Det där om svaghet och styrka och liberalism

Posted on februari 8, 2013

0


Om man följer med skoldebatten ser man att det pågått en debatt kring hur man ska anpassa utbildningen. Skolan var under ganska ska lång tid varit anpassad till de elever som var medel. Det betydde att så kallade ”svagare” elever och ”starkare” elever inte hängde med i utbildningen. De som hade intresse och kapacitet att snabbt lära sig ville ha nya uppgifter och svårare utmaningar men fick inte det (de fick inte ”rusa fram före de andra, det är orättvist” som det sades på min tid i skolan). Därför tappade de koncentrationen och intresset för skolan. De svagare eleverna sattes i en specialklass, om de hade tur, och hängde inte heller med.

Det har blivit lite bättre de sista åren, i synnerhet för de som har lätt att lära. Det anses inte fult att ge dem extra utmaningar och övningar som de andra eleverna inte får, eller låta dem läsa en bok för nästa årskurs.

Ett individanpassat skolsystem måste givetvis ta hänsyn till var varje individ. Det låter elever som KAN lära sig snabbare göra det och elever som kräver mer tid får det.

Jag tänkte på detta när jag läste några debatter i veckan om nyfattigdomen i Sverige och om näthatet.

Bland oss liberaler finns det ofta en övertro på människans förmåga att vara stark, klara sig själv, och tänka positivt. Många liberaler missar den lilla detaljen att människor inte är klossar som man kan banka in, ungefär som barn försöker banka in fyrkantiga klossar i runda hål.

Därför anser en del liberaler att statens skyddsnät ska bort eller vara minimalt och folk ska uppmuntras att klara sig själv, för det kan alla (sägs det).

Vad skedde med individen i denna ”liberala” diskurs? Ett individanpassat samhälle tar hänsyn till att folk som ÄR självständiga, starka och kan fixa saker snabbt får full frihet att göra det, men där också att de som inte kan det får fullt stöd.

Man kan inte hjälpa vilken familj man föds i, vilka föräldrar man har och vilken bakgrund de har. teorin att alla ”är sin egen lyckas smed” och att ”varje människa får ta ansvar helt själv för sitt liv” missar några viktiga saker.

  • Först och främst missar man att människan inte växer upp som nån mytisk tabula rasa, ett vitt oskrivet blad. Föräldrar och nära och kära, gör sitt för att forma människan. Och ibland kan det vara ett riktigt helvete för ett barn. 
  • För det andra föds man ibland med funktionshinder, eller får dem under livets gång. Här i Sverige har vi kommit långt med att faktiskt erkänna rättigheterna för folk med funktionsnedsättningar men det finns länder där dessa hänvisas till välgörenhet.
  • För det tredje är inte en människa en ensam atom i ett tomt universum. Vi lever i ett samhälle. Vi föds med en stämpel ”man” eller ”kvinna” som vi inte valt fritt. jag har inte valt att bli man, t.ex. Vi föds inne i inhägnade områden, inhägnade av riktiga inhägnader eller murar, eller inhägnader som bara existerar som streck på en karta. Nationer kallas det och pratar modersmål som vi inte har valt. Vi lever i sociala omständigheter som vi ofta inte heller valt.
  • För det fjärde finns det makter och auktoriteter i samhället. Vi måste lyda en stat, det måste vi vare sig vi vill det eller inte. Vi måste arbeta för att få pengar, det måste vi också vare sig vi vill det eller inte. Och staten och näringslvet är två starka MAKTER som påverkar våra liv.

I debatten om näthat säger man ofta att folk väl får ta sig i kragen och strunta i hatarna. Det gör jag. jag rycker på axlarna åt mailen om att skära av min kuk eller att skicka ”beväpnade snapphanar” mot mig, som jag får ibland. Men jag vet att alla inte funkar så. Vi är olika och har olika bakgrund. Det respekterar jag. Därför måste folk ha frihet att rycka på axlarna åt näthatarna men också möjligheten att gå till en polis som KAN sina saker för att anmäla detta, få stöd och kanske stoppa hatet.

Individer är olika.

I debatten om nyfattigdomen är det samma sak. Och i debatten om man ska ha regleringar och stöd i arbetsmarknaden. Ett individanpassat samhälle ger stöd till de inidvider som hamnar snett i livet, som kräver mer tid, som kanske har funktionshinder eller är ensamstående med barn i en liten håla i Sverige. Ett individanpassat samhälle har STARKA sociala skyddsnät, eftersom det ser till individen.

Men ett samhälle ger också maximal frihet till folk att göra vad de vill, i näringslivet, i privatlivet, utan pekpinnar, för det vet att individer är olika. En del har en sjuhelsikes massa driv och ideer, så visst ska dessa ha maximala möjligheter att vara sig själva, utan en massa regleringar, krångel, byråkrati och politiska hinder.

Det är min liberalism En liberalism med skyddsnät och stöd till indvider som behöver det, med maximal frihet utan statlig klåfingrighet för de som KAN stå på egna ben och har driv, och skydd mot förtryck från ALL extern makt, dvs både stater och den makt som näringslivet kan ha (det betyder att jag är mycket för fackföreningar och lagar som skyddar även arbetares rättigheter gentemot de finansiella makter man måste ta anställning för).

Jag vet hur det är att vara både så kallat stark och svag, En del människor är båda sakerna i olika situationer i livet. Jag vet att det inte är så förbannat lätt för alla människor att ta sig i den mytologiska kragen och ”gaska upp sig”.

Kanske vi liberaler borde se till individen lite mer och inte bara klumpa ihop folk i en klump och anta att alla kan klara sig för egen maskin.

PS

Nej jag skriver inte om de som vill ha en massa sociala och ekonomiska regleringar och kontroll här. Att de inte heller helt ser till individen, vet vi ju redan. Individens frihet betyder friheten att pröva sina vingar om man kan det, och flyga fritt, med ett minumum av statlig inblandning, men också friheten att ta tid och INTE flyga om man är flygrädd eller har stukat sina vingar.