Den ”svenska” kulturen: huvudduk

”Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn!
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut,
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.”
/Alf Henriksson

En klut… Vad är det, kanske en och annan undrar? Och vad då huvudduk och svensk kultur, vi har väl aldrig tvingat folk att gå klädda i burkor och huvuddukar som andra kulturer, anser du kanske?

Då ska ni veta att min mormor berättade att när hon var liten, före första världskriget, gick fortfarande folk på svenska landsbygden klädda i huvudukar, sjalar, eftersom om man var man en ärbar gift kvinna skulle man dölja håret. Jämför gärna detta med de  folk från muslimska länder bär hijab. Och religiösa fundamentalister förr, tex i Laestedianernas samfund, bar något som liknande islamisternas burka.

Det finns mycket skrämselpropaganda i Europa idag om islam och de arabiska kvinnornas klädsel har nästan blivit symboler för allt inom islam som folk är rädda för eller hatar. Islamofobin till trots, så har de klädskick som finns hos muslimerna idag har funnits i Sverige. Fast i Sverige kallade man inte det för en hijab utan för klut, sjal eller huckle eller huvudduk. Och folkdräkterna bär ännu spår av detta bruk.

Om detta fenomen handlar detta avsnitt av den svenska kulturen…

Fundamentalism som fundamentalism

I Expressen idag har Dilsa Demirbag-Sten skrivit ett svar på en debattartikel av Gudryn Schyman på Newsmill den 29:e juni. Debatten är av intresse för denna blogg eftersom Dilsa tidigare svarat på en artikel av Maria Ullman i DN om att Ullman generaliserar om alla män som precis som partiet Sverigedemokraterna generaliserar om invandrare.

Det är för övrigt denna debatt mellan Ullman och Dilsa Demirbag-Sten som Gudrun bemöter i sin artikel på Newsmill. Gudrun försvarar Ullman och säger att hon hade rätt i sitt talibantal då hon sa att alla män är som talibaner.

Dilsa Demirbag-Sten svarar Shyman i dagens Expressen:

”Män som utövar förtryck och våld mot kvinnor gör det inte för att de föddes som män (något som de inte kan hjälpa) utan för att de har föreställningar om en överlägsen och överordnad manlighet. Men sådana föreställningar är inte medfödda, de går att motarbeta och förändra.

Föreställningarna om manlighet varierar i tid och rum, vilket vi kan se både i historien och i dagens verklighet. Framstegen i frågan visar att människor inte bara är tanklösa arvtagare av färdigstöpta kulturer, traditioner, strukturer och normer, utan också förmår förändra och bryta mot invanda mönster.