Bertil Ohlin: Liberalismens århundrade (1950)

Detta passionerade tal av Bertil Ohlin, för liberalism,  mot både socialism och konservatism, rekommenderas för den som vill lära känna hur liberalerna tänkte efter det andra världskriget. Dessutom finns boken Socialliberal samhällssyn från 1948 att ladda hem från min liberologi blogg (pdf).

LIBERALISMENS ÅRHUNDRADE: TAL AV BERTIL OHLIN

Tal vid jubileumsfest i Stockholms Konserthus den 27 april 1950 i anl. av Liberala Samlingspartiets bildande för 50 år sedan.

*****

Bertil Ohlin (1899-1979)

Vilka idéer var det som kom att sätta sin prägel på detta partis verksamhet under århundradets första del fram till första världskriget? Först och främst den demokratiska tanken, som klart kom till uttryck i det första programmet. En inbjudan året därpå till bildande av en folklig organisation till liberala partiets stöd slutade med orden:

”Det är vår plikt att lämna i arv åt våra efterkommande icke ett politiskt efterblivet, av ett maktägande fåtal re­gerat land, men ett verkligt fritt, upplyst och de­mokratiskt Sverige, där folket är herre i eget hus och där varje ärlig, av nationens flertal godkänd reformtanke kan nå fram till seger.»

Två decennier senare var detta krav förverkligat, sedan konserva­tismens sega motstånd brutits.

Nära besläktat med demokratiseringskravet, ja i viss mening en motivering för detta var hos sekel­skiftets liberala män och kvinnor kravet att sam­hället skulle respektera individens frihet och personlighetsutveckling samt trygga likhet inför lagen. Utanför rättssamhället växer icke frihet utan god­tycke. Men endast i ett demokratiskt rättssamhälle tillgodoses både frihets- och likhetskrav. Endast i ett sådant samhälle blir folkets behov av trygghet och social utveckling tillgodosett.

Låt mig här starkt framhäva den levande sociala känsla som besjälade den svenska liberalismens verk­samhet under denna tid. S. A. Hedin hade redan mot föregående sekels slut allt klarare utformat en libe­ral syn på samhällets sociala uppgifter. Såväl det liberala samlingspartiets första som än mer dess se­nare program bär spår därav. När 1911 års valfram­gång äntligen skapat förutsättningar för en fast li­beral styrelse genom Karl Staaffs regering, såg denna på det sociala området några av sina främsta upp­gifter. Lagar om arbetarskydd, sjukkasseväsende och folkpensionering bär vittne därom likaväl som in­rättandet av ett förlikningssystem vid arbetstvister.

Den första kommittén för behandling av de enskilda monopolbildningamas problem är ett annat tecken. Endast illviljan kan förneka att redan sekelskiftets liberalism uppbars av en varmhjärtad social Inställ­ning. Vår tids socialliberalism har behov av det klargörande prefixet ”social” icke för att markera någon skillnad gentemot våra föregångare i den so­ciala grundinställningen utan för att så tydligt som möjligt för allt folket klargöra arten av vår poli­tiska strävan. En annan sak är att en tid med nya ekonomiska förutsättningar och nya sociala problem­ställningar måste ge nytt innehåll åt en socialliberal strävan.

Har tiden arbetat för liberalismens idéer?

När nu ett halvsekel gått till ända sedan det libe­rala partiets bildande är det naturligt att kasta en blick på dagens läge i belysning av de strävanden som var framträdande under seklets första decen­nium. Har tiden arbetat för liberalismens idéer? Har de satt sin prägel på utvecklingen? Har kanske i stället konservatismen lyckats med vad den då hoppades? Eller har den vid sekelskiftet fram­trängande socialismen kunnat genomföra den revolution varom man drömde?

Vilken var den revolution som socialisterna ver­kade för och hoppades på med nästan religiös inten­sitet, den omgestaltning av samhället som skulle skapa lyckoriket.

1897 års socialdemokratiska prog­ram gav härom klart besked i några under årtionden fasthållna grundsatser. Klasskampen mellan ar­betare och arbetsköpare kan endast bringas att upp­höra, säges det, ”genom upphävandet av det privat­kapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället till­hörande egendom, samt den planlösa varuproduktio­nens ersättande med en socialistisk, samhällets verk­liga behov motsvarande produktion”. För att åstad­komma detta vill socialdemokratin ”efter hand för­vandla till samhällelig egendom alla produktions­medlen — transportmedlen, skogarna, gruvorna, bruken, maskinerna, fabrikerna, jorden”.

En mycket tydlig redovisning, det måste man erkänna, som på ett tilltalande sätt avviker från våra dagars avsikt­ligt dimmiga förkunnelse, där det socialistiska evan­geliet utlägges på ett sätt som närmast förefaller syfta till att omöjliggöra en offentlig debatt kring de socialistiska framtidsmålen och vägarna dit.

Om jag sedan tillägger att många av sekelskiftets socialister i Sverige liksom i en del andra länder betraktade det demokratiska statsskicket mera som en lämplighetsfråga än som en principiell angelägenhet och emellanåt lekte med tanken på proletariatets dikta­tur, så är karaktäristiken tillräcklig.

Vi kan då kon­statera, att det gångna halvseklet i vårt land inga­lunda lett till ett förverkligande av den socialistiska drömmen. Den tvärtom har bleknat. Tanken att skapa ett helt nytt samhällssystem och överföra äganderätten till alla väsentliga produktionsmedel till samhället har lagts på hyllan, åtminstone tills vidare. Som segrare står i stället de liberala tankama på demokrati, social omvårdnad och ökade ekonomiska och kulturella möjligheter för all med­borgare.

Demokratins idé erkännes som grundläg­gande för vårt svenska samhälle. Kampen mot grupp-­privilegier, för mera likställdhet har förts och föres i huvudsak efter den sociala liberalismens linjer. Även om ett par ingalunda betydelselösa »syndafall» förekommit, kan man ej undgå intrycket av socia­listisk reträtt.

Den frenesi, med vilken vårt rege­ringsparti arbetar för att dölja detta, vore värd ett bättre syfte. Ty dessa ansträngningar är gagnlösa. Det har gått upp för allt flera även bland det so­cialistiska partiets medlemmar att den socialistiska lärobyggnaden och samhällsfilosofin håller på att upplösas inifrån. Den byggde på förutsättningar om utvecklingen som visat sig verklighetsfrämmande. Att betona detta innebär ej att förneka att svensk socialdemokrati gjort avgörande insatser i det social­politiska reformarbetet. Men det har skett inom ett i huvudsak liberalt samhälles ram. Inte heller sekel­skiftets konservatism står med palmer i händerna, även om den ej kan frånkännas förtjänsten att i regel ha gett vika innan spänningen blivit olidlig.

Liberalismen har vunnit idépolitiskt

I stort sett är det liberalismen som vunnit i täv­lingen på den idépolitiska arenan. Dess praktiska re­sultat har visat sig bäst motsvara folkets önskningar, intressen och behov. Att ange detta sista som en hu­vudorsak till utvecklingen är ingalunda att acceptera tesen att idéer blott är intressen i förklädnad. Det råder för övrigt ett samspel mellan idéer och intres­sen på så sätt, att individernas och gruppernas verk­liga intressen kan tillgodoses blott genom en utveck­ling som respekterar även sådana av människornas idéella krav, som föga eller intet har med materiella intressen att göra.

Solidaritetstanken infogas i den liberala tanke­världen

De ideella krafterna i folkrörelserna har jämte den politiska liberalismen tillhört de starkaste driv­krafterna i det förlopp, genom vilket svensk demo­krati vuxit ut till sin nuvarande styrka och mognad.

Skall man ange någon för utvecklingen betydelse­full idé vid sidan av dem som liberalismen bestämt företrädde redan vid seklets början, är det väl so­lidaritetstanken som främst kommer i fråga.

I nyk­terhetsrörelsen och de fria andliga rörelserna stärk­tes den sociala ansvarskänslan genom kravet på per­sonligt ställningstagande. I de fackliga organisatio­nerna lärde man sig sammanhållningens och det ge­mensamma ansvarets betydelse och förpliktelser. Solidaritetstankens infogande i den liberala tanke­världen gick ej utan konflikter och allvarliga problem kan säkert uppkomma även framdeles.

En avväg­ning mellan plikterna mot gruppen å ena sidan och helhetens krav å den andra är icke lätt. Vissa pri­mära moraliska kravs supremati över solidaritets- känslan har inte alltid erkänts. Men i stort sett har det gått att i liberalismens personlighetstanke infoga solidaritetsföreställningen, liksom det har lyckats att inom det liberala systemet bereda rum för både sam­hällets sociala omvårdnad och de fackliga organisa­tionernas trygghetsbefrämjande insatser.

Spänningen mellan individens krav på frihet å ena sidan samt samhällets och organisationernas krav på frihets­inskränkningar för trygghetens skull kommer emel­lertid alltid att kvarstå. Endast till en del kan den övervinnas genom att den enskildes medvetande om ofrånkomligheten av en begränsning av rörelsefri­heten på speciella punkter hindrar att den känns som en tryckande inskränkning av den väsentliga friheten. Det ligger mycken sanning i vad Clemenceau en gång yttrat, att ”friheten beror på konsten att disciplinera sig själv”. Men likväl kvarstår sä­kerligen som en av de svåraste avvägningarna i mo­dernt samhällsliv att ge tryggheten vad den tillkom­mer utan att inkräkta på den väsentliga friheten.

Liberal revolution i näringsliv och ekonomi

Slutsatsen att liberalismen i stort sett står som segrare över konservativa och socialistiska idéer förstärkes om man ser saken ur den faktiska ekono­miska utvecklingens synvinkel i stället för ur den politiska idéutvecklingens. Det är sant att en revolu­tion ägt rum genom att levnadsstandarden mer än fördubblats samtidigt som arbetstiden begränsats och bildningsmöjligheterna vuxit.

Men det har inte varit den socialistiska revolution varom sekelskiftets socialdemokrater drömde. Det har varit en libe­ral revolution genomförd inte genom radikala po­litiska beslut utan genom produktionsökningens di­rekta och indirekta verkningar på folkets levnads­villkor. Ständiga tekniska framsteg, bättre utbild­ning, enskild kapitalbildning och ett fritt näringslivs initiativkraft inom ett stabilt rättssamhälle har mer än fördubblat produktion och realinkomst per in­vånare. Därigenom har steg för steg förutsättningar skapats för den sociala omvårdnaden med dess spe­ciella betydelse för dem som drabbas av sociala olyckor.

Det är teknikerna i ordets vidaste bemär­kelse, folkets lärare och fostrare, de många spararna och företagarna, ja hela folkets egen produktiva insats snarare än de politiska besluten rörande nä­ringsliv och ekonomi som varit avgörande. Statens och kommunernas uppträdande som företagare har spelat jämförelsevis ringa roll.

Liberalismens framstegstro och tillit till ett system med näringsfrihet och enskild äganderätt har alltså visat sig berättigad. Socialismens kollektivistiska re­cept har i vårt land fått föga användning, lyckligtvis vill jag säga. I dagens läge vågar dess företrädare, som jag redan påpekat, minst av allt göra sig till talesmän för en socialistisk revolution. Man föredrar att hänvisa till den standardhöjning som under det gångna halvseklet ägt rum tämligen oberoende av de politiska regimerna. Man söker därvid ge in­trycket att socialistiska insatser därvid spelat en av­görande roll, fastän utvecklingen ägt rum under den samhällsordning som en socialistisk omvälvning om gemensamma grundläggande värdenormer kan frivilligt accepteras av medborgarna. Den kristna kärlekstanken och humanismens personlighetsuppfattning tillhör denna för vårt samhälle och vår kultur omistliga grund.

Ett mål för vårt arbete är att avskaffa fattigdomen och göra alla delaktiga av bildningsmöjligheterna. Väsentligt är också att medborgarna på arbetsplats och i samhällsliv får en känsla av medarbetarskap och medansvar. Låt oss tacksamt erkänna att ar­betsmarknadens parter under senare år gjort vä­sentliga framsteg härvidlag, i stort sett oberoende av några politiska beslut. Dessa erfarenheter gör sannolikt att även ur den ekonomiska demokratise­ringens synpunkt — liksom ur produktivitetens — ett i huvudsak enskilt näringsliv ger gynnsammare förutsättningar än en socialistisk ordning.

Den mera byråkratiska karaktär som utmärker den senare skulle starkt försvåra de mänskliga och mångskif­tande kontakter som är väsentliga för spridningen av en demokratisk anda i arbetslivet.

När vi i Folk­partiet ser det som en central uppgift att definitivt avlägsna socialiseringshotet är det alltså inte bara för att ett verkligt socialistiskt samhälle med dess starka maktkoncentration innebär faror för med- borgarfriheten och leder till långsammare framåt­skridande än ett system som bygger på näringsfrihet och decentralisering — två i sanning vägande skäl. Utan det sker också därför att vi är övertygande om att den demokratiska andan — medarbetarkänslan hos alla — bättre utvecklas under liberala samhällsformer.

Ingen kan bestrida att liberalismens insatser för den politiska demokratien varit banbrytande och avgörande under seklets första årtionden. Det till­kommer våra dagars liberalism att verka för att un­der de närmaste decennierna de demokratiska grund­tankarna mer och mer sätter sin prägel på alla sidor av samhällslivet. Men intet misstag kunde vara större än tron att en sådan utveckling främjas om politiska arbetsformer överföres till det ekonomiska livet, skolväsendet, försvaret eller andra områden. Det ytliga analogitänkande som härvidlag framträtt i den offentliga debatten är farligt. Att uppvisa dess haltlöshet är angeläget.

Jag nämnde nyss sambandet mellan ekonomisk frihet och allmän medborgerlig frihet som ett av hu­vudskälen för vår kamp mot socialismen. En väsent­lig sida av detta samband framträder vid en jämfö­relse mellan två metoder att få människorna att åtaga sig de ur allmänna synpunkter viktiga arbetsuppgif­terna och därvid utföra tillräckligt stora prestationer.

Man kan antingen uppmuntra dem genom utsikt till bättre levnadsstandard — det är prisbildningens väg, liberalismens väg. Eller man kan kommendera och dirigera dem. Moroten eller knutpiskan, stimulans eller straffhot, se där valet. I den socialistiska tanke­världen ligger misstron till prisbildningen och det en­skilda näringslivets vinstintresse så djupt rotad — det är ju väsentliga drag i den privatkapitalistiska pro­duktionsordningen som man ville ersätta med en socialistisk — att man sällan observerar konsekven­serna, de säkert för alla förhatliga konsekvenserna av en annan ordning än prisbildningen och den eko­nomiska uppmuntran. Verkan blir förr eller senare tvång och kommando till utbildning och arbete. När insikten härom blivit allmän i vårt land är socialis­men som recept för samhällsomdaningen hos oss de­finitivt besegrad. Låt oss se till att det sker så snart som möjligt.

Tiden tillåter mig inte att här diskutera de uppen­bara behoven av växande samhällsinsatser — allt­efter som resurserna möjliggör det — för social trygghet och en jämn och hög sysselsättning. Att förhindra de förödande arbetslöshetskrisema är en central samhällsuppgift. Den kan endast lösas genom internationell samverkan och ordnat samarbete mel­lan samhälle och enskilt näringsliv. Här möter vi en av de frågor där liberalismen måste vara på sin vakt mot att i en tid med nya förutsättningar fantasi­löst fasthålla gamla föreställningar och former.

Idéparti — ej klassparti

Skall folkpartiet kunna med framgång verka för lösningen av framtidens stora samhällsproblem måste det behålla sin karaktär av idéparti. Ingen klass eller grupp skall i och för sig mer än andra vara föremål för vårt intresse. Till gagn för alla grupper skall liberalismens idéer prägla vårt samhällsliv. Det är möjligt därför att alla härvidlag har ensriktade in­tressen. Men om och när klasspartierna ensidigt gynnar vissa grupper måste vi verka för rättvisa åt de övriga. Rätt åt alla, orätt åt ingen, är en devis— ofta använd i ett tidigare skede — som väl ut­trycker vår strävan.

Understundom framträder företrädare för arbe­tareklassen och gör anspråk på att denna klass skall styra Sverige nu och framdeles. Det är fåfängt tal! Det blir en av folkpartiets uppgifter att tillse att varken arbetarklassen eller någon annan folkgrupp skall styra vårt land. Medinflytande åt alla grupper genom samverkan i för läget lämpade former är vår linje. Vi vet att den kommer att segra. Liksom libera­lismen vunnit seger för den politiska demokratin, skall segern befästas genom öppet nederlag för så odemokratiska föreställningar som att en viss folk­grupp kan göra anspråk på maktmonopol i samhälls­livet.

Framtiden tillhör i stället en annan tanke. Genom att resterna av gamla privilegiepositioner för fåtalet avlägsnas medan de breda lagrens standard och möjligheter ökas skall klassgränserna nedbrytas, klasskänslor och klasstänkande steg för steg för­svinna. Detta är liberalismens väg. Det är en tragisk inkonsekvens som vidlåder svensk socialdemokrati, när den å ena sidan verkar för sociala framsteg, å andra sidan söker konservera klassföreställningama hos vissa medborgargrupper för att därigenom sug­gerera fram en samhörighetskänsla med det social­demokratiska partiet, vilket därigenom hoppas kunna befästa sin politiska makt.

Mot detta försök ställer folkpartiet kravet att varje svensk medborgare skall oberoende av yrke och sysselsättning individuellt och fritt ta ställning till den stora frågan, vilken samhällsutveckling han vill främja. Om vårt parti förblir troget sin art som demokratiskt, reformvänligt vänsterparti skall — därom är jag förvissad — fram­gång för våra strävanden i längden ej utebli. Men vi måste vara på det klara med att dagens motsätt­ningar till ett regeringsparti med socialistiskt pro­gram och krav på maktmonopol ingalunda får leda till att folkpartiet ger intrycket av att gå upp i en diffus grå borgerlighet.

Ordet ”borgerlig” har aldrig tilltalat mig. Det kommer från samma period som begreppet ”arbetarblus” och har en färg av förra seklets dammiga plyschsoffor, som föga passar i vår tid. Ett idéparti som vårt måste frigöra sig från så­dana föreställningar, följa sin egen linje samt låta det aktuella politiska läget och de andra partiernas inställning bestämma arten av våra förbindelser med dem. En sak är naturligtvis för vår del klar: En obön­hörlig och outtröttlig kamp mot kommunistiska diktaturanhängare.

Socialistisk solnedgång

Tanken på kommunismen för mig över till det in­ternationella perspektivet. Vårt århundrades för­bannelse har varit två strömningar — nationalism och marxism, som i olika former av imperialism, fascism och kommunism lett till krig och konflikter. I dag lever vi alla under trycket av det kalla krig, som den ryska kommunismen — en olycklig för­ening av marxism och nationalism — för mot västerns demokrater. Här mötes två tänkesätt som aldrig kan förenas. Ingen varaktig avspänning kan ännu skön­jas. Vårt land liksom andra tvingas till offer på för­svarets altare, som vi tidigare hoppats undslippa, men som nu är nödvändiga.

Västerlandets demokrater representerar här en li­beral tankevärld, som uppenbarligen är det stora alternativet till den kommunistisk-marxistiska. Socia­lismen med dess starka belastning av marxistiska föreställningar har i flera länder visat sig oförmögen att dra upp en skarp gräns mot kommunismen. Detta är väl en av orsakerna till den socialistiska solned­gång som under senare år blivit alltmera uppenbar. Socialismens förankring hos folkopinionen i demo­kratierna sviktar mer och mer. Det finns knappast någon risk för att Skandinavien skall bli ett socia­listiskt reservat.

En medverkande orsak till socialdemokratiens till­bakagång är väl att dess förkärlek för en reglerande s. k. planhushållning gjort dess inställning till en av tidsläget betingad och angelägen internationell sam­verkan mera negativ än andra politiska riktningars. En egendomlig förändring från sekelskiftet med dess tal ”Proletärer i alla länder förenare Er!”.

Internationell samverkan

Liberalismen måste i framtiden som hittills hävda sin tro på internationell samverkan — under former som tar hänsyn till svårigheter och möjligheter. Både de ekonomiska problemens lösning och arbetet på fredens bevarande främjas bäst på den vägen. Fred är det stora villkoret för framsteg. Ett krig i atom­bombens tecken skulle sätta hela vår kultur i fara. Därför måste vi alltid fråga oss vilken insats — om än aldrig så ringa — som kan göras för fredens sak.

Det är kommunismens diktatursamhälle och väster­landets i stort sett liberala samhällstyp som i dag står som de två stora möjligheterna. Västern repre­senterar här freden och det internationella samför­ståndet. Sverige står ideologiskt ingalunda mellan tvenne block. Vi är en del av Västerlandet.

Vi får inte förtröttas

Mänsklighetens vandring går i närheten av en av­grund. Vilka idéer skall bli vägledande, se där den stora frågan. Min tro är att endast en åskådning, som i sig upptager centrala liberala tankar och sö­ker bygga världssamhället på denna grund kan föra oss fram till lyckliga och fredliga förhållanden. Där­för bör det 20 århundradet bli liberalismens år­hundrade. Vad vi liberaler i Sverige kan göra för en sådad utveckling är ringa. Vi kan på det internatio­nella planet verka för förståelse och samverkan. Framför allt kan vi lösa våra egna svenska problem i den rätta andan.

I dag firar vi minnet av våra liberala föregångares insatser. När vi med ödmjukhet och tacksamhet erinrar oss deras offer och arbete, deras kamp och segrar är det oss en sporre till egna ansträngningar.Till minnet av våra föregångare och deras verk fo­gar vi löftet att själva inte förtröttas i arbetet för liberalismens stora sak som är mänsklighetens. Det är den hyllning — därom är jag förvissad — som sekelskiftets liberaler mer än någon annan skulle önskat sig.

Bertil Ohlin och Folkpartiet 1944: Efterkrigsprogrammet

Bertil Ohlin var Folkpartiets ordförande (1944-1967), under en tid när Socialdemokrater helt dominerade makten i Sverige. Hans politiska program präglades mycket av att försöka sätta stopp för en del socialdemokraters planer på att socialisera Sverige.

Ohlins, och Folkpartiets, alternativ kan sammanfattas med två punkter. Å ena sidan tog man avstånd från Socialdemokraterna genom att visa att ekonomin mådde bäst om den var fri, att allt staten ska göra är att sätta upp ramar och regler för ekonomin och å andra sidan tog man avstånd från de konservativa, Högern, genom att betona att kampen mot massfattigdomen, för det allmänna välståndet, måste fortsätta.

Jag skulle inte säga jag håller med om allt han säger, men anser att vi har mycket att lära oss av de riktlinjer han la fram,  än idag. Så snart jag hittat efterkrigsprogrammet nere i min källare ska jag scanna det i sin helhet och lägga ut det.

Dessa citat från  ”Efterkrigstidens samhälle” 1944 valde Bertil Ohlin att citera i del två av sin självbiografi: ”Socialistisk skördetid kom bort” (1975):

Tage Erlander och Bertil Ohlin 1954

”Den sociala politiken får ej betraktas som enbart en samhällsekonomisk belastning. Tvärtom utgör den en av de krafter, som skola möjliggöra ett snabbare ekonomiskt framåtskridande. Detta gäller såväl de mot depres­sioner och kriser riktade åtgärderna, som ock i lika hög grad en rationell jordbrukspolitik och en social politik, som förbättrar befolkningens hälsotillstånd och arbetsduglighet. Rätt utformad är samhällspolitiken icke en ekonomisk belastning, utan ett medel till ökning av nationens eko­nomiska effektivitet.

I sista hand bero framstegen på människorna, icke på yttre omständig­heter. Det gäller att mobilisera hela folkets kraft i ett uppbyggande arbe­te för ett bättre samhälle. För den liberala åskådningen, som sätter män­niskan och icke organisationsformerna i centrum, är det självklart att reformarbetet i främsta rummet bör inriktas på att skaffa fritt utlopp för alla medborgares krafter.

Ett mera demokratiskt och lättillgängligt undervisningsväsen, som sörjer för att alla begåvningar bli väl tillvaratagna och särskilt utbygger yrkesundervisningen, är en av kungsvägarna till ett ökat välstånd. In­tensivare kamp mot den fysiskt, psykiskt och moraliskt nedbrytande kraft, alkoholmissbruket utgör, är också av största betydelse ur denna synpunkt.

Skola hela folkets krafter kunna mobiliseras, måste vi undvika tvångsorganisationer av statssocialistisk eller annan typ, som snärja den enskil­des rörelsefrihet samt stäcka hans initiativförmåga och handlingskraft. Visserligen kunna vissa utbyggnader av samhällsorganisationen vara er­forderliga för en lösning av de viktiga framtidsuppgifterna, som här nedan beröras. Men därvid bör ständigt beaktas, att varje inskränkning av den enskildes frihet begränsas till det minsta möjliga, samt att icke näringslivet politiseras och lägges under ledning och kontroll av en stat­lig byråkrati. Den decentraliserade samhällstypen med ett inom ramen för offentlig lagstiftning fritt näringsliv är en förutsättning för medborgarfrihetens bestånd likaväl som ett villkor för det fulla utnyttjandet av människornas förmåga och duglighet.

Det statssocialistiska samhället,  vilket övertagit produktionsmedlen och centraliserat makten över politik och ekonomi, blir en fara både för friheten och för det ekonomiska framåtskridandet.

Den politik, som förts i Sverige under de senaste årtiondena, kan med rätta betecknas som socialliberal. Med bevarande av det på liberalismens grundsatser uppbyggda samhället har den syftat till att öka medborgar­nas sociala trygghet. En fastare organisation — offentligt och enskilt — har vuxit fram, men utan att inkräkta på den väsentliga enskilda rörelse­friheten, vare sig på det andliga eller ekonomiska området. Enligt folk­partiets mening ha vi all anledning att vandra vidare på denna väg och att icke utbyta den mot statssocialistiska eller kommunistiska experi­ment. Men vi få å andra sidan icke slå oss till ro med samhället, sådant det är, utan böra energiskt fortsätta med reformarbetet, undvikande den stagnation som en rent konservativ politik skulle medföra. Även djup­gående reformer bli erforderliga till avhjälpande av bristerna i det nu­varande samhället.

Uppgiftens storhet och omfattning framstår kanske tydligast, om man betänker att människorna — utom ett fåtal bättre situerade — under år­hundrade efter århundrade fått ägna all sin tid och alla sina krafter åt att skaffa det nödvändiga för livets uppehälle, utan att äga någon fri­tid värd att nämna och i verkligheten avskurna från kulturens goda. De flesta människor ha intill för några årtionden sedan varit slavar under detta tvång till oupphörligt arbete för en mager utkomst. Förklaringen härtill har mindre varit en ojämn inkomstfördelning än den omständig­heten, att nationalinkomsten pr arbetande individ varit så liten, att den icke medgivit en väsentligt högre levnadsstandard eller kortare arbetstid. Först på mitten av 1800-talet började i vårt land på allvar en standard­höjning, möjliggjord genom teknikens utveckling, kapitalbildningen och ett liberalt samhälles fria utlopp för de nya krafterna.

En fortsättning av denna sedan dess endast av krigen avbrutna utveckling öppnar per­spektiv, som äro fullständigt nya i mänsklighetens historia: massfattig- domens avskaffande, social trygghet, tillräcklig fritid och förutsättningar i övrigt för hela folkets kontakt med allt var ordet ”kultur” innebär. Den tekniska utvecklingen har givit produktionen en sådan effektivitet, att förverkligandet av dessa mål är inom räckhåll under de närmaste år­tiondena. Denna produktivitetsökning har skapat helt andra förutsätt­ningar för 1900-talets samhälle än de som funnos ännu mot slutet av 1800-talet. Uppgiften för de närmaste decenniernas sociala reformer blir att anpassa samhället efter de nya förutsättningarna och ge hela folket del av de förmåner och värden, som tidigare väsentligen på grund av en ofrånkomlig begränsning hos tillgångarna kommo endast ett mindretal av välsituerade till godo. Men det vore ingen lösning av denna upp­gift, om därvid användes tillvägagångssätt, vilka hota den frihet, som nu utan åtskillnad tillkommer envar svensk medborgare.

Reformerna få icke innebära att den enskilde medborgarens rättigheter träda i skymundan, medan han i ett förment samhällsintresses namn inlemmas i tvångs-organisationer och berövas sin rörelsefrihet. Samhällets uppgift är ju att bereda människorna goda livsbetingelser.

I kollektivismens tidsålder med dess risker för tilltagande tvång vill den sociala liberalismen slå vakt om individens rättigheter och vid reformering av samhället beakta hans be­rättigade intressen, samtidigt som den enskildes eget ansvar för sin fa­milj och sig själv och hans plikter mot samhället med styrka framhäves. Reformarbete i denna anda bör bl.a. eftersträva:

1. Att alla arbetsvilligas rätt till arbete tillgodoses.

2. Att en skälig levnadsstandard beredes alla folkgrupper.

3. Att varje individ beredes den trygghet, som ligger i skydd mot inkoms­tens bortfall vid ålderdom, sjukdom och olycksfall, arbetslöshet m.m.

4. Att familjebildningen stödjes och hemarbetet underlättas, försörjnings­bördan utjämnas samt omvårdnaden om mödrar och barn utbygges.

5. Att en rationell folkvård åstadkommes genom effektiva åtgärder för hela folkets sunda utveckling och trivsel i arbete och vila.

6. Att olikheten i unga människors startmöjligheter väsentligt minskas genom förbättring av landsbygdens utbildningsförhållanden och en radikal demokratisering av undervisningsväsendet.”

Det ekonomiska systemet

Folkpartiet motsätter sig bestämt planerna på att genom ett bibe­hållande av krisregleringarna i mer eller mindre modifierad form göra desamma till en inkörsport för en socialisering av det ekonomiska livet. Endast i sådana fall då det kan visas, att viktiga samhällsintressen icke kunna på annat sätt tillgodoses, är en utsträckning av samhällsinflytandet inom näringslivet berättigad.

Därvid bör man låta sig angeläget vara att använda så smidiga former för detta inflytande som möjligt.

Den för socialdemokrater och kommunister gemensamma uppfattningen, att pro­duktionsmedlens överförande i samhällets ägo skulle vara en förutsätt­ning för en planmässig ekonomisk verksamhet, anser folkpartiet innebära ett ödesdigert misstag. I stället för en statssocialistisk omläggning av sam­hället, som koncentrerar både äganderätt och kontrollen över ekonomin hos politiska insatser, bör det erforderliga samhällsinflytandet skapas ge­nom att ramar och gränser fastläggas för den ekonomiska verksamheten. Inom dessa bör näringslivets rörelsefrihet bibehållas och den enskilda äganderätten respekteras.