En f.d. extremists tankar om media, foliehattar och kungahuset!

Många av mina vänner har bett mig skriva om vad jag anser om skandalerna kring kungahuset. Här kommer det! Alla ni som ser världen som antingen svart eller vit, kan sluta läsa redan nu. Världen är komplex. Som många av er vet har jag VARIT både konservativ och foliehatt. Jag var med i LaRoucherörelsen/EAP. Den rörelsen var och ÄR sektliknande och jag tar avstånd från den till 110%, men de hade de rätt i en del, och var några av pionjärerna i att varna för det uppväxande övervakningssamhället.

Jo, jag har varit foliehatt... Men även en halvblind foliehatt kan hitta korn, eller hur ordspråket nu lyder...

Jag vet fan inte hur jag ska skriva denna artikel…

Dilemmat jag har är att jag var med i en politisk rörelse, som jag tar avstånd från nu, men samtidigt vet jag att denna rörelse VISSTE mycket,  som inte diskuterades i media… som var tabu…

LaRoucherörelsen är en halvsekt som leds av en fascist vid namn Lyndon LaRouche, men samtidigt en rörelse som en gång i tiden beskrevs som ”världens bästa privata underrättelsetjänst”.

De är mest kända i Sverige för sitt hat mot Palme,och visst fan hade de ett sjukligt hat mot honom. Gurun LaRouche ogillade ju honom och rörelsen pratar bara om vad deras stora guru LaRouche tänker, tycker, tänker och gör. Ingen tänker annorlunda, alla ska bara tänka som LaRouche.

Den soppan var jag inblandad i.

Men samtidigt inser jag att jag då jag var med där pratade om en hel del saker som först nu media pratar om, som övergrepp mot Fosterbarn, Saddam, Bin Laden och USA:s inblanding i Afghanistan, Sveriges hemliga NATO-medlemskap under Kalla Kriget och Olof Palmes olika former av dubbelspel…

Hur jag hanterar detta är en komplex fråga. Jag ogillar allt som den rörelsen står för och har stått för, men samtidigt ogillar jag INTE allt som sades eller gjordes då jag var med där… Ett dilemma.

Kungens vänner i ”Juggenätverken”

Avslöjandena om Kungen är ett exempel på detta. Nu avslöjas det att kungen umgås med tvivelaktiga personer.

Min kommentar är: öhhh, aha, joho, det har jag känt till i 20 år, inklusive en del av namnen…

Jag minns inte var jag hörde talas om antydningarna om Kungen och kopplingarna till kriminella ur de s.k. ”Jugge” nätverken först?

Var hörde jag talas om Mille Markovic först? Antingen var det Alf Enerström som nämnde det, eller EAP:aren Patrik Kyhlsgård som sa hans namn. Eller så var det nån tjejerna som var nere på kontoret och berättade om vad de varit med om… Jag kommer inte ihåg.

Men ja… 1990 kom ett gäng tjejer ner till EAP:s kontor. De hade läst en tidning som hette Stoppa Knarket, som LaRoucherörelsen gav ut. Ett gäng tjejer kom ner för att de läst om ”eliten i USA” där och ville berätta vad de varit med om. Jag har glömt nästan allt men en sak minns jag: antydningarna om kungahuset och en blanding av adel, narkotikaaffärer och ”Juggemaffia”… Javisst, nån journalist var ju med i deras nätverk också…

Sen vet jag att Alf Enerström pratade om detta också.  Han nämnde Mille Markovic namn. Alf var en kuslig, självcentrerad, person som jag aldrig gillade, även om han en lång tid var populär bland foliehattarna jag umgicks med. Av hänsyn till hans f.d. familj väljer jag att inte skriva vad jag vet i detalj om honom.

Alf hade kontakter i affärsvärlden och bland gamla missnöjda sossar på olika positioner i samhället och visste faktiskt ett och annat om vad som försigick bakom kulisserna. En gång pratade om problemet med att kungen umgicks i fel kretsar och vilka några av Kungens vänner var. Som exempel på det absurda nämndes sexaffärer och Mille Markovic. Han sa att ledande journalisterna kände till detta, men inte skrev något av ”hänsyn till Kungen”… Massmedia hade känt till att kungen hade konstiga vänner sen 70-talet.

Även andra nämnde detta. Så även i diskussioner direkt med mig. Under 90-talet använde jag detta med kungen och hovet ibland då jag pratade politik och fick då och då gensvar. EN MYCKET LEDANDE Expressen journalist sa till mig en gång, att ”ja, jag vet om detta, och vi har foton, men jag KAN inte skriva om detta”…

En annan person jag pratade med sa en gång ”läs Vilhelm Mobergs bok ‘Det Gamla Riket'” så förstår du vad som pågår i Sverige idag och varför massmedia inte skriver vissa saker, t.ex. om Kungen”…

I den skriver Moberg om skandalerna kring Gustav V och om det absurda att hela svenska massmedia visste att Kungen var homosexuell, men inte skrev något om det…

Och… Ja, det var absurt. Att Gustav V var homosexuell är inget som är fel. Men som ni kanske vet var homosexualiteten förbjuden i Sverige fram till 40-talet och folk fängslades bara för sin kärleks skull. Som främsta myndighetsperson deltog Gustav V i denna hets mot homosexuella och även hovet kring honom. I hovet ingick bland annat polischefen i Stockholm, Överståthållaren.

Journalisterna visste om detta men skrev inget… Inte förrän Haijby och Kejneskandalerna bröt ut runt 1954. Och än idag är viktiga papper hemligstämplade och får inte läsas förrän 2023, tex JK:s utredning. Detta eftersom namn på unga pojkar som kungen tydligen fattade tycke för finns med i materialet.

Grå lappar?

Så, hur kommer det sig att man inte skrivit något om just Kung Carl XVI och varför skrev man inget om V Gurra??

Svaret på varför massmedierna funkar och har funkat som medierna gjort, när det gäller rapporteringen om kungshuset, är att man följer en svensk tradition av massmedial SJÄLVCENSUR!

Under andra världskriget censurerade svensk media sig självt. I alla andra länder fanns en censurbyrå som klippte och klistrade i tidningarna, det fanns här, Informationsstyrelsen, men skillnaden var att  svensk media censurerade, klippte och klistrade, själva i tidningarna innan de publicerades.

Så här gick det till: regeringen beslöt att man inte skulle skriva om något, t.ex. judeutrotningen eller svenskt samarbete med naziregimen, eller om nån ny flygplansmodell. Då skrev regeringen en grå lapp om detta som distribuerades till chefredaktörerna av den s.k. Informationsstyrelsen. Med den grå lappen anmodades media att inte rapportera om vissa företeelser som av politiska och/eller militära skäl inte fick komma till allmänhetens kännedom. Och media lydde. Tidningarnas redaktion utövade självcensur! Tidningarna själva kallade detta för att de satte upp ”grindvakter”, som kollade vad som skulle tryckas.

Detta drabbade Sverige hårt. Även efter andra världskriget fortsatte media med självcensuren, även om de gråa lapparna och informationsstyrelsen formellt sett försvann. Trots vissa tappra försök av personer som Herbert Tingsten och Vilhelm Moberg att prata om ”förbjuda ämnen”, så förblev medias självcensur stark. Ta Nato frågan som exempel. Media pratade inte alls om Sveriges hemliga samarbete med Nato under det kalla kriget, trots att alla ledande mediafolk visste om detta. Det medger journalister som var aktiva under det Kalla kriget ofta själva, som Mikael Holmström t.ex. skriver i boken Den Dolda Alliansen.

Samtidigt förbjöds i praktiken en fri debatt om Sverige skulle ansluta sig till Nato. Det vi redan var medlemmar av, utan att Sveriges befolkning upplystes av media om detta, fick vi inte ens officiellt diskutera, så vi kunde inte diskutera om vi skulle bli medlemmar på riktigt i detta! Olof Palme kallade alla som var för svenskt medlemskap i NATO för extremister samtidigt som Sverige i realiteten var hemlig medlem i NATO…

Så funkade det i andra debatter också. Den misslyckade integratonspolitiken t.ex. å 1970-talet ökade brottsligheten i förorterna och ALLA kunde se att de som utövade denna brottslighet var de invandrare som man inte lyckats, eller ens brytt sig om att, integrera! Men det tog nästan trettio år innan man fick prata om detta i media! (Det är politikens fel, inte invandringens!)

När jag hade en bekant på den Socialdemokratiska tidningen Arbetet på 80-talet, såg jag en lista med vad som inte fick diskuteras i POSITIVA TERMER i tidningen Arbetet. Brottsligheten i invandrarområdena och förorten var en av sakerna, detta skulle gynna det invandrarfienliga Skånepartiet hävdade man. (Bland andra saker man inte fick publicera på insändarsidorna eller i tidningen nämndes för övrigt även Nato-medlemskap, och vissa lokala borgerliga utspel. Jag minns speciellt ett om att sossarna var skyldiga för ökningen av antalet uteliggare i Malmö. Detta utspel, fick inte diskuteras! Samma med ”kungahusets privata förhavanden”.

Ja, ni kanske förstår mina dubbla känslor i detta? Jag hör debatten i media om kungens ”vänner”, ser artiklar om att kungen har en viss smak för kvinnor… och vet att jag hört precis ALLT tidigare! Men jag hörde det då jag var med i en ultrakonservativ grupp som stod och står för saker jag inte står för idag!

Det lämnar en lätt bismak av äckel i min mun just nu… Speciellt då jag tänker på att MASSMEDIERNA VET. Kanske inte alla journalister, men de i rätta positioner. Och de skrev inte ett skit! Och det finns inte en statsminister som inte känt grunddragen i allt i SÄPOs hemliga filer om kungen.

TACKA FAN FÖR ATT FOLIEHATTAR OCH EXTREMISTER KAN VÄXA FRAM OCH FÅ STÖD NÄR POLITIKER OCH MASSMEDIA PYSSLAR MED SJÄLVCENSUR!

Jag är äcklad!

PS1

Eftersom allt som sades om Juggekopplingarna nu verkar vara sanna är nästa fråga om ryktena om att ………. var ……. och att kungen ……….. ………. …………. under OS 1972 stämmer? 😉 Ni som förstår vad jag pratar om kan ju maila. I ljuset av att allt annat stämde borde ju det också stämma, eller hur? (Nej, jag sprider inga rykten = jag berättar inte!)

PS2

Jag har en engelsk-språkig blogg där jag har skrivit en hel del: Lyndon LaRouche is a fraud, samt en liten sida på svenska om EAP, plus en sourceblog om avhoppade studenters syn på organisationen. (Läs även denna artikel: Varning för konspirationsteorier!) Jag har hjälpt ungdomar lämna rörelsen via mailkontakt, och på andra sätt. Jag skrev mycket 2009 och har skrivit sporadiskt sen dess.