Centerpartiet

Detta skriver jag på Frihetssmedjan idag:

SVERIGEDEMOKRATERNA Vi har sett debatten mellan Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson och Centerpartiets Annie Lööf igår och rekommenderar den varmt. Debatten kan ni se på SVT-play:

http://svt.se/embededflash/2626062/play.swf

Det är nyttigt att jämföra debatten mellan Annie Lööf med debatterna som Maud Olofsson och Mona Sahlin hade mot Jimmy Åkesson. (Dessa debatter kan man läsa en längre analys om här!)

Egentligen är Jimmy en ganska medioker debattör.

Hans skicklighet ligger inte i hans egen styrka utan i att han vet att de flesta han möter gör vissa elementära fel, som han utnyttjar.

I de debatterna ni kan se här nere begår både Mona Sahlin och Maud Olofsson misstaget i början av debatten att de inte kan erkänna att det finns problem med invandringspolitiken (eller i Mauds fall, att hon kan inte diskutera den Centerpartist som Jimmy anklagar för att vara fundamentalist). De medger inte att de begått fel, eller att problem finns och de kan inte hantera detta. Det vinner alltid Jimmy Åkesson på. Detta gör att Jimmy hamnar i ett debatt-tekniskt överläge från början.

Lägg märke till att Annie Lööf redan i första meningen säger att det finns problem, med segregeringen. Där föll Jimmys möjligheter att utnyttja det debatt-tekniskt.

Mona och Maud gör dessutom misstaget att de blir känslomässigt upprörda och hänfaller till att klistra en massa rasist och främlingsepitet på Jimmy Åkesson, utan att visa ordentligt VAD i politiken som är rasistiskt. Den lugne Jimmy räknar med att motståndarna ska bete sig så, det är en annan av hans ”debatttekniker”.

För både Mona och Maud finns det vissa tabufrågor, som de inte kan diskutera. Det syns bäst i debatten med Mona. För henne är kodordet solidaritet. ifrågasätter man det får man henne att gå i taket. Jimmy gör det genom att prata om vad ”invandringen kostar” och Mona gick i fällan direkt och sa: ”Vi har solidariskt ansvar att ta emot flyktingar… Det kostar. Det är fel att titta på kostnaderna. Det är fel att sätta pengapåsar på allt…” Touché, ridå! Där vann Jimmy några tusen nya väljare på den idiotiska klantigheten!

Det sistnämnda visar för övrigt att Mona inte kunde debattera sakfrågor med Jimmy. Annie visade att hon klart kan det!

Det finns med andra ord hopp om att vi inte kommer att upprepa misstagen från 2010. Nu finns det en partiledare som klarar av att debattera mot Jimmy Åkesson utan att kissa i byxorna av rädsla!

Den som vill se en detaljanalys av debatten med Mona Sahlin kan läsa min artikel om det på min blogg.

Maud Olofsson

Mona Sahlin

Tre liberaldemokrater, Alexander Bard, Jan Rejdnell och Torbjörn Jerlerup har en artikel i Newsmill idag om en ny småföretagarvänlig näringspolitik för Sverige: Varför är det svårare för privatpersoner att satsa pengar i småföretag än att köpa en aktie? Statistik från SCB visar att 60 000 företagare kommer att gå i pension de närmaste fem åren, vilket motsvarar var åttonde aktiv företagare. Vi måste alltså akut besvara den fråga som Alliansen låtsas inte finns: Hur ska vi få nya företagare i Sverige?

Alexander Bard Liberaldemokraterna

http://www.newsmill.se/artikel/2010/11/17/maud-olofsson-och-alliansen-struntar-i-sm-f-retagen

Orden och beskrivningarna var stora om hur småföretagen skulle få det bättre under regeringen Reinfeldt med näringsminister Maud Olofsson 2006.Istället började man med att höja snarare än sänka arbetsgivaravgifterna. Faktumet är att satsningarna på småföretag mer än halverades under den senaste mandatperioden. I en tid då ekonomin bygger mer och mer på kunskapsföretag och nätverksföretagande bygger näringspolitiken istället uteslutande på stöd till traditionella storföretag.

Staten satsar årligen 29 miljarder kronor i företagsstödjande åtgärder. Mycket av detta försvinner till administration och statliga myndigheter som ALMI. Resten går till storföretagen. Endast 41 miljoner når småföretagen, d v s en enda futtig krona per 700 kronor som satsas på företagande i Sverige går till småföretagen!

Den politiska apparaten hänger inte med. Exempelvis betraktas varannat café eller restaurang inte som kreditvärdigt och får därmed inga krediter. Fortfarande behandlas småföretagare som potentiella skattesmitare, och lagen om kassaregister är enbart anpassad för skattemyndighetens kontroller och inte för småföretagens vardag. Bankerna och ALMI är inte intresserade av att låna ut pengar till annat än säkra verksamheter. Mindre onoterade bolag framförallt inom tjänstesektorn som kan och vill växa hänvisas enbart till de få privatpersoner som kan och vågar satsa sina skattade pengar i dessa framtidens bolag.

Idag går pensionssystemets och småspararnas kapital ensidigt till börsnoterade bolag som redan har lätt att attrahera kapital. Att däremot satsa pengar i små onoterade bolag är en större risk som måste premieras. Istället för statligt stöd vill vi i Liberaldemokraterna införa avdragsmöjligheter för privatpersoner som satsar kapital i mindre onoterade bolag.

Vi tar bort statens roll som finansiär genom lån till företagen, och underlättar istället för privatpersoner att satsa eget kapital i företagandet. Ett riskkapitalavdrag måste införas omgående. Men Alliansen genomför inga nya reformer utan är förblindad av att krampaktigt hålla kvar vid makten. Liberaldemokraternas krav på införande av platt skatt skulle däremot revolutionera tillgången på riskkapital.

Ett riskkapitalavdrag kan utformas så att man även kan satsa i företag via mindre riskkapitalfonder som satsar på mindre företag och i tidiga skeden, likt det system man redan har i Storbritannien. Där finns ett stort antal lånemöjligheter som stöds av staten. Det innebär inte att det är myndigheter som typ ALMI eller Industrifonden som är långivare, utan att privata aktörer lånar ut egna pengar i kombination med statliga pengar. Dessutom har britterna ett system med Enterprise Investment System (EIS) som ger skattelättnader för privatpersoner som investerar i onoterade bolag.

Samma modell har den svenska utredningen om ”skatterabatt på aktieförvärv och vinstutdelningar” föreslagit, vilket skulle innebära avdragsmöjligheter på 20 procent i deklarationen påföljande år vid nyinvestering. Om man behåller investeringen i tre år skulle man dessutom inte betala reavinstskatt. Med dessa åtgärder belastas inte bolagets likviditet och lönsamhet i början av dess verksamhet då bolaget är som mest sårbart.

Vi skulle utan svårigheter kunna tillföra betydande investeringar i onoterade bolag från privatpersoner i Sverige, om bara den politiska viljan fanns. Det gick att införa såväl avdragsrätt för hushållsnära tjänster som ROT-avdrag så varför inte avdragsrätt för investeringar i småföretag? Vi tror viljan att investera i svenska onoterade bolag är stor hos gemene man.

Men om man inte lägger om industripolitiken till att bli en småföretagarpolitik har vi snart tiotusentals färre fungerande bolag kvar på marknaden. Detta trots att alla vet att det är småföretagen som ska skapa de nya jobben och stärka välfärden. Maud Olofsson och Alliansen har vänt småföretagarna ryggen. Därför behövs det nya partiet Liberaldemokraterna (L) som småföretagarnas vänner.