Identitära paradoxer (Svar 2 till Solguru)

När Solguru från Motpol tittade in på min sida och svarade på artiklar jag skrivit om etnopluralism och den identitära idévärlden och ville diskutera artiklarna så var jag givetvis intresserad. Identitärernas idéer formar mycket av debatten runt Nationaldemokraterna idag och även bland grupper som s.k. ”nationella” idéer. Här är mitt andra svar till honom.  Jag återkommer med vissa kommentarer jag inte fick plats med här.

Solgurus resonemang lider av två klassiska traditionalistiska problem. Dels frågan VILKEN tradition man bygger sin traditionalism på? Eller vilken kultur och vilken etnicitet?

Dels att identitärer ofta i slutänden tvingas ta till biologiska argument om etnicitet och ”ras” för att försvara den identitära saken, något identitärer säger sig vara emot.

Vilken grupp?

I mitt förra inlägg skrev jag att endast identifieringen med flocken/stammen och familjen, och den ”kultur” som byggs upp runt flock, stam och familj, kan anses vara ”naturgivna” och en biologisk” grund för mänskliga relationer.

Vad jag menade med det var att djur identifierar sig med flocken och ”familjen”. Vår mänskliga dragning till flocken lär ha en biologisk grund. Men vi människor har en lustig egenskap att omdefiniera det som är vår ”flock”.

Det unika med oss människor är att vi utvidgat vår definition å vår ”flock” hela tiden. Vi strävar att gå bortom den ursprungliga lilla flocken, och familjen. Vi bildar t.ex. enheter mellan flockar/stammar. Det var det jag menade med liknelsen med att socken, härad, landskap, nation, och mänsklighet också är konstruerade begrepp…

Nationen är inte gudagiven, biologiskt förbestämd eller naturgiven. En gång i tiden såg västgöten på upplänningen eller smålänningen, som en del här i Sverige idag ser på araberna idag! Det främmande är lätt det skrämmande…