Vann eller förlorade Sd på de nedrivna affischerna?

Nedrivningen av Sd:s reklam i Stockholm och de massiva protesterna beskrivs av många som en succé, en seger. Men var det det?

Jag kan förstå ilskan. Jag har själv blivit så arg då jag mött rasism, hat, antidemokratisk retorik eller förespråkande av våld, sådant jag reagerar mot. Ibland har jag också rivit ner saker. Nazistpropaganda, kommunistpropaganda, AFA-propaganda och vidrig Sd reklam i offentligheten har även jag förstört.

Men man bör ställa frågan vad Sd ville med annonskampanjen. Ville de informera turister som passerar förbi EN (!) tunnelbanestation? Och trodde de att det skulle leda till en sansad debatt i turistkretsar och på ledarsidor?

Nja, riktigt så naiva är inte Sd. De vet att de inte är rumsrena ännu. Och turister skiter nog i vad Sd skriver.

Så vad ville de?

Ja vad vill marknadsförare som sprider budskap som är provokativa? De vill ha reaktioner och debatt. Gärna hatiska sådana, bara det blir DEBATT.

ABC i marknadsföring. Eller hur? Få budskapet att bäras genom debatten, de ilskna rösterna och motståndarna.

Och nedrivna affischer är en del av marknadföringsstrategin Sd har.

Eller tror ni att Sd är så naiva och gröna att de trodde affischerna skulle stå kvar. 🙂

Om man lyssnar med ledande Sd:are, jag har pratat med en del av dem, hör man att deras drömscenario är att bli betraktade som ett rumsrent parti. DÅ växer de som mest, anser de.

Det NÄST BÄSTA alternativet är att de möts med hat, hot, stenkastning, nedrivning, talarkörer som buar ut dem, etc. Att de bemöts ANTIDEMOKRATISKT.

Där nånstans är min poäng och mitt dilemma. Jag är inte bara mot rasism, Jag är mot antidemokrati också och anser att rasism och antidemokratiska tendenser är ungefär lika farliga. Världen är inte enkel. När två viktiga principer möts är det inte enkelt. Inte ens om man hatar den rasism Sd står för.

Jag tror fortfarande att det vi måste göra är att bemöta rasism med fakta. Och få folk att ställa sig upp och ta debatten mot Sd varhelst de visar sina fula trynen. Som S och arbetarrörelsen gjorde i kampen mot nazismen på 30-talet. Och att hitta lösningar på de problem som finns. Och ta avstånd från inte bara rasism utan antidemokratiska tendenser och våld.

Vill vi stoppa Sd ska vi samla hundratusentalsmänniskor i demonstrationer, ledda av legitima rörelser som t.ex. facket, mot nedskärningarna inom vården. Ställ krav på politikerna att sluta rusta ner hemtjänst och servicehus. De regering och opposition fara åt helvete om de inte hittar lösningar och ändrar politik nu.

Men nej visst. Tyvärr kommer det inte att ske. 😦

Till sist citerar jag Niklas Starow:

Varje gång svastikor sprayas på dörrar och väggar till Synagogor och Moskeer så täcks dessa över med pappershjärtan.
Detta anser jag vara det bästa sättet att protestera, med kärlek. Det är att visa ett bra alternativ till hatet.

Riva ner och förstöra är en primal åtgärd, att hata. Vilket sätter förövaren på samma känslomässiga plats som den denne vill bli av med. Vilket bara leder till mer hat. Vilket nu spiller över på resten av oss antirasister.

Det den våldsamma delen av demonstranterna inte förstår är att kampanjen i tunnelbanan aldrig var till för att locka väljare, den var till för att visa motståndarnas outvecklade beteende.

Och det lyckades över förväntan.