Mobbning, dialekter och en rasism utan namn…

I helgen har jag funderat en del över vad jag själv utsatts för för fördomar. Främst då bemötandet jag fick som barn när jag pratade skånska i skolan. Efter mycket funderande inser jag att jag utsatts för något som jag inte vet har ett namn ens. Vad ska man kalla den rasism som består i att man hatar och förlöjligar folk av samma ”hudfärg”, samma ”ras” och ”nation” men som kommer från ett mindre accepterat område av landet?

Alla skåningar ”är” lata, feta och pratar mycket. De ”är” lite dumma men snälla, eller hur?

Trots att vi är många som upplevt denna form av ”rasism”, som fått höra öknamnen ”Lappjävel”, ”snåla smålänning”, ”skånejävel”, ”Kålle och Ada”, så tycks inte detta fenomen ha ett namn? Till och med lärarna har hetsat på skåningar med skånska r och norrlänningar med sin dialekt.

Dessutom tycks nästan inga rapporter och avhandlingar ha skrivits om detta om detta? Varför denna tystnad från vetenskapen?

Jag ska vara ärlig: jag vet inte ens hur vanligt det är nu?

Det verkar som om denna ”rasism” minskat i betydelse och omfattning. Stämmer det? vad anser ni? Hur var det när ni gick i skolan? Hur är det i skolorna och på arbetsplatserna idag? Och hur exakt har detta gått till?

Om man vill stoppa rasismen mot folk från andra länder, i samhället vore det ju jätteintressant att studera hur samhället lyckats minska den form av rasism som riktats mot t.ex. skåningar, om den nu minskat. Det kanske ger en fingervisning om vad vi bör göra politiskt mot all form av rasism.

Det främmande

Jag är intresserad avbemötanden och av den gråzon där rasism och främlingsfientlighet möts. Det är i denna gråzon jag placerar det mesta av den ”rasism” jag själv utsattes för som liten.

I Stockholm gällde detta. Dialekter var ”rastspråk” som barnen endast fritt fick prata på rasterna. Så var det långt in på 60-talet. I undervisningssalarna i Stockholm skulle man prata rikssvenska. Speciellt stockholms R.

Dialekter var förbjudna bland nyhetsuppläsare och hallåor och programledare på TV och bland lärare i skolorna i ”riksvenska” områden (ofta även i icke-riksvenska områden också). Nån gång på 70-talet eller 80-talet ändrades denna ”rasism”. SVT och SR ändradesin policy och tillät dialekter, och skolan införde regler MOT diskriminering pga dialekt.

Det fanns mycket som liknande fördomarna om folk med olika andra dialekter, eller folk från andra landskap.

* Hat och fördomar mot folk från ”felstadsdelar förekommer än idag. I Stockholm, t.ex, existerar fördomar mot folk från rikemansområden och från ”förorterna”. Det har alltid funnits. För 70 år sen var det äppelvikens ”rika” och Södermalms och Gamla Stans befolkning som man hade fördomar mot. Förortsfördomarna idsag har med andra ord inte helt sitt ursprung i rasism utan mer i socioekoniska förhällanden samt isolering att göra.

I min ungdom i Helsingborg var fördomarna mot folk från Bjuv och Mörarp ganska utbredda. I Norrköping kallas väl Finspång ännu för ”Äggskallebyn”… Jag antar att mobbningen minskat, men fördomar existerar ännu.

* Fram till 70-talet och 80-talet var mobbning av vänsterhänta inte ovanligt. I min skola såg jag det så sent som 1980 och 1981 då även lärare mobbade vänsterhänta. Detta tycks ha minskat under de senare åren.

* Rödhåriga kunde också drabbas av fördomar. Jag såg mycket sånt när jag var yngre.

* ”Glasögonormar” och folk som hörde dåligt mötte också mycket fördomar och hat. Dessa former av fördoma verkar också ha mildrats ganska mycket de senare åren men förekommer ännu mot barn med hörapparat.

* Klasshat. Klasshatet, ”rasismen” som drabbar folk av en klass, går åt båda hållen. I min barndoms Höganäs fanns en ”rasism” från Höganäsares sida mot folk i Viken ”Vikenråttorna” kallades de. Det var inte mycket social kontakt mellan det rikare Viken och bruksorten Höganäs. Hur det var för höganäsungdomar som kom till Viken vet jag inte men jag vet vikenungdomar som mobbades då de kom till Höganäs, som ”rikemansbarn”.

* För 80 år sen mobbades barn till ateister, i byar med mer religiositet och religiösa barn bland arbetarfamiljer. Fördomar mot religion och religiösa upplever jag ökar i samhället.

* Dessutom finns, givetvis, ”vanlig rasism”, mot folkgrupper, religioner och kulturer som inte anses vara ”svenska”. Könsdiskriminering och åldersdiskriminering också. Även hat mot sexuella minoriteter och folk som inte beter sig som alla andra sexuellt, såväl ”nymfomaner” som folk som avstår från sex, är vanligt förekommande.  Dessutom givetvis mot folk med funktionshinder, både synliga och osynliga.

Det kan ofta börja med att man möter något annorlunda och inte vet hur man ska hantera det mötet. Man ser något annorlunda, har fördomar om det annorlunda som är lite skrämmande, man blir lite rädd… Sen ser man något som gör att man verkar få bekräftelse för sin tes om det annorlunda och gradvis övergår rädsla till hat…

När övergår rädsla till hat?

Länktips

Inte mycket har skrivits om ”rasismen” mot folk från olika delar av Sverige, Egendomligt nog. Mycket har skrivits om mobbning och om rasism, men mycket lite om fördomar mellan ”svenskar”.

Här är en del blandade intressanta artiklar jag hittade på nätet.

Mobbad pga skånsk dialekt

Uppsalabors attityder mot skånska och norrländska dialekter (pdf)

Skyll dig själv mobboffer

Björn Afzelius om mobbningen pga dialekt som han utsattes för.

Skåningar blir mobbade

Listerländska och mobbning

Fult språk och språknormer (pdf)

Mobbning (Pdf)

Mobbning är ett helvete

Standardtalemål (pdf)

Ungdomar och dialekter (pdf)

Dialekt o skola (Pdf)

Skalman: Undertryckande av dialekt i skolan

Flashback: dialekt och mobbning

”Lappjävel” (diskrimineringen mot samer och norrlänningar löper in i varandra traditionellt sett)

Uppsalabon som blev lappjävel

Radovani Jasmina Bolfek 2000: Attityder till svenska dialekter

Lars Gunnar Andersson, Fult språk (1985)

Det kanske är när man stämplar det annorlunda som negativt. När man bemöter detta annorlunda som farligt. När man inte skulle vilja att ens barn umgås med, eller blir ihop med någon som är så här ”annorlunda”…

Detta kan drabba många. Även grupper som tidigare varit ”normgivande” kan tappa sin status som norm och bli annorlunda. För att ta ett exempel: i många kretsar behandlas religiösa idag med stora fördomar och ibland med stort hat. Det anses ganska rumsrent att generalisera negativt om religiösa, dumförklara dem på grund av sin religion, sprida negativa stereotyper och sådant. Mobbning av religiösa i skolorna nu är nog lika vanligt som mobbning av barn till ateister var på 50-talet och 60-talet.

Nyanser

Man brukar ofta använda maktanalyser för att studera fördomar och rasism. De som har mest makt kontra de med mindre makt. Över- och underläge.

Men det känns ibland som om detta förenklade synsätt skapar en hel del problem.

Dels för att ett sådant synsätt osynliggör de nyanser i hat och fördomar som finns inom grupper. Inom gruppen ”vit manlig medelklass barn” finns t.ex. de skillnader jag pratar om som leder till ”rasismen” mot folk från fel landsände av Sverige, eller fel del av en stad…

Dessutom osynliggör sådana maktanalyser de förändringar som sker i grupper. Det är oftast de religiösa som beskrivs som en inskränkt hatande och fördomsfull grupp i Sverige. Ja, så var det. religionen bidrog till hatet. Men nu har det vänt och nu är religiösa troligen utsatta lika mycket hat och fördomar som det religiösa individer sprider mot andra i samhället.

Dessutom kan, som sagt, även ”rika” i ”överläge” drabbas av fördomar och hat. Som jag nämnde med ”vikenråttorna”. Lidingöbarn som besöker förorter kan uppleva samma sak idag i Stockholm.

Maktförhålladen är något som jag anser är underordnat i analyser av hur hat och fördomar sprids, eftersom även de i ”underläge” kan sprida hat och fördomar.

Viktigare anser jag att människans förkärlek till den invanda är, och människans inneboende rädsla för det man inte är van vid.

Det är inte alla förunnat att möta det annorlunda med spänd förväntan och glädje, istället möts det annorlunda med rädsla, som om det vore ett hot. Denna rädsla för det annorlunda, det främmande, är nog ett gammalt kulturellt fenomen som hänger med sen tiden stammen, familjen och gruppen var det viktiga. De egna, i ”flocken”/gruppen var viktigare än ”de andra”… De ”andra” var ett hot mot ”de egna”…

För att citera en studie om mobbning jag läste:

Lorenz hävdar att människors sociala samspel till stor del består av kulturellt ritualiserade beteendemönster. Att uppföra sig socialt acceptabelt och att vara hövlig och artig har till uppgift att hämma aggres-sioner och skapa personliga band, menar Lorenz. Om en individ i alltför hög grad avviker från de sociala reglerna, väcks aggression hos gruppens övriga medlemmar och följden blir: »Den avvikande diskrimineras av gruppen, och i primitiva fall, t ex i skolklasser och soldatgrupper, blir han ›mobbad› på det grymmaste sätt.» (Lorentz 1967 s 69)

En individ inom arten kan alltså mobbas när han inte följer gruppens sociala regler eller ritualer. Detta beteende kan också iakttas i andra fall: »Den rent in-stinktiva reaktionen på en fysiskt avvikande individ, exempelvis när en skol-klass retar en fet pojke, är helt och hållet beteendemässigt överensstämmande med diskrimineringen av en person som avviker ifråga om de kulturella normerna – exempelvis ett skolbarn som talar en annan dialekt.» (Lorenz 1967 s 98).

Men åter till frågan. Hur står det till idag med hatet mellan olika landsändar av Sverige och mellan olika stadsdelar? Och har det bedrivits nån forskning kring ämnet? Mobbning av vuxna och barn pga dialekt och ursprung i landskap står omnämnt nästan överallt i litteraturen som ett faktum ändå tycks forskning saknas!?

Och… Viktigast av allt. Vilka mekanismer ligger bakom att mobbning av vänsterhänta och folk med andra dialekter minskar? Är det måhända den ökande kontakten människor emellan? Det man möter i sin vardag är inte längre så skrämmande… Vilken roll spelade TV som på 70-talet började tillåta folk att prata dialekt i rutan. Vilken roll spelade skolan som på 70-talet slutade försöka få folk att sluta prata dialekt (liksom de slutade tvinga vänsterhänta att skriva med vänstern?) Nån gång på 70-talet eller 80-talet förbjöd skolan diskriminering pga dialekt och användning av vänsterhanden. Men när?

När skönheten kom till byn då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn, om hon kom någon gång,
då ville de varken le eller gråta.

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok,
att rosor och akveleja förfrysa.
När byfolket hade lärt sej hans ABC-bok,
då upphörde deras ögon att lysa.
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull,
men fliten kom bara fliten till fromma.
De räknade sina kärvar för räkningens skull,
och hatade för ett skratt och en blomma.

En gång skall det vara sommar ha visorna tänkt,
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
men männskorna skola lyftas i anden.
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått,
och kritar för sina lador och hyllor.
En dag skall det varda sommar, har visorna spått,
men visorna äro klena sibyllor.

/Nils Ferlin

PS

Ett mail från Sveriges Radio

Hej! Det var i mitten av 70-talet som svenska dialekter blev tillåta i Sverige Radios nyhetssändningar. Den första med dialekt som fick läsa nyheter i Sveriges Radio var en skåning som heter Rolf Hansson (jobbar inte längre i SR). Går man riktigt långt tillbaka i tiden så fick bara män läsa upp nyheter i radio (!). När den första kvinnan läste nyheter så orsakade det en proteststorm – av män. Men det var åtminstone 60-70 år sedan.

Om negativa generaliseringar och makt.

Bloggat på Frihetssmedjan. I samband med debatterna igår om storbråket på HBTQ-festivalen i Göteborg, där jag kritiserade de radikala ungdomarna som sjöng ”avskum be din sista bön” om poliserna, fick jag höra att jag som ”vit medelålders heterosexuell man” inte vet något om hur förtryck eller fördomar och ska bara hålla tyst. Jag kunde läsa ett antal inlägg som handlade om ”den befogade ilskan mot heteromän” och ”poliser” och utsagan att ”heteromän” förtrycker.

Detta är inte ovanligt. Jag har sett det ganska ofta och det verkar bli vanligare. Det generaliseras om ”heteromän”, om ”hetero” om ”män”, om ”medelålders”, om ”svenskar”, och  ”vita” och om ”europeer”.

Kort och gott anses det tillåtet att säga saker mot exempelvis män eller vita som man aldrig skulle kunna säga om judar eller muslimer. ”Män våldtar” kan man säga om man heter Gudrun Schyman,  men jag misstänker att hon inte skulle uppfattas som lika sympatisk om hon skulle säga ”afrikaner våldtar” eller ”judar våldtar”…

Om man pratar med de som gärna generaliserar negativt om de som man uppfattar i ”överläge”, säger de att man måste göra så för att ”påvisa mönster av strukturellt förtryck”. Det anses korrekt, och riktigt att generalisera negativt om de som man uppfattar som i överläge medan det anses vara fel att göra samma mot de som man uppfattar i underläge. På samma sätt anses hat, och även ibland hot, vara ”acceptabelt” om det är den i upplevt underläge som hatar och hotar den i upplevt överläge. Se bara på begreppet klasshat som ofta handlar om grupper av människor.

Att strukturella problem finns är det ingen tvekan om. Att kvinnor diskriminerats, att rasism och fördomar  präglat synen på folk med andra hudfärger, av andra religioner. Det finns samhällsmönster där det vita manliga har varit norm, där heterosexualiteten varit norm, där det svenska varit det korrekta och det annorlunda varit det inkorrekta. Strukturella mönster är viktiga att studera. Men att ta steget därifrån till att generalisera om alla män, alla vita eller alla heterosexuella, är en helt annan sak.

Det finns många problem med ett sånt tänkande. Jag ska försöka visa på några av problemen.

1) Alla rättfärdigar sitt hat med underläge

Problemet är bara att det är få som uttalar fördomsfulla negativa generaliseringar, hat och hot för att de upplever sig vara i överläge. Det KAN förekomma, men oftast är det för att de som hatar, hotar och sprider fördomar känner UNDERLÄGE.

Det tydligaste exemplet är konflikten mellan Israel och Palestina. Det generaliseras ganska vilt från båda parter. Israeler generaliserar om palestinier och palestinier om israeler och judar. Om man pratar med de som gör detta märker man att de känner sig hotade, i underläge. Detta underläge motiverar generaliseringarna om ”förtryckarna”.

Det är kanske så att det kan vara enklare att få med en grupp av människor om man ställer grupp mot grupp…

Muslimhatare ser inte individerna eller nyanserna i islam, de ser ett hot bara. De ser ett islam som de anser är i överläge globalt, och mot de som är i överläge får man ju generalisera fritt. Det enda muslimhatarena gör är att peka på ”förtryckets strukturer”. Antisemiter, samma sak. De ser gruppen judar som de upplever är i överläge i världen, ett hot, och mot de som är i överläge fr man generalisera ju. Det enda de gör är att peka på ”judiska konspirationer”, alltså det ”strukturella förtrycket”…

Kyrkans hat mot homosexuella och avvikare är väl samma sak. De upplevts som hot mot kyrkans och mänsklighetens existens.

2) Grupptänkande är svart och vitt

De negativa generaliseringarna mot de i ”överläge” strukturellt sett har ett stort problem: man missar nyanserna.

man ser en ”vit heterosexuell man” som säger något man inte gillar och säger att denne inte vet vad förtryck, rasism eller könsförtryck är…

Jo, du…

Jag skulle kunna berätta vad jag var med om på skolan när jag bodde i Stockholm som liten. Föräldrarna pratade skånska och jag också. Jag kunde inte ändra mitt språk, det kan jag inte ens idag, jag har skitsvårt att härma dialekter ens. Det underlättade inte att jag hade trassliga familjeförhållanden och dåligt självförtroende och inte kunde bita tillbaka så jag mobbades.

Jag har upplevt allt man kan uppleva som etniskt skånskt barn i Stockholm inklusive att bli pissad på medan bar, flickor och pojkar, härmar ens skånska dialekt i kör och vuxna tittar på. Lärare ingrep inte utan föreslog att jag skulle lära mig uttala RRRRR på stockholmssätt bara. Så skulden för mobbningen lades på mig och min ”etnicitet”.

Därför blir jag rasande när nån ”förståsigpåare” kommer fram till mig och säger att ”du vet inget om förtryck”… Jag blir osynliggjord än en gång och placerad i facket ”vit man”… I överläge, och har alltid varit det och vet inget om hur folk med andra hudfärger kan ha det, sägs det…

Jag kan ge tusentals exempel på liknande saker.

* Norrlänningar mobbades också i skolan. En norrlänning hamnade i duschen medan folk pekade på hans snopp och härmade hans dialekt….

* Bonuspappor och bonusmammor. Jag är faktiskt i den sitsen. Mitt ex barn är mina bonusbarn. Du kan inte tänka dig vilka fördomar många har om en man som väljer att älska och vara med, ta hand om, sitt ex barn efter att förhållandet är slut. ”Du är dum”, ”du blir bara utnyttjad”, jo, sånt får man höra…

* Rikemansbarn. Alla ser dem som i överläge. De fick möta en hel del förakt i sin uppväxt. Klasshat. De tillhörde ju en priviligerad grupp och ”rika” får man ju generalisera negativt om… Jag ska berätta att jag vet om barn från fina familjer som mobbats i skolan, som haft alkoholiserade föräldrar, som misshandlats och våldtagits i hemmet. Säg till dem att ”du har ju alltid varit i överläge strukturellt sett”…

* Barn till alkoholister och narkomaner.

* Barn som vuxit upp i invandrarmiljö och mobbats och kallats ”svennar”…

* Barn som vuxit upp utomlands, i ex. Afrika, och ansetts förkonstiga och mobbats där.

* Män som diskriminerats för att de är män. Jo, de finns. 90% av alla vårdnadstvister slutar med att kvinnan får vårdnaden. Barnbidraget utbetalas till kvinnan per automatik än idag vid delad vårdnad. Män med barn bemöts helt enkelt annorlunda än kvinnor med barn. Kvinnan anser ofta vara bättre lämpade per definition.

* Män som misshandlas psykiskt och fysiskt av kvinnor. Det vet jag också flera som utsatts för. I filmer och i serier utmålas ännu den ”kuvade” och slagna mannen som lite löjlig. Det är ”lille Fridolf” över det hela. De flesta fall av misshandel i hemmet sker mellan man och kvinna men det finns mycket som avviker från den normen. Även en man kan vara offer!

* Barn som bar glasögon eller haft ett funktionshinder, som stark hörselskada, aspergers eller ADHD eller liknande. (Jag bär hörapparat men hade ingen sån som barn. Jag hörde dåligt. Det bidrog givetvis till förtrycket också.)

* Folk som har en läggning som inte syns, tex BDSM (dominans och undergivenhet) och som möter fördomar överallt om de som har denna läggning. Jag vet män och kvinnor som blivit av med sina barn vidvårdstvister för att de hållit på med BDSM. Om man älskar att piska en annan människa, eller njuter av smärta, måste man väl vara sjuk. Det kanske en och annan av läsarna av denna artikel anser också, för övrigt.

Om man vill bli av med fördomar i samhället kan man förhålla sig till upplevelser som de jag räknar upp på två sätt. Antingen ignorerar man detta och gnäller på att ”män våltar” och att ”vita förtrycker”, eller så utgår man från de erfarenheter som de flesta män eller kvinnor har av förtryck och försöker få folk att förstå andra förtrycksstrukturer och fördomar i samhället.

Maktstrukturer

Det är de negativa generaliseringarna, grupptänkandet, vi och dem, som är problemet. Det problemet finns i alla grupper, från de som upplever sig befinna sig lägst i samhället, till de som upplever sig vara högst i samhället. Det är ett gift som genomsyrar allt.

Det gör att den mobbade, underbetalda städerskan börjar gnälla om ”muslimerna”, att den klasshatande vänsterungdomen gnäller på ”vita rika svenskar”, att den rika vita svensken gnäller på ”vänsterslöddret”, att män gnäller på feminister och feminister på män, palestiniern på ”judarna” och israelen på ”palestinier”…

Maktstrukturer är viktigt att studera. Men när det gäller fördomar och generaliseringar är det nåt man bör försöka bemöta och minimera generellt för alla. Alla människor, även folk i ”underläge” mår bra av att undersöka vilka fördomar de har och undvika att generalisera negativt om folk.

Fördomar har alla, mer eller mindre, och det är ett gift.

När jag gick i skolan brukade lärarna ibland ställa frågor om vilka fördomar vi hade. Det är nog fan det enda vettiga som kom ut ur diskussionen om förintelsen i skolan. Undervisningen om den var undermålig. Alla elever i klassen var överrens om att det var virdrigt det som skedde judarna. Då ställde läraren frågor om vilka fördomar vi hade… Sånt är effektivt. Det finns inget mer effektivt sätt att diskutera fördomar i samhället än att utgå från vilka fördomar man själv har, som individ och grupp.

Tyvärr är det många som gärna gnäller på vita, heteromäns strukturellt förtryck som aldrig gör såna saker. Jag vet möten som hållits om strukturell rasism där alla i publiken varit rörade överrens om det ”vita förtrycket” men där man inte ställt frågan. ”hur ser våra fördomar om folk, och om ”förtryckarna” ut”?

Det är inte alla av de som driver kampanjer mot könsförtrycket som ställer sig den frågan: ”har vi kvinnor fördomar om män också?”

Det påminner mig som sagt om hur det kan vara ibland när man är i ett sällskap som tror att jag inte varit med om mobbning och att bli mobbad och kan få höra att ”du minsann inte vet”…. Mitt sätt att hantera alla fördomar i samhället är att i möjligaste mån peka ut negativa generaliseringar från ALLA håll.

Då slipper man falla i de fällor som man lätt faller i om man blandar in makt (underläge och överläge). Historien visar att vi MYCKET LÄTT missar grupper i underläge, eller att folk i överläge ser sig som underläge och hetsar mot grupper i reellt underläge genom att påstå att de är i överläge.

Vill du veta vad negativa generaliseringar och fördomar om de i överläge kan leda till? Fråga barnen till Tyskertöserna i t.ex. Norge. Hatet mot tyskarna efter andra världskriget hade sina konsekvenser och drabbade barnen till ockupanterna…

Vådan med att generalisera är att generaliseringar drabbar alla, även de som inte följer mönstret. En släkting till mig i Höganäs lär ha mött en tysk under kriget. Han hatade nazism och Hitler och sa nåt i stil med ”jävla nazist” eller jävla tyskjävel, åk hem” när han mötte tysken. Tysken han attackerade var en judisk socialdemokrat som flytt undan Hitler och kriget och som hamnat i Sverige…

Att tänka efter före man använder negativa generaliseringar om andra kan verka jobbigt för många. Det är inte så svårt. Det handlar inte om att generaliseringar bör förbjudas, utan mer om att i synnerhet negativa generaliseringar visat sig lätt kunna leda till fördomar, hat och våld genom hela historien. Detta gäller alla och allt även generaliseringar om förtryckarna.


Om vi vill stoppa mobbning bland barn ska vi börja ändra attityder oss vuxna emellan.

Svenska Dagbladet har undersökt de anmälningar som gjorts till BEO (Barn och Elevombudet). I 44 utav 66 anmälningar så lägger skolorna skulkden på eleverna som BLIR mobbad. SvD har idag skrivit om, Elizabeth, som blivit mobbad. Hennes skola där hon gick när hon blev mobbad sa såhär: ”Hennes sätt gör att hon blir slagen” 

Hur ska man komma åt mobbingen?

Det pratas mycket om mobbning men år ut och år in kommer nya rapporter om att mobbning förekommer.

Det finns mobbningsfria skolor, sägs det… Men varje mobbningsfri skola jag sett har varit en skola som blundat för problemen och där det funnits mängder av mobbning. På en genomsnittlig skolgård haglar invektiven mellan barnen, vare sig de mobbas eller inte, de kallar varandra kuk, hora, fitta, cp och bög. Vuxna kanske förhindrar fysisk misshandel mer men psykisk mobbning sker överallt och få vuxna ingriper.

Och ofta får de mobbade barnen skulden.

Men… kanske börjar vi i fel ände? Varför börjar vi med barnen? Barnen gör ju ändå bara som vi vuxna gör.

Bland vuxna finns det mycket mobbning. Många går till arbetet med en klump i magen i Sverige. De mobbas psykiskt, de fryses ut eller hamnar bara utanför. Och det är alltid per definition den mobbade som det är fel på, den som är utanför som det är fel på…

Och dessutom har vi det bizarra fenomen bland oss människor som heter auktoriteter, folk med makt, folk med rätt kontakter. I den eviga strävan att bli ”en av de” med makt, pengar eller karriär, eller att umgås i deras kretsar kan människor vara beredda att göra ganska galna saker.

Hur fungerar det politiska livet? Hur fungerar föreningslivet? Alltför ofta samma strävan efter att umgås med ”rätt folk”…

Och en strävan att göra det de ”rätta” folken gör till det ”normala”…

Och därmed blir det annorlunda ett hot. Att vara annorlunda är inte normalt. De annorlunda är inte de normala!

Det finns organisationer och företag som kan skapa kulturer där det annorlunda blir en merit, där det onormala anses ok, men de är inte så jättemånga.

Våra barn ser även hur vi hanterar varandra vid politiska valkampanjer, de ser hur folk med aspergers och andra diagnoser antas vara korkade, hur fördomar om hbt-folk, transpersoner, muslimer och andra sprider sig. De ser hur vi går omvägar för att undvika ”samhällets utstötta”… Att mobba ut det annorlunda, att isolera det annorlunda, att tala bakom ryggen om det annorlunda anses ok. Skvaller anses ok. Att frysa ut ”onormala” i kvarteret anses ok. Att kalla varandra fula ord och köra dubbelspel anses ok.

Försöken att föra en öppen och ärlig dialog, att samtala, med de ”annorlunda” är fortfarande få bland oss vuxna. Hur kan vi då förvänta oss att barn ska klara av detta då?

Tacka fan för att det finns mobbning bland barn då!

I ett Sverige där man kan viska bakom ryggen på kvinnor med ”slöja,  där man inte pratar med sina grannar i samma hus, där skvaller och rykten sprids, kan man aldrig utrota mobbningen bland barn!

Ett Sverige utan byskvaller eller politiskt rövslickeri, är det möjligt, kan man fråga. Jag kanske rent av anses som galen att jag ens tänker den tanken. men ärligt talat spelar inte jag med i spelreglerna längre. Om valet står mellan att spela med vita eller svarta schackpjäser kan man också välja det tredje alternativet: att välta schackspelet överända och säga att man vägrar spela med!

Nej! Vi ska inte börja lösa mobbningproblemen bland barnen. Vi börjar bland oss vuxna!

Andra inlägg: Anna Troberg, Ung o dum, Dennis