Partilös liberal och partilös pirat igen!

Posted on januari 9, 2012

7


Jag är partilös liberal igen. Jag har bestämt mig för att lämna styrgruppen i Liberaldemokraterna av lite olika anledningar. Detta trots att jag tycker mycket om de som varit mina vänner i bygget av det nya partiet. De är fantastiska människor!

Fast, ja, jag har hade en hel del kritik mot hur partibildningen startades en gång av Alexander Bard. Jag har menat att hans sätt att starta projektet ställde till en hel del för alla. En del av de problemen har dröjt sig kvar, i min mening.

Men jag önskar de som driver projektet nu lycka till och lär vara kvar i projektets utkanter, på dess facebook-forum och så.

Jag vill delge er lite av mina tankar. Dessa ska inte ses som nån kritik mot Liberaldemokraterna utan som mina tankar om partisystem överhuvudtaget.

Dilemmat

Ytterst är det kanske min skepsis mot det nuvarande partisystemet som spökar. Det är väl anledningen till att jag inte trivs i partier…

Även om jag är liberal med bestämda liberala åsikter så är jag öppen för att det finns andra lösningar. Jag är liberal för att det passar med min syn på världen, inte för att det är den absoluta sanningen om hur världen ska skötas. Jorden går inte under om konservativa eller socialdemokrater skulle styra, om vi säger så, även om jag anser att människor skulle må bättre och vara friare under liberalt styre.

För att ta ett exempel: jag vet att vi skapade en jäkla massa välstånd i världen, på kort tid, med protektionism och regleringar från 40-talet till 70-talet. Anledningen till att jag anser att en fri marknad fungerar bättre är för att det är mitt val, inte för att jag tror det är den absoluta sanningen.

Partiväsendet vi har i Europa är ett tungt demokratiskt dilemma. Visst är det på ett plan demokratiskt. Man väljer, röstar och kan till och med oftast påverka en del internt, i skapandet av partiprogram och sånt. Men man kan inte komma ifrån att partiers interna struktur mer handlar om att forma och driva en partilinje, än att utgöra ett forum för fritt idé- och tankeutbyte.

Även om man ogillar detta så halkar man så lätt själv in i ett tänkande där man exkluderar istället för att inkludera, där man begränsar tanken. Så har jag även gjort… Man begränsar sig…

Fallet Fredrik Federley är typiskt. I debatten internt måste man debattera efter partiets riktlinjer. I riksdagen måste man följa partilinjen. Så skedde. Fredrik federley röstade ja till FRA-lagen trots att han egentligen var emot den. Det mest tragiska är att Fredrik inte med ett enda ord efteråt sagt att han röstade mot sitt samvete, eller påpekat att systemet är sjukt, men att han var tvingad och rädd. Han kan inte om han vill behålla sin position i partihierarkin.

Det, mina vänner, är inte demokrati.

Partilinjer och annat…

Vi har allltså ett demokratiskt system som är uppbyggt kring ett antal ganska odemokratiska enheter som kallas partier där partilinjer ska formas och oliktänkande fördöms. Där en massa tid läggs ner på att definiera och följa ”partipolitiska kompasser”, liberala, socialistiska, miljöpolitiska, piratpartistiska, moderata, etc… I värsta fall finns det en massa ideologiska poliser som pekar finger och påpekar att ”detta minsann inte är liberalt”, eller ”detta inte är socialdemokratiskt”…

Hur sossar som tror på liberalismen och indviden behandlas kan man läsa hos Erik Laakso. Hur ”borgerliga” som vill varna för en urholkad arbetsrätt och ha ett starkare fack skulle behandlas kan man också fundera på… Eller hur tror ni ett miljöpartist som inte tror på växthuseffekten skulle tas emot eller en piratpartist som vill värna om upphovsrätten och upphovspatent, eller en Vänsterpartist som påpekar att det finansmarknaden minsann inte bara är av ondo?

Nej exakt!

Men du som är läsare och föreningsmänniska skulle säkert protestera och säga att varje förening, företag eller parti, kort sakt varje sak man vill kämpa för, måste ha ett fokus. Och ja, visst är det så. Jo! En snacksalig klubb som bara babblar får inte mycket gjort.

Men är det inte lite tragiskt? Att enda sättet man kan upprätthålla demokratin i Europa är genom ett system av partier som internt i sig upphäver stora delar av demokratin? Och att det enda man kan göra som en väljare är att hitta det alternativ som ligger närmst vad man tänker på och försöka att inte sticka ut för mycket med allt annat man tror på… Dialogen med andra politiska synsätt och ideologier får man föra utanför partisystemet, inte internt i partiet.

Jag kan inte vara så dogmatiskt fastlåst. Jag tror inte längre på absoluta sanningar (inte ens om de anses vara liberala). I mitt dagliga bloggande inspireras jag av allt från vänster till höger.

Man kan säga att jag tror på människorätten. På människors rätt till liv, frihet, egendom och rätten att ha möjlighet att utvecklas och rätten att ha möjlighet att skapa sig relativt välstånd.

Demokrati 2.0

Detta är inte hållbart i längden. Det är den gamla tidens demokrati som mer handlade om krig och taggtrådsstängsel mellan ideologier och partier än om dialog och gemensamt sökande efter evidens för problemen som finns, och bästa möjliga lösningar.

Det behövs en demokrati 2.0 för medborgare, inte bara väljare och som bygger på dialog och inkludering, inte på att se världen med olika ideologiska eller partipolitiska kompasser och anse att dessa kompasser utgör den ”absoluta sanningen”.

Om nån skulle fråga mig vilka partier jag ligger närmst skulle jag utan tvekan säga svenska Liberaldemokraterna och Piratpartiet i Berlin och Tyskland. Ideologiskt ser jag mig som pirat och liberal. Min liberalism är nånstans mellan socialliberal och libertarian. Jag ser mig inte som vänster eller höger och känner vänsterns patos för människors rätt till skyddsnät och säkerhet i livet, samt liberalers patos för ekonomisk frihet och människors rätt att styra över sina egna liv.

Men jag ser mig som partilös pirat och liberal från och med idag.

Läs även

Bengt Ohlsson om ideologier och Adam Cwejmans svar till honom. Dessutom en bra sak jag skrev i höstas om att alla partier liberaliserats sen 1900.