Onani (en studie i sexuell moralpanik)

Nu börjar en ny serie artiklar här. Vi har glömt historien. Vi har glömt att en gång i tiden fanns ingen demokrati i Sverige. En gång i tiden var homosexualitet, gruppsex och socialdemokrati förbjudet. En gång hade kvinnor inte rätten att bestämma över sig själv. En gång jobbade svensken 14 timmar om dygnet, 6 dagar i veckan. En gång sågs onani som en sjukdom och kvinnan skulle givetvis ligga under mannen vid samlag! En gång var våldtäkt i hemmet lagligt!

Kort sagt tar vi mycket för givet idag som inte var en självklarhet förr. Vi måste lära av historien för att arbeta för att trygga våra fri- och rättigheter idag!

Först ut artikeln: ”Könssjukdomar. Onani. (Ungdomssynd.)”, ur en serie om könssjukdomar, som t.ex. syfilis.

När ni läser detta glöm inte att detta var den vetenskapliga sanningen och ”allmänna meningen” 1918. Få ”experter” vågade, eller ens kunde presentera bevis som motsade forskarna som tog fram ”bevisen” för att onani var skadligt!

***

Hälsovännen Nr. 7 1918

Med onani menas uppväckandet af vällustiga känslor genom att vidröra och gnida könsdelarna.

I våra dagar göres det ej litet för att varna människor för och rädda dem undan dryckenskapen. Men huru litet göres det ej för att rädda någon från den förfärliga osedligheten!

Den allmänna utbredningen och de svåra följder, som kunna uppstå af denna last, gör det nödvändigt att höja ett varningens rop däremot. Den fördärfliga ovanan påträffas både hos gossar och flickor.

Kellog anmärker, att det är sannolikt att utöfningen af denna last är långt mera allmän än hvad läkare äro villiga medgifva. Mer än en ung man, som någon tid varit offer för lasten, har sedermera erkänt att den förefunnits allmänt i skolan, där han gått, och att han där lärt sig den. Föräldrar hafva ofta ingen misstanke om att detta onda existerar, de anse sina barn för dygdemönster, men genom noggranna efterforskningar finna de – tyvärr – i många f all’, att barnen länge utöfvat lasten, och ofta har upptäckten gjorts, när det varit for sent att få någon hjälp.

I synnerhet för mödrar är det af trängande vikt att vara omdömesgiltiga på detta område för att kunna skydda sina uppväxande barn för faran.

Lasten börjar vid mycket olika ålder. Det finns dibarn, som onanisera. Något äldre småttingar förledas stundom därtill af dåliga »barnflickor», som vilja »roa sig». Sedan kommer förförelsen af kamrater. Under pubertets-(mogenhets)-perioden börjar mången onanisera utan att hafva den aflägsnaste aning om att det är något farligt eller orätt. Fullvuxna män äro ej sällan slafvar under lasten till och med gifta personer. Ehuru kvinnokönet tyvärr ej är fritt från lasten, är den sannolikt ej på långt när så utbredd bland flickor som bland gossar.

Ju tidigare i en människas liv lasten börjar, desto farligare äro dessa verkningar, emedan organismen ännu är stadd i tillväxt. Ju svagare personen i fråga är, ju mera vidtgående äro följderna…

Onanisten blir ofta blek. En viss förstämning, dolskhet och modlöshet utbreder sig öfver hans person; i stället för det förr så friska väsendet infinner sig en betänklig oro, skygghet och fruktan. Småningom försvagas viljan, minnet minskas och tankeförmågan försvinner. Kroppen förlorar sin ungdomliga friskhet, i det att hela nutritionen blir lidande. Ofta ligga ögonen djupt, omgifna af blåaktiga ringar. Lätt inträder svettning. Hela uttrycket är sjukligt, gången är stundom vacklande. Onanisten blir inbunden, skygg och förlägen, söker ensamheten och undviker gärna ändras sällskap. Blicken blir ostadig. Han vill ej gärna deltaga i jämnårigas lekar. Fortsattes lasten, så tilltager afmagringen och nervs vagheten. Andtäppa och hjärtklappning uppträda, smärtor kännas än här, än där, oftast i ryggen; trötthet erfares, i synnerhet öfver länderna; synen och hörseln minskas; hysterisk kramp och danssjuka kan
uppträda.

Hvaraf komma dessa svåra rubbningar?

Köns lif vet regeras af hjärnan och ryggmärgen. Om könsdriften tillfredsställes för tidigt eller för ofta, öfverretas dessa lif sviktiga organer.

Könskörtlarna (testiklarna) bereda ej blott säd (sperma) utan äfven blodämnen. Om de i förtid tagas i anspråk genom onani eller könsumgänge, så bilda de för litet blodämne. Därför lider onanisten så ofta af blodbrist och svag muskulatur. Könskörtlarna själfva utmattas och blifva efter i sin utveckling.

Skadligt verkar på onanisten fantasiens tagande i anspråk. Oförmågan att slita lastens bojor, känslan af olust och ånger – allt detta bryter ned kropp och själ.

Exempel: Rörande bref får läkaren mottaga från olyckliga onanister. Ett utdrag ur ett sådant må har lämnas emedan det är typiskt.

”Var af den godheten och gif mig, en olycklig onanist, några råd och förhållningsregler. Jag är endast 16 år gammal och har sedan 12 å 13 års ålder bedrifvit lasten ända tills i år  (det var visst i februari månad), då jag med Guds hjälp lyckades blifva herre öfver densamma. Men hur är jag nu? Jo en usel varelse, som bär lastens stämpel på mitt bleka ansikte med blåa ringar under
ögonen. En ihållande förstoppning tycks äfven vara en följd af lasten. Nätterna äro mycket oroliga och sömnlösa med ihållande erektioner…. Jag har för det mesta en ihållande hufvudvärk Jag har äfven smärtor i själfva könsdelarna, i synnerhet i pungen, hvilken är slapp och hängande. Mitt hjärta klappar äfven fortare än vanligt och jag har smärtor än här och än där i bröstet samt ibland äfven i veka ryggen. Förlåt mitt bret. En fallen yngling X. Y. Z.”

Ett annat bref.

”I förlitande på Eder lust att vilja hjälpa detta mänsklighetens elände är det som jag nu vågar bedja Eder herr Doktor om en hjälpande hand och några goda råd för min hälsas och välfärds bästa.

Ja.g är en 18-årig gymnasist i öfversta ringen… Jag är en eländig, usel varelse. Den sexuella frågan har blifvit det undervattensref, hvarpå min lefnads farkost håller på att stranda. Jag har i ett helt års tid varit onanist. Det känns svårt att bekänna, ty jag vet att det ådrager mig förakt, men – det måste ske, innan det blir för sent… Det var under den nu gångna sommaren. Men sedan fick jag se att det började taga på mina eljest så spänstiga krafter. Jag blef förfärligt blek och kraftlös, ögonen blefvo matta och glasaktiga, minnet och de öfriga själsförmögenheterna började slappas… Jag vill uträtta något stort här i världen och blifva mänskligheten till nytta och välsignelse. För ljus och sanning vill jag kämpa. Men – hur skall jag någonsin kunna det då jag själf är en sådan mörksens människa. Jag har bedt Gud om hjälp – men har inte blifvit mycket bättre, jag vet ej hur jag skall fatta det…

Hälsovännen Nr. 8 1918 (forts)

Själisk onani.


Det är i synnerhet äldre kvinliga onanister, som på rent andlig väg, blott genom sin fantasi utan yttre åtgärder onanisera. Om de skola kunna hjälpas, måste de själfva vilja blifva hulpna; annars går det ej. Hela deras lefnadssätt bör regleras.

Onaniens orsaker.

Dessa äro af många slag och innefatta allt som alstrar sexuell brådmogenhet och allt som leder till okyskhet. Nervsvaghet hos föräldrarna, sysslolöshet, att vara mycket ensam och sitta mycket stilla, (nästan alla fångar äro onanister); bostadsnöd; alkoholbruk, kaffe, te, cigaretter, för mycket mat, särskilt för mycket kött, en allt för varm bädd (bolster!), dålig luft i sovrummet, romanläsning, teaterbesök, osedliga bilder, opassande samtal och visor m. m.,
allt detta kan leda till lasten. En af de orsaker, som mer än någon annan framkallar lasten, bör särskildt framhållas, nämligen

Dåligt sällskap.

Onanien florerar ofta i barnhem, i tvångsuppfostringsanstalter, i skolhem med dålig tillsyn.

Dåliga kamraters inflytande är en af de kraftigaste orsakerna till lasten, och mot dåligt sällskap måste alla, som älska renhet och som söka höja sina medmänniskor och vara dem till välsignelse, strida. »En enda dålig pojke kan göra så mycket ondt i en församling»,  säger Kellog, »att församlingens hela prästerskap ej kan motverka det. En enda dålig pojke är en pest, emot hvilken kolera, smittkoppor och den verkliga pestsjukdomen äro ingenting.» Det finns intet samhälle, som är fritt från dessa fridstörare. I hvarje skola finnas unga moraliskt spetälska i större eller mindre antal. Man har haft exempel på att en gosse på 7, 8 år på ett par dagar inplantat sitt gift i ett halft tjog rensinnade gossar efter sin första bekantskap med dem. Gossar taga lätt intryck af det rätta, men ännu lättare af det orätta. Det är därför föräldrars plikt att välja goda kamrater åt sina barn och det är barnens plikt att undvika ett as (Kellog). En gosse med en tändsticksask i ett krutmagasin är ej i större fara än en gosse i sällskap med de flesta gossar på gator och i skolor.»

Det är ej endast pojkar utan äfven lastbara unga män, som ofta inlära andra denna last.

Beard skrifver om förhållandena i Amerika: »de irländska pigorna, som äro mycket starka, vänja sig tidigt vid att onanisera och behålla denna vana under åratal utan märkbara rubbningar. Dessa flickor användas som barnjungfrur och pläga merändels lära de små
varelser, som anförtros i deras vård, att onanisera.»

Förebyggande av lasten.

En dansk professor skrifver: »när du får se en man i sitt åttionde år frisk och stark, så fråga honom hvad han gjort för att bevara sina krafter och sin hälsa till en så hög ålder, och han skall svara dig: jag tillfredsställde ej i ungdomen mina sexuella drifter och
befattade mig ej med någon kvinna före mitt 25:e år.»

Man bör förekomma barnets sexuella brådmognad. Detta sker genom att vänja det vid ordnad verksamhet; uppfostran till själfbehärskning och själfaktning; härdning; ej anstränga barnen för
tidigt med andligt arbete; enkel diet, afhållsamhet från sprit; förståndig upplysning…. Byxfickorna böra sys som s. k. bakfickor på pojkars byxor. Att pojkar glida ned på stänger eller linor, bör ej få förekomma. Barn böra ej få vara längre tid ensamma eller tillsammans med tjänare, som man ej noga känner. Nöjen måste med stor försiktighet väljas åt barn.

Onaniens behandling.

Kvacksalfvare öfverdrifva onaniens följder och framkalla därigenom ofta en farlig neurasteni hos de olyckliga, som läsa deras skrifter (Laurentius, »det personliga skyddet», Retau,
»själfbevarelsen», »Rådgifvare för svaga män» af The State Medical Institute, Fort Wayne, Ind., U. S. A., m. fl.). Å andra sidan finns det läkare, som allt för ringaktande affärda onanien med en axelryckning. Sanningen torde dock vara, att den, som en framstående amerikansk
läkare säger, »ödelägger flera lif än alla andra sexuella laster tillhopa, emedan den är den mest förhärskande lasten.»

Brådmogenheten hos vår tids barn sammanhänger nära med deras sexuella retlighet. Genom en riktig uppfostran kan denna i betydlig grad minskas. Barn böra uppfostras sedligt. I familjen
bör en ren ton härska. Man bör lära dem att det är förbjudet och fult att röra vid sina könsdelar, då det ej är nödvändigt. Det är klokt att låta barn hålla händerna ovanpå täcket då de sofva.

Emedan onanien framkallar ett tillstånd af neurasteni, gäller för behandlingen af dess följder allt som gäller neurasteni.

Direkt behandling. Skyddsmedel. – Det allra första man bör göra är att oförbehållsamt klargöra för onanisten det för kropp och själ förstörande i hans last. Han bör genast lägga bort sin ovana. Följderna af lasten kunna i de flesta fall öfvervinnas, och om det än tar tid, ibland flera år innan en f. d. onanist blir en fullt frisk, nervstark människa igen, bör man dock ej lämna hoppet, utan tålmodigt och uthålligt gå den utstakade rätta vägen. Många försök hafva
gjorts för att hindra onanisten att utöfva lasten. Ej alla hafva varit lyckliga. Stundom är det nödvändigt att på små barn använda särskilda nattpåsar för att hindra, dem att röra vid
könsdelarna.

Rörelse. Stillasittande är ej nyttigt. Mycken rörelse i fria luften är nödvändig. Gymnastik är hälsosam. (Att klättra på stänger och linor med benen borde ej få ske i skolor utan noggrann öfvervakning,  att lärjungarna aldrig glida ned med könsdelarna tryckta till stången eller linan.)

Vattenbehandling. Dagligen på morgonen öfversköljning med rumsvarmt vatten. Tvättningar af könsdelarna med kallt vatten under 10-15 minuter. Sittbad 28-20 grader 10 min. äro äfven
välgörande.

Moralisk behandling. Man bör aldrig slå eller skrämma ett barn, som onaniserar, emedan man därigenom kan grundlägga en nervsjukdom. S. k. risbastu verkar föröfrigt direkt skadligt på
könsnerverna.

Med stränghet och medicin kan man ej hjälpa. Det viktigaste är att stärka viljan och den sedliga motståndskraften, afledning genom god läsning; samt stärkande av kroppen genom gymnastik,
simning, rodd, skridskogång m. m.

Man får ej träta eller straffa. Det gör den felande skygg, modlös, och åstadkommer blott att han går mera hemligt tillväga. Man bör tvärtom med mildt tilltal söka vinna förtroendet.

Framför allt gäller det att bringa onanisten därhän, att han modigt upptager kampen mot begärelserna. Att vilja på allvar, för alltid till seger. Och om orena tankar komma, då gäller det att ej dröja vid dem, utan genast rikta själen åt andra föremål.

En passande lektyr stöder denna själens konst att tränga undan tankar. Goda böcker öppna för ungdomen en ny värld och ställa de unga inför uppgifter, hvilkas uppfyllande ej lämna något rum för passion, som förhärja lifvet.

En onanist af något framskriden ålder har utan tvifvel vanligen en dom i sitt samvete att det är något orätt han förhar, men stundom har han ingen aning om följderna af sin last. Vill han så bryta sina bojor, finner han allt för ofta att han ej kan.

Man bör aldrig köpslå med onda begärelser. Man bör fly dem. När en onanist frestas, bör han, säger en norsk författare, hålla sina händer och allt annat borta från könsdelarna och i stället räcka upp händerna i bön till Gud, som visserligen skall gifva kraft till full seger.

Den religiösa påverkan är mycket viktig vid denna sjukdom. Onda tankar böra ersättas med goda. Otaliga människor ha på denna väg funnit hjälp. – Mycket klokt är det, om den sjuke öppet omtalar sitt tillstånd för en pålitlig person, helst en med medicinsk bildning (läkare), men annars för en äldre vän. Ensamhet och fördöljande göra det onda blott värre

Lefnadssättets reglering. Om en onanist vaknar upp ur sin förvillelse och vill bryta sina bojor, bör hela lefnadssättet ordnas på ett förnuftigt sätt: sofva på hård madrass i ej för varmt rum och undvika att ligga på ryggen, helst sofva på högra sidan; först när verklig trötthet inställer sig gå till sängs; förtära enkel, ej retande föda; dagligen om möjligt taga kraftig motion, bäst i form af tämligen ansträngande muskelarbete; sysselsätta sig med intresserande och uppmärksamheten i anspråk tagande yrkesarbete eller handarbete, som verkar af ledande från sysslandet med sexuella fantasier; strängt undvika allt, som kan väcka sexuella drifter.

Hur skall man kunna känna igen att barn bedrifva onani?

Vanligen på följande : de gå ofta på W. C., stanna gärna kvar där länge; äro gärna för sig själfva; förlora sitt glada, otvungna sinne; skratta och skämta ej som förr; kunna ej mera fritt se en i ögonen; hysa böjelse för ouppriktighet.

Under skoltimmarna sitta de ofta liksom frånvarande och fråssa i vällustiga fantasier. Stundom märkes hos dem en plötslig förändring  och förvirring: ansiktet rodnar, blicken blir stel, snart därefter sjunker kroppen slapps tillsamman. – Vid läsning och skrifning hålla de vanligen ena handen under bordet. Gossar hålla gärna händerna i byxfickorna. Handstilen gör intryck af slarf.

Ofta är det ej svårt att öfverraska dem på bar gärning. Man bör ofta se efter på gossars lakan och linnen, om där finns fläckar efter sädesuttömning. Att suga på fingrarna och bita på naglarna anses sedan gammalt ha sammanhang med onanien.

Om frågan om evidens och källkritik

Att vilja ha vetenskapliga bevis som grund för politiken låter ju bra, men vad innebär det. Evidenspolitik låter bra, men vad innebär det. Säger inte alla att de lutar sig mot vetenskapliga bevis, från kommunisterna till Moderaterna?

Jussi Karlgren har skrivit något bra om detta i Masudabreven, Jag citerar delar av det:

Vad är då vetenskaplig grund?

Det vetenskapliga arbetets kvalitetskontrollmekanism är inkrementalitet. Varje vetenskapsområde har sitt eget vetenskapsinterna regelverk för hur nya bidrag bedöms: observationer och mätningar i fält, experimentell verifikation i laboratorier, teoretiska överväganden av olika slag, eller något annat förfarande oftast (men inte alltid) med någon slags upprepningsbarhet, generalitet, objektivitet och situationsobundenhet i högsätet.

En stor del av utbildningsgången i att bli en forskare handlar om att tillägna sig den metodologi som gäller för det valda forskningsområdet. En stor del av de stridigheter som går att observera mellan olika vetenskaper handlar om värdering av metodologi. Men oavsett metodologi måste nya inkommande vetenskapliga bidrag ta avstamp i tidigare arbeten för att kunna bedömas riktigt. Nya vetenskapliga publikationer bygger på tidigare, relaterar sitt arbete till dem och ifrågasätter eller överträffar dem. Genomslag av helt nytt slag är mycket ovanliga och betraktas med skepsis: kreativitet är mindre viktigt än den explicit uttryckta relationen till tidigare resultat. För den utomstående verkar forskningen auktoritetsbunden, eftersom den inkrementella metoden bygger på referenser. Men källan i sig är ointressant — det är inte auktoriteter som är poängen utan sammanhanget. It’s turtles all the way down. Vetenskap bygger på tidigare vetenskap.

Försök att frångå vetenskapens inkrementalitetskrav kan vara belysande och värdefulla, men då har man brutit sig ut från vetenskapens område.

Det vetenskapliga samtalets drivmedel är oenighet. I det vetenskapliga arbetet premieras arbete som visar nya resultat som strider mot tidigare; vetenskapliga debatter präglas av diskussion. Nya resultat kan förena tidigare resultat på ett nytt och överraskande sätt eller kullkasta tidigare resultat på ett vederhäftigt sätt. Den enskilt finaste proceduren under en forskares karriär är doktorsdisputationen där någon speciellt inhyrd person formellt ifrågasätter och kritiserar doktorandens arbete. Just det tillfället är en formalitet, men formerna bygger på just oenighet. Det vetenskapliga samtalet är ständigt ofärdigt och varje vetenskapligt verk inbjuder och förväntar sig mothugg. Arbetet resulterar sällan eller aldrig i en hållbar sanning: samtalet, metoden och inkrementalitet är viktigare än det teoretiska målet, sanningen.

Vetenskap behöver inte vara svårt eller teoretiskt – och teorier behöver inte vara vetenskapliga för att de är högtravande eller intellektuellt utmanande. Ingenting är lika praktiskt som en god teori. En opraktisk teori är sannolikt inte en god teori, än. Vetenskap syftar till enkelhet.

Forskning betraktar någon aspekt av världen. Forskning bygger modeller. Modeller är avsiktliga förenklingar så att den aspekt som är under studium skall framträda bättre. Andra aspekter som bedöms som oviktiga framträder illa eller inte alls. I möte med data utanför forskningen kanske inte modellen är giltig. Det finns alltid utrymme för flera modeller – de måste var för sig bevisa sin giltighet. Att kritisera en vetenskaplig modell för begreppslig fattigdom är bara relevant om modellen tillämpas otillbörligt: modellen är och bör inte vara avsedd att vara allomfattande.

De vetenskapliga experterna, forskarna, är inte bättre människor än andra. Forskare är mottagliga för smicker, de vill ha uppmärksamhet (om än inte alltid under samma former som andra), deras uppmärksamhet går att distrahera, deras lojalitet går att köpa och de överskattar regelmässigt sin egen förmåga att träffa riktiga beslut i nya sammanhang de möter.

Dessa observationer har konsekvenser för hur vi kan värdera vetenskapens roll i informationssamhället:

Mediekritik är inte en användbar metod att bedöma vetenskapens kvaliteter och sanningshalt. Att vetenskapliga resultat populariseras av utomvetenskapliga skäl är inte en anledning att ifrågasätta det vetenskapliga underlaget. Att många samtidigt talar om klimatfrågan betyder inte att det är löjligt att tala om klimatfrågan. Att ett resonemang är evidensbaserat betyder att det resonemanget tar stöd i EN vetenskaplig metod, en av många – och alls inte ett ofelbart orakel.

Vetenskapen har hög prestige, varför många försöker få sina resonemang ansluta till vetenskapens samtal. Det gör dem inte till vetenskapliga. Speciellt är det så att begripa och ha en åsikt om ett vetenskapligt resonemang och riktigt och läsligt kunna återge denna åsikt är inte ett vetenskapligt bidrag i sig.

Goda ideer och kreativa texter om vetenskapliga frågor är inte vetenskap. Vetenskapskritik är inte vetenskap. Texter som ter sig vara vetenskapliga för att de behandlar vetenskapliga frågor med ett vetenskapligt språkbruk kan imponera men är inte vetenskap. Ett debattinlägg i en aktuell debatt av en forskare är inte vetenskap. En väl emottagen bok om vetenskap skriven av debattörer är inte vetenskap.

Vetenskapliga samtal är helheter och kan inte samplas ur. Vetenskapliga slutsatser och observationer är motsatsen till faktoider: att hjortronplocka lämpliga vetenskapliga poänger för en debatt är riskabelt: det kan bli en övertygande helhet men med bitar som inte är samstämmiga.

Den inbyggda oenigheten i det vetenskapliga samtalet och forskarnas allmänmänskliga svagheter gör att

varje försök att utöva tryck på ett forskarsamfund genom att avtvinga ett forskningsfält ett mer passande svar på en fråga riskerar att leda svaren fel. Om inte klimatforskningen ger ett opportunt svar på frågan som debattörer ställer så kommer inte upprepade frågor ge bättre svar. Det finns alltid en förintelseförnekare beredd att ställa sig i rampljuset: det går alltid att hitta en forskare som håller med de mest osannolika teser; det går också alltid att hitta en forskare som håller med motsatsen.

De här observationerna sammantaget varnar för en överdriven tro på vetenskapen som en praktisk problemlösare för gör-det-självaren. Informationssamhällets samtal måste inkorporera resonemang från forskningen med medvetenhet om de risker det innebär att använda professionella verktyg.

Jag ska skriva ner lite egna tankar om detta på sikt. men inte just nu. Just nu skriver jag om säkerhetspolitik, och får återkomma om mina tankar om detta.

Den svenska kulturen: ”svensk” folkdans

Jag fortsätter att undersöka den ”svenska” kulturen. Denna gången: folkdans!

Det ”svenska” har skapats av de som bott i Sverige genom direkta möten med andra kulturer. Främst genom invandrare i Sverige, eller folk som bott här länge och svenskar som bott i utlandet. ”Svensk” folkmusik och folkdans är ett bra sånt exempel. Eller all folkmusik och folkdans överhuvudtaget.

Den ”svenska” kulturen: arabiska siffor

Jag ska undersöka hur svenskt det svenska kulturarvet är och hur svenska Sverigedemokraterna egentligen är i en serie artiklar här på min blogg. Det kan sökas bland kategorerna under rubriken ”den svenska kulturen”.

Idag ska jag undersöka Sverigedemokraterna utifrån ett av deras egna uttalanden. Men på ett lite annorlunda sätt. Nämligen deras användning av den indisk-arabiska uppfinningen al-sifr!

Forts…