”Jag följer med stort intresse debatten på era sidor och har sett att Ni tar upp etnopluralismen. Jag brukade vara en anhängare av dessa teorier förut men är det inte längre. Jag kommer att rösta på Kristdemokraterna i år emedan jag tappat allt förtroende för den sak jag tidigare stödde.
Såsom av judisk börd tar jag numera avstånd från etnopluralismen eftersom jag insett att antisemitismen på 20-talet var etnopluralistisk till sin natur. De flesta ville inte förinta judarna, de flesta ville endast kasta ut dem från Tyskland, eller isolera dem i ghetton ”för deras eget bästa”. Den judiska kulturen kunde få existera för sig själv i en enklav i palestina eller på madagaskar och de få som levde kvar i Tyskland kunde få bo i ett reservat någonstans.
Vad tycker du om dessa funderingar? Kan du inte skriva i bloggen om detta?
/Göteborgare”
Jo, det kan jag. Den kultur som skapades genom judendomens möte med Tyskland, jiddish, sågs som vidrig och den påverkan judendomen hade på Tyskland som något skadligt. Det pratades mycket om att skydda den egna kulturen… Så visst kan 20-talets politik sägas vara etnopluralistisk.
Svagheten med etnopluralisterna är att de, i sin strävan att framhålla och skydda det egna, skapar motsatsparet vi och dem och tappar bort det faktum att all utveckling i alla kulturer skett i ett samarbete, en dialog, mellan vi och dem. Och i sin strävan att bevara och skydda det som är ”vi” skiljer man mellan nära kulturer och kulturer som står längre bort. Och ju mer de gör det desto mindre bryr de sig om hur indvider eller grupper av indvider tänker och känner…
Demokrati 