Ibland upplever jag att skillnaden mellan politiken och fundamentalistiska religioner är mindre än man ofta tror. Politik idag går, lite förenklat, till så här. Vi har ett gäng politiska inriktningar, ett gäng ideologier och ett gäng partier. Den politiska samhällsdebatten består i att du väljer sida. Alliansen, de röd gröna, och gärna parti och ideologi också. Sen måste du beskriva verkligheten så att den sida du valt blir den ”goda” sidan och den eller de andra ”de onda”.
Speciellt om man är politisk opinionsbildare, t.ex. lobbyist för lobbyorganisation eller ”propagandist” av nåt slag, måste fungerar det så. Vill man påverka politiken partipolitiskt finns i praktiken inget annat alternativ, även om enskilda debattörer kan vara mer ”gränsöverskridande” än andra. Kritik mot ”de egna” hålls inom leden. Man följer partiet och/eller sidan man valt i allt arbete utåt. Lojalitet är viktigt… Samhället kan bara fungera bra om den egna ideologin följs. Misären följer i ”de andras” spår…
Halleluja! Visst finns det likheter med religiös fundamentalism. Man väljer sida, man beskriver verkligheten utifrån sin egen religion som om den var den enda sanna, utan självkritik. Frälsning får man om man lojalt följer den egna gudsbildens alla påbud och andra religioner leder in i fördärvet och in i helvetet.
Jag tror att denna syn på politiken kommer att ifrågasättas mer och mer. Precis som denna religiösa grundsyn ifrågasätts. En religion, eller en ideologi ska vara ett hjälpmedel för att hitta rätt i livet, inte en lagbok för vad man får eller inte får tänka.
Att kunskap och sanningar kan finnas utanför den egna religionen och att den egna religionen ha agerat så in i helvete (!) fel, är en insikt som faktiskt fler och fler börjar ta till sig i vår sekulariserade värld. HBT-debatten i svenska kyrkan, och debatten om kvinnopräster visar det t.ex. Samma debatt är nödvändig inom politiken.
När en tankesmedja, eller nån uppkäftig politisk blogg ”väljer sida”, eller samhällsdebattör beskriver verkligheten utifrån den egna sidans världsbild, enligt en dualistisk metod där vissa är goda och andra onda, mår jag lite illa…
Det skrämmande är att det är denna politiska metod som anses vara ok idag. De flesta som villigt kastar av sig sitt kritiska tänkande när de går med i ett politiskt parti (eller en religion) gör så för att de TROR att de tänker kritiskt. De tror att deras världsbild stämmer helt överrens med partiets/ideologins/sidans.
Och det finns 2, eller ca 8-10 tankesätt att välja på, beroende på hur man ser på saken. Inom partipolitiken 8-10 åsiktspaket som man får acceptera och propagera lojalt för.
Och så är det med det mesta i politiken. Politiken i Demokrati 1.0, som vi har idag är extremt religiöst dualistisk.
Antingen är man högljutt mot eller för arbetarätt. Antingen mot utförsäkringarna och ser inte alls problemen med de många sjukskrivningarna i det gamla systemet, eller så ser man inte alls lidandet utförsäkringarna skapar och bara jollrar glatt över att antalet sjukpensionärer går ner. Antingen fokuserar man på marknadens problem eller blundar för problemen. Antingen gnäller man på Carema eller så försvarar man Carema. Antingen är skolpengen bara bra eller så är den bara dålig. Antingen ska copyright avvecklas helt eftersom copyright är satans verktyg, eller så ska copyright med alla absurda konsekvenser försvaras mot de ”galna” piraterna… Etc, etc…
Inte alla tänker så här svart och vitt, men den officiella politiken för t.ex. partierna och dess företrädare och aktivister är oftast väldigt svart och vita. Speciellt absurt blir det om man studerar rapporter från tankesmedjor, lobbygrupper eller partier.
Istället för att ta reda på HUR det förhåller sig, med något, och lyfta fram olika lösningar på hur man bör agera för att lösa ex. ett problem, så skriver man ihop en rapport eller skriver en rapport med den ena sidans argument och bevis bara. Det kallas demokratiskt idag…
Jag skulle vilja att man började lyfta fram de olika sidorna mer. Reflekterade… Att man la fram olika sidors bevis och argument och statistik.
Som det är nu anses det nästan som fel och kätterskt att vara liberal, som jag, och anse att LO, S och andra vänsteraktörer faktiskt har rätt i mycket av det de säger om arbetarrätt och socialpolitik. Lite på samma sätt skulle det väl vara för den stackars sosse som offentligt skulle säga att denne hämtat mycket inspiration för sitt Socialdemokratiska arbete från Timbro. Det skulle bli ”bränn kättaren på bål”, typ!
Jag tror att framtiden, Demokrati 2.0, kommer att se annorlunda ut. Politiken kommer att erbjuda fler alternativ. Personval och fraktioner av partier, och spontana initiativ från grupper av människor utanför partistrukturerna, kommer att betyda mer. Det kommer att finans tusentals ”paketlösningar” att rösta på, inte bara 8-10 stycken.
Demokratin idag ser ut ungefär som den gjorde i demokratins barndom, när alla fått rösträtt, alltså på 20-talet och 30-talet. valsystemet är ungefär detsamma. Partier med regionala kandidater och listor. Partipiskor. Partilojalitet. Fixa partiprogram.Religionsliknande dualism med ”goda” och ”onda” krafter. Toppstyrning. Dessutom en politiskdebatt som förutsätter att folk måste välja ett parti för att kunna påverka politiken i stort.
Internet håller på att förändra folks syn på politik.
Förr eller senare kommer folk att kräva något mer av politiken än det vi ser idag. Demokrati 2.0 kommer att växa fram vare sig vi vill det eller inte. Och dagens system med partilojalitet, att man måste välja sida, etc, kommer att ses som lika demokratiskt operfekt. Som vi ser på den gamla ståndsriksdagen med präster, borgare, bönder och adel och kungen…
Framtiden tillhör nog grupper som direkt ser sig som tvärpolitiska eller icke partibundna. Att många väljare och politiskt intresserade idag redan gärna engagerar sig i sånt, som tex Soppkök Stockholm, tyder på att det redan idag är på gång…
Läs mer om mina tankar om demokrati och politik: Om representativ demokrati och direktdemokrati, vår odemokratiska demokrati,Vi måste utveckla Demokrati 2.0, Demokrati 2.0, Ideologiernas problem och medborgare, inte väljare och min liberalism och partilös liberal och partilös pirat igen samt att skapa 2000-talets liberalism samt att flyta med eller mot strömmen. Och om att ”begrava Goebbels en gång för alla”… Det var en gång… Att välja sida…
Demokrati 2.0 
Pingback: Dagens länkar 2012-05-30 « claesleo
En ideologi leder ju också i sin utsträckning till frälsa. En ideologi ska rädda världen. När man säger att man tillhör en ideologi ligger det ofta (men inte alltid) underförstått att man har nyckeln till hur världen ska räddas och om alla bara kunde se det jag ser så skulle paradis infinna sig på jorden.