Jakten på svenskheten av Qaisar Mahmood

Posted on augusti 9, 2012

0


Inlägg i Frihetssmedjan.

Det började med spelet ”Lagom, lådvin och långkalsonger” och slutade med motorcykelresor över hela Sverige och boken ”Jakten på svenskheten” (Natur & Kultur förlag). Så såg Qaisar Mahmoods sökning efter de ”svenska värderingarna” och den ”svenska kulturen” ut.  Ett ex av denna bok har hamnat i min hand för recension. Eftersom boken är bra och väcker nya tankar, och har börjat leva ett eget liv i min skalle, blir denna recension mer reflekterade än beskrivande.

Mahmoods bok handlar om svenskar som känner utanförskap i dagens Sverige. Hur ska man bli svensk om man inte riktigt anses vara svensk eftersom man har annan hudfärg och kanske en annorlunda kultur. Den handlar också om frågan vad detta svenska i svenskheten är. Finns det? kan man göra en lista över egenskaper och särdrag som är svenska, som alla delar?

När jag läser boken tänker jag på hur jag själv fungerade på 90-talet. Jag hade en period när jag ifrågasatte svenskheten väldigt mycket.

Jag vet inte hur det började. Kanske började det med att min dåvarande vän, en amerikan, frågade mig vad han gjort fel på tunnelbanan. Han sa att folk betedde sig konstigt mot honom. Vad han hade gjort? Jo, han hade börjat prata med folk på tunnelbanan. Det var verkligen tabu då ca 1992. De enda som pratade med främlingar på buss och tunnelbana då var i praktiken de som tillhörde en reigiös sekt och ville värva dig, eller folk som var fulla som ville ragga.

När jag besökta USA samma år förvånades jag av att folk pratade med varandra mer än i Sverige.

Ett tag samlade jag på lustiga anekdoter om svenskhet. Som anekdoten om amerikanen på tunnelbanan.

Elelr det där med svensken och tårtor och småkakor. Jag iakttog tårtkalas och upptäckte att ingen svensk tog sista tårtbiten. På alla kalas jag var på delade man och delade tårtan tills bara en kvadratcentimeter av den återstod. Då tog nån den, men alltid med en ursäktande ton att ”då tar jag den, det vore synd om den gick till spillo”. På kalas där folk från andra länder deltog gjorde man inte så. Där åt man.

Eller sista kakan på kakfatet. Ingen ville ta sista kakan. Kunde man dela den som med sockerkakor gjorde man det.

Nå. Det var inte detta jag skulle prata om, utan kulturer.

Mahmoods bok är bra, tankeväckande och absolut något jag är glad att jag har läst. Att ständigt ifrågasätta sitt eget sätt att tänka och ta in andras syn på saken är extremt viktigt. Denna bok hjälper till att göra det.

Grupptillhörigheter

Mahmood jämför svenskheten med en lök, med lager på lager av sånt som historien, och mötet med andra kulturer, bidragit till svenskheten. Där har Mahmood en poäng, även om jag mer ser på grupptillhörigheter som en serie cirklar som löper in i varandra.

Hur hittade jag tillbaka till en positiv syn på det svenska? Jo, när jag avdramatiserade det. Det är ju faktiskt bara en av mängder av faktorer som påverkar mig, en av många grupptillhörigheter jag deltar i.

Alla grupper skapar en sorts gruppdynamik. Grupper som håller tät kontakt med varandra formar medvetna och omedvetna ritualer, en gemensam kultur, grundat på händelser de varit med om, och gemensamma värderingar.

Det är inte konstigare än så. Det har jag sett i frimärksklubbar, i företag och politiska grupper och det är samma sak för Sverige som helhet också.

Min morfar (född 1903) brukade berätta hur det var i olika delar av Höganäs där han kom från. Det fanns grupperingar på grupperingar och folk valde partner och livsväg grundar på vilken grupp de tillhörde. Det fanns gruvarbetare, bruksarbetar, fiskare, bönder och tjänstemän. Det fanns olika bondbyar, olika fiskebyar, olika avdelningar på bruket (morfar var snickare och tillhörde deras krets), och alla hade de olika ”kultur”. Inte nog med det. Beroende på var man bodde fanns det speciella kulturer: Sandflyget hade sin kultur och Kullagatan sin kultur.

Sin partner skaffade man helst bland ”de egna”. Fiskare bland fiskare (och helst i samma fiskeby) och bruksarbetare bland bruksarbetare (helst med anknytning till samma avdelning)

Den som tror att Sverige var mer ”enhetligt” förr, har fel. Klasskillnader och yrkesskillnader skilde folk åt, och skapade kulturskillnader i Sverige på ett sätt som vi idag knappast ens kan ana. Gemensamma lekar mellan tjänstemannabarn och bruksarbetarbarn var nästan otänkbara. Giftemål dem emellan nästan en hädelse.

Där har Sverige förändrats enormt mycket. Istället för en uppsjö små klass, och arbetarkulturer, har vi en uppsjö olika kulturer med ursprung i andra delar av världen. Vi har inte tunnbindarkultur, vi har sikhisk kultur istället. Gruvarbetarna är inte en viktig kulturell grupp, nu är muslimerna det istället. Pigorna och drängarna med sina kulturer finns inte längre, nu finns en uppsjö kulturer med afrikanskt ursprung. Klasskillnader finns det, men med mer grova skillnader klasserna emellan, inte en mängd små klasser som förr. Landskapen har kvar en viss kultur men de skillnader som fanns mellan delar av landskap håller på att suddas bort.

Var människa är en del av många olika kulturer

Var människa är idag med i många olika grupper med olika kulturer. En människa har så att säga många olika roller i livet. En och samma person kan påverkas av ”svenskhet”, ”fotbollsföreningens kultur”, byns kultur där man lever, kommunens kultur, landskapets kultur. Dessutom är de kanske en del av en kulturell minoritet (härstammar från exempelvis Finland), är med i en kyrka med en speciell kultur. Dessutom är en och samma person, mor, kvinna, bisexuell, hustru, avdelningschef (i ett företag med en företagskultur) och hon har är Miljöpartist så hon är noga med sopsorteringen och hon handlar grönt.

Konstigare än så är det inte. Men detta är inte lätt att placera in i vetenskapliga ramar och logiska system. Så inte heller med den kultur som är svenskhet.

För att försöka förstå denna uppsjö och rikedom av olika grupper tar vi till generaliseringar. Det finns en fara med det. Det är lätt att det blir fördomsfulla stereotyper av generaliseringarna. Det är tveeggat. Men samtidigt är det nödvändigt för att greppa alla de grupper och ”roller” vi människor deltar i.

Vi åker inte till Irland för att uppleva det vi har hemma i Sverige. I Thailand gillar vi det thailändska. Och turister utifrån som kommer hit brukar älska det svenska. Så är det. Det kan inte exakt definieras med de redskap vi har idag inom vetenskapen, lika lite som nån annan kultur i nån annan grupptillhörighet vi har exakt kan definieras. Men det är helt ok.

Åter till frågan om utanförskap. Man behöver inte ha kommit från ett annat land eller ha en annan kulturell bakgrund för att ha upplevt utanförskap. På 60-talet kunde man uppleva samma sak om man flyttade från Skåne till Stockholm och pratade skånska. På den tiden (till 1973) hade bilarna små lappar som visade vilket landskap bilen kom från. Jag kan lova er att man hade förutfattade meningar om folket i bilen baserat på vilket landskap bilen kom från enligt skylten.

Mahmoods fråga om hur man blir riktig svensk har frågats av skåningar i Stockholm som undrat hur man blir riktigt stockholmsk och av nya medlemmar i frimärksklubbar som undrar hur man kommer in i gruppgemenskapen.

Vad gör vi åt utanförskapet då? Vilken ledare för vilken ideeell förening, fotbollsklubb eller fritidsledare som helst har svaret på hur man skapar en bra gruppdynamik: se till individerna, skapa en välkomnande atmosfär där man snabbt kommer in i gruppen, introducera personen till gruppkulturen, bannlys mobbning och hat och respektera olikheterna i gruppen. Man kan skapa en enhet i klubben samtidigt som man bejakar skillnaderna, det är inte svårt. man behöver inte hata det ena för att älska det andra, man kan vara både ock!

Så som jag ser det kan man kan både vara svensk och pakistanier samtidigt. Ja man kan till och med svensk och frimärkssamlare samtidigt!

Köp och läs boken och låt dina egna tankar flöda då du läser den!

Posted in: Antirasism