Partilös liberal och partilös pirat igen!

Jag är partilös liberal igen. Jag har bestämt mig för att lämna styrgruppen i Liberaldemokraterna av lite olika anledningar. Detta trots att jag tycker mycket om de som varit mina vänner i bygget av det nya partiet. De är fantastiska människor!

Fast, ja, jag har hade en hel del kritik mot hur partibildningen startades en gång av Alexander Bard. Jag har menat att hans sätt att starta projektet ställde till en hel del för alla. En del av de problemen har dröjt sig kvar, i min mening.

Men jag önskar de som driver projektet nu lycka till och lär vara kvar i projektets utkanter, på dess facebook-forum och så.

Jag vill delge er lite av mina tankar. Dessa ska inte ses som nån kritik mot Liberaldemokraterna utan som mina tankar om partisystem överhuvudtaget.

Dilemmat

Ytterst är det kanske min skepsis mot det nuvarande partisystemet som spökar. Det är väl anledningen till att jag inte trivs i partier…

Även om jag är liberal med bestämda liberala åsikter så är jag öppen för att det finns andra lösningar. Jag är liberal för att det passar med min syn på världen, inte för att det är den absoluta sanningen om hur världen ska skötas. Jorden går inte under om konservativa eller socialdemokrater skulle styra, om vi säger så, även om jag anser att människor skulle må bättre och vara friare under liberalt styre.

För att ta ett exempel: jag vet att vi skapade en jäkla massa välstånd i världen, på kort tid, med protektionism och regleringar från 40-talet till 70-talet. Anledningen till att jag anser att en fri marknad fungerar bättre är för att det är mitt val, inte för att jag tror det är den absoluta sanningen.

Partiväsendet vi har i Europa är ett tungt demokratiskt dilemma. Visst är det på ett plan demokratiskt. Man väljer, röstar och kan till och med oftast påverka en del internt, i skapandet av partiprogram och sånt. Men man kan inte komma ifrån att partiers interna struktur mer handlar om att forma och driva en partilinje, än att utgöra ett forum för fritt idé- och tankeutbyte.

Även om man ogillar detta så halkar man så lätt själv in i ett tänkande där man exkluderar istället för att inkludera, där man begränsar tanken. Så har jag även gjort… Man begränsar sig…

Fallet Fredrik Federley är typiskt. I debatten internt måste man debattera efter partiets riktlinjer. I riksdagen måste man följa partilinjen. Så skedde. Fredrik federley röstade ja till FRA-lagen trots att han egentligen var emot den. Det mest tragiska är att Fredrik inte med ett enda ord efteråt sagt att han röstade mot sitt samvete, eller påpekat att systemet är sjukt, men att han var tvingad och rädd. Han kan inte om han vill behålla sin position i partihierarkin.

Det, mina vänner, är inte demokrati.

Partilinjer och annat…

Vi har allltså ett demokratiskt system som är uppbyggt kring ett antal ganska odemokratiska enheter som kallas partier där partilinjer ska formas och oliktänkande fördöms. Där en massa tid läggs ner på att definiera och följa ”partipolitiska kompasser”, liberala, socialistiska, miljöpolitiska, piratpartistiska, moderata, etc… I värsta fall finns det en massa ideologiska poliser som pekar finger och påpekar att ”detta minsann inte är liberalt”, eller ”detta inte är socialdemokratiskt”…

Hur sossar som tror på liberalismen och indviden behandlas kan man läsa hos Erik Laakso. Hur ”borgerliga” som vill varna för en urholkad arbetsrätt och ha ett starkare fack skulle behandlas kan man också fundera på… Eller hur tror ni ett miljöpartist som inte tror på växthuseffekten skulle tas emot eller en piratpartist som vill värna om upphovsrätten och upphovspatent, eller en Vänsterpartist som påpekar att det finansmarknaden minsann inte bara är av ondo?

Nej exakt!

Men du som är läsare och föreningsmänniska skulle säkert protestera och säga att varje förening, företag eller parti, kort sakt varje sak man vill kämpa för, måste ha ett fokus. Och ja, visst är det så. Jo! En snacksalig klubb som bara babblar får inte mycket gjort.

Men är det inte lite tragiskt? Att enda sättet man kan upprätthålla demokratin i Europa är genom ett system av partier som internt i sig upphäver stora delar av demokratin? Och att det enda man kan göra som en väljare är att hitta det alternativ som ligger närmst vad man tänker på och försöka att inte sticka ut för mycket med allt annat man tror på… Dialogen med andra politiska synsätt och ideologier får man föra utanför partisystemet, inte internt i partiet.

Jag kan inte vara så dogmatiskt fastlåst. Jag tror inte längre på absoluta sanningar (inte ens om de anses vara liberala). I mitt dagliga bloggande inspireras jag av allt från vänster till höger.

Man kan säga att jag tror på människorätten. På människors rätt till liv, frihet, egendom och rätten att ha möjlighet att utvecklas och rätten att ha möjlighet att skapa sig relativt välstånd.

Demokrati 2.0

Detta är inte hållbart i längden. Det är den gamla tidens demokrati som mer handlade om krig och taggtrådsstängsel mellan ideologier och partier än om dialog och gemensamt sökande efter evidens för problemen som finns, och bästa möjliga lösningar.

Det behövs en demokrati 2.0 för medborgare, inte bara väljare och som bygger på dialog och inkludering, inte på att se världen med olika ideologiska eller partipolitiska kompasser och anse att dessa kompasser utgör den ”absoluta sanningen”.

Om nån skulle fråga mig vilka partier jag ligger närmst skulle jag utan tvekan säga svenska Liberaldemokraterna och Piratpartiet i Berlin och Tyskland. Ideologiskt ser jag mig som pirat och liberal. Min liberalism är nånstans mellan socialliberal och libertarian. Jag ser mig inte som vänster eller höger och känner vänsterns patos för människors rätt till skyddsnät och säkerhet i livet, samt liberalers patos för ekonomisk frihet och människors rätt att styra över sina egna liv.

Men jag ser mig som partilös pirat och liberal från och med idag.

Läs även

Bengt Ohlsson om ideologier och Adam Cwejmans svar till honom. Dessutom en bra sak jag skrev i höstas om att alla partier liberaliserats sen 1900.

Annonser

Om vi vill stoppa mobbning bland barn ska vi börja ändra attityder oss vuxna emellan.

Svenska Dagbladet har undersökt de anmälningar som gjorts till BEO (Barn och Elevombudet). I 44 utav 66 anmälningar så lägger skolorna skulkden på eleverna som BLIR mobbad. SvD har idag skrivit om, Elizabeth, som blivit mobbad. Hennes skola där hon gick när hon blev mobbad sa såhär: ”Hennes sätt gör att hon blir slagen” 

Hur ska man komma åt mobbingen?

Det pratas mycket om mobbning men år ut och år in kommer nya rapporter om att mobbning förekommer.

Det finns mobbningsfria skolor, sägs det… Men varje mobbningsfri skola jag sett har varit en skola som blundat för problemen och där det funnits mängder av mobbning. På en genomsnittlig skolgård haglar invektiven mellan barnen, vare sig de mobbas eller inte, de kallar varandra kuk, hora, fitta, cp och bög. Vuxna kanske förhindrar fysisk misshandel mer men psykisk mobbning sker överallt och få vuxna ingriper.

Och ofta får de mobbade barnen skulden.

Men… kanske börjar vi i fel ände? Varför börjar vi med barnen? Barnen gör ju ändå bara som vi vuxna gör.

Bland vuxna finns det mycket mobbning. Många går till arbetet med en klump i magen i Sverige. De mobbas psykiskt, de fryses ut eller hamnar bara utanför. Och det är alltid per definition den mobbade som det är fel på, den som är utanför som det är fel på…

Och dessutom har vi det bizarra fenomen bland oss människor som heter auktoriteter, folk med makt, folk med rätt kontakter. I den eviga strävan att bli ”en av de” med makt, pengar eller karriär, eller att umgås i deras kretsar kan människor vara beredda att göra ganska galna saker.

Hur fungerar det politiska livet? Hur fungerar föreningslivet? Alltför ofta samma strävan efter att umgås med ”rätt folk”…

Och en strävan att göra det de ”rätta” folken gör till det ”normala”…

Och därmed blir det annorlunda ett hot. Att vara annorlunda är inte normalt. De annorlunda är inte de normala!

Det finns organisationer och företag som kan skapa kulturer där det annorlunda blir en merit, där det onormala anses ok, men de är inte så jättemånga.

Våra barn ser även hur vi hanterar varandra vid politiska valkampanjer, de ser hur folk med aspergers och andra diagnoser antas vara korkade, hur fördomar om hbt-folk, transpersoner, muslimer och andra sprider sig. De ser hur vi går omvägar för att undvika ”samhällets utstötta”… Att mobba ut det annorlunda, att isolera det annorlunda, att tala bakom ryggen om det annorlunda anses ok. Skvaller anses ok. Att frysa ut ”onormala” i kvarteret anses ok. Att kalla varandra fula ord och köra dubbelspel anses ok.

Försöken att föra en öppen och ärlig dialog, att samtala, med de ”annorlunda” är fortfarande få bland oss vuxna. Hur kan vi då förvänta oss att barn ska klara av detta då?

Tacka fan för att det finns mobbning bland barn då!

I ett Sverige där man kan viska bakom ryggen på kvinnor med ”slöja,  där man inte pratar med sina grannar i samma hus, där skvaller och rykten sprids, kan man aldrig utrota mobbningen bland barn!

Ett Sverige utan byskvaller eller politiskt rövslickeri, är det möjligt, kan man fråga. Jag kanske rent av anses som galen att jag ens tänker den tanken. men ärligt talat spelar inte jag med i spelreglerna längre. Om valet står mellan att spela med vita eller svarta schackpjäser kan man också välja det tredje alternativet: att välta schackspelet överända och säga att man vägrar spela med!

Nej! Vi ska inte börja lösa mobbningproblemen bland barnen. Vi börjar bland oss vuxna!

Andra inlägg: Anna Troberg, Ung o dum, Dennis

 

Min liberalism!

Jag är liberal, en liberal med starkt socialt patos, som anser att kampen för en fri ekonomi, för personlig autonomi och bättre sociala skyddsnät är de viktigaste frågorna, samt sist men inte minst: de globala frågorna. Varhelst en människa trampas på, eller lider av svält, trampas även mina rättigheter ner. Som Immanuel kant sa: ”Jordens folk har nu nått så långt i sin samhörighet, att en rättskränkning på en plats på jorden upplevs av alla. Därför är idén om ett världsmedborgarskap ingen fantastisk eller bisarr rättsföreställning utan en nödvändig komplettering av såväl stats- som folkrättens oskrivna lagar.” 

Innan 2010 så brukade jag säga att jag var libertarian i frihetsfrågorna, och vänster i rättvisefrågorna. Nånstans där är jag ännu. Jag kan känna samma blandning av ilska och patos som en Vänsterpartist då någon utförsäkras, eller då någon funktionshindrad berövas LSS, eller då jag läser om svälten i Somalia och ser hur lite vi ger för att rädda liv, men jag känner en Timbroekonoms patos för privatiseringar, och en Johan Norbergs patos för frimarknad och en libertarians patos för individens autonomi också, i samma ögonblick.

Min tanke då som nu är att frihet måste vara ALLAS rätt till frihet, inte bara ett fåtals. den negativa rätten att slippa förtryck måste gälla även arbetsrättsligt och socialpolitiskt. Alla måste ha möjlighet att få bästa möjliga sjukvård och skolgång. Universitetsutbildning ska inte vara en fråga som beror på föräldrars ekonomi eller hur bra man är på att söka fondmedel. Funktionshindrade ska inte behöva tigga och be om hjälp hos sociala myndigheter eller hos välgörenhetsorganisationer för att få deras rätt till liv och frihet garanterad. Man ska ha möjlighet att gå igenom en kris som människa utan att det förstör ens liv, och ens eventuella barns liv, för gott. Etc, etc…

På samma sätt har vi ett ansvar för andra nationer att faktiskt hjälpa till då det är svält eller naturkatastrof. Jag reformerar gärna biståndet bara vi kan vara snabbare med att rädda liv. Svältande somalier och etiopier ska inte behöva dö bara för att deras regeringar styrs av idioter!

Marknaden skapar välstånd på ett fantastiskt sätt. Men marknaden är inte perfekt, det är för övrigt därför marknadsekonomin är så bra (ur misstag skapas erfarenhet och välstånd)! Eftersom inte marknaden är perfekt måste BRA skyddnät finnas men i övrigt ska det vara maximal frihet. Inte en massa regleringar och krångel. Låt marknaden sköta sig själv .Bort med tullar, regleringar konstgjord andning, förordningar och byråkrati.  Privatisera gärna så mycket som möjligt. Gärna allt!  Det människor behöver är garantier om att vård finns när man behöver det, inte att vården måste vara allmän. Var människa måste få göra som han eller hon vill. Inga morallagar tack!

Liberaldemokraternas tanke om plattskatt och medborgarlön är helt underbar. Exakt så! Kombinerat med de skydd och stöd som behövs som ingen medborgarlön kan täcka.

Maximal frihet, men med bättre skyddsnät än idag om man skulle hamna i kris. Helst privata skyddsnät och försäkringar, men hjälp oavsett det.

Men att jag ser så mycket samhörighet med vänstern, gör att jag har svårt för inställningen i politiken idag. Jag vill ha igång samarbete över blockgränserna.

I frågan om hur man garanterar friheten för sjuka, funktionshindrade, arbetare, folk i kris, har en liberal massor att samarbeta med en sosse eller Vänsterpartist i. I frihetsfrågorna också, det är många vänsterpartister som vill avkriminalisera bruket av cannabis t.ex och som är helt mot myndigheternas massövervakning.

Och i kampen för invandring mot främlingsfientlighet KAN man bara vinna om vänster och höger ser varandra som allierade, som co-thinkers, och inte som fiender!

Sverigedemokraterna

Att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 anser jag vara ett resultat av många faktorer. De etablerade partierbnas oförmåga, felaktiga strategier, dumhet och sabotage och att de inte bryr sig tillräckligt om hur folk tänker och har det. Man tog inte debatten mot Sd:s idéer och argument kort och gott. Men en bidragande orsak är nog också oförmågan att samarbeta över partigränserna, speciellt samarbetet över blocken, dvs mellan vänstern och högern. Måste det vara så?

Ett av problemen med parlamentarismens fokus på partier är att partierna sluter sig samman och bildar enad front mot andra ”fiendepartier” och ”fiendegrupperingar”.

Kanske det blir bättre ju mer vi fokuserar på indvider och personval, vem vet?

Demokrati

Vilket för mig över till det jag tänkt avsluta denna artikel med. Demokratin. Jag ser många brister i hur det är idag.

Medborgare känner sig osedda och ohörda. Politiker tänker smått. Kommuner har inga framtidsvisioner. Riksdagsmän tvingas samarbeta med hjälp av partipiskor och hot om ”pissprover”, riksdagsmän som anser att de inte kan påverka något. Bristande analyser om vad som gått fel, då något gått fel. Folk som går mot strömmen och är före sin tid, eller som varnar för att nåt håller på att gå fel, ses inte ens som förebilder efter att nåt gått fel.

Ett exempel är vanvårdsutredningen som efter 50 års debatt äntligen erkände att fosterhemsbarn och barnhemsbarn vanvårdats: men varför bryr sig inte politikerna om, inte heller får de som varnade för galenskapen en ursäkt och en bekräftelse. (Se mer här: Att lära av historien, samt Vanvård i social barnavård: ”kinder gulag” , Vanvård i social barnavård under 1900-talet samt Barnombudsmannens brev och Skjut inte på pianisten!)

Sverige har problem.

Sverigedemokraterna har tyvärr rätt i en sak: att varken regering eller opposition i tillräckligt hög grad lyssnar till folkets vardagsoro om ekonomi, utförsäkringar och annat som ligger dem nära. Inte heller om de integrationsproblem som faktiskt finns. Politiker pratar ofta och länge OM, mer sällan MED, folk.

En poäng som ofta hörts i debatten, från Sverigedemokraterna, är att svenska folket aldrig fick vara med och besluta om det som PI kallar ”massinvandringen”. Jag kan villigt erkänna att så var fallet, även om jag som liberal är positiv till invandringen.

Det är mycket vi medborgare inte har fått vara med och besluta om. Sverige var i praktiken hemlig medlem av NATO under hela kalla kriget utan att vanliga medborgare ens fick veta detta, än mindre fick vara med och besluta om detta. Hade det blivit kärnvapenkrig hade stora delar av Sverige blåsts ut med kärnvapen utan att en person boende i Sverige hade haft en aning om varför.

Demokratiunderskott är liksom bara förnamnet på detta.

Även avregleringen av ekonomin gjordes utan att folk hade en aning om vad som skedde.

Jag är för både en hög invandring och en avreglerad ekonomi, men kan villigt erkänna att den demokratiska processen FANNS inte i dessa frågor.

Jag, som jobbar nära människor i Botkyrka, hör ofta att invandrare där känner sig osedda och ohörda, ignorerade av Reinfeldt och Juholt och det övriga politiska etablissemanget. Barnen känner att de saknar framtidsutsikter och hamnar i gäng. Familjerna blir lidande på grund av problem i bostadsområden och skolor, och hamnar inte sällan i sociala och ekonomiska problem.

Det är klart att känslan av maktlöshet och att vara utanför skapar problem, oavsett vem som hamnar utanför.

Det vill jag jobba med! Som liberal!

Men då måste vi börja samarbeta. Istället för att bara se olikheterna måste en liberal, en Moderat och en Vänsterpartist, och i de fall det överhuvudtaget är möjligt även en Sverigedemokrat, kunna mötas, se varandra i ögonen och se varandras likheter!

Att kunna prata om vad man anser vara fel i andras syn på samhället, och ändå kunna samarbeta är viktigt. Och att vi blir av med den förbannade Jantelagen, speciellt bland politikerna, men bland alla människor. Empowerment kallas det på engelska, självförtroende på ren svenska!