juni 13, 2011 av Jerlerup

Nätmobbingen mot Blondinbella igång igen…

Nätmobbing är inte kul. Nu är den igång igen oh måltavlan är Isabelle Löwengrip, som vill skapa ett entreprenörsgymnasium. Bra! Men se det tycker inte alla. En tjej som är höger, framåt och entreprenör är visst för mycket för många. Jag har skrivit om detta förr, i denna artikel: ”till Blondinbellas försvar”, tex. Idag publicerar jag en artikel av Mattias Svensson från 2008 om Blondinbella som är bra.

Bra med egoism, sade Isabella Löwengrip

I en TV-intervju på Resumé sade Isabella Löwengrip aka Blondinbella att det är bra med egoism, hon vill ”få egoism till ett positivt ord” därför att tjejer idag har för dåligt självförtroende och för att hennes egen framgång bygger på att hon värderar sig själv. I Expressen ber hon dessutom klåfångriga politiker att hålla tassarna borta från möjligheter för unga tjejer att tjäna pengar på sitt modebloggande:

”Jag är så otroligt trött på denna jantelag i Sverige som ligger över oss som ett tjockt tungt svart moln. Det är det här molnet som gör att vi i Sverige ligger långt ner på listan över antalet kvinnliga entreprenörer, efter Moldavien. Det är jantelagens fel. Människor som Maria Wetterstrand som ägnar tid åt att klaga på bloggar – istället för att främja denna modeindustri som det faktiskt går att tjäna massvis med pengar på – medverkar till det. Vad spelar det för roll vad det är för företag man driver (så länge ingen kommer till skada)?”

Det är bra, riktigt bra till och med. Så insiktsfull var inte jag när jag var 17 år. Självklart har hon helt rätt. Egoism, att se till sina egna intressen, handlar inte om att bete sig illa mot andra (det är ju tvärtom vad de missunnsamma politikerna gör) utan om att förverkliga sig själv. Det finns miljontals sätt att göra livet storslaget som även berikar eller åtminstone inte skadar andra. Så låt människor vara fria att göra det utan politiska restriktioner.

Låter som hämtat ur Ayn Rands filosofiska romaner Urkällan och Och världen skälvde, som jag hoppas att Isabella så småningom läser. Man ska inte glömma att även Rand var en mycket glamour- och skönhetsfascinerad ambitiös ung kvinna i Hollywood på 1920-talet, innan hon slog igenom som författarinna och filosof. Ska bli mycket intressant att följa vad Isabella Löwengrip utvecklas till.

Egoism är bra, tjejer borde ta för sig mer. På ett mer intellektuellt (och inlindat) plan är det även vad Isobel pläderar för i sin läsvärda Bang-text. Missa inte den heller.

8 Kommentarer

Publicerat 2008-03-20 av Mattias Svensson

PS

Mattias låter hälsa via twitter:

@Jerlerup Tack, noterar att jag kritiserar @M_Wetterstrand i texten. Hon har blivit bättre sedan dess 🙂 http://bit.ly/jwd4Wj

Dessutom: läs om Modebloggseländet här!

april 22, 2011 av Jerlerup

Några ord om auktoritetstro…

Det finns en blind tro på auktoriteter som kan vara ganska farlig. Högern varnar ofta för staten, för att man inte ska tro att staten automatiskt gör gott och vill dig väl. Det är ena sidan av myntet. Den andra sidan varnar vänstern för, dvs tron på företagarna och marknaden, alltså att marknaden självorganiserar sig till det bästa, om man lämnar den i fred.

Båda argumenten är två sidor av samma mynt.

Det behövs fler som säger ifrån.

Alltför många är mesiga och böjer sig inför auktoriteterna. Man visar leg på SJ trots att det är kränkande med alla som ska be om leg överallt. Man tror automatiskt att matvarorna man köper är bra och kollar inte alla E-nummer och annat konstigt. Man litar på iphone som visar sig ha dolda program som registrerar allt du gör inbygda i datorn. Man accepterar stillatigande politikernas alla påfund. Man gör inget då ett privat dagis, eller en skola, skär ner för barnen pga resursbrist, samtidigt som ägarna tar hem mångmiljonvinster. Det tar inte hus i helvete då kommunala äldreboenden vägrar servera ägg till folk på påsken…

Världen behöver fler som ifrågasätter auktoriteter, och faktiskt såväl ”marknadsauktoriteter” som ”politiska auktoriteter”.

Auktoritetstro…

Alltför mycket av den gamla känslan att direktörer och politikerna är ”finare” människor eftersom de är auktoriteter, lever kvar. För hundrafemtio år sen stod man med mössan i handen framför dem. Så sker alltför ofta än idag.

En del säger att staten är ett hot och andra ser marknaden som ett hot. En del säger att bara staten får mer makt så löser allt sig medan andra säger att bara marknaden får mer makt så löser det sig… Att det är två sidor av samma mynt ser inte alla.

Som jag skrev för några dagar sen fungerar marknaden ofta bättre än stater. För att bli lite filosofisk kan man beskriva det med att stater liksom marknader, och enskilda företag, är mänskliga konstruktioner. Inget mänskligt är perfekt, det finns alltid några inbyggda svagheter i varje system. Att ge för mycket makt åt ett system, staten, är inte bra. Därför gillar jag marknadsekonomi. Men man bör veta att även om man låter relativt jämbördiga system konkurrera med varandra, som på en marknad, och man ökar chansen att de blir effektiva och idéskapande, blir de aldrig perfekta.

Alla system mår bra av att ifrågasättas och granskas!

Skitjobbsdebatten

Det för mig till skitjobbsdebatten som rasat i media några dagar. Återigen ser man samma polarisering mellan höger och vänster, och samma tro på . Karin Wanngård generaliserade om hela branscher och kallade dem skitjobb, och vänstern höll med, vilket fick högern att gå ut och säga att skitjobb finns och de är bra bara man låter marknaden vara ifred.

Jag läste ett utmärkt inlägg av Peter Högberg som jag knycker för bloggen.

   Det har uppstått en diskussion kring vilka jobb som är ok och vilka som är skitjobb. Och skitjobben finns i den benämningen att villkoren är under all kritik. Själva arbetsinsatsen må vara tuff och de får man ta. Det är ingen dans att arbeta utan många yrken tär på både kropp och själ. Men det som vi måste rikta kritik emot är när en gräns passeras så det blir skitjobb. När villkor som få vuxna skulle acceptera ska vara ok bara för att man är ung och borde vara tacksam har man passerat en gräns.

          Jag ska ge er ett par exempel på skitjobb. Och betyget kommer från en som själv haft dessa skitjobb, nämligen jag. Det första jobbet som jag hade som kan tillskrivas denna kategori var att i brinnande industrisemester få anställning på ett litet företag i ett källarutrymme på Stora Essingen med att sälja presentreklam. Jag fick en telefon ett stolpmanus och Gula sidorna och befallningen ring. Lön var bara provision när kunder beställt. Chefen stod i andra rummet och kastade pil med motiveringen att det ändå inte gick att sälja under brinnande semester. Men där satt jag och kunde inget annat än jaga för pilkastning betalade inte räkningarna. Ett gäng pennor fick jag sålt till kompisens, som jag var inneboende hos, pappa så jag kunde ge något till hyran… Men det kom inga pennor… Nästa skitjobb var att sälja ekonomisk rådgivning. Det vill säga att boka tid till en rådgivare. Hade två typer av dessa jobb och jag var bra på att boka möten. Kruxet kom sedan med betalningen. Det var beroende på vad rådgivaren/säljaren lyckades sälja in. Om de misslyckades så fick inte jag betalt. En av de säljare som jag arbetade åt lyckades inte göra något på de besök som jag bokade så med andra ord ett stor arbetsinsats utan ett öre till hyran. Eller de åren jag jobbade svart i radio och TV affär. Varav när jag fick sluta inte hade någon annan väg än socialkontoret att bege mig till. Alla dessa jobb som inte gav mig något än en skev bild av vuxenvärlden. En bild av att arbete var skit. Det var ingen bild som fick mig att vilja söka nästa arbete. Att se det som lärdomar var väldigt kostsamt för mig och som tur var så hade jag en kompis med tålamod som accepterade att jag slet hårt utan att dra in pengar. Men fler ska inte behöva göra denna resa. Det hör inte 2000-talet till.

          Så det finns en sunkig skitjobbsmarknad som borde saneras. Det är ett uppdrag både för stat, facket och kommuner. Ungas första kliv ut på arbetsmarknaden ska inte vara det som jag mötte utan tuffa jobb men med schyssta villkor. Så när Karin Wanngård uttalar sig om ungdomar och skitjobb delar jag hennes uppfattning utifrån att det är villkoren som måste ses över. Att vi inte blundar för oseriösa arbetsgivare som utnyttjar ungas oerfarenhet kring vad som gäller på arbetsmarknaden. Från höger kommer det komma en massa påståenden kring att sådana arbetsgivare gallrar ut sig själva men så är inte fallet. De fanns när jag gav mig ut på arbetsmarknaden och kommer finnas när min son ger sig ut på arbetsmarknaden om inget görs.

          Vill man se mer så besök Öland sommartid eller alla de andra arbetsplatserna som Fackets hjälptelefon får ta emot anmälningar om. Vidare har vi det som uppmärksammades kring företaget Phone House. Glöm saneringen från marknaden sig själv. De unga är inte en jämnbördig part utan står i underläge och med det så tror de att arbetslivet ska vara så. Jag trodde det innan jag mötte medlemmar i facket som visade på att det fanns ett annat liv på arbetsmarknaden också. Så skitjobben finns och de ska bort.

april 15, 2011 av Jerlerup

Så skiljer man bra från dåliga ledare!

Min vän Scaber Nestor är arg på arbetsgivarna. Han skriver att han blir ”illamående av att se samma personer som gett sig själva och andra högre chefer på storbolagen rejäla lönellyft och bonusar stå och hävda att arbetarrörelsen måste stå tillbaka för att inflationen inte ska sticka iväg”.

George Washington korsar Delawarefloden

Jo, det har jag också funderat på. Det påminner mig om en sak som en av de amerikanska grundningsfäderna,Alexander Hamilton, skrev en gång: att en sann ledare säger ”följ mig”, en sann ledare är ingen skrivbordsgeneral…

Hamilton hade vuxit upp i de danska kolonierna i Västindien, på ön St Croix, och äcklades över dubbelmoralen i de karibiska slavsamhällena.

När det började växa upp en revolutionär rörelse i Norra Amerika tog han chansen och stack dit.

Mycket snabbt såg de amerikanska kolonisternas ÖB under självständighetskriget, George Washington, att den unge Hamilton var en begåvning. Washingtons största egenskap var nog att han såg människor som de var och brydde sig inte ett skvatt om de var unga eller gamla. Därför gjordes den unge Hamilton år 1777, som 19-åring, till Washingtons högra hand, hans aide-de-Camp. Som 32 åring blev han senare finansminister.

Men det är inte det jag ska prata om nu. Utan vad han skrev strax efter kriget. Han pratade då om ledarskap till fält.

Han sa ungefär så här.

Alla bra militära ledare genom tiderna har varit de som inte bara suttit bakom fronten och dragit upp planer. De bra militära ledarna har varit de som gått ner i de skitiga löpgravarna och talat med manskapet, för att sen dra värjan och högt och tydligt säga ”follow me”, följ mig. Sen har de hoppat upp ur löpgravarna och gått i spetsen för anfallet.

Han sa att detta var general Washingtons starka sida. Därför vann han. Han sa inte ”gör det”, han sa ”följ mig”.

Att man är beredd att gå i spetsen för de man leder, och ta riskerna, betyder inte att man alltid behöver göra så, sa Hamilton. Ledarna måste skyddas, de är ju värdefulla. Men ibland måste ledare kliva ner i löpgravarna, ställa sig sida vid sida med manskapet, för att skapa band av samhörighet mellan soldat och ledare.

Soldaterna är villigare att kämpa för en ledare som de känner samhörighet med, och som vågar utsätta sig för lera och fientlig eld själv, än för en skrivbordsgeneral, klädd i rena fina kläder av guld och siden, som inte vågar lämna tryggheten bakom fronten.

Det är det de svenska arbetsgivarna och storföretagarna missar.

Därför skulle jag MYCKET noga kolla vilka VD:s och styrelseledamoter som avstår från bonusar och lönehöjningar nu och vilka som inte gör det. De som tar emot bonusarna, eller yrkar på löneförhöjningar, samtidigt som de vill att de anställda ska ”hålla igen” lönekraven kan man sparka direkt, för de vet inte vad ledarskap är!

Till sist instämmer jag med vad ”Scaber Nestor” skriver till arbetsgivarna som vill hålla nere arbetarnas löner men som kräver höga lönelyft själva:

”Era satans girigbukar, om ni ska ha trovärdighet i era påståenden är det bara att avstå från era egna lönelyft.”

***

Läs även ett angeläget inlägg om företagande på Liberaldemokraternas hemsida.

/e t c _

november 17, 2010 av Jerlerup

Liberaldemokraterna: en ny politik för småföretagare!

Tre liberaldemokrater, Alexander Bard, Jan Rejdnell och Torbjörn Jerlerup har en artikel i Newsmill idag om en ny småföretagarvänlig näringspolitik för Sverige: Varför är det svårare för privatpersoner att satsa pengar i småföretag än att köpa en aktie? Statistik från SCB visar att 60 000 företagare kommer att gå i pension de närmaste fem åren, vilket motsvarar var åttonde aktiv företagare. Vi måste alltså akut besvara den fråga som Alliansen låtsas inte finns: Hur ska vi få nya företagare i Sverige?

Alexander Bard Liberaldemokraterna

http://www.newsmill.se/artikel/2010/11/17/maud-olofsson-och-alliansen-struntar-i-sm-f-retagen

Orden och beskrivningarna var stora om hur småföretagen skulle få det bättre under regeringen Reinfeldt med näringsminister Maud Olofsson 2006.Istället började man med att höja snarare än sänka arbetsgivaravgifterna. Faktumet är att satsningarna på småföretag mer än halverades under den senaste mandatperioden. I en tid då ekonomin bygger mer och mer på kunskapsföretag och nätverksföretagande bygger näringspolitiken istället uteslutande på stöd till traditionella storföretag.

Staten satsar årligen 29 miljarder kronor i företagsstödjande åtgärder. Mycket av detta försvinner till administration och statliga myndigheter som ALMI. Resten går till storföretagen. Endast 41 miljoner når småföretagen, d v s en enda futtig krona per 700 kronor som satsas på företagande i Sverige går till småföretagen!

Den politiska apparaten hänger inte med. Exempelvis betraktas varannat café eller restaurang inte som kreditvärdigt och får därmed inga krediter. Fortfarande behandlas småföretagare som potentiella skattesmitare, och lagen om kassaregister är enbart anpassad för skattemyndighetens kontroller och inte för småföretagens vardag. Bankerna och ALMI är inte intresserade av att låna ut pengar till annat än säkra verksamheter. Mindre onoterade bolag framförallt inom tjänstesektorn som kan och vill växa hänvisas enbart till de få privatpersoner som kan och vågar satsa sina skattade pengar i dessa framtidens bolag.

Idag går pensionssystemets och småspararnas kapital ensidigt till börsnoterade bolag som redan har lätt att attrahera kapital. Att däremot satsa pengar i små onoterade bolag är en större risk som måste premieras. Istället för statligt stöd vill vi i Liberaldemokraterna införa avdragsmöjligheter för privatpersoner som satsar kapital i mindre onoterade bolag.

Vi tar bort statens roll som finansiär genom lån till företagen, och underlättar istället för privatpersoner att satsa eget kapital i företagandet. Ett riskkapitalavdrag måste införas omgående. Men Alliansen genomför inga nya reformer utan är förblindad av att krampaktigt hålla kvar vid makten. Liberaldemokraternas krav på införande av platt skatt skulle däremot revolutionera tillgången på riskkapital.

Ett riskkapitalavdrag kan utformas så att man även kan satsa i företag via mindre riskkapitalfonder som satsar på mindre företag och i tidiga skeden, likt det system man redan har i Storbritannien. Där finns ett stort antal lånemöjligheter som stöds av staten. Det innebär inte att det är myndigheter som typ ALMI eller Industrifonden som är långivare, utan att privata aktörer lånar ut egna pengar i kombination med statliga pengar. Dessutom har britterna ett system med Enterprise Investment System (EIS) som ger skattelättnader för privatpersoner som investerar i onoterade bolag.

Samma modell har den svenska utredningen om ”skatterabatt på aktieförvärv och vinstutdelningar” föreslagit, vilket skulle innebära avdragsmöjligheter på 20 procent i deklarationen påföljande år vid nyinvestering. Om man behåller investeringen i tre år skulle man dessutom inte betala reavinstskatt. Med dessa åtgärder belastas inte bolagets likviditet och lönsamhet i början av dess verksamhet då bolaget är som mest sårbart.

Vi skulle utan svårigheter kunna tillföra betydande investeringar i onoterade bolag från privatpersoner i Sverige, om bara den politiska viljan fanns. Det gick att införa såväl avdragsrätt för hushållsnära tjänster som ROT-avdrag så varför inte avdragsrätt för investeringar i småföretag? Vi tror viljan att investera i svenska onoterade bolag är stor hos gemene man.

Men om man inte lägger om industripolitiken till att bli en småföretagarpolitik har vi snart tiotusentals färre fungerande bolag kvar på marknaden. Detta trots att alla vet att det är småföretagen som ska skapa de nya jobben och stärka välfärden. Maud Olofsson och Alliansen har vänt småföretagarna ryggen. Därför behövs det nya partiet Liberaldemokraterna (L) som småföretagarnas vänner.