Det är problemet med eutanasidebatten till exempel. Jag vet inte hur många funktionshindrade och olyckligt förälskade och personer med ångest och liknande som jag mött som önskat ta livet av sig OCH SENARE ÄNDRAR SIG. När det gäller funktionshindrade är det många som t.ex. fått en skada som gör personen rullstolsbunden. Då vill de ta livet av sig och anser att livet är slut. De kan inte eftersom de inte vet hur eller försöker men försöket är klumpigt.- Hade eutanasi, dödshjälp, varit lagligt hade de valt det och dött. Nu finns inte dödshjälp officiellt i Sverige så de kan inte ta livet av sig och… Så, efter en tid blir de kära eller nåt. Och ÄLSKAR livet igen!
När man är i en kris är allting nattsvart. Efter en kris kan det till och med bli så att man när man funderear börjar inse att krisen var ens bäste vän! Det är genom kriser vi människor utvecklas och mänskligheten utvecklas. Människan får djup och själen glans och skönhet! Och det vill man inte se när livet är nattsvart, men så ÄR det!
Att dö är ju en aning slutgiltigt. Det går liksom inte att gräva upp sig själv igen, sopa ihop askan och pussla ihop den person man var.
Så… Jag är lite kluven. Å ena sidan tror jag VÄLDIGT mycklet på indvidens frihet och att allt en människa gör av fri vilja är ok. Men å andra sidan är detta fallet lite väl slutgiltigt för att lättvindigt bara säga ”ok, du har frihet och fri vilja, tuta och kör!”..
Det går knappast att förbjuda självmord, det kommer att ske vare sig vi vill det eller inte. Men samhället, och vi indvider, bör INTE uppmuntra till det anser jag.
Attityden ska vara icke fördömande mot de som vill begå det, men ändå negativ till självmordet.
Dödshjälp ska eventuellt vara tillåtet (jag har inte riktigt bestämt mig hur det bör vara ännu), men om det är tillåtet så ska det bara medges efter LÅNG betänketid. En intressant fråga är varför så många funktionshindrade är mot dödshjälp! Jo, för att de ångrat sig senare i livet när de haft dödslängtan. Så frågan är hur lång väntetid man ska ha. Vad bör därför väntetiden vara? Fem år kanske?!?!? Hmm, jag har mött en som var olycklig i femton år och sen blev kär… Hmmm… Vad gör man åt det?
Så kort och gott kära vänner! Vad gör vi av det faktum att man OFTAST ändrar sig efter att ha önskat begå självmord? Och vad gör man åt slutgiltigheten. Att begå självmord är ju inte som att välja fel färg på strumpiorna när man köper dem på HoM. Man kan ändra det eller köpa nya, men ingen kan ännu pussla ihop askan av någon som begått självmord!
När man är i en kris ser man oftast inte själv att krisen är en möjlighet att utvecklas som människa. Det ser man inte förrän efter krisen börjat ebba ut! Därför är det viktigt att vi medmänniskor finns där och stöttar! Fullt medvetna om att denna värdefulla och vackra individ behövs bland oss på jorden och att krisen kan komma att få denna personen att utvecklas mer.
Och ja, jag är anti-Jante! Människan betyder något och ALLA människor förändrar alltid universum runt omkring oss. Det finns inte en som inte förändrar allt, och hela mänskligheten hela tiden. Inte ett jota av mänsklighetens varande om tusenår kommer att vara detsamma om jag gör X istället för Y idag efter frukost! En fascinerande tanke, men så invävda är mänsklighetens alla indvider med varandra och så genomgripande är även små ändringar i vad vi gör och tänker. En tanke uppstår, ett ord yttras, en annan tankebana ändras, något annat görs som förändrar dagen i smått för flera personer och två personer möts som inte annars skulle ha mötts… Möttes måhända maryin Luther Kings föräldrar så? Eller Hitlers? En vänlig tanke blir ord och föder nya vänliga tankar. Hat förder hat…
Tankvärt! Men det finns inte en av oss som inte förändrar HELA mänskslighetens historia! Vi kan bara välja att göra det mer medvetet, eller mindre medvete, och att förändra i STÖRRE skala eller mindre. Något annat val har vi inte så länge vi går på jorden.
Jantelagen har alltså FEL!
Demokrati 
Ja, det är en intressant frågeställning. Jag kan bara tala för vad jag känner nu. Om jag var i en sån situation som de som uppsöker kliniken i Schweiz (Veritas her den väl?) så skulle jag göra samma sak som de. Eller om jag fick typ heroin hela tiden kanske jag skulle kunna tänka mig att leva som totalförlamad…:)
Men de har uppenbart noga tänkt igenom frågan. Men man vet ju inte hur livet kan bli sen och alla orkar inte vänta till sen.
När man tänker på de som är riktigt gamla, typ 87 år, de är sjuka, de lider, de har ont och vill inte leva. Skall man tvinga dem att leva kvar mot deras vilja?
Detta är knepiga frågor och jag har inte alla svaren på det. Detta inlägg visar min kluvenhet till det. Å ena sidan min tro på människans frihet och att få välja själv, å andra sidan att jag känner till avigssidorna…