Bokrecension: Till Frihetens Försvar

Idag recenserar jag Per Bauhns och Dilsa Demirbag-Stens bok ”Till Frihetens Försvar”, som kom ut för en månad sen på Norstedts förlag.

Filosofiska böcker om liberalism och frihet på svenska ser man inte så ofta. Därför blev jag givetvis intresserad av att läsa boken ”Till frihetens försvar”. Speciellt eftersom Dilsa Demirbag-Sten ofta skriver läsvärda och intressanta artiklar.

Och visst finns det mycket intressanta saker i boken också. Men det finns några riktiga svagheter och blundrar. Blundrar som kanske avslöjar en del av den ”normala” politiska liberalismens problem.

Kultur och individ

Författarnas grundtes är att individer ska respekteras. ”Alla människor har rätten att forma sitt liv efter sitt eget huvud”. Det låter ju bra. So far so good.

Men kulturer har inte samma rätt till respekt, anser författarna, som kritiserar den s.k. ”normativa multikulturismen”.

”Den kritik mot normativ multikulturism som framförs i denna bok handlar till stor del om dess anti-universalism, och då framför allt att man inte erkänner en allmänmänsklig och individuell rätt till frihet, utan istället behandlar individen och hennes rätt till frihet som underställde de normer och värderingare som omfattas i hennes kultur (men inte nödvändigtvis av henne själv)…”

I praktiken betyder detta att inte alla kulturer ska anses som lika.

Religiösa grupper med en kultur som t.ex. behandlar kvinnor som mindre viktiga än männen, bör inte respekteras på lika villkor som grupper med en kultur som behandlar kvinnor lika, skriver de. Detta gäller sånt som för skolundervisningen, och rätten till kulturellt eller religiöst grundad undervisning.

”Varför skulle en liberal majoritet acceptera att en anti-liberal minoritet ges rätt att undanta sina barn från skolundervisning som utmanar minoritetens världsbild”.

Därför måste, menar författarna, en liberal demokrati göra inskränkningar i kulturers, religioners och minoritetsgruppers rätt till frihet, om det minoriteten säger går emot majoritetens frihetsbegrepp. Personer från andra kulturer ska inte få göra hur de vill.

Detta betyder att man i praktiken ändå behöver begränsa INDIVIDERS frihet, som de ser det, eftersom det är individer som bär kulturers och religioners attityder.

Och det är exakt här vi hittar dilemmat i denna lilla bok. Det kan vara berättigat att begränsa vissa medborgares frihet för att skydda allas rätt till frihet, menar de. Men de tillägger att denna rätt för majoriteten att begränsa en minoritets frihet begränsas av ”principen om allas rätt till frihet”.

”Vi ska respektera individers kulturtolkningar så länge dessa tolkningar inte omsätts i handlingar som går ut över någon annans rätt till frihet”.

Vi bör helt enkelt sluta att avgöra frågor som påverkar rätten till frihet, med hänvisningar till kulturella normsystem, skriver de.

Och här trasslar de till det för sig ordentligt.

”När missaktning” för en kultur eller religion kan jämställas med ”hets mot folkgrupp”, eller när det ses som diskriminerande att vägra anställa en man som på grund av sin religion, medvetet eller omedvetet, själv vill diskriminera kvinnor… så upphöjer man kulturella och religiösa hänsyn till en självständig rättsprincip”.

Och här stannar författarna. Längre går de i praktiken inte.

De hänvisar tillbaka till denna grundidé ett par gånger i boken. Bland annat då de pratar om arbetsgivares rätt att inte anställa folk med så avvikande klädsel att det drabbar företaget, då de också påpekar att en arbetsgivare ska ha rätt att tillrättavisa folk som vill gå nakna på jobbet.

Kultur är mer än burkor!

Först vill jag slå fast att jag personligen anser att diskrimineringslagstiftningarna just nu är ganska löjliga. Rasism, diskriminering av handikappade och homofobi ska bemötas med argument och idéer, inte med förbud!

Men om vi kikar närmare på författarnas argument så ser man två huvusakliga dilemman.

1) Kultur och individ är nämligen så tätt sammanknutna att man inte bara kan separera dem hur som helst, vilket författarna antar.

2) Att författarna hävdar att majoritetens syn på frihet, och majoritetens definitioner av vad som kan anses hota denna majoritets syn på frihet, ska utgöra grunden för synen på vilka minoritetskulturer som anses hota majoriteten.

Detta kan kanske anses okontroversiellt idag… Ganska många anser att burkor begränsar kvinnors frihet och provocerar majoriteten. Man ska inte ha rätt att gå klädd i kvinnoförnedrande burkor, tänker dessa.

Det anses med andra ord rätt att under vissa förutsättningar diskriminera kulturer och religioner, om deras syn strider mot majoritetens syn. Och denna rätt motiveras med majoritetens rättighet att försvara sin syn på frihet.

Författarnas problem är just den: att deras definition av frihet är samma som MAJORITETENS definition av frihet! Samt att de inte definierar var gränsen mellan individ och kultur går, givetvis!

Att slå knut på sig själv!

Författarna har filosofiskt och historiskt sett, slagit knut på sig själva.

Jag ska förklara.

Om man studerar synen på homosexuella på 1950-talet var fördomarna mot homosexualiteten ofta KULTURBASERAD. Dvs det hot majoriteten såg i homosexualiteten var inte individerna utan kulturen! Ofta ansåg man att homosexuella fick göra vad de ville, bara de inte visade sin läggning utåt eller pratade positivt om den inför andra.

Demirbag-Sten resonerar lite som de liberaler i USA runt 1960 som ansåg att Martin Luther King hade fel som insisterade på frihet och jämlikhet så snabbt. ”Det är ju ok att vita och svarta bildar ett par, men varför måste de kräva att visa upp sig? Är en vit ihop med en svart behöver de väl inte visa det offentligt”.

Gränsen mellan kultur och individ är hårfin ibland. Och om man bara vill respektera människor och inte kulturer också, så riskerar man att köra över människor ganska lätt.

Det finns en sorts kultur i HBT-rörelsen, det finns en sorts kvinnokultur också. Om man pratar om den kulturen utan att respektera att människor faktiskt är en del av den, eller hånar den, kommer man ofrånkomligt att göra en hel del människor ledsna. Ja, många skulle se kritiken som diskriminering!

Det bör man komma ihåg då man hävdar rätten att håna och kritisera en religion eller en kultur hur man vill.

Idag anses homosexualitet inte vara en samhällsfara. Idag skulle få behandla homosexualitet som vissa ”liberaler” behandlar burkabärare. Men låt oss inte glömma att en gång, för inte alltför länge sen, sågs homosexualitet, och den homosexuella KULTUREN, som något som hotade samhällets frihet; något som ansågs som ett större hot, än många, däribland författarna til boken, idag betraktar religiös extremism och burkor.

Majoriteten som värdegrund

Huvudproblemet är att majoritetens syn på liberalism utgör värdegrunden för deras resonemang.

Det betyder att man med denna sorts värdegrund, har en värdegrund som ändrar sig år för år. Ja, man kan inte ens kritisera gångna tiders beslut, om majoriteten hållit med om dessa beslut.

Ja, det blir det som blir konsekvensen. Jag har läst liberala pamfleter från 1950-talet som varnar för homosexuella. Ja, tanken på att homosexuella skulle visa sig offentligt ansågs som ett hot mot majoritetens frihetssyn, som något som riskerade krossa friheten.

Tesen: ”Vi ska respektera individers kulturtolkningar så länge dessa tolkningar inte omsätts i handlingar som går ut över någon annans rätt till frihet”, användes faktiskt MOT de homosexuella. Den homosexuella kulturen sågs som ett hot mot hela samhällets fri- och rättigheter.

På samma sätt resonerade liberaler som var mot kvinnlig rösträtt. ”Vi ska respektera individers kulturtolkningar så länge dessa tolkningar inte omsätts i handlingar som går ut över någon annans rätt till frihet”, sa man även då. Det var idén om kvinnors rätt som hotade friheten i Sverige, som de såg det, och den ”aggressiva” kvinnokulturen, som ansåg att kvinnor borde kunna visa sig offentligt utan manlig följeslagare sågs som nåt samhällsomstörtande.

När de första svenska kvinnorna slängde sina hucklen och började gå utan slöja utmanade de majoritetens syn på frihet. Deras tolkning av ”kvinnokultur” gick emot majoritetens. Idag hotar slöjan majoritetens syn på feihet!

Problemet var inte då, och är inte nu själva slöjan, eller ens kulturen bakom den, utan definitionen av frihet som liktydigt med MAJORITETENS syn på frihet.

Batongpartiet Liberalerna

Denna synen på liberalismen är inte ovanlig. Jag skulle säga att ganska många som kallar sig liberaler delar denna syn.

Med en sådan syn på liberalismen är det inte konstigt att Folkpartiet numera kallas batongpartiet av många! Kontroll, förbud och lite hets mot burkor och främmande religioner ses som ”liberalt”. Och hur konstigt är det att Sverigedemokraterna kan gå framåt om det cirkulerar så luddiga definitioner på vad som är frihet?

Nu är inte lösningen att förbjuda hets mot religion eller att ha ännu fler lagar mot diskriminering. Det är inte därför jag skriver detta. Min poäng är att majoriteten ofta gör saker som är mindre bra, därför är det inte så bra att vilja begränsa en minoritetkulturs rättigheter med hänvisning till att majoriteten hotas.

Författarna är lite fel ute om de inte ser faran i hur de resonerar.

Däremot måste vi hitta en bättre idé om vad liberalism är, en som inte tvingar oss att begränsa liberalismen till majoritetens syn på vad som är liberalt!

Men då måste man gå långt bortom det som denna bok erbjuder!

Läs den! Du lär dig mycket om de problem liberalismen har i Sverige idag genom att läsa den!

Nytt: Dagen, Svd

——————————————————-

Läs även detta av Jerlerup:

**********

Lägg till Jerlerup på twitter genom att k li cka här!

Framtidsvisioner och idéer! (En artikelsamling)

Frihet och liberalism (En artikelsamling)

————————————————————————-