Rätten till deltid och ”hemvårdnadsarbetet”?

Det pratas mycket i fackliga kretsar om rätten till heltid för ensamstående mammor. Alltid mammor lustigt nog, inte så ofta pappor eller männen. T.ex. talar Kommunal mycket om detta. Om nattis och kvällsöppet dagis, allt för att mamman ska kunna jobba heltid. Frågan är om facket inte är ute och snurrar lite. Är inte rätten till deltid, dvs minskad arbetsbörda och minskad arbetstid viktigare egentligen? Speciellt för den ensamstående mamman så hon kan vara hemma med barnen mer och slippa stressa och jäkta.

Här är reformen som minskar arbetslösheten, ökar klirret i statskassan,ökar individernas valfrihet, och tar bort en förbannad massa stress i samhället. Men både högern och vänster måste frigöra sig från en massa invanda fördomar för att se fördelarna. Och både högern, vänstern och facket måste börja tänka mer på livskvalitet än att fokusera på heltidsarbetet som samhällets viktigaste fråga: HEMVÅRDNADSARBETET.

Jag är för både medborgarlön och 6 timmars arbetsdag. Men jag inser att de reformerna ligger några år bort i tiden.

Det finns en reform vi skulle kunna dra igång imorgon som skulle minska arbetslösheten, minska sjukfrånvaron på jobben, minska statens utgifter och förhoppningsvis minska stressen i samhället OCH minska stressen för de ensamstående mammor som man tjatar om att de ”har rätt till heltidsjobb”.

Det jag pratar om är att uppgradera synen på arbete med barn.

Staten skjuter till ca 120.000 kronor för varje barn så de får en dagisplats. Tänk om föräldrarna skulle ha rätt att ansöka för att få denna summa i handen istället per år, så de kan vara hemma med barnen heltid eller deltid?

Ibland kallas detta vårdnadsbidrag. Det är en bra term för det. Men jag skulle hellre välja att kalla det HEMVÅRDNADSARBETE. Mammorna och papporna skulle då få betalt för att göra det jobb som annars en i dagispersonalen, eller en dagmamma, skulle göra.

Man kan till och med beskatta summan på 125000 lite. Låt oss säga att man får 100.000 i handen efter skatt. Med barn två minskas det man får av staten för det barnet till 50.000. Barn tre 25.000 och barn fyra och vidare 10.000 per barn. Sen tillkommer barnbidrag och sådant som vanligt.

KÖNSFÄLLA, kanske några skriker. Ja det fanns de som skrek så då man införde föräldraledighet som var betald. Men hörrö ni. Har ni glömt att man kan reglera detta? Säg helt enkelt att man måste ansöka om pengarna för varje år och att det MÅSTE delas minst 60/40 eller 50/50 av båda vårdnadshavarna. Utom givetvis vid ensam vårdnad och dylikt. VIPS försvinner den där könsfällan.

Om man vill skulle man kunna individanpassa hela vårdnadsarbetet. Man skulle kunna välja att vara hemma med barnet två dagar i veckan och ha dagis tre dagar. Varje familj kan anpassa det efter sina behov och barnens behov.

Vi skulle kunna göra det möjligt att ansöka om detta bidrag fram tills barnet börjar gå i skolan. Sen kan man söka om 1/3 av detta bidrag per år fram tills barnet blir 12 år.

Arbetslösheten skulle minska. Det skulle plötsligt frigöras en massa jobb.

Synen på barn och arbete skulle ändras. På alla landets arbetsplatser skulle det plötsligt bli regel, inte undantag, att pappor och mammor tar tjänsteledigt heltid eller deltid för att vara hemma med barnen. Direktörers motstånd mot graviditeter och liknande skulle försvinna, det som är undantag blir regel.

Synen på arbete med barn ändras. Att vara hemma med barn blir en merit att ha i ditt CV. Det är ett arbete. Det är något de flesta familjer gör.

Statens utgifter minskas. Det säger sig självt. Arbetslösheten och bidragsberoendet minskas. Utgifterna per barn i samhället minskas. och sjukskrivningarna minskas.

Stressen och sjukskrivningarna minskas. Vi har ett stress-samhälle idag där man ska hinna med heltidsjobb och heltidsfamilj, läxor och annat. MÄNGDER av människor går i väggen. och allt facket pratar om är att bibehålla denna stress, eller öka den. med vårdnadsarbete för alla föräldrar. Stressen över att hinna ha en familj leder till mycket sjukskrivningar i samhället. Många sjukskriver sig utan att vara sjuka bara för att slippa stressen att hinna med det man måste hinna med med både heltidsjobb och heltidsfamilj.

Individens frihet ökar. Hej liberaler! Ser ni fördelarna!

Detta skulle innebära ett samhälle med fler möjligheter att få heltidsjobb men där stressen för de som har barn minskar.

Anser du att detta är orättvist mot de som inte har barn. Ja korrekt det är det, att ha barn att ta hand om är faktiskt något jättekrävande och viktigt. De som jobbar i t.ex dagis som barnskötare gör ett VIKTIGT jobb. Du anser väl inte att deras jobb är mindre värt? Är då mammans eller pappans roll i familjen att uppfostra barnen mindre värd?

Jag nämner den ensamma mamman i inledningen av artikeln. Det gör jag inte på grund av att jag anser att det är mammor som ska vara hemma med barn. Jag nämner henne för att det alltid är denna ”ensamma mamma” som dras fram som exempel när man kämpar för fler nattis och kvällsöppna dagis och rätten till heltid. ”Jag har tre barn och tvingas till deltid för att det inte finns nattöppna dagis”, heter det. Sen framgår det oftast lite längre fram i den typiska artikeln att ”jag är nära att bli utbränd”… Så varför i helskotta ska man då som fackförening kämpa för rätten till heltid för denna redan stressade mamma?

Vänd på steken och ta upp striden för rätten till deltid för henne, och för pappan. Lika för båda.

Jag kan inte förstå varför stora delar av vänstern är mot att ge föräldrar en möjlighet att vara hemma med barnen. Det finns bara fördelar med det, i ett samhälle där stressen ökar, utbrändheten ökar, arbetslösheten är hög och folkmängden ökar.

Problemet är att stora delar av vänstern nog skulle ogilla detta förslag för det hotar deras kära dagis. Medan stora delar av högern skulle ogilla det som ett exempel på ”bidragsberoende” och ”skatteslöseri” och det strider ju mot ”arbetslinjen”. (Föraktet för arbetet med att uppfostra barn lyser igenom!)

PS

Ja segregeringen för nyanlända skulle vara ett problem. Men det har vi redan idag med dagens system.

Juholt och konsten att välja mellan två usla alternativ

Nu har Håkan Juholt svarat på Daniel Suhonens bok. Svaret är belysande. Det visar varför jag tycker bra om honom som person, men varför hans politik är mindre bra.

Jag gillar Juholt. Han är ingen stömlinjeformad politiker utan mer ”mänsklig”. Han vill passar inte in i mallen av hur en politiker ska vara enligt politikerkulturen. Han är kort och gott en politiker vars individuella personlighet lyser igenom mycket.

Men jag gillar inte hans politik så mycket. Något är väldigt fel. Inte att han vill sätta fokus på visioner och framtidsdrömmar. Att han vill förändra samhället. Det gör han bra. Hans fokus på framtidsvisioner är bra. EXAKT det behöver politiken.

Men hur ser Håkans framtidsvisioner ut?

Om man läser hans kommentar till Daniel Suhonens bok ser man det tydligt.

Vårt samhälles största utmaning är varken överskottsmål, budgetunderskott eller statsskuld – utan en arbetslöshet så hög att hundratusentals människor, framför allt unga, riskerar att för alltid slås ut från arbetsmarknaden.

Ser ni? Han kontrasterar statsskuld mot budgetunderskott och statsskuld. Dvs i Juholts värld kan man tillåta att budgetunderskottet ökar, bara arbetslösheten går ner.

– Men vore det bästa inte att BÅDE minska statsskuld och budgetunderskott OCH minska arbetslösheten?

Utmaningen är inte att valfriheten är för liten och de privata alternativen för få – utan att likvärdigheten i skolan har minskat, att starka privata vinstintressen dränerar välfärden på resurser och att tilltron till det gemensamma är på väg att undergrävas.

Samma motsatsförhållande här.

– Men varför detta motsatsförhållande. Kan man inte både ge barn alternativ och skapa likvärdighet i skolan, dvs BRA sola för alla? Som jag skrivit på andra ställen MÅSTE barn ha rätt till alternativ!

Bristen i vårt samhälle är inte heller att det är för många lagar och regler, att konkurrensen är för dålig och de välbeställda för fattiga – utan snarare att vi fördelar om för lite, att otryggheten griper omkring sig på arbetsplatserna och att den sociala, politiska och ekonomiska ojämlikheten växer. Att det gemensamma krymper.

Juholt vill tydligen öka antalet lagar och regler. Eller hur ska vi tolka detta?

– Kan man inte minska antalet lagar, regler och bestämmelser och ÖKA konkurrensen och ändå göra situationen bättre för de fattiga och skapa BÄTTRE arbetsrättsliga förhållanden för arbetare?

Det där med underskott i budgeten är intressant. Juholt har nämligen tidigare antytt att alla medel ska vara tillåtna i kampen mot arbetslösheten, till varje pris. Även om budgeten går åt helskotta. Det såg man tydligt i Juholts olika motioner för att stödja varvsindustrin. Om en industri inte håller måttet längre, som varvsindustrin, ska man stödja den industrin ändå… bara för att… Ja vi såg vad stödet till varvsindustrin ledde till på 70-talet.

Juholts vision tycks vara ökat budgetunderskott, ökad statsskuld, mindre valfrihet för människor, mindre konkurrens och fler lagar och regler. Mysigt

Om valet står mellan två dåliga alternativ: välj då alltid det tredje. Det är en viktig tumregel som man bör tänka på. Står verkligen valet mellan arbetslöshet och underskott, mellan mindre valfrihet och en bra skola eller mellan fler lagar och fattigdom? Svaret är NEJ. Vid två dåliga val, välj alltid det tredje!

Alltid pirat, alltid liberal och nu även Socialdemokrat!

Nu har jag funderat klart. Jag vill bli politiskt aktiv i ett riktigt parti. Inte ett där man måste slåss mot antifeminister och personer som anser att politik ska vara ”den starkes överlevnad”. Försöken att bilda ett socialt engagerat liberalt parti (Liberaldemokraterna) och mina 6 år i och runt Piratpartiet känn nu i efterhand som om alltför mycket energi ägnades åt energislukande debatter om sånt som borde vara självklarheter i ett parti.

Jag har lärt känna många människor som jag är tacksam att ha lär känna och gjort mycket som känns bra. Men nu vänder jag blad.

Med ena foten i liberalismen och andra i vänstern passar jag inte in i hur politik förs idag. Det finns inget parti som är JAG.

Jag vill ha mer mångfald och fler alternativ i politiken. Mer bestämmanderätt till individen och starkare sociala skyddsnät för att garantera alla människors rättigheter. Därför har den stora frågan varit om jag vill ses som en socialdemokratisk trojansk häst, och bråkig piratliberal i nåt Alliansen-parti eller om jag vill ses som en bråkig pirat-liberal i nåt av vänsterns partier, tex S eller Mp.

Att jag vill stärka de sociala skyddsnäten och stoppa Sd har varit avgörande för mig.

Jag har därför bestämt mig och idag ansökt om medlemskap i Socialdemokraterna.

Men jag kommer alltid att agera UTANFÖR blockgränserna och partigränserna, från V till M, för jag vet vad jag har gemensamt med andra i andra partier.

Jag vill ha ett annat politiskt system än detta eländiga blocksystem, trepartisystemet vi har idag. Demokrati ska vara mer än att välja mellan antingen Alliansen eller vänstern eller rassarna i Sd, anser jag. (Partierna funkar idag som intresseorganisationer inom blocken, inte som självständiga enheter.) Det borde finnas hundratals gångbara politiska alternativ… inte tre. Men nu är det inte så. Tills dess får man välja nåt av de tre alternativ som finns och arbeta inom systemet.
Alltid pirat, alltid liberal och nu även Socialdemokrat!