Vi vill ersätta skolplikten med en läroplikt och därmed göra det lättare för friskolor och hemundervisning. Men även här gäller principen om barn som blivande medborgare. Regleringar och kontroll för att garantera att barns rättigheter tilgodoses (med ett minimum av ingripanden i skolans eller hemundervisares arbete) behövs. Dessutom anser jag att det behövs någon sorts kontaktpersoner i skolorna som barn kan prata med. Dessa får inte vara anställda av skolan och måste komma utifrån. Vid mobbing, t.ex, är det ofta så att mobbade barn inte ens vågar prata med skolkuratorer eftersom de är en del av skolans personal.

Barn-ungdom och vuxen. Vi föreslår dessutom att tre huvudsakliga nivåer införs för att juridiskt hantera sådant som straffmyndighet och annat. Dvs barn, ungdom och vuxen. Det betyder inte att alla rättigheter ska läggas just vid 13 och 18 år. 13 åringar anser jag inte vara mogna att köra moped, t.ex.

Barnhus. Dessutom är det en bra idé att ha speciella barnhus för barn som misshandlas eller utsätts för övergrepp.

Andra idéer. Det finns andra idéer. Men både idéerna i och utanför Liberaldemokraterna kan lätt infogas i de två koncepten: barnbalk och barnkonto.

Framtiden då… Jag har personligen några idéer också…

Sen anser jag personligen att frågan om ungdomars rättigheter kommer att dyka upp mer och mer i framtiden. Kravet på sänkt rösträttsålder lär säkert fler föra fram. Speciellt eftersom omyndighetsförklaringen togs bort 1989 vilket betyder att icke läs- och skrivkunniga psykiskt handikappade personer med en 5-6 årings mentala nivå får rösta men inte en 14 åring med en 20-årings mentala nivå.

Förr eller senare kommer sådant som det i exemplet ovan eller frågan om barns rättigheter, att leda till ett krav på sänkt rösträttsålder är jag övertygad om. Hittills har Liberaldemokraterna sagt att det ska vara 18års gränsen som ska gälla. Personligen av en annan åsikt och anser att man stärker barns rätt genom att sänka åldern för rösträtt.

Dessutom anser jag att tjänstemanna ansvaret måste kombineras med en sorts ”lex sarah” för tjänstemän. Dvs tjänstemän ska, på ett sätt som följer strikta regler, ha plikten och RÄTTEN att anmäla missförhållanden inom sina myndigheter.

Det behövs andra idéer också!

Jag ska läsa några rapporter som kommit ut det senaste året och återkommer i detta ämne. Men undrar. Vilka idéer har ni? Hur stärker vi barns rättigheter?

PS

Sen anser jag att det behövs en kommission för mänskliga rättigheter i Sverige också. Men det ämnet återkommer jag till separat.

• Frihetssmedjan: Varför lyssnade man inte på varningarna! 13 september, 2011
• Vanvårdsutredningen: vad gör vi nu? 12 september, 2011
• Fosterhemsbarnen och barnhemsbarnen sviks igen! 11 september, 2011

Torgny Segerstedt 1933: ”Herr Hitler är en förolämpning”

Den s.k. Torgny Segerstedt-striden började i februari 1933 med artikeln ”Herr Hitler är en förolämpning. Den, en serie svar och hot från nazisten Herman Göring i Tyskland och Segerstedts svar på dessa blev inledningen till 12 års kamp mot nazismen. Segerstedt hade skrivit om nazismen även innan 1933 men efter riksdagsvalet i Tyskland beslöt Segerstedt att ta strid. Det var som han anade att Europas framtid, folks frihet, ja hela civilisationen, stod på spel. Här kommer artiklarna!

Torgny Segerstedt den 3 februari 1933, GHT

Hans ”Idag” kolumn.

En av Blix politiska karikatyrer visade Mussolini med en mer än vanligt bister uppsyn. Den förtörnade mannen yttrade: »Den där Hitler är en förolämpning.»

Man kunde förstå och känna med den italienske diktatorn. Att ha stått modell till hr Adolf Hitler kan inte vara någon reklam för honom. Men det är icke utan att vi litet var nu ha skäl att taga Mussolinis ord i vår mun. »Den där Hitler är en förolämpning.»

Det är faktiskt en förolämpning mot allt vett att pracka på ett stort folk en styresman av denna kaliber. Det är en sak som icke angår endast tyskar. Tyskland är ingen från samfärdsel med den övriga världen avskild liten ö ute i oceanen. Det ligger mitt i Europa. Det har livliga förbindelser med alla andra stater. Och nu skola vi alla tvingas att sysselsätta våra tankar med vad hr Adolf Hitler hittar på.

En karl med den uppsynen skall det offras tankekraft på. Det är oförskämt att ställa till det så.

Före kriget nödgades hela världspressen ägna uppmärksamhet åt kejsar Wilhelms skrävel. Men han var då åtminstone kejsare, och om han än pratade mycken gallimatias, så var det schwung över hans stolligheter. Han var dessutom kejsare av födsel och ohejdad vana. Tyska folket var jämförelsevis oskyldigt till den galjonsbild, med vilken det seglade ned för händelseströmmen.

Hade han  kunnat hålla munnen eller åtminstone dämpa ned sina lystringssignaler, kunde mycket ha varit annorlunda i världen, i all synnerhet för honom själv.

Kejsar Wilhelm fick man fördraga en rätt lång tid. Till sist fick han dock dela Jonas lott att hivas överbord för att skeppet skulle kunna räddas. Nu sitter han under sin kurbits och har det fredligt nog. Hitler har det tyska folket själv förskyllt. Miljoner ha givit honom sina röster. Han var den Moses, som skulle föra skarorna in i det tredje riket. Det skulle gå bums. Nu begär han fyra år för att hinna traska genom öknen. Och det enda hans val till rikskansler garanterar är slagsmål och blodutgjutelse.

Och den karlen skall nu världspressen nödgas syssla med var dag som Gud ger en tid framåt. Så värst länge blir det väl inte, men var dag det står på, är en dag för mycket.

Världspressen återspeglar i detta stycke endast världspolitiken. Lika litet som den kunde bortse från att Wilhelm II var tysk kejsare, kan den ignorera det faktum att Adolf Hitler är tysk rikskansler.

Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.

**********

Riksminister Göring protesterar mot GHT

Idag, den 8 februari 1933, GHT,  Torgny Segerstedt

Handelstidningen har mottagit nedanstående, avsänt som statstelegram från Berlin i går afton:

Ich protestiere aufs schärfste gegen die in Ihrer Zeitung vom Freitag den dritten Februar in der gedruckten Äusserungen iiber den deutschen Reichskanzler. Als aufrichtiger Freund des schwedischen Volkes sehe ich in solchen schmutzigen Auslassungen eine schwere Gefahr für die verwandtschaftlichen und herzlichen Beziehungen beider Völker. Bevor weitere Schritte eingeleitet werden, bitte ich um Mitteilung, ob Ihre Leitung in Zukunft gegen solche Äusserungen Ihrerseits einshreiten wird.

Göring. Reichsminister.

I översättning:

Jag protesterar på det skarpaste mot de i Eder tidning av fredagen den tredje februari under rubriken I dag publicerade uttalandena om den tyske rikskanslern. Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan. Innan vidare åtgärder vidtagas, anhåller jag om  underrättelse, huruvida Eder redaktion i framtiden kommer att inskrida mot dylika yttranden.

Göring. Riksminister.

Vi hänvisa till ledare i dagens tidning.

**********

LEDARE: Komik och allvar

Den 8 februari 1933, GHT, Torgny Segerstedt

På annat ställe i dagens tidning läses ett av den tyske tiksminister Göring till denna tidning ställt telegram. Vi ha varit mycket tveksamma, huruvida här förelåge ett grovt skämt eller om aktstycket finge betraktas som autentiskt. Förfrågningar på telegrafverket ha mötts med

försäkringar, att några tvivel på dess äkthet icke äro befogade. Förfrågningar i Berlin ha givit samma resultat.

Den som läser aktstycket ifråga förstår utan vidare, att tvivel kunna uppstå beträffande dess äkthet. Vi ha visserligen icke hyst några överdrivna föreställningar om den nuvarande tyska regeringens omdömesförmåga, men den sinnesförfattning, varom detta telegram vittnar, hade vi dock icke tilltrott någon dess ledamot.

Herr riksminister Göring behagar beteckna sig som en det svenska folkets uppriktiga vän. Det finns nog vissa kretsar i Sverige, som godtaga denna vänskapsbetygelse. Den alldeles övervägande delen av svenska folket betackar sig däremot för hr Görings vänskap. Den har sympati för det tyska folket, men icke för den riktning som nu är i färd med att störta detta tyska folk i nya olyckor.

Denna tidning har under hela den prövningens tid, som Tyskland efter Versaillesfreden fått genomlida, så långt dess krafter räckt och dess ord nått, förfäktat den åsikten, att den statskonst som de segrande makterna drevo stämplades av orättfärdighetens kortsynthet. Vi framhöllo med allt eftertryck, att den behandling Tyskland underkastades, måste framkalla en desperation vars följder voro oöverskådliga.

Att förstå uppkomsten av det ursinne, som i nationalsocialismen funnit sitt politiska uttryck, gör icke yttringarna av sagda ursinne mera tilltalande. Dess väg till makten har gått genom barbariskt tumult, skrän, slagsmål och dråp. Rörelsen är ett hån och en utmaning mot rätt och vett. De som böja sig för våldet även i dess råaste former, må hylla denna rörelse. Vi vidhålla i allo vad vi förut uttalat. Nationalsocialismens övertagande av regeringsmakten i Tyskland är ett — Gud må veta icke det enda — tecken på hur fruktansvärt den allmänna politiska nivån sjunkit i världen. Det är förödmjukande att världsopinionen och världspressen dag ut och dag in skall behöva syssla med en företeelse som denna. Det är beklämmande, att det politiska livet skall ha hemfallit åt ett slikt barbari. Vi ha spetsat till omdömet i orden, att hr Hitler är en förolämpning. Det är vår uppriktiga mening.

Den som har ögon till att se med, kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde i Tyskland. Ett av två kan inträffa. Antingen lyckas det tyska folket befria sig från de styresmän, som nu äro i färd med att strypa dess frihet, och det kommer näppeligen att bliva en oblodig affär, eller också sättes Europas fred på spel. Ett nationalsocialistiskt Tyskland skapar ofelbart slitningar i öster och väster. Frankrike och Polen kunna icke undgå att känna en dylik regim som ett hot mot sin säkerhet. Ett inbördeskrig i Tyskland äventyrar för övrigt även det Europas fred.

Graden av den visdom, som är att förvänta från den nuvarande tyska regeringens sida, röjes redan av det telegram, som riktats till oss. Det är som en droppe, på vilken havets salthalt kan studeras. Det förefaller som om hr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket. Det förhåller sig, Gud vare lov, icke så.

Den ton hr Göring använder, är utan tvivel den för honom enda naturliga. Det är den på kaserngården rytande sergeantens. Bildade människor tala inte på det viset. De komma icke med klumpiga och dumma hotelser. Hr Göring hade kunnat avfatta sitt telegram så att tvivel uppstått om riktigheten av den karakteristik vi givit av det parti, för vilket han är en prydnad. Han var sig själv och gav svart på vitt på att vi dömt riktigt.

Vi behöva icke karakterisera ett tilltag som detta att en tysk minister ryter och hotar som om det tillkommer honom något slags husbonderätt över svensk press. Anser han sig ha något att klaga över, får han begagna de i dylika fall mellan civiliserade stater vedertagna och till

buds stående utvägarna. Med telegrafiskt gorm kommer han ingenstans. Det borde till och med han ha begripit. Att han känner sig sårad över våra uttalanden gör oss varken ångerköpta eller försagda.

»Was eben wahr ist allerorten, Das sag ich mit ungescheuten Worten.»

De vänskapliga känslor, som det svenska folket hyser för det stora tyska folket, tåla nog även påfrestningen av den förmörkelse, som nu lägrat sig över det olyckliga landet. Vi hoppas, att det utan allt för stora offer måtte kunna resa sig ur sin förnedring. Ingen lägger heller det tyska folket till last de underliga fasoner, med vilka dess tillfälliga styresmän roa världen. Vi taga icke dessa herrar på allvar. Att de utöva regeringsmakten i Tyskland, det hålla vi däremot för en utomordentligt allvarlig sak.

**********

Dementier om Hr Göring

Idag, den 3 maj 1933, GHT, Torgny Segerstedt

Det är tråkigt att behöva komma med dementier. De fattas allt för lätt som bekräftelser i stället för vederläggningar. Ibland kan man emellertid icke underlåta att bestrida en uppgift. Sedan får allmänheten sätta tro till ens ord eller icke. Vi befinna oss i ett dylikt tvångsläge.

Handelstidningen dementerar härmed på det bestämdaste ryktet, att herr Göring skulle vara anställd i dess tjänst som något slags reklamchef.

De tjänster han i den vägen gjort tidningen, uppskatta vi till fullo. Det finns icke en vrå av världen dit icke historien om hans ryktbara telegram burit vårt namn. Det nit med vilket han fortsätter sitt arbete, är också allt erkännande värt. Det är desto anmärkningsvärdare, som han arbetar fullständigt gratis und unentgeltlich.

Vad vi alldeles särskilt sätta värde på är det taktfulla sätt på vilket kapten Göring driver reklamen för oss. Vi skulle känna oss ytterligt besvärade, om Handelstidningen hos honom och hans kumpaner utlöst andra reaktioner än dem, som vi hittills haft tillfredsställelsen att bevittna. Den enda form av uppmärksamhet, som vi från det hållet uppskatta, är den som kommit oss till del.

Vår blygsamhet manar oss att säga, att det nästan är för mycket blommor, som hr Göring på sistone strött på vår stig. Herr Bogs är visserligen bara en mycket enkel underhuggare, men han har då verkligen gjort så gott han kunnat. Att Handelstidningens korrespondent infann sig på pressföreningens möte, vilja vi icke klandra eftersom han därmed fullgjorde sin rutinmässiga plikt. Med vårt goda minne skedde det emellertid icke. Ej heller kommer något ombud för denna tidning att infinna sig om titulus Bogs anordnar en »mottagning» i Stockholm.

Uppriktigt talat tycka vi att svenska pressen är för förnäm för att genast lystra, när förste bäste herre visslar på den att komma och äta ur hans hand.

Den tyska utrikesledningen har rågat sin godhets mått med att utsända en kommuniké med förklaring, varför hr Görings utsände icke kunde tala, när Handelstidningens ombud fanns i rummet. Det berodde förstås på våra tidigare gjorda uttalanden. Vi sakna varje anledning att mildra omdömena. Och allt som inträffat sedan hr Göring och hans kumpaner börjat »regera» i Tyskland, har bestyrkt riktigheten av vårt omdöme.

Utgången kommer att giva oss rätt. Händelserna komma att döma herrar Hitler och consortes vida strängare än vi gjort i ord. Och deras svenska svans kommer att ytterligare sloka.

Herr Görings ambassadör må fortsätta sin Eriksgata i Skandinavien. De officiella meddelandena om vad som förehaves i Tyskland äro fullt tillräckliga för att ingiva en hjärtlig avsky för regimen och dess hantlangare. Så vitt svensk press har något sinne för pressens frihet, bör dess inställning till ett ombud för de makthavande, som ovat det råaste förtryck och det plumpaste översitteri mot ett annat lands press vara given.

Handelstidningen är för sin del stolt över att av den nuvarande tyska regeringen ha ställts i en särklass. Det var den enda hedersbetygelse från dess sida, som vi utan att skämmas kunde mottaga. Och vi förstå fullkomligt om den övriga pressen betackar sig för att av hr Göring och hans ombud få en klapp på huvudet för sitt välförhållande. För den övervägande delen av svensk press är detta en oförsynt förolämpning.

Det är oss ett nöje att betyga, att vi för vår del äro synnerligen nöjda med vår frivillige reklammakares verksamhet. Han går kanske en smula till överdrift, men det överse vi med. Löjet kommer över hans eget huvud.

För att läsa andra artiklar om liberal historia och ideologi, och fler artiklar av Torgny Segerstedt: KLICKA HÄR!

Teologin bakom barnaga: en straffande husfader och en straffande gud…

Efter att en sjuåring dödats av fosterföräldrar som agade barnet har debatten kommit igång i USA om aga i hemmen. En bok har hamnat i fokus för debatten, eftersom de återfanns hos paret som dödade sitt fosterbarn, nämligen  Michael and Debi Pearls bestseller,  To Train Up a Child.. Sverige förbjöds barnaga genom två lagar, 1966 och 1979. 1858 kom en lag som förbjöd familjens husbonde att aga vuxna (tjänstefolk såväl som sin hustru). All husaga förbjöds definitivt 1920 då husbondens rätt att aga minderåriga anställda (pojkar under 18 och flickor under 16 år) avskaffades. Aga i skolan förbjöds 1958. Men än idag förekommer aga i stora delar av världen. I USA t.ex. är aga tillåtet och i Sydstaterna är skolaga tillåtet än idag.

Jag har funderat lite över vilken guds- och människosyn personer som förespråkar aga har. Jag ska kika lite på det här. Men först argumenten för barnaga så som Pearl beskriver dem.

Never reward delayed obedience by reversing the sentence. And, unless all else fails, don’t drag him to the place of cleansing. Part of his training is to come submissively. However, if you are just beginning to institute training on an already rebellious child, who runs from discipline and is too incoherent to listen, then use whatever force is necessary to bring him to bay. If you have to sit on him to spank him then do not hesitate. And hold him there until he is surrendered. Prove that you are bigger, tougher, more patiently enduring and are unmoved by his wailing. Defeat him totally. Accept no conditions for surrender. No compromise. You are to rule over him as a benevolent sovereign. Your word is final…

The guilt burdened soul cries out for the lashes and nails of justice. Your child cannot yet understand that the Creator has been lashed and nailed in his place. Only the rod of correction can preserve his soul until the day of moral dawning…

The parent holds in his hand (in the form of a little switch) the power to absolve the child of guilt, cleanse his soul, instruct his spirit, strengthen his resolve, and give him a fresh start through a confidence that all indebtedness is paid.

A child properly and timely spanked is healed in the soul and restored to wholeness of spirit. A child can be turned back from the road to hell through proper spankings. “Withhold not correction from the child; for if thou beatest him with the rod, he shall not die. Thou shalt beat him with the rod, and shalt deliver his soul from hell (Prov. 23:13, 14). (p. 44)

Dessa citat ovan har hämtats från paret Pearl. Det finns en del bra hemsidor för den som vill följa debatten MOT Pearl och barnagan i USA. http://whynottrainachild.com rekommenderas främst, den sidan har mycket material mot paret Pearl. Citaten ovan är hämtade därifrån. Elizabeth Ester har skrivit mycket. One minions opinion frågar varför man ska följa en gud som tillåter misshandel. Den här artikeln om Pearl rekommenderas också.

För att inget ska tro att detta är ett ”kristet” fenomen citerar jag en av tusentals sidor på nätet med ”muslimska” argument för barnaga. Islamweb.net:

Using advice and guidance often gets better results than using other methods. As for physical punishment, it is not absolutely prohibited nor is it absolutely lawful. In fact, the cultivator might, at some point, need to use physical punishment when other methods are fruitless. But this punishment should be within the conditions set in Islam. It should be intended to educate, not to avenge and should not be abusive and not cause breaking a bone.

Beating children was mentioned in a narration in which the Prophet said: ”Order your children to pray at the age of seven and beat them (if they neglect it) at the age of ten.” This narration was reported by Ibn Daawood from ‘Abdullaah Ibn Umar .

Allaah Knows best.

(Se även här)

En agande gud

So far so good, men vilken gudssyn och människosyn ligger bakom barnaaga?

Den kan sammanfattas ganska enkelt. Så som de ser föräldraskap, så ser de på Gud och människorna. De har skapat en gud till sin avbild. Den guden vill ha lydiga troende som följer reglerna och ritualerna, som lyder deras påbud om vad som är moraliskt. För att få oss människor att lyda straffar de oss och plågar oss. Och om vi ändå inte lyder efter att ha straffats så förkastar denna guden oss och slänger in oss i den eviga elden.

Så ser de på familjen och faderskapet också. Fadern styr i familjen och så som husfadern beordrar, så skall alla göra. För att uppfostra barn (och hustru om det behövs) får fadern bestraffa och korrigera, helst med aga. Är barnet riktigt olydigt kan man förkasta det helt under tonåren, då ska barnet brinna i helvetet.

Den som vill se vilken gudssyn paret Pearl har kan gå in på deras hemsida.

kan det vara så att barnaaga är en logisk konsekvens av konceptet den stränga, vredgade guden, den dömande guden och den gud som vill ha offer, riter, lyndnad och kontroll? Eller sett på ett annat sätt, är den guden ett resultat av ett patriarkiskt samhälle med strikt uppdelning i rätt och fel och som leddes av män med kontrollbehov? vad kom först, hönan eller ägget?

Innan man fördömer religioner rakt av för galenskaper som de paret Pearl står för bör man fundera på  hur ett samhälle blir med en annan gudssyn, och hur en religion blir med en annan familjesyn.

Det är ingen slump att ju mer vi skrotat konceptet den dömande, vredgade guden och ersatt den med en idé om en kärleksfull gud, ju mer har religioner förändrat sin syn på hur en familj ska se ut.

Istället för att döma ut hela religioner som man tycker är problematiska, kan man stötta de i religionen som har en gudssyn som inte är dogmatisk och dömande, utan istället kärleksfull. Idén om den kärleksfulla guden/gudarna som inte dömer och straffar står i direkt kontrast med en gudssyn som förspråkar aga, straff och hat. 

Dialog är alltid bättre än totalt fördömande. Speciellt efetrsom inte ALLA i en religion delar galenpannors syn på Gud och människan..

Om rökning och rökförbud…

Som liberal har jag alltid stött rökförbudet på arbetsplatser och på restauranger. Astmatiker eller folk som hatade tobaksdoft var utestängda från i praktiken hela Sveriges nöjesliv innan rökförbudet. Att de inte hade någon plats att vara på var en grov kränkning av deras rätt att slippa förtryck. Men nu har det slagit över åt andra hållet. Nu ska man förbjuda rökning på arbetstid, oavsett hur eller var man röker, och idag är det rökarna som inte har nån plats att vara på.

I ett samhälle måste man tillgodose ALLAS rätt och både rökare och icke-rökera ska ha rätt att kunna jobba, kunna gå på restaurang och ta en öl.

Det är inte svårt att lösa. Med fläktar och liknande.

Jag läste ett bra inlägg hos Scaber Nestor. Jag citerar:

Idag rökförbud.

Vad blir det morgon?

För när det kommer till förbudsnissar så kommer det inte att sluta med rökförbud, för det handlar om något så simpelt som att inte inse att ens egna värderingar passar in på alla människor.

Om personer som vill påtvinga andra sina moralistiska värderingar får ett finger, så kommer det att bli mer och mer förbud, allt för att få folk att bete sig som dem, inte via argument för det håller sällan för granskning, utan i slutna sällskap bestämma att förbjuda det som går utanför deras norm.

Visst, många personer är beredda att gå med på rökförbud för att det ligger nära dem själva, men tänk på att  (egen uppfattning) det ofta är samma personer som driver på om rökförbud som är för andra förbud, som amning på öppen plats och/eller gårdsförsäljning av vin.

Mer läsning: Mina Moderata Karameller, Suspensoarg, Tanten på Kanten, Arsinoe, Daniel Hedén, kommungranskaren, Calle Rehbinder, Projo, Svensk Myndighetskontroll, Rick Falkvinge.