Vad tusan sker i Filippinerna?

Vi har alla läst om de två svenska män som i maj dömdes till livstids fängelse av en filippinsk domstol. Männen, som suttit häktade i två år, dömdes för trafficking sedan de drivit en bordell där nakna kvinnor poserade framför kunder via nätet.  Svenskarna fälldes för människohandel och greps då polisen slog till mot en byggnad och hittade 17 nakna filippinska kvinnor.

De informella och formella nätverk som finns för sexarbetare på nätet har länge pratat om dessa ”offer”. Jag såg redan förra året att de klagade på att de internerats mot deras vilja, sextrakasserats, och att de protesterade mot att de kallades offer.

Nu läste jag igår hos Laura Agustín.

Fifteen girls, rescued by police and National Bureau of Agency men from a cybersex den operated by two Swedish nationals have escaped from the Department of Social Welfare Development office in Cagayan de Oro City. . .  after mauling the duty security guard. The girls then flagged down a passenger jeepney and forced its driver to bring them away from the DSWD office. . . –ABS.CBNnews.com, the Philippines, 5 July 2011

Jaha…

Ok. Jag vet inget om det de dömts för, att de ska ha varit minderåriga och varit där ”ofrivilligt”. Är det så så har svenskarna begått grova brott. Men något är ändå konstigt här. ”Offer” som inte vill kallas ”offer” och som rymmer från sina ”räddare” som de säger de blir trakasserade av…

Kan det vara så att ”offren” inte är offer utan att man bara återigen antagit att en sexarbetare automatiskt är ”offer” oavsett om de vill vara det eller inte?

Hur som helst verkar det klart att kvinnorna behandlats mycket fel. Internering är väl ingen lösning på trafficking?

Jag läser att de fått 350 dollar i månaden för jobbet. Mer än genomsnittslönen i Filippinerna, men ändå ganska underbetalt med tanke på hur mycket svenskarna säkert drog in. Det kanske är en fackförening de behöver? LO kanske vill hjälpa dem?

Så läser man en annan nyhet från Filippinerna.

A hundred female sex workers . . . and five foreigners were arrested in raids on three night clubs in Angeles City Tuesday night. . . “The women don’t really consider it a rescue,” said CIDG Women and Children’s Protection Desk head . . .  “They kept cursing us, and tried their best to escape.” . . . Chief Supt. Samuel Pagdilao Jr., said the successive raids in Angeles City’s red light district bolstered the US government’s recognition of the Philippines’ commitment to combating human trafficking. The Philippines has been taken off a watch list of the US State Department’s Trafficking in Persons Report and elevated to Tier 2, a category of countries that do not fully comply with anti-trafficking standards but are making efforts to do so. Philippine Daily Inquirer, 29 June 2011

Hmmm… Sånt har jag hört förut. Var det inte i Indien som sexarbetande kvinnor från Bangladesh blev så ilskna att de kastade rutten frukt på en FN-tjänsteman som sa att de var ”offer”. Jag minns inte, men här är en del av den historien.

Trafficking eller inte trafficking. Jag vet inte! Men kan vi vara överrens om att LYSSNA på sexarbetarna? Kan vi vara överrens om att sluta kalla dem ”offer” om de inte vill det? Och eftersom internering anses vara en del av traffickingproblemet så kanske man inte skulle internera traffickingoffer!?

Eller är det så att det enda sättet att ”rädda” ”offren” är att låsa in dem så de inte återvänder till yrket? Då är det nåt som är VÄLDIGT fel!