Rasbiologi och individer med funktionsnedsätningar,

Posted on maj 1, 2012

0


Det finns oerhört många fördomar om personer med psykiska och fysiska funktionshinder i världen än idag.  Vi har långt kvar att gå i kampen för allas lika rätt.

Karl Grunewald.

Enligt myterna avstannade de svenska rasbiologiska tvångssteriliseringarna på 70-talet. det tror många än idag trots att man vet att transsexuella och intersexuella tvångssteriliseras än idag. Personer med fysiska och grava psykiska funktionshinder fortsatte man att sterilisera med tvång. Man körde knivar in i underlivet på personer med diagnoser som ryggmärgsbråck och CP, med eller mot deras vilja.

Det var inte länge sen Per Uddén, Permobils visionäre grundare, kunde chockera ett helt Sverige med att tillverka en sexstol för folk med stela ryggar och diagnosen CP.  ”Skulle DE ha sex?!” Det var så sent som på 70-talet. ”Ska du ha rätt att ha sex och få barn, frågan är lika dum”, svarade Per Uddén de fördomsfulla kritikerna.

Och tvångssteriliseringarna pågår än idag. Än idag utövas påtryckningar på personer med funktionshinder som vill bli föräldrar, än idag steriliseras autistiska personer och personer med grav psykisk funktionsnedsättning, utan att det väcker mycket debatt.

En av de värsta saker jag varit med om någonsin var när jag 1997 var på ABF-huset där Helle Klein, Arne Ruth och andra kända debattörer som drev debatten om de rasbiologiska steriliseringarna debatterade avslöjandena om vårt rasbiologiska förflutna. Alla var överrens om att det var vidrigt att rasbiologer kunnat tvångssterilisera folk, och att tystnaden från politikerna var vidrig.

Under debatten reste sig en ung kvinna med diagnosen CP sig upp med möda och sa ungefär så här: ”När jag blev med barn förra året och var så glad över att äntligen få bli med barn sa Försäkringskassan och de sociala myndigheterna att om jag fullföljde graviditeten skulle inte jag få pengar från kommunen mer, och ingen personlig assistans. De krävde att jag skulle sterilisera mig och begå abort. Så det gjorde jag. Hur kan jag få upprättelse för detta.”

Efter det var det tyst i lokalen… Dödstyst. Sen höjde moderatorn Arne Ruth (som basade över DN:s kulturdel) sin röst och sa: ”nästa fråga”…

Det är en av de saker som känslomässigt berört mig mest i hela mitt liv. Total galenskap och blindhet från folk som sa sig vara mot rasbiologi och tvångssteriliseringar.

När jag fick ordet påpekade jag hur tysta debattörerna var då kvinnan med funktionshinder pratade. Sen sa jag att så tyst var det när Karl Grunewald och andra höjde sin röst mot rasbiologin 30 år innan. Sen sa jag något om att vi måste hedra och håla fram de som vågade gå emot rasbiologin, de som gick mot strömmen, och fundera över vad vi gör fel idag, men som samhället anser vara ”rätt”.

Efter en stunds tystnad sa Arne Ruth: ”nästa fråga tack”…