Har regeringen (och S) ljugit om FRA och polisiär signalspaning eller inte?

Posted on september 20, 2012

9


FRA debatten är igång igen. Med jämna mellanrum dyker påståendet upp i debatten att regeringen ljuger för den svenska befolkningen i FRA-frågan. Detta sägs varje gång som det nämns att polisen och säkerhetspolisen ska få möjlighet att signalspana ”på tråd” (elektroniskt) via FRA.

Varning! Detta är en lång artikel med en massa citat!

Piratpartiet skrev i veckan:

Regeringen lämnade i dag in ett förslag till riksdagen som innebär att Säpo och Rikskriminalen från och med den 1 januari 2013 kommer att få tillgång till FRA:s signalspaning. Piratpartiet är starkt kritiskt till detta, då det går stick i stäv med de löften som gavs i samband med att den omdiskuterade lagen tvingades igenom 2008.

Jag har alltid kliat mig förbryllat i huvudet när detta påstående dykt upp eftersom regeringarna, den Socialdemokratiska liksom Alliansen i 15 års tid varit rörande överrens om att polisen SKA få rätt att signalspana, och att enda frågan varit HUR detta ska regleras.

Förbryllande

Jag tog upp frågan i ett forum där pirater deltog och inser att de flesta som var aktiva mot FRA 2007-2009 fick intrycket att regeringen lovat att inte  polisen skulle kunna spana på kabel. Kanske det faktum att jag inte var det just då (hade politisk paus då) bidragit? Vad hade jag ansett om jag varit aktiv? Vet inte!

Hur som helst tycker jag att stora delar av FRA-debatten är förenklad, även från motståndarnas sida. Om man är mot något, som FRA-lagarna, är det väldigt viktigt att få alla fakta rätt. Om man inte känner sin motståndare är man dömd att förlora striden.

Så låt oss kolla på hur det förhåller sig med det här med polisen och FRA. Rent faktamässigt. (Om det BÖR förhålla sig si eller så är en annan fråga. Här ska jag ta upp VAD som sagts.)

Att ge reglera polisens (i synnerhet SÄPOS) underrättelseverksamhet och ge större befogenheter att spana i kabel (dvs spana på elektronisk dataöverföring, alltså internet, epost, etc) har varit på tapeten i många år nu. Debatten i Socialdemokratiska regeringen tycks ha varit lik den i Alliansen.

Man har i varierande grad försökt fastställa gränser mellan spaning på ”inre” och ”yttre” hot. Lite förenklat ska militären spana på yttre hot och polis på inre.

Om man studerar de utredningar och remissförslag som finns ser man att alla är överrens om att det inte är bra att blanda rollerna. Att ge militären polisiära befogenheter anses vara vådligt för demokratin, samtidigt har man ansett att det inte är bra om polis eller militär spanar på civila svenskar. Dvs man har (iallafall i utredningarna) velat undvika att signalspaning sker i vanliga brottsmål.

Men modern brottslighet korsar ofta gränserna. Hur gör man då yttre och inre hot samverkar. Som vid spionage eller terrorism? Jo, har man sagt. Polisen ska bara få befogenhet att signalspana elektroniskt vid ”yttre stora hot”. Dvs man ska kunna spana på elektronisk överföring mellan utlandet och Sverige (t.ex).

Det var för ungefär ett decennium sen som man började diskutera underrättelsearbetet i elektroniska medier (internet, etc). FRA har sen länge samarbetat med polisen. Detta samarbete mellan FRA och polisen har man varit överrens om att det måste FÖRDJUPAS. Dessutom måste FRA kunna signalspana ”på tråd”, dvs över internet och andra elektroniska medier. Detta måste regleras, har man ansett. Att polis ska få tillgång till detta har varit förutsatt från första början.

Det hela började, efter elfte september 2001.

2001/02:Föu9

Det vidgade säkerhetsbegreppets konsekvenser för underrättelsetjänsten har enligt regeringens mening medfört att samhället behöver kunna möta ett bredare spektrum av hot, risker och påfrestningar. Det kan gälla bl.a. gränsöverskridande brottslighet och terrorism, ekonomiska och finansiella kriser, försörjningskriser, ekologiska hot, etniska och religiösa konflikter samt den sårbarhet som den tekniska utvecklingen och informationstekniken medför. Den vidgade synen på vad som innefattas i hot mot landets säkerhet gör att den militära underrättelsetjänstens kontaktyta med andra myndigheter, inte minst de polisiära, ökar…

Underrättelsetjänsten skall enligt regeringen kunna samverka med andra myndigheter. Försvarsunderrättelseverksamhet skall bedrivas av Försvars-makten och de andra myndigheter som regeringen bestämmer.

Frågan om gränsdragningen mot polisen och dess verksamhet – dvs. mellan militär och civil underrättelseverksamhet – finns sedan år 2000 reglerad i lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet. Enligt 4 § får försvarsunderrättelseverksamheten dock inte avse uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för polisens eller andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande arbete. I betänkande 1999/2000:FöU3 framhöll försvarsutskottet att försvarsunderrättelseverksamheten sålunda inte får vara inriktad på frågor som berör landets inre säkerhet. Den bör inte avse underrättelser inom polisens och andra brottsbekämpande eller brottsförebyggande myndigheters arbete.

Dvs. Den gamla regleringen av förhållandet mellan polis och försvar i underrättelsearbetet måste ses över. Eftersom dagens hot mot säkerheten (terrorism) BÅDE har med inre och yttre hot samtidigt.

2001/02:158 

Här fortsatte man att beskriva frågan om underrättelseinhämtning. Den frågan är inte huvudsyftet med rapporten, däremot framgår det i nästan varje kapitel att polis och underrättelsetjänst framöver måste samarbeta. Tydligast ser man det i kapitlet om IT. Men så här står det i kapitlet om kemiska, nukleära och biologiska hot:

Terroristbekämpning är i Sverige en polisiär uppgift. Terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 indikerar att en framgångsrik bekämpning av terrorism inte kan genomföras utan en effektiv mellanstatlig samordning och samverkan. De ansträngningar som inletts med att förbättra internationell samordning av polis- och annan underrättelseverksamhet, beredskap samt skydd inom NBC-terroristområdet bör därför fullföljas. Det är också viktigt att kunna använda sig av resurser och kompetens inom totalförsvaret.

2003 hänvisade man till proppen från 2002. (Sou 2003:30)

Försvarsutskottet har emellertid i samband med behandlingen av motioner hänvisat till bl.a. det vidgade säkerhetsbegreppets konsekvenser för underrättelsetjänst enligt propositionen (se bet. 2001/02:FöU9 s. 10 f.)… Det är därför enligt propositionen viktigt med en ökad samverkan mellan försvarsunderrättelseverksamheten och myndigheter utanför försvarsunderrättelsesfären, som t.ex. Rikspolisstyrelsen (genom Säkerhetspolisen – SÄPO – och Rikskriminalpolisen) och Tullverket…

Utredningen har enligt direktiven att värdera signalspaningens betydelse inom olika områden (militärt, polisiärt etc.) och bedöma hur en avvägning mellan områdena bör göras…

När det gäller formerna för den militära underrättelseverksamheten har det av statsmakterna framhållits att den vidare säkerhetssyn som fortsättningsvis skall prägla underrättelsefunktionen även kräver en mer samordnad  verksamhet. Det har betonats att tyngdpunktsförskjutningen  i den militära underrättelse-verksamheten och komplexiteten i det skeende och det vida spektrum av utvecklingstendenser, som underrättelseorganen har att bevaka inom ramen för ett vidgat säkerhetsbegrepp, oundvikligen har lett till behov av en ökad samverkan. Det gäller i första hand mellan de olika underrättelseorganen men också mellan dessa och myndigheter utanför försvarsunderrättelsesfären såsom bl.a. SÄPO, Rikskriminalpolisen och Tullverket…

Samarbetet med FRA bedrivs främst i ett kortsiktigt perspektiv och på s.k. ad hoc-basis med sikte på ett speciellt fall. Polisens behov av att skyndsamt få information är ett problem i samarbetet med FRA, som har förklarat att det är förenat med svårigheter för myndigheten att anpassa signalspaningsresurserna med kort varsel.

En förutsättning för att polisen mer effektivt skall kunna utnyttja FRA:s tjänster såväl i ett kortsiktigt som i ett långsiktigt brottsbekämpande perspektiv är att polisen känner till FRA:s förmåga som underrättelseorgan. Polisens kunskap och uppfattning om FRA:s möjligheter att bidra med information för den polisiära verksamheten bör förbättras. Den sekretess som för närvarande omgärdar FRA:s verksamhet lägger hinder i vägen för detta. Ett närmare samarbete genom utbyte av tjänstemän mellan myndigheterna skulle enligt polisen bidra till ett bättre utnyttjande av FRA:s kompetens. Det skulle också bidra till att åstadkomma en bättre belysning av inhämtat signalspaningsmaterial.

Det noteras att de nya hoten betyder att icke militär underrättelse verksamhet blivit viktigare.

Sålunda har det framhållits att den säkerhetspolitiska situationen hade medfört att samhället måste kunna möta ett bredare spektrum av hot, risker och påfrestningar som inte var ett hot mot landets säkerhet men som kunde innebära allvarliga störningar i samhällets normala funktioner. Detta har inneburit konsekvenser från en principiell utgångspunkt för den militära underrättelsetjänsten med en tyngdpunktsförskjutning i underrättelseverksamheten från militära och mot icke-militära underrättelser…

Utredningen fastställer att FRA redan sen 90-talet samarbetat med polisen i att kartlägga olika former av ”hot” som ”etniska och religiösa konflikter, ekologiska hot, spridning av massförstörelsevapen, flykting och migrationsrörelser, internationell terrorism och kriminalitet, ekonomiska hot och hot mot tele- och datorsystem” men att detta samarbete måste få fastare ramar och förbättras.

Underrättelsekommittén tog år 1998 upp frågan med underrättelseorganen om dessas möjligheter att, i enlighet med bl.a. 1995 och 1996 års försvarsbeslut, utan eget ansvar, stödja andra ansvariga myndigheter med inhämtning och eventuell analys av information rörande de s.k. nya hoten. Som exempel angavs etniska och religiösa konflikter, ekologiska hot, spridning av massförstörelsevapen, flykting och migrationsrörelser, internationell terrorism och kriminalitet, ekonomiska hot och hot mot tele- och datorsystem. FRA uppgav då, vilket också har bekräftats för Utredningen, att FRA redan i viss mån bidrog med sådant stöd men att FRA också hade möjligheter att i ökad utsträckning inrikta verksamheten mot den typen av mål, s.k. nya hot, som hade angivits i försvarsbeslutet. FRA skulle således bättre kunna tillgodose dåvarande civila uppdragsgivare som SÄPO, Rikskriminalpolisen, Tullverket och Kustbevakningen med underrättelsematerial…

sekretessen i signalspaningsverksamheten hindrar en dialog om huruvida myndigheternas behov av underrättelser kan tillgodoses och därmed också om möjligheterna att utnyttja FRA:s tjänster.

Man konstaterar att spaningen i den ”trådlösa etern” i mångt och mycket kunnat anses fri. Spaning på tråd är annorlunda. Det är nödvändigt idag, skriver man, och måste regleras:

En förutsättning för att FRA skall ha möjlighet att bedriva signalspaning mot trådbunden trafik är därför att uttryckligt stöd ges för detta genom lagstiftning.

Vi fortsätter. 2005: Ds 2005:30 om en anpassad försvarsunderrättelsetjänst

Mot denna bakgrund föreslog utredningen att lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet ändras så att försvarsunderrättelseverksamhet inriktas på yttre väpnade hot mot landet, vare sig de är militära eller inte. Vidare föreslog utredningen att sådan försvarsunderrättelseverksamhet som bedrivs utomlands, eller med sikte på utländska förhållanden, inte borde vara underkastad begränsningen att den inte får avse uppgifter som ligger inom ramen för polisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande arbete.

Regeringen har i flera sammanhang, bl.a. de senaste budgetpropositionerna, pekat på det ökande behovet av strategiska underrättelser av civil karaktär med relevans för utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.  Försvarsunderrättelseverksamheten bör också inriktas på att utveckla det internationella underrättelsesamarbetet, särskilt det inom EU…

Den tekniska utvecklingen och de gränsöverskridande hoten har gjort att skiljelinjen mellan inre/polisiär och yttre/militär säkerhet är mer oklar än tidigare. Det är därför angeläget att säkerställa att ett nytt och utvidgat mandat för försvarsunderrättelseverksamheten inte kommer i konflikt med den begränsning som följer av den nuvarande regleringen av förhållandet mellan försvarsunderrättelseverksamheten samt de brottsbekämpande och brottsförebyggande myndigheternas arbete. I detta syfte föreslås ett förtydligande så att terrorism och andra yttre hot i form av t.ex. internationell kriminalitet inte utesluts från försvarsunderrättelseverksamheten…

Den tekniska utvecklingen har dock inneburit att signaler i allt större utsträckning förmedlas genom  tråd. Den signalspaningsverksamhet som Försvarets radioanstalt bedriver mot eterburna signaler framstår mot denna bakgrund som otillräcklig. I promemorian föreslås därför att Försvarets radioanstalt skall få bedriva signalspaning oavsett om signalerna befinner sig i etern eller är trådbundna. Detta skall enligt förslaget regleras i en ny lag om signalspaning…

Inhämtning som sker i tråd skall enligt förslaget endast få ske av signaler, vilka förs över Sveriges gräns av operatörer som äger tråd. Den skall ske automatiserat och får endast avse signaler som har identifierats genom sökbegrepp.

Här läggs alltså grunden för de kommande årens arbete. Militärens spaningsarbete ska definieras och polisens möjligheter att spana ska utredas. Förslaget att ändra lagen från 2000 leder fram till en lag 2007. SFS 2007:664

Utredningen föreslår därför ett tillägg till 4 § i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet med innebörd att den angivna gränsen mellan polisiär och underrättelseverksamhet (se ovan) inte skall gälla för försvarsunderrättelseverksamhet som ”bedrivs utomlands eller med inriktning på utländska förhållanden”.

Försvarsmakten skall inte bearbeta och analysera underrättelseinformation som har betydelse i polisens brottsbekämpande arbete.”

Försvarsunderrättelseverksamheten får inte innefatta åtgärder som ligger inom ramen för polisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande uppgifter enligt lagar och föreskrifter. Detta gäller dock inte när verksamheten, utan att avse fysisk person, bedrivs för kartläggning av förhållanden utomlands som innebär yttre hot.”

Terrorism är ett exempel på kriminalitet som kan utgöra yttre hot. Det ligger inom ramen för Säkerhetspolisens författningsreglerade uppgifter att leda och bedriva polisarbete beträffande denna typ av kriminalitet även om den har sin bakgrund i utländska förhållanden. Ett nytt och utvidgat mandat för försvarsunderrättelseverksamheten kan därför komma i konflikt med den begränsning som följer av 4 § i dess nuvarande lydelse. 4 § lagen om försvarsunderrättelseverksamhet behöver alltså förtydligas så att terrorism och andra yttre hot i form av internationell kriminalitet inte utesluts från tillämpningsområdet för försvarsunderrättelseverksamheten.”

SFS 2007:664

Inom försvarsunderrättelseverksamheten får det inte vidtas åtgärder som syftar till att lösa uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för polisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet. Om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser, får dock de myndigheter som bedriver försvarsunderrättelseverksamhet lämna stöd till andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet.

Denna lag föregicks av en propp: 2006/07:63 som för första gången

I propositionen föreslås ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverk-samhet. Ändringarna innebär att mandatet för försvarsunderrättelseverksamheten anpassas från ”yttre militära hot” till ”yttre hot” och att det ut-tryckligen anges att verksamheten endast får avse utländska förhållanden. Vidare förtydligas gränsdragningen mellan polisiär verksamhet och försvarsunderrättelseverksamhet…

Det noteras att FRA redan har möjlighet att spana för SÄPO:

I instruktionen för Försvarets radioanstalt anges att myndigheten är en central förvaltningsmyndighet med uppgift att bedriva signalspaning enligt den inriktning som regeringen, Försvarsmakten och övriga uppdragsgivare (Säkerhetspolisen med flera) anger…

Utredningen föreslog i betänkandet Vår beredskap efter den 11 september (SOU 2003:32) att uppgiften ”att kartlägga yttre militära hot” i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet skulle ersättas med ”kartlägga yttre väpnade hot mot landet”, eftersom den förra uppgiften inte kunde anses innefatta icke-militär terrorism. Utredningen pekade på den oklarhet som det innebär att planering av väpnade terroristangrepp är att betrakta som en kriminell handling som faller inom den polisiära sfären, även om förberedelserna genomförs utomlands. Utredningen föreslog därför ett tillägg till 4 § lagen om försvarsunderrättelseverksamhet med innebörden att den där angivna gränsen mellan polisiär verksamhet och försvarsunderrättelseverksamhet inte skall gälla för försvarsunderrättelseverksamhet som ”bedrivs utomlands eller med inriktning på utländska förhållanden”…

I kampen mot terrorismen har information från svensk signalspaning mot utländska företeelser gett Säkerhetspolisen underrättelser av stor betydelse för det brottsförebyggande arbetet. Signalspaning har också använts framgångsrikt för att kartlägga annan grov organiserad brottslighet…

Det viktiga nu är att fastställa polisens och FRA:s rätt att signalspana i tråd också.

En avgörande förutsättning för detta är dock att signalspaning kan genomföras oavsett med vilken teknik signalerna förmedlas. Att kommunikationen idag till stor del har förflyttats från etern till tråd bör inte begränsa möjligheten att signalspana, särskilt som det sätt på vilket signalerna överförs ofta styrs av slumpen…

Det är således nödvändigt att anpassa förutsättningarna för signalspaningsverksamheten till utvecklingen på de säkerhetspolitiska och tekniska områdena. Starka skäl talar därför för att inhämtning av signaler i elektronisk form bör få ske även då signalerna befinner sig i tråd.

Vi fortsätter. De stora debatterna om FRA kom aldrig att handla om de polisiära delarna av FRA-debatten, inte 17 juni 2008 eller 18 juni, inte 14 oktober 2009 heller då Tolgfors uttalade de berömda orden om att ”FRA shoppen är stängd”. Tvärtom har man av någon diffus anledning valt att inte prata om detta mycket. Minst av allt när andra varnat för polisiär signalspaning.

Men det kanske inte är förvånande. För jag har, handen på hjärtat, inte sett motståndarna ta upp utredningarna kring polisiär spaning via FRA så mycket heller. Varningarna har mest varit allmänna.

(Om man vill kan man jämföra vad Staffan Danielsson (c) sa 2008 med vad han skrev 2009. Jag återkommer till Staffan Danielsson snart. )

Efter debatten 2008 gav Alliansen ut två viktiga dokument om FRA arbetet. Först överrenskommelsen 25 september 2009.

  1. FRA får endast bedriva signalspaning på beställning av regeringen, regeringskansliet och försvarsmakten.
  2. En utredning ska tillsättas för att se över polis och säkerhetspolisens behov av underrättelser.

Sen direktiven senare samma höst: Dir 2008:120 för en utredning om polisens behov av signalspaning.

Lägg märke till att det klart fastslås ATT polisen SKA signalspana.

En särskild utredare tillkallas med uppdrag att kartlägga Säkerhetspolisens och Rikskriminalpolisens behov av underrättelseinhämtning avseende utländska förhållanden genom signalspaning. Mot bakgrund av kartläggningen ska utredaren, med beaktande av skyddet för den enskildes personliga integritet och med beaktande av Sveriges internationella åtaganden och övriga internationella samarbete, överväga och föreslå hur detta behov ska kunna tillgodoses på ett rättssäkert och effektivt sätt…

Lägg också märke till att direktiven klart anger ATT polis och FRA samarbetat tidigare om andra uppgifter och att enda frågan nu är HUR samarbetet kring polisiär signalspaning ska ske.

Försvarets radioanstalt har i hög grad bidragit till underrättelseinhämtningen om utländska förhållanden när det gäller bl.a. internationell terrorism, annan grov gränsöverskridande brottslighet och främmande underrättelseverksamhet mot svenska intressen. Underrättelser som inhämtats inom ramen för försvarsunderrättelseverksamheten har rapporterats till Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen och utgjort ett viktigt underlag för myndigheternas verksamhet.

Utredningen ifråga blev SOU 2009:66

SOU 2009:66 och frågan om vad polisen och FRA får samarbeta om:

Inledande bestämmelser
1 § Polisen får använda signalspaning i syfte att avslöja och utreda eller förhindra brott för vilket är föreskrivet fängelse två år eller däröver.
Säkerhetspolisen får använda sådan spaning även i annat fall än som avses i första stycket, om det behövs för att motverka
1. underrättelseverksamhet som kan antas bedrivas av främmande makt eller av organisation som huvudsakligen finns utomlands, om verksamheten är riktad mot Sverige eller svenska intressen eller på annat sätt berör Sverige,
2. annat allvarligt hot mot rikets säkerhet,
3. utveckling och spridning av massförstörelsevapen, krigsmateriel och produkter som avses i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd,
4. internationell terrorism, eller
5. annan grov organiserad brottslighet.
Signalspaning i tråd får ske endast i enlighet med vad som anges i 4–6 §§.

(Nån punkt 6 finns inte så det är felskrivet.)

Alltså föreslår utredaren att polisen ska få signalspana i tråd (elektroniskt) då hot förekommer i fall av terrorism och grov internationell brottslighet. Det framgår av utredningen att det gäller de fall där det är brottslighet som korsar gränsen.

En första utgångspunkt är för mig att – om polisen över huvud taget ska få tillgång till signalspaning i tråd – det inte kan komma i fråga annat än i samband med bekämpningen allvarliga hot mot nationell eller internationell säkerhet eller mot mycket grov brottslighet i övrigt. Kravet att det ska gälla mycket grov brottslighet gäller redan i dag för de hemliga tvångsmedlen, dvs. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning, hemlig rumsavlyssning och hemlig kameraövervakning. För de nämnda hemliga tvångsmedlen gäller olika krav på allvaret i de brott för vilka de kan användas. Hemlig rumsavlyssning får som huvudregel användas vid utredning av brott för vilka är stadgat ett straffminimum om fyra år. För användning av hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning gäller ett straffminimum för brottet om två år, medan hemlig teleövervakning som huvudregel kan användas för brott för vilket är stadgat minst sex månaders fängelse…

Därutöver bör Säkerhetspolisen få använda sig av signalspaning i tråd i underrättelsesyfte under i stort samma förutsättningar som föreslås gälla för Säkerhetspolisens signalspaning i etern. Med underrättelsesyfte avses att syftet inte ska vara brottsutredande, dvs. att samla bevis inom ramen för en förundersökning. För att signalspaning i tråd ska få användas mot grov organiserad brottslighet bör dock även krävas att den brottsligheten är av systemhotande karaktär.

Den föreslagna lagstiftningen avser utrikes förhållanden. I syfte att avgränsa tillämpningsområdet bör gälla att signalspaningen inte får avse signaler mellan en sändare och en mottagare som båda befinner sig i Sverige. Avgränsningen gäller för signalspaning i såväl eter som tråd. Om sådana signaler ändå skulle komma att inhämtas ska den informationen omedelbart förstöras.

Det framgår alltså att man, återigen, avgränsar signalspaningen väldigt strikt. Det gäller BROTTSLIGHET AV INTERNATIONELL karaktär.

Att FRA ska ta hand om denna signalspaning, och att man inte skapar ett separat underrättelseorgan för SÄPO, är för att betona att polisiär signalspaning ska ske på samma villkor som militär. Dvs mot YTTRE hot! Detta för att minimera risken för spaning mot INRE hot.

Den följdes åt av en specialpromemoria och en skrivelse som blev proposition 2008/09:201 om hur man skulle undvika integritetskränkningar.

Som vi kan se i propositionen sidan 26 utgår man från att detta är sådant som rör försvarets underrättelsetjänst. Att en separat utredning måste göras för polisen. På sidan 27 redan ser man att skrifetn handlar om försvaret.

Signalspaning i försvarsunderrättelse-verksamhet får ske endast i syfte att kartlägga…

Och formuleringen i punkt ett ”yttre militära hot”. Den polisiära motsvarigheten i de utredningarna var ”yttre hot”.

Sidan 32 anger:

En reducering av kretsen inriktande myndigheter till regeringen, Re-geringskansliet och Försvarsmakten innebär att det stöd som Försvarets radioanstalt hittills lämnat till ett antal andra myndigheter i praktiken omöjliggörs. Detta får konsekvenser för bl.a. Säkerhetspolisen och den öppna polisen. Regeringen har mot den bakgrunden tillsatt en utredning med uppgift att kartlägga Säkerhetspolisens och Rikskriminalpolisens behov av underrättelser om utländska förhållanden och att utreda hur behovet ska kunna tillgodoses (dir. 2008:120).

Vi går till 2011. Ds 2011:44

Den kan man läsa om man vill. Jag tror det räcker att läsa den förslagna ändringen av lagen på sidan 5.

lagen (2000:130) om för-svarsunderrättelseverksamhet finns bestämmelser om regeringens och myndigheters inriktning av sådan verksamhet. Inriktning av signalspaning får anges endast av regeringen, Regeringskansliet, Försvarsmakten, Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen.

Och den 18 september i år kom alltså propositionen som Piratpartiet skriver om. 2011/12:179. Som ROD skriver har Alliansen utarbetat denna i samråd med Socialdemokraterna.

Den börjar:

I propositionen föreslås att Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen läggs till bland de myndigheter som tillåts inrikta signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet. Förslaget syftar till att förbättra Säkerhetspolisens och Rikskriminalpolisens möjlighet att få uppgifter om utländska förhållanden på strategisk nivå avseende bland annat internationell terrorism och annan grov gränsöverskridande brottslighet som kan hota väsentliga nationella intressen…

Intressant nog med samma förslag till ny lag som Ds 2011:44 angav.

Om man läser proppen ser man samma mönster som i tidigare rapporter. SÄPO har tidigare bedrivit signalspaning via FRA. Det uppstod har uppstått ett glapp rent lagmässigt och de vill återfå denna möjlighet nu, när FRA fått möjlighet att signalspana ”via tråd” också. (FRA:s regelverk har ändrats med de sista årens beslut.)

De brott som Säkerhetspolisen har i uppdrag att förebygga och förhindra har ofta en koppling till förhållanden utomlands. Det kan handla om att terroristbrott planeras i en organisation som befinner sig i ett annat land eller att en främmande makt bedriver underrättelseinhämtning mot Sverige eller svenska intressen utomlands. Eftersom Säkerhetspolisen, trots detta, inte har några befogenheter att självständigt bedriva polisverksamhet utanför Sverige måste kunskapen om utländska förhållanden inhämtas på annat sätt. Ett sätt är att samarbeta med myndigheter i andra

Tidigare har signalspaning, som efter inriktning från Säkerhets-polisen bedrivits av Försvarets radioanstalt, utgjort en viktig källa för att ge Säkerhetspolisen underrättelser om utländska förhållanden. Regeringen anser, i likhet med det stora flertalet remissinstanser, att Säkerhetspolisens behov av att åter få möjlighet att inrikta signalspaning är stort och angeläget.

Även Rikskriminalpolisen har tidigare haft möjlighet att inrikta den signalspaning som bedrivs av Försvarets radioanstalt…

Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att både Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen har ett stort behov av att åter kunna inrikta signalspaning. När det gäller de övriga myndigheter som för egen del har framfört ett behov av att få inrikta signalspaning saknas beredningsunderlag för att i detta lagstiftningsärende pröva den frågan.

Slutsats

Slutsatsen är att Alliansen och Socialdemokraterna varit EXTREMT tydliga med att polis ska kunna använda FRA.s tjänster.

Ändå har mycket av debatten förespeglat något annat.

Å ena sidan har regeringens representanter medvetet valt att inte prata så mycket om utredningarna kring polisens användning av FRA. Om frågan har kommit upp har man sagt att man INTE kommer att bedriva spaning internt i Sverige och att lagförslagen om FRA som varit uppe till debatt inte handlar om polisens rätt att spana. Det är sant. Men det har tolkats av många som om polisen inte skulle använda sig av FRA alls.

Samtidigt har motståndet, speciellt piraterna av någon underlig anledning gång på gång på gång påstått att regeringen ljuger och att regeringen officiellt ska ha lovat att inte polisen ska använda FRA alls. Varifrån detta kommer vet jag inte helt. Jag har sett stora brister i motståndarnas fakta kring detta. Det avgörande direktivet från 2008 (Dir 2008:120 ) som ger grunden till årets proposition har jag nästan inte alls sett nämnd i piraters material.

Jag hittade en dialog mellan Staffan Danielsson och Henrik Alexandersson från 2009 som var typisk. Å ena sidan hävdade Henrik att regeringen ljög om att SÄPO skulle få använda FRA. Å andra sidan försvarar Staffan Danielsson sig med att alla vetat sen länge att polisen ska få spana via FRA och hänvisar till septemberöverrenskommelsen 2008. Det är i sig typiskt, för det har Staffan hållit ganska tyst om i riksdagen när kritiker pekat på riskerna av att polis och SÄPO får tillgång till FRA.

Det finns mycket mer att skriva om detta och jag lär följa upp denna artikel med en ny inom kort. Jag tillhör kritikerna av FRA-lagarna men är inte en av de som anser att vi inte ska kunna bedriva spaning på nätet. Bara en sista poäng. Ska man kunna bekämpa något måste man veta VAD det är man bekämpar. Man vinner inga krig om man inte bemödat sig om att ta reda på hur motståndet ser ut.

Detta är en debatt om underrättelsetjänster. Men frågan är om inte FRA-motståndarna och vi FRA-kritiker bör lära sig lite ABC om underättelseinhämtning före vi drar ut i fält. Det underlättar att vi vet hur motståndet ser ut.

Så… kan vi få slippa myten att regeringen ljugit om FRA och SÄPO. Regeringen har varit tydlig även om debatten varit luddig. 

Låt oss nu ta debatten om det lämpliga i detta och hur svensk polisiär spaning på nätet ska se ut i framtiden. Där finns det mycket att säga.

PS 1

Förutom dessa ovannämnda kan man läsa regeringens propp 2008/09:201 om förstärkt integritetsskydd. Men den handlar om metoden FRA skulle använda och militär signalspaning.. På sidan 97 ser man att utredningen om polisiär underrättelsetjänst är en annan.

PS 2

Läs Mark Klamberg. Han har skrivit om detta planerad samarbete mellan FRA och polisen i flera år nu, om fördelar, men också  många risker med samarbetet.

SOU 2009:66 + Ds 2011:44 + regeringen sept 2009 + 2006/07:63 + protokoll med Togfors FRA shoppen 14/10 09 + riksdagsomröstning juni 2008 + Dir 2008:120 polis + Sou 2003:30 + Ds 2005:30

För att se var PP skrivit, läs här: 24/11 2009. Henrik Alexandersson trodde 2009 att regeringen inte hade beslutat att polis skulle använda FRA, det hade de, utredningarna gällde bara HUR de skulle det.

Posted in: FRA, Uncategorized