2010 avslöjades det statligt helägda ”Rymdbolaget” försökte sälja ett system för flygburen övervakning till de libyska myndigheterna. Systemet skulle användas för att övervaka flyktingar i Libyen som kontrollerades av diktatorn Muammar al-Khadaffi. Det var SVT som avslöjade detta. SVT avslöjade också att handelsminister Ewa Björling (m) aktivt stödde affären, och hade hjälpt till med marknadsföringen mellan bolaget och diktaturen.
”Vi kan hjälpa er att hålla efter flyktingsituationen utmed gränserna och ute på Medelhavet”, sa Rymdbolagets Björn Ohlson till Libyens handelsminister.
Affären stoppades tack och lov men samma övervakningssystem har Sverige efter denna skandal försökt sälja till diktaturens Bahrain.
Att sälja övervakningssystem är en sak. Att sälja materiel och utbildning för vapensystem en annan. 1981 avslöjades Telubaffären. Hur man utbildade libyska soldater i radarteknik och övervakning och offerterade radarsystem till landet.
Olle Westberg skrev detta om Telub när debatten om försäljningen av övervakningssystemen till Libyen var i full gång förra året:
”Telubaffären: Khaddafis grymhet ingen nyhet
I den svenska diskussionen om Muammar Khaddafi och skräckväldet i Libyen låter det ibland som om Khaddafi en gång var en hygglig politiker som på sistone blivit tokig. Ingenting är mer fel.
Redan på 1970-talet var det helt klart att Kadaffi lät verkställa politiska avrättningar, sände ut mordpatruller mot landsflyktiga dissidenter, hade hundratals politiska fångar och drev en politik präglad av fanatisk antisemitism.
En av 1980-talets stora svenska politiska skandaler var Telubaffären: Det helstatliga svenska försvarsföretaget sålde utbildning (bl a i kärnfysik och raketteknologi) till Libyen, ca hundra libyska kadetter påbörjade utbildning på Telub och Sverige offererade radarstationer och fjärrstyrningssystem för båtar till den libyska krigsmakten.
Jag var som riksdagsledamot drivande i att få stopp på eländet och medverkade sedan i journalisten Ingvar Hedlunds bok ”Ska Sverige utbilda terrorister?” Hedlund fick stora journalstpreiset för sina Expressen-avslöjanden om Telub.
Ingen borde ha blivit överraskad av grymheten i Kadaffis regim.”
Sådan är maktpolitiken, kan jag bara konstatera…
Telubaffären för oss över till ännu bisarrare affärer, nämligen det som är känt som Boforsskandalen.
Samtidigt med detta exporterade Sverige, och den borgerliga regeringen, i hemlighet krut och annan vapenmateriel till Irak. Krutexporten skedde i samarbete med den Västeuropeiska s.k. krutkartellen. Både Irakexporten och Libyenprojektet (Telub) bör ha skett med natos godkännande.
Fast sossarna ska inte slå sig för bröstet. När sossarna kom till makten 1982 avvecklades i och för sig krutexporten till Irak successivt men istället drog Sverige, Bofors och Nato-krutkartellen igång krutexport till Iran (Via DDR, Jugoslavien och Bulgarien). Samtidigt skedde en explosiv ökning av antalet exporterade lastbilar till krigets Iran 1982-1983. Även snabbgående båtar (som användes som torpedbåtar av Iran) exporterades med regeringen Palmes goda minne.
Intresset för Boforsaffären, och de andra bisarra affärerna till mysiga arabiska diktaturer, är ganska litet just nu. Det kommer att dröja decennier innan vi får veta vad som egentligen skedde. Men nog låter det som en usel deckare: NATO exporterade krut och vapen till mullorna i Iran via Warschawapaktens DDR, Jugoslavien och Bulgarien via neutrala Sverige. Men så var det. Jag har själv läst de frisläppta dokumenten från 80-talet och kan bara i mitt stilla sinne undra vad som finns i de ICKE frisläppta dokumenten.
Lite vet vi… Steget är inte långt från Boforsskandalen till Iran-Contra skandalen i USA. Oliver North och co exporterade ju med Reagans och Bush goda minne, Sovjetiska vapen till den antikommunistiska Contrasgerillan i Nicaragua via DDR (!) samma bisarra mönster som ju till 110% bekräftats i Boforsskandalen. (Ett danskt skepp, Pia Vesta, fastnade i tullen i Panama, så avslöjades den skandalen.)
Maktpolitiken i slutet av det kalla kriget är så bisarr att jag knappt vet in eller ut. Å ena sidan konstant kärnvapenhot och maktbalans (där man var nära att utrota mänskligheten minst en gång, i atomkrig, pga datafel), å andra sidan detta bisarra samarbete mellan vissa delar av makteliten i öst och väst!
Vad har nu allt detta med de libyska affärerna att göra? Jo, denna maktpolitik måste upp i ljuset! Hemligstämplar måste lyftas och det mesta av det som är HEMLIGT måste bli offentligt!
Hemlig maktpolitik dödade många hundra miljoner förra seklet, jag vill inte att lika många dödas detta sekel. Den svenska Libyenpolitiken är en liten del av galenskapen, men en ganska talande del av den!
Scaber Nestor om Libyen, artikel i Aftonbladet av Piratpartister om de libyska övervakningssystemen, Expressen om Telubaffären, Diakonia om Libyen och övervakning, Alliansfritt Sverige 2010, Alliansfritt Sverige igen, Rapport om affären med Libyen Svt, Svensk Övervakning på export (Rapport, Svt), Sverige ville hjälpa Libyen övervaka flyktingar (Svt rapport), Olof B: varför är det så tyst i Media om Libyenskandalen, Olof B: Flöden o kontroll om Libyen, Olof B: läs mer om Libyenskandalen, Lars Erick: hjälpa Libyen?, lars Erick: Ewa Björling och telub
PS ur en artikel i ETC om Exporten av lastbilar till Irak och iran:
1979, revolution i Iran och shahen fördrivs.
1980, Irak startar krig mot Iran.
Iran var Sveriges före detta vän. I Iran fanns det mycket svenska vapen, och andra vapen som behövde underhåll och ammunition. Iranierna kontaktade den svenska regeringen, och Bofors och alla möjliga. Man ville köpa vapen.
Irak kontaktade också den svenska statsledningen. Irak var också Sveriges vän, och köpte mycket lastbilar. Faktiskt 3245 stycken 1979.
1980, när Iran köpte 4 st svenska lastbilar då köpte Irak 2884 lastbilar av Sverige.
Den irakiska diplomaten som kontaktade svenska UD 1980 undrade om Sverige skulle sälja vapen till Iran. Fast han uttryckte det inte så utan, ungefär, ”Ni ska väl inte sälja vapen till Iran?”[9]
”Nej, det ska vi inte,” sa svenska UD. Men det uttalandet var inte utrikespolitik, fast det kom från UD, det var handelspolitik.
Kan man tjäna pengar på att säga att man inte ska sälja vapen? Kan man tjäna pengar på att lova Irak att man skall belöna det genom att inte sälja vapen till Iran? 1981 och 1982 då tjänade Sverige pengar i Irak samtidigt som man sa att man inte skulle sälja vapen till Iran.
1981 köpte Irak 6005 stycken svenska lastbilar. Det var 18,5% av hela den svenska lastbilsexporten, eller om man så vill, var femte lastbil som exporterades från Sverige rullade upp på ett skepp som seglade iväg till Irak. 1982, köpte Irak färre lastbilar, men ändå 4004 stycken, ungefär 12% av hela den svenska lastbilsexporten det året. Sverige hade erövrat en fantastisk marknadsandel i Irak.
Men löftet var falskt, i hemlighet exporterade Sverige stora mängder vapen och krut till Iran. Palme som hade blivit utsedd till fredsmäklare i kriget åkte skytteltrafik mellan Sverige och Irak och Iran. Boforsdirektörerna åkte också flitigt till Iran liksom UD:s specielle handelssekreterare Carl Johan Åberg. Åberg vars namn figurerar i alla större svenska vapenaffärer.
Och Sverige blev en av Sveriges viktigaste krigsmaterielleverantörer. Krut till haubitz kanoner, krut till handgranater, och krut till kalaschikowgevär. Hundratals ton krut och 40 boghammarbåtar, bland annat. Dessutom organiserade Bofors vapen och krutleveranser från hela Europa till Iran, från Norge, Finland, Storbritannien, Belgien och från Frankrike.[10]
1983 visste irakerna det. Irakerna blev förbannade. 1983 så köpte dom inte 4004 lastbilar utan 207, och året därpå importerade Irak 27 lastbilar från Sverige.
Lastbilsmarknaden i Irak försvann och lastbilsmarknaden exploderade.
1980, köpte Iran lastbilar av Sverige igen, 4 stycken.
Men det var en början, marknadsandelen var återuppstånden och växte, 1981 var det 231 st, 1982 var det 1629 st och 1983 var det 2316 stycken svenska lastbilar som exporterades till Iran.
1984, då köpte Iran 5301 stycken lastbilar av Sverige. Det var mycket och 13,6% av hela den svenska lastbilsexporten. Mer än var tionde lastbil som rullade ut ur dom svenska fabrikerna skeppades iväg till Iran.
”Mottagaren betraktade vapenleveranser som ett lackmustest på förhållandet mellan köparen och exportören.”
De med insyn säger i och för sig att det var SVERIGES regering som skiftade fokus för exporten till Iran istället för Irak. Borgarna ville satsa på Irak, sossarna på Iran. Men uppräkningen i artikeln ovan är avslöjande ändå.
För att skapa en god säkerhetsmiljö runt Sverige bör vi tänka på samma sätt. En god säkerhetsmiljö skapas preventivt, inte med hjälp av vapen utan med diplomati och ekonomiska samarbetsprojekt. Därför är jag helt för att vi börjar använd rysk naurgas, något som t.ex. SvD i dagens tidning är mot.
Demokrati 