För 170 år började den stora utvandringsvågen till USA. När utvandringen ebbade ut, runt 1920, befann sig 1/5 av alla svensktalande i världen i USA. Det finns många myter om denna utvandring i Sverige. Låt oss kika närmare på dem:
Myt ett: ”Svenskar diskriminerades ej”.
Tvärtemot myten hade invandrarna som kom till USA det ganska tufft.
Svenskarna var på många sätt i samma situation som Somalierna idag i Sverige. De kunde inte språket, kunde läsa men hade ingen lämplig yrkesutbildning (de flesta som utvandrade var ju bönder) och var fattiga. Alltså fick svenskarna i USA i hög utsträckning ta skitjobben som ingen annan ville ha.
Till och med de med en lämplig utbildning fick ofta ta skitjobben. De kunde ju inte språket.
I Chicago tog de svenska männen de lägst betalda och farligaste jobben på industrierna. De svenska kvinnorna jobbade som barnflickor och betjänter eller sömmerskor, vilket var de jobb som fanns för de allra, allra fattigaste. Många svenskor blev prostituerade. Det sattes i system att använda svenskar, och skandinaver, till de lägst betalda jobben, och man såg ofta ner på de som utförde dem.
Det är därför breven hem från utvandrare ofta är en så sorglig läsning. Som min släkting Anton Karlsson från Halland som skrev hem till sin syster, min farmor, i mycket deprimerande brev att hela hans liv förvandlats till ständigt sökande efter småjobb för att få lite mat och pengar till husrum. Breven från utvandrarna andas ofta en stor besvikelse, livet blev inte så mycket bättre för de flesta ”over there”, trots allt…
Demokrati 