Demokrati 2.0, om att begrava Goebbels en gång för alla.

Posted on april 1, 2012

6


Du som ogillar liknelser med nazismen och antydningar om att nazisten Joseph Goebbels och det politiska livet i Sverige idag har nåt gemensamt kan genast sluta läsa. Jag ska prata om partipolitisk taktik och halva sanningar och om varför folk tappar tron på politiken och varför folk väljer att rösta på populistiska partier eller blir extremister.

Det här blogginlägget blir självutlämnande… Jag ska beskriva hur jag tog mina första steg in i politiken. Det här är mycket om vem jag är…

Mitt första möte med politiken var 1988. Det var val då. Ett antal saker skedde i samband med valet som påverkade mig mycket. Vartän jag vände min blick såg jag inget annat än politisk propaganda, halvsanningar och taskspel.

Det började med en debatt mellan Moderaterna och Socialdemokraterna om hemlösheten i Malmö. Både M och S grundade sina argument på statistik som kom från någon frivilligorganisation. Men varken S eller M använde den statistiken, utan bara delar av den. Nämligen de delar som passade in i deras ideologi.   Det förbryllade mig så mycket så att jag, en politiskt nyvärpt 17-åring kontaktade partierna. Båda partier medgav att de hade valt delar av siffrorna, att de bara beskrev halva sanningen, men att det var rätt att göra så, för att ”moderaterna måste vinna valet” eller ”Socialdemokraterna måste vinna valet” och att ”man bara gör så”.

Hur skulle det se ut om en sosse medgav begågna fel i egna partiet eller sa att en moderat hade rätt, liksom…

Ju mer jag tittade på politiken ju mer såg jag av samma sort. Dessutom började jag bli ganska illamående av mycket av det jag fick reda på i storpolitiken. Det kalla kriget, och Sveriges hemliga medlemskap i Nato, gjorde mig illamående. Jo, det kände jag till. I Kullabygden fanns det ett batteri 15 cm kanoner riktade mot Öresund, som bara kunde fungera i samarbete med liknande batteri på danska sidan. Inte så svårt att lägga ihop 1+1, eller hur?

Andra världskriget

Dessutom reagerade jag på allt jag såg om hur man beskrev andra världskrigets historia. Jag förundrades över att man utelämnade delar av det som hänt, och vinklade beskrivningar, även i de fall när man visste att verkligheten var mer komplicerad än hur de beskrev den.

Jag har alltid varit antinazist och antirasist. Men mitt engagemang föddes på allvar 1988.

1988 fick jag för första gången veta att inte bara judar förintats i koncentrationsläger, ghetton och arbetsläger i nazityskland, utan även funktionshindrade, homosexuella, ryssar och zigenare. Detta var en av de största chocker jag någonsin fått politiskt sett.

Varför? Historieundervisningen, artiklar och böcker jag läst berättade inget om detta. Men vad som var värsta var att till och med en del judar jag pratade med sa att det var farligt (!) att säga att zigenare, ryssar och funktionshindrade också förintades i nazisternas medvetna folkmordskampanjer. På något mystiskt sett skulle alltså förintelsen av judar förringas genom att man sa att även zigenare och funktionshindrade förintades.

Sen blev jag utskälld när jag jämförde Hiroshima med nazistiska utrotningar, japaner som förintades för att de var japaner fick tydligen inte jämföras med judar som förintades för att de var judar… Och försökte jag jämföra förintelsen av japaner med förintelse av funktionshindrade så var jag bara knäpp och revisionistisk…

Det tog mig ganska hårt att se hur en del folk som mist sina anhöriga i förintelsen kunde vara så kallhjärtade att de inte brydde sig om den nazistiska förintelsen av andra folk, som zigenare och funktionshindrade. Det chockade mig mycket .

I samband med detta fick jag för första gången veta att Sverige haft rasbiologiska tvångssteriliseringsprogram. Fast det fick man inte heller prata om. ”Du överdriver”, ”det prata vi inte om”, ”det är onödigt”, fick jag höra. På Arbetets insändarredaktion fanns det till och med en lapp, som Tony Kaplan, insändarredaktören, hade vid sitt skrivbord om att man inte skulle ta in insändare om bland annat detta (plus en rad andra saker, som rasism, Skånepartipropaganda och information om Sveriges samarbete med Nato) i tidningen…

Ja, de visste om allt detta bland journalisterna, men de skrev inte… Det passade sig inte i debatten som den var 1988.

Appropå tvångssteriliseringar kom den debatten igång 1997. Då såg jag samma saker som jag sett 1988 om förintelsen. 1997 pratade man bara om en del av den rasbiologiska steriliseringspolitiken. Det var inte läge att prata om annat, de var tvungna att ”fokusera”.

Jag minns än idag ABF-seminariumet där en funktionshindrad kvinna stod upp, inför Maija Runcic, Helle Klein, Arne Ruth och de andra debattörerna och sa att hon både tvångssteriliserats och fått sina barn omhändertagna PÅ 1980-TALET, för att hon var funktionshindrad. Hon möttes med tystnad. En del sa att ”det kan vi inte ta upp nu”… Mina försök att berätta att svenska rasbiologer tvångssteriliserat hundratusentals indier och afrikaner av rasistiska skäl efter andra världskriget bemöttes med samma tystnad. ”Vi vet att det är så”, tack, joho, men varför får man inte diskutera det här då, liksom?

Men nu glider jag iväg… Åter till 1988.

Valet närmade sig. Ju mer jag såg av hur politiken fördes ju mer vilsen och besviken blev jag. Socialdemokraternas partipropaganda beskrev bara halva verkligheten, dvs den Socialdemokratisa, och de borgerliga beskrev det utifrån borgerligt perspektiv. ”Så fungerar politiken”… Jo, jo…

Att hamna fel i livet

En del tappar det politiska modet och bli deprimerade och sluta tro på politiken. Jag valde en annan väg, jag blev politisk extremist och gick med i EAP; Europeiska Arbetarpartiet. Men allt det jag skriver om var alltså det som skedde INNAN jag ens visste vad EAP var.

Sen länge har jag lämnat detta bakom mig. Jag är inte längre konservativ och arbetar inte i en liten politisk halvsekt längre. Jag upptäckte, sent omsider, att EAP använde samma metoder, med lögner, självcensur och halvsanningar i sitt politiska arbete, och det i en mycket värre form än de etablerade partierna. Men min urprungsfrågeställning är samma.

Än idag förundras jag över det jag upplevde som 17 och 18-åring. Det har präglat mig mycket och visar för mig vad som är fel i politiken. Jag avskyr politiska halvsanningar.

Kanske min avsky för hur det politiska systemet fungerar idag beror på att jag att jag varit det mobbade barnet i en officiellt sett ”mobbingfri” skolor, och att mina familjeförhållanden varit lite konstiga. Det där med gruppdynamik och halvlögner hade jag sett nog av hemma och i skolan. Om man då möter samma sorts halvlögner i politiken, är det lätt att man hamnar fel.

På twitter har jag haft en diskussion om Alliansfritt Sveriges metoder. Jag läste en artikel de skrivit om vapenaffärerna Alliansen gjort med Saudiarabien. Det fascinerande är att bloggen Alliansfritt Sverige bara kan bedriva politiskt arbete för sin sak genom att konsekvent avstå från all kritik mot S, Mp och V. Därför blir det bara halva sanningen som presenteras på deras sida. Det är väl inget konstigt, har flera bekanta på twitter sagt till mig, Alliansfritts idé är att beskriva vad regeringen gör fel, inte vad sossarna gör fel.

Nej… De flesta som är inne i den politiska svängen idag ser nog inget konstigt i det. Så är politiken. Alliansens partier ska bara hacka mot sossar och är man mot Alliansen och Socialdemokrat ska man vara lojal och hacka på borgare.

De som ogillar denna form av politik förstår nog varför jag reagerade. Jag blir illamående. Jag får flashbacks av alla de teroriska och taktiska halvsanningar jag stötte på i den politiska sekten EAP och jag får flashbacks av allt jag upplevt genom åren av samma halvsanningar och tokerier i det etablerade politiska livet. I förrgår, när diskussionen  på twitter om Alliansfritt började, var jag tillbaka i 1988…

”Men det är ju klart att vi inte kan beskriva hela situationen för de hemlösa i Malmö, för då skulle vi vara tvungna att säga att delar av det Moderaterna säger är rätt och att vi själva begått en massa misstag som lett till misären. Det förstår du väl att vi inte kan. politik funkar inte så…”

Nej, politik fungerar inte så, kanske… Men jag är inte ett dugg förvånad över att folk blir extremister, eller att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Ingen borde vara förvånad, faktiskt. Politik, fungerar ju så…

Joseph Goebbels då?

Jo, han sa att i propagandasammanhang får man aldrig ljuga. Man måste ALLTID ge åhörarna och läsarna sanningar, även om det bara är halvsanningar och fjärdedelssanningar.

Är det inte lite bedrövligt att vår demokrati är uppbyggd kring ideologier och partier som levererar halvsanningar? Alliansen ljuger inte, de bara utelämnar lite och ger en sosse-negativ vinkel på det de säger. Socialdemokraterna ljuger aldrig heller, de bara utelämnar det som är besvärande för dem och ger saker en anti-Alliansen vinkel. Och Alliansfritt Serige ljuger givetvis inte heller när de bera gnäller på borgarna i samband med Saudiaffären.

Är det en annan sak än det Goebbels pratar om, eller samma sak, att vinkla politisk rapportering så den blir t.ex. pro Alliansen och anti-sossarna? Eller? vad anser ni?

Men måste det vara så här?

Jag tror att folk om 200-år kommer att ömsom skratta och ömsom förfäras då de läser om hur demokratin fungerade 2012. Ungefär som vi ömsom skrattar, ömsom ser ner på och ömsom förfäras över det vi läser om riksdagarna runt 1812… 

Och, javisst… Att ha begått politisk misstag, valt fel vägar och att vara självutlämnande om det anses inte heller helt ok idag. Speciellt inte om man vill göra karriär. För väl då att jag inte bryr mig om karriären.

Goebbels är död. Låt oss begrava honom en gång för alla!

*******

 Läs mer om mina tankar om demokrati och politik: Om representativ demokrati och direktdemokrativår odemokratiska demokrati,Vi måste utveckla Demokrati 2.0Demokrati 2.0Ideologiernas problem och medborgare, inte väljare och min liberalism och partilös liberal och partilös pirat igen samt att skapa 2000-talets liberalism samt att flyta med eller mot strömmen.

PS

Jag känner starkt för detta och för mig är jämförelsen med Goebbels helt relevant. Tar du anstöt av det är det ditt problem, inte mitt.