Religiös megalomani och anti-megalomani

Posted on augusti 18, 2011

18


Skepchick har ett blogginlägg som har diskuterats en del på twitter: Den religiöses Megalomani. Det handlar om frågan om  tron på skaparens personliga intresse i var individ är självupptagenhet hos individerna eller inte. Dvs om en person som ser sig som personlig utvald av Gud har egoproblem eller inte.

Blogginlägget som Scepchick skrivit i sig handlar om något som jag anser ÄR ett problem inom religionerna, onekligen, nämligen synen en del religiösa har på sig själv som en del av en UTVALD ELIT.

Jag kollade på Survivor, den amerikanska versionen av Expedition Robinson, häromdagen och rullade nästan ögonen ur huvudet.

En av deltagarna var superkristen och tjatade hela tiden om att han ville bli mer som Jesus för varje dag. Han röstades ut nästan direkt (pga att han sågs som ett hot, inte för att han var irriterande konstigt nog) och fick bo ensam på en ö ett tag. Första utröstningen efter att han kommit tillbaka blev han utskickad igen. Då säger han ungefär: – Gud hade tydligen andra planer än mig, men jag får lita på honom. Han gör det som är bäst för mig.

Är det bara jag som finner det här sjukt provocerande? Okej att religiösa kan finna tröst i att tänka på gud, det kan jag ändå förstå. Men att på fullaste allvar tro att en övernaturlig makt skulle lägga sig i huruvida du, som en del i en lek, bor på ö ett eller ö två, det är megalomani.

Detta är inte ett ovanligt sett att se på sig själv och sin gud.

Ironiskt nog brukar denna syn på att man själv är utvald (The Elect) kombineras med en syn på Gud som en avundsjuk, VREDGAD, ARG, fördomsfull, hatisk, hemsk och bigot varelse. (De sju dödssynderna personifierad, typ…) Speciellt amerikansk kristendom är infekterad av denna sorts tro och därmed vidhängande förakt mot de som inte ”tror rätt”, dvs som de själva.

Denna syn på religiösa som en elit, ÄR ett problem. Jag håller helt med skribenten.

So far so good, men sen gör Skepchick det klassiska misstaget att skriva att ALL Gudstro är ett problem. Dvs hon tycks mena att åsikten att Gud ser den individuella människan som värdefull (och bryr sig om alla människor) är ett exempel på denna megalomani. Som hon skriver på twitter menar hon att ALLA religiösa har detta problem med megalomani och har ”ego-problem”. Detta synsätt kontrasterar hon med ”grejen med att känna sig liten, obetydlig, försumbar”. Som om alternativet till synsättet att man är värdefull är att man måste se sig som försumbar.

Skepchick skriver:

Jag tänker mig att det beror på hur stor man gör sin värld. Jag är förstås viktig för min familj och mina vänner, men är jag viktig i Stockholm? Nej. I Sverige? Verkligen inte. I Europa? Eh, nej. I världen? Pfff! I universum? *svindel*.

En variant av Jante kanske? Att man ska inte tro att man betyder något eller att nån bryr sig om en? Jag skulle vilja citera jantelagen (källa wikipedia):

  1. Du skall inte tro att du är något.
  2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
  3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
  4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
  5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
  6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
  7. Du skall inte tro att du duger till något.
  8. Du skall inte skratta åt oss.
  9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

(Skepchick svarar på twitter att det hon menar inte alls har med jantelagen att göra. Det är bra. Men jag behåller min reflektion kring dessa saker eftersom det är så prominent i hennes text att människan är obetydlig. Och jag VET att ganska många ateister jag mött vill bekämpa religiös megalomani genom jante.)

Nedgradera människovärdet

Mycket galenskap har skett i religionens namn, liksom i politikens namn.

Oftast har religion handlat om att få folk att marschera i raka led, lyda och göra som alla andra. Folk ska knipa med benen och undvika sex på ”fel” sätt och folk ska slå knut på hjärnan och undvika att tänka på ”fel” sätt, och hjärtat ska givetvis inte heller få lov att KÄNNA på ”fel” sätt.

Det paradoxala är att detta ofta gjorts genom att använda den personliga guden som lockbete.

Man har sagt till folk att OM de lyder Gud, den stränga fadern, och om de lyder överheten i samhället, som är Guds egenhändigt handplockade uttolkare, får de en plats i samhället, och de får belöningar i livet efter döden. Men bara OM de gör det. Om de inte lyder blir de utstötta i livet och hamnar i helvetet efter döden.

OM de lyder blir de Guds utvalda barn och kan ses som en värdefull och sedd liten kugge i den religiösa och samhälleliga gemenskapen.

Så var det i Sverige under lång tid. Värst var det nog under Karl XI och Karl XII och enväldet då människor trycktes ner i skorna genom detta koncept om Gud som den tyranniska husfadern som styr över de utvalda lydiga barnen.

Uppgradera människovärdet

"Augustus, Guds son (Divi F.)"

Enväldets öppna, och mer dolda motståndare (bland de dolda kan man kolla på Andreas Rydelius och Christoffer Polhem tex) pratade mycket om en gudssyn där kungen och den enskilda människan var lika mycket värda, och betonade förnuftet. Detta är ingen slump.

Det finns ett annat sätt att se på begreppet om att vara utvald av gud, en där man stöder sig på bibelns ord om att alla människor (män och kvinnor) hade potentialen att vara guds söner, guds barn, inom sig.

Jag ska beskriva detta med mina egna ord och tankar först…

Detta var en REVOLUTIONÄR tanke i början. Ca år noll fanns det bara EN med titeln guds barn i romarriket, det var kejsaren. kejsarna kunde inte vara gudar. Istället proklamerade de att de var barn till ADOPTERADE gudar, alltså Guds barn. Det började Augustus (Octavianus) 42 f.kr fick Julius Caesar förklarad vara Gud. Detta gjorde att han lite senare kunde ta titeln Divi filius, Guds son. Tiberius som efterträdde Augustus kallade sig också Divi filius, Guds son efter att Augustus gudomligförklarats.

Så gjorde alla kejsarna ganska länge. Personligen anser jag att man måste komma ihåg detta när man tolkar en berömd scen i bibeln när Jesus höll ett romerskt mynt med kejsarens bild på och sa, ”Ge åt gud vad Gud tillhör och kejsaren vad som tillkommer honom”… För vad stod det på myntet: ”Tiberius Guds son” eller ”Tiberius Guden Augustus son”.  (Den med Augustus och Tiberius samtida litteraturen i Rom var FULL av referenser till gudarnas son som hade fötts på jorden… Läs Aeneiden av Vergilius t.ex.)

Nu har väl inte de flesta religiösa uttolkare tolkat begreppet ”guds son” lika revolutionärt och antidogmatiskt som jag, det vet jag.🙂  Men många har sett att Jesus själv jämställde överheten med slavar, prostituerade, fattiga och sjuka och har gjort en sak av det. För om det är så, så har överheten, kungar och biskopar, samma värde inför Gud som den fattiga, och den fattiga och sjuka samma värde inför Gud som en kung!

Intressant nog hänger pratar ofta de som skriver om detta om att ALLA människor har denna potential. Det är inget man får om man är en del av en elit, det är något ALLA föds med.

Tamburmajorinstinkten, eller hur man får kossor att röra på sig

Alltså finns det två synsätt på det här med att vara utvald. Det ena att man är utvald så länge man följer Gud och hans uttolkare slaviskt. Man föds inte som utvald, man BLIR det då man tas upp i gemenskapen. I denne gemenskap finns en ELIT av ledare som är mer utvalda än alla andra, de är gudarnas uttolkare.

Enligt det andra synsättet är ALLA människor utvalda sen födseln och alla lika värda.

Givetvis finns det gråskalor.

Om man kikar på teologisk debatt, och på religiös litteratur genom århundradena kan man se de två synsätten. Det är ingen slump, anser jag, att de religiösa som försökte stoppa slaveriet för 160 år sen OFTA betonade ALLA människors lika värde (”every man is a king”) oavsett rang. Att slavägarna i sin litteratur skriver mycket om en dömande gud som delar in mänskligheten i olika eliter och grupper som styr och ska bli styrda, att inte alla har samma värde irl, är inte en slump heller. Slavägarreligiositet är så mycket jantelag att man kräks.

Det fascinerande är att många religiösa tagit en strid mot slavägarreligiositeten genom århundradena.

Jag har inspirerats mycket av motstråndet mot slaveriet. Men man kan kika på motståndarna till nazismen också.

Den danske motståndsmannen Kaj Muncks predikningar är bra. Mitt under brinnande krig vågade han gå emot nazismen. Han sa att anledningen till att nazismen kunnat vinna terräng var att folk trott att tro, och religiositet, har något med att läsa heliga skrifter, gå på gudstjänster och be böner att göra. Tro har inte ett skvatt med detta att göra, sa han. Det är mer gudstro hos en ateist som är medlem i motståndsrörelsen mot nazismen än i tusen troende som ber tusen böner. Nazismen kunde komma till makten eftersom folk inte brydde sig om sin nästa, som han sa.

Idén om att man var speciellt utvald som kristen förkastade han direkt. ”De tror de är en elit som sitter här i trygghet och ber sina böner i ro medan världen brinner och miljoner människor lider”…

Martin Luther King har mycket av detta också. I sin predikan om Tamburmajorinstinkten  dammar han golvet med folk som pratar om hur ”utvalda” de är, ungefär som den där dokusåpa kändisen. Läs den, den säger allt om hur King såg på den sortens religiositet. Ändå betonade han mycket att människorna, ALLA människor, var älskade och utvalda. Men på ett annat sätt. Han försökte få ett folk som blivit nedtryckta i stövlarna under århundradena att se på sig själva på ett annat sätt: att var människa var lika mycket värd som en president eller en kung.

King kallade det tamburmajorinstinkten. Att vilja vara den som är ”mest sedd” som går främst, som är mest älskad av Gud så att Gud skulle detaljstyra allt han eller hon gjorde. Han ogillade denna instinkt mycket. Han kallade det en hjordinstinkt och liknande det med ledarkossor med bjällror som leder korna när de går mot slakt. De som ÄR som dessa ledarkossor och de som okritiskt FÖLJER dessa ledarkossor kritiserade han mycket.

The other day I was saying, I always try to do a little converting when I’m in jail. And when we were in jail in Birmingham the other day, the white wardens and all enjoyed coming around the cell to talk about the race problem. And they were showing us where we were so wrong demonstrating. And they were showing us where segregation was so right. And they were showing us where intermarriage was so wrong. So I would get to preaching, and we would get to talking—calmly, because they wanted to talk about it. And then we got down one day to the point—that was the second or third day—to talk about where they lived, and how much they were earning. And when those brothers told me what they were earning, I said, ”Now, you know what? You ought to be marching with us. [laughter] You’re just as poor as Negroes.” And I said, ”You are put in the position of supporting your oppressor, because through prejudice and blindness, you fail to see that the same forces that oppress Negroes in American society oppress poor white people. (Yes) And all you are living on is the satisfaction of your skin being white, and the drum major instinct of thinking that you are somebody big because you are white. And you’re so poor you can’t send your children to school. You ought to be out here marching with every one of us every time we have a march.”

Now that’s a fact. That the poor white has been put into this position, where through blindness and prejudice, (Make it plain) he is forced to support his oppressors. And the only thing he has going for him is the false feeling that he’s superior because his skin is white—and can’t hardly eat and make his ends meet week in and week out. (Amen)

But this is why we are drifting. And we are drifting there because nations are caught up with the drum major instinct. ”I must be first.” ”I must be supreme.” ”Our nation must rule the world.” (Preach it) And I am sad to say that the nation in which we live is the supreme culprit. And I’m going to continue to say it to America, because I love this country too much to see the drift that it has taken.

Liberalism

Grunden för min liberalism är nog mycket den syn jag har på människan som värdefull.

Nu är min tro en aning hädisk. Som ni kan ana av vad jag skriver om Guds barn så tror jag inte att Gud är resultatet av ett himmelskt knull mellan en gud och ett flickebarn. Jag är inte heller förtjust i att man gjort en fin metafor om att FÖLJA KRISTUS (Joh: 13-16)  till en kannibalistisk rit där man tror sig dricka och knapra i sig Gud.

Det är en för materiell syn på Gud för mig, men jag respekterar de som har den.

Min syn på människovärdet grundar, för att beskriva det mycket, mycket kortfattat, sig på att var människa är värdefull. Vi är individer med en vilja som vi kan kalla någorlunda fri. Vi har val (djur har inga val, djur är).

Ateisten Shelley beskriver människovärdet bäst: att var människa har kapaciteten att i sitt inre (sin hjärna) forma en bild av hela universum. Att var människa i sin hjärna kan skapa sig en bild av all framtid och all forntid.

Liberalen och antinazisten Torgny Segerstedt, som jag faktiskt inte kollat om han var ateist eller troende för det spelar ingen stor roll för mig, brukade skriva om samma saker när han preciserade sin idé om människovärdet. Intressant nog använde han för övrigt det begrepp som King senare använde om hjorden, ”hjordinstinkten”, och instinkten att vara den som leder hjorden som en ledarkossa leder andra kossor i hjorden, som exempel på hur mänskligheten INTE borde bete sig!

Att tro på det unika människovärdet betyder inte att jag inte bryr mig och bekymras av hur vi behandlar djuren. Återigen har en icke troende, en agnostiker, beskrivit detta bäst, i mitt tycke: nämligen Einstein.

”A human being is a part of a whole, called by us _universe_, a part limited in time and space. He experiences himself, his thoughts and feelings as something separated from the rest… a kind of optical delusion of his consciousness. This delusion is a kind of prison for us, restricting us to our personal desires and to affection for a few persons nearest to us. Our task must be to free ourselves from this prison by widening our circle of compassion to embrace all living creatures and the whole of nature in its beauty.”

Så för att återvända till Skepchicks grundtankar.

1) Nej ALL religion, är lika lite som ALL ateism drabbad av megalomania.

Inom såväl religionen som ateismen finns det folk som ser SIG och SIN elit och SIN åsikt som det viktigaste i hela världen. Inom både religionerna och ateismen finns det folk som ser sig som betydelselösa kräk som inte är värda ens ett ruttet lingon. Det har mer med synen på mänskligheten, medmänniskorna och hur man är själv att göra, och mindre med religion eller ateism att göra. Mer med hur man TOLKAR sin religiositet (eller avsaknad av den) än religionen eller ateismen i sig.

Alltså bör man undvika att generalisera!

2) Om synen på ”den personliga guden” finns det också olika tolkningar genom historien.

Jag har försökt beskriva min syn på det MYCKET SUMMARISKT OCH KORT utifrån en kristen synvinkel. Min kunskap om islamska tänkare är mer begränsad men både Al Arabi, Ibn Sina och Al Farabi har jag läst, de tillhör de tänkare som bidragit till att forma min tankevärld, och de var INTE dogmatiker och såg inte sin tro som nån expanderad variant av en ”elitlista”.

3) Om jantelagen sist men inte minst. Om det är något som förenat ateister och religiösa av alla sorter så är det tron på männikovärdet och viljan att FÖRÄNDRA världen. Anti-jante, med andra ord!

Hur man får människor att se de möjligheter de har inombords, att utvecklas, och att få fler att stå upp för att förändra sin omvärld, sitt grannskap, sitt land och vår värld till det bättre är nog den mest intressanta frågan av alla! Den vill jag ta en vidare diskussion om!

Som ett led i detta vill jag diskutera hur man blir av med ”elitliste”-synen på människan. Min syn på saken är att det sortens tänkande som skepchick beskriver i början av sin artikel, ligger bakom mycket av problemen i världen. Se bara hur så många män sett sig som utvalda. Hur så många vita män sett sig som utvalda. Hur Europeer sett sig som utvalda. Hur eliter sett sig som utvalda…

Och därmed har man delat in världen i de som ska ha privilegier och de som inte ska ha det, de som ska vara herrar och de som ska vara de som styrs.

Megalomania är ALLTSÅ ett MÄNSKLIGT problem, inte ett religiöst problem! 

Och varje människa är värdefull. Elit är för mig ett begrepp som får mitt nackhår att resa sig och mina näshår att krulla sig av fasa, låt oss undvika det begreppet helt, tack!

PS

Jag vet att slavägarna inte var perfekta, inte Polhem, Munck, Segerstedt eller Martin Luther King heller, Inte ens jag är pertfekt (!)🙂 … Jag tror på människors strävan. Och även om Martin Luther King brast i tex kampen för kvinnors rätt, var hans kamp för färgades rätt väldigt värdefull.

Läs Kings ”Drum Major Instinct” här!