Sex timmars arbetsdag? Skräckscenarion och löst tyckande…

Har bloggat kring frågan om sex timmars arbetsdag på Frihetssmedjan nu på morgonen.

Nu har den nya ledaren för Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, deklararat att man är för sex timmars arbetsdag för att ”bekämpa arbetslösheten”. I samband med detta menar många av vänsterpartiets, och sextimmarsreformens, kritiker att det skulle vara en katastrof för svensk ekonomi om vi skulle införa den. Vad är rätt?

Det finns många studier för eller mot sextimmarsdagen men få med historiska jämförelser, mig veterligen. Det är lite lustigt eftersom arbetstiden sänkts ganska ofta historiskt sett.

Under 1800-talet införde fler och fler arbetstidsregleringar i arbetstiderna. Arbetstiderna sänktes successivt från runt 14-12 timmar dagligen till runt 10 timmar per dag för de flesta vid tiden för andra världskriget.

Många företagare insåg tidigt att det var stor succé att sänka arbetstiden. Motståndarna till arbetstidsförkortningen sa att produktiviteten skulle gå ner, men istället upptäckte man att det gick upp per anställd per vecka. Mest dramatiskt var det då man gick från 14 eller 12 timmars arbetsdag till runt 10 timmar för 100-120 år sen.

1919 beslutade riksdagen att införa åtta timmars arbetsdag för industriarbetare (med 6 dagars arbetsvecka utan rätt till semester. Om man tittar på riksdagsprotokollen från tiden ser man att debatten liknar den idag i mångt och mycket. Högern sa att det skulle bli en katastrof för Sverige och företagen gå under och Socialdemokraterna ville lösa arbetslöshetsproblemen genom reformen. Många liberaler sa samma som sossarna men en del var för reformen för att den gav folk mer fritid och frihet.

Om man tittar på vad som hände visar det sig att högern hade fel. Företagen fick lite större problem men gick inte under. Delvis därför att produktiviteten per arbetare per arbetad timme ökade. Men även Socialdemokraterna hade fel. Arbetslösheten påverkades inte mycket av reformen.

Men reformen infördes inte på en dag. Kvinnlig vårdpersonal förväntades jobba mer, t.ex. Runt 1920 jobbade vårdpersonal upp emot 80 timmar i veckan (!). 1926 fick  Lunds sjukvårdpersonal förhandla sig till 66 timmars arbetsvecka. Först 1939 blev arbetsveckan för sjukvårdsanställda 48 timmar, 1960 infördes 45-timmarsveckan, 1969 blev arbetstiden 42,5 timmar i veckan och 1971 sänktes den till 40 timmar i veckan för vårdpersonal.

Reformerna tog nämligen inte slut med åttatimmarsdagen. Mellan 1960 och 1971 infördes fem dagars arbetsvecka. Det ska tilläggas att högern även då klagade på att samhället inte skulle ha råd med reformen.

Andra reformer som påverkat arbetstiden är semesterlagen. Arbetare fick rätt till semester först 1938, då fick alla arbetare rätt till två veckors semester. 1951 infördes tre veckors semester. Fyra veckor infördes 1963 och fem veckor 1978.

Det finns alltså gott om material att studera i Sverige och internationellt. Det man ser när man studerar det är att samhället inte gick under, men att arbetslösheten inte heller påverkats nämnvärt av reformerna. Däremot har reformerna gett oss individer mer fritid och ett liv vid sidan om jobbet.

Det är kanske därför vi ska införa  sex timmars arbetsdag, för att öka människors frihet och fritid. På sikt mår ett samhälle bra om individerna mår bra.

Det ska kanske tillfogas att samhället på sikt har vunnit på arbetstidsreformerna.Produktiviteten per anställd har ökat, utslitning och stress minskat och människor har fått en möjlighet att bidra till samhällsutvecklingen även på sin fritid. Det kanske sker med sextimmarsreformen också?

Hur som helst skulle jag efterlysa mer evidens och mindre tyckande, ideologi och färre skräckscenarion. Det finns gott om historiska exempel att lyfta fram och det vore intressant om politikerna gjorde detta!

Håller USA på att explodera?

Artikel i Frihetssmedjan idag:

Jag har läst de kravlistor som Occupy Wall Street lagt fram på hur de vill förändra USA och blir djupt oroad. Inte bara för vad Anonymous och Occupy-rörelsen står för, utan även för vad som håller på att hända i USA. De sociala problemen riskerar förr eller senare att explodera och just nu är det företagen, inte politikerna, som protesterna riktar sig mot. Det är oroande. 

På ett sätt är det logiskt att storföretagen får ta smällen. Fel, ja till och med mycket fel, men logiskt.

En av de viktiga frågorna för Occupy-demonstrationerna är hälsovården.

Regeringarna i USA har år efter år frånsagt sig ansvaret för t.ex. hälsovård i och hänvisat folk till privata alternativ utan att sådana funnits som varit tillräckliga, eller att ens folk haft råd till det.

Huvuddelen av hälsovården sköts idag via privata försäkringar som privata bolag tar hand om. När inte hälsovården fungerar, vilket är ganska ofta för de flesta och alltid för väldigt många, får bolagen ofta ta smällen, och ilskan, från amerikanerna, istället för staten. ”Nej, tyvärr du bröt benet tidigare i år så din försäkring täcker inte din cancer du fått nu också. Du kan be om hjälp hos din lokala kyrka, ha ett bra liv,” är inte kommentarer som ett folk nöjer sig med i längden.

Från 1960-tal till 2010-tal

Det finns sociala problem i USA, det kan man inte komma ifrån.

I alla massrörelser och demonstrationer i USA de sista 50 åren har dessa problem varit som jästen i degen, som fått protesterna att svälla.

På 60-talet föddes många av protesterna mot rasismen i att en del färgade från den amerikanska södern besökte nordstaterna, och slogs för USA under andra världskriget och Koreakriget. Söderns fattiga färgade befolkning såg att ett annat liv var möjligt. Till slut en dag exploderade allt när en medelålders kvinna, Rosa Parks, som för övrigt hade besöktnordstaterna, vägrade sätta sig i den färgade delen av den lokala bussen… ”Mina ben var trötta och min själ var trött”, som Rosa senare beskrev det.

Så kan också en revolution starta!

Till en början riktade ilskan in sig mot de privata företagen som drev bussbolagen. Men Martin Luther King ville mer och riktade in protesterna mot den förda politiken. Tur det, annars hade de privata bolagen fått ta smällen och södern hade exploderat.

Bytesstudenternas revolt

Jag läste att flera av de som organiserat Occupy Wallstreet är personer som varit utbytesstudenter i Europa. Jag vet inte om det stämmer, men det är ganska logiskt.

Jag har sett hur det jäser i USA. Amerikanska studenter har varit i Europa och sett att det finns ett annat liv än det i USA. Amerikaner har tillgång till internet, och har även så bekantat sig med resten av världen.

Den stereotype amerikanen som inte vet något om sin omvärld är utdöende. Dagens amerikaner har både facebook och google.

Vad jag menar är detta. Vi kan säga vad vi vill om hälsovården i Sverige. Men här får man vård. Vad det betyder att miljoner (!) amerikaner inte får vård eller får sämre vård, kan vi knappt ana i vår vrå av världen.

Det räcker med att veta att amerikaner börjar få reda på att man på andra håll av världen faktiskt både kan bryta benet och ha cancer samma år, och man har rätt till ersättning när man är sjuk, så man har råd att vara sjuk.

Bara 60% av amerikanarna har försäkring som täcker betalda sjukdagar, USA:s lagar ger inte anställda någon rätt till pengar vid sjukdom och samtidigt pressas lönerna ner, utan att ett skyddsnät för alla finns.

När jag pratade via nätet med några amerikaner då jag var hemma två månader i våras på grund av brutna revben förundrade de sig att jag kunde det. Jag måste antingen vara rik, ha rika föräldrar eller en en skitbra försäkring antog de. Att jag kunde det på grund av en sjukförsäkring, som alla har rätt till, gjorde dem häpna… och arga!

Till och med min bror, som är lärare (och som bröt ett revben samtidigt) och bor i Texas berättade i våras att han knappt kunde vara hemma alls på grund av rädslan att mista pengar och jobb.

Tänk er vad det som hör att det finns andra alternativ.

Jag minns än idag hur den hemlösa man grät, som jag mötte 1992, som fick veta att man i Sverige har rätt till hörapparater, en rätt som man har oberoende av hur rika ens föräldrar är eller vilken tur man har att söka efter pengar bland välgörenhets-stiftelserna. ”Tänk om jag hade haft hörapparat som ung”, sa den mannen jag mötte…

En generation amerikaner har blivit vuxna, internetgenerationen. En generation som vet vad som händer i världen och som kan placera USA på världskartan.

Teamster

Både 1992 och 2003 pratade jag en hel del med fackföreningsanslutna amerikaner. Speciellt då jag besökte Detroit och Flint 1992. Det fascinerande med de besöken var att folk där inte trodde på mig då jag sa att man i Sverige har rätt till fem veckors semester.

25% av amerikanarna har sådana jobb där de inte har rätt till semester alls. NOLL semester. De flesta amerikanska företag tillåter formellt sett att man tar ut två veckors semester om året. Men i låglönebranscherna anses det osolidariskt (!) om man tar ut så mycket. Man räknar vidare med att ca 50% av amerikanarna i praktiken endast kan ta ut en vecka om året i semester! Om man räknar in nationella helger, ca 7-8 dagar om året. I genomsnitt har amerikanen ledigt ca 10 dagar om året. Det ska jämföras med Frankrikes 30 eller Sveriges 25.

Sen har ännu färre amerikaner betald semester. Det hade väl inte varit så farligt om semesterpengarna kommit på lönen istället. Men det är de med lägst löner som inte har betald semester, så det har de inte.

Och detta i ett USA där man än idag kan bli sparkad om man är sjuk för mycket, föder barn, klagar på arbetsmiljön… eller vill ha ledigt.

Detta har kanske fungerat förr, men vi lever i en ny, globaliserad tid. Många amerikaner har besökt Europa och de flesta har internet. Återigen. De har lagt märke till att det finns andra sätt att leva på än det amerikanska.

Big Business får ta smällen

De som får ta smällen för allt detta är tyvärr företagen. Det är logiskt, men fel.

I generation efter generation har man sagt att den sociala tryggheten är nåt man får förhandla sig till på marknaden. När tryggheten inte fungerar är det marknaden som får ta emot ilskan. Sådant har hänt förr i USA. Det är kravaller lite då och då, och oroligheter i ghettona och då vänds ilskan tyvärr ofta mot ”big business”. Som nu med Occupy Wall street. Det är logiskt, men snurrigt. Om något är fel, kontrollera och reglera de privata alternativen, menar man och gnäller på ”de privata aktörerna …

Och eftersom Occupy Wallstreet nu vill ha kontroll och övervakning och är mot marknaden så dras socialister och vänsterfolk till Occupy-rörelsen.  Och i deras spår kommer våldsvänstern som vill lösa saker med nävarna och våld…

Som liberal hade jag velat att Occupy rörelsen inte gnällt på marknaden utan gjort marknadens aktörer till allierade. Men det är nog utopiskt! Det är faktiskt inte företagarnas fel att regeringen i USA inte anser att det ska finnas skyddsnät som garanterar alla människor rätt till hälsovård, eller att USA ligger 80 år efter Europa när det gäller arbetarrätt…

Occupy Stockholm

Det är här Occupy Stockholm, som ska ha en demonstration den 15/10 har fel, och förbannat fel när de gnäller på globaliseringen och de multinationella bolagen.

Det USA, och Sverige behöver är inte mindre globalisering, utan mer.

Låt världen bli en, ekonomiskt och kunskapsmässigt, så att folk och nationer kan lära av varandra. Och friheten behövs för företagare att verka, utan en massa klåfingriga kontroller. Historien visar att en ekonomi som är så fri som möjligt är en ekonomi som mår bra.

Däremot behövs sociala skyddsnät, och lagar som skyddar folks rättigheter. Detta är regeringarnas uppgift, inte företagarnas uppgift, att garantera. Bådadera är ett måste, för Europa liksom för USA.

USA kommer att explodera förr eller senare om de inte gör något åt de sociala missförhållandena. Om inte krutdurken exploderar i höst, så sker det någon annan gång. Men det kommer att ske. Men lösningen är inte en allians mellan gnällvänster och ”anonymous”. Skilj mellan hur man skapar ekonomiskt välstånd och hur man garanterar folks grundläggande rättigheter. Man kan både vara för globalisering och liberalisering, och för trygghetsssystem som är bättre än både USA:s och Sveriges idag!

Att arbetarrätt, sociala skyddsnät och liberalisering av ekonomin bör gå hand i hand visar för övrigt den svenska historien. En gång i tiden ledde liberaler denna kamp för dessa tre politiska krav… och vann striden!

Och det måste lösas även idag. En nation där vissa KAN och vissa andra INTE KAN skaffa tex hälsovård eller ledighet kan inte överleva i längden, inte i en globaliserad värld!

/Torbjörn Jerlerup

Arbetarrätt var en gång i tiden en liberal profilfråga!

Med hänvisning till individens rätt att slippa förtryck, till och med då de av nödtvång slutit avtal som tillåter viss form av förtryck, tog liberalerna för 100 – 130 år sen en strid för arbetares rättigheter. Då var det en liv och dör fråga för många. Arbetare hade i princip inga skydd eller rättigheter. Men även än idag finns problem. Jag jobbar som personlig Assistent och har haft stor insyn i gatuförsäljarnas bransch och ser vad som lätt kan hända då man släpper allt fritt. Rövhålen kör över folk, vinner pengar på det och tvingar resten av marknadens aktörer att hänga med i en viss riktning, vare sig de vill det eller inte.

På det svarade Fridtjuv Berg redan 1893 så här:

För högern var Socialister och Liberaler samma sak, och de "stal" från bönder och de rika eftersom de ville ha 8 timmars arbetysdag.

»Man hör understundom påstås att arbetaren icke skulle vara i behov av något särskilt skydd, enär han i den ekonomiska tävlingskampen vore väsentligen likställd med arbetsgivaren. Den senare vore vid utbjudandet av sina varor beroende av tillgång och efterfrågan. För jämlikhetens och opartiskhetens skull borde därför även arbetaren vara beroende av samma faktorer vid utbjudandet av sin vara, arbetet, och staten borde ej på något sätt lägga sig emellan till hans förmån.

Detta resonemang faller emellertid inför det faktum att arbetet är en vara av helt annan natur än alla övriga varor. Den är för det första oupplösligen bunden vid sin källa, arbetskraften. Att sälja sitt arbete är att för viss tid sälja nyttjanderätten till sin person och herraväldet över allt vad därmed sammanhänger. För det andra är nämnda vara arbetarnas enda uppehåillsmedel, vadan den icke kan hållas tillbaka i avvaktan på prisstegring, utan måste säljas till vad pris som helst, ända ned till existensminimum.

Det står visserligen arbetaren ‘fritt’ att antaga eller förkasta de villkor, som bjudes honom, men ifall han skulle bestämma sig för det senare, står det honom icke fritt att ej svälta ihjäl.»

Fridtjuv Berg (1893) LIBERAL

http://sv.wikipedia.org/wiki/F​ridtjuv_Berg

Jag vet inte hur ofta en del liberaler sagt att ”det inte är liberalt” att vara för arbetarrätt. Att en liberal måste vara mot lagar om arbetstid, arbetarskydd, semester och liknande.

Jag hamnade in i den diskussionen senast då jag reagerade mot Johan Norbergs artikel om att man borde ta bort lagarna om rätt till semester, med hänvisning till att det var så bra i USA. Då kallade en del min kritik för icke-liberal och att jag var Socialdemokrat egentligen. Då log jag för mig själv och tänker på Sven Adolf Hedin.

De första liberalerna beskylldes av Högern för att vara ”smygsocialister” eftersom de var för fackföreningar och arbetarrätt och samhälleligt GEMENSAMMA åtaganden för folks väl och ve. Liberalen Sven Adolf Hedin besvarade det bra på sin tid. Redan på 1870-talet  la han fram motioner om arbetarrätt i riksdagen.

Om omsorgen av de fattiga, är socialism, är jag gärna socialist sa ”nyliberalen” Hedin  i rilksdagen 1884. Jag är inte rädd för Socialism sa han, samhället är i så fall  fullt av socialism, det ”har så varit och skall så förbliva”. Vad är fattigvård annat än socialism om det är så, frågade han. Ska Socialisterna vara de som har ensamrätt på empati med de som far illa? Då är jag med stolthet socialist! men jag tror inte det, sa han, jag tror att man kan vara liberal också.

Det var modigt sagt!

Jag har skrivit mycket på detta ämne:

Ska vänstern ha ensamrätt på empati?

Liberalerna och arbetarrättten

Högern och avtalsfriheten på arbetsmarknaden, samt ärkekonservatismen

Arbetsmiljö som politiskt slagträ!

Socialdemokraternas Håkan Juholt pratade en hel del om arbetsmiljö i partiledardebatten. Det fick debattören Johan Norberg att skriva detta på sin sida på facebook. ”Håkan Juholt påstår att en löntagare dör på arbetsplatsen i veckan pga mindre arbetsplatskontroll och högre tempo. Hur förklarar han att samma siffra 1998 var 1,4 i veckan, 1990 2 i veckan, 1975 3 i veckan och 1960 6 i veckan?”

När jag postade det kom det igång en bra debatt. En del debattörer tog fram mer statistik att antalet döda i arbetet gått ner så här: ‎1956–65: 3 473 döda, 1966–75: 2 510 döda, 1976–85: 1 262 döda, 1986–95: 1 032 döda, 1996–2005: 516 döda.

En del andra sa att man måste kontrollera statistiken för var bransch istället. Det finns färre byggarbetare. Så hur många skador är det per 1000 arbetare nu jämfört med 1960. Kanske har antalet arbetsskador gått upp?

Hur förhåller det sig då?

När man kollar närmare på statistiken visar sig en del intressanta saker.

För det första att de senaste årens statistik inte visar nån försämring. Antalet anmälda arbetsskador 2005 var ca 31000, mot ca 25000 2010.

Men hur är det på långt sikt då?

Jag pratade med en vän som kan arbetsmiljöfrågor om vad han ansåg. Han sa att benägenheten att anmäla arbetsskador har ökat sen 1970-talet. Men antalet olyckor har drastiskt gått ner. Alltså anmäler folk arbetsskador idag som inte sågs som arbetsskador på 70-talet. Han menade att om man studerar de olyckor som folk anmälde på 70-talet har dessa olyckor minskats drastistkt.

Som exempel tog han fallolyckor för folk som arbetar på tak. Efter lagen om att arbetare måste vara förankrade med rep vid arbete på taket har antalet olyckor gått ner till ett minimum, och antalet anmälningar med. Det som anmäls idag är sånt som nästan ingen såg som en fara vid arbete på taket på 70-talet, eftersom fallrisken var det stora som alla tänkte på.

Idag anmäls ca 25000 arbetsskador per år, för 30 år sen var antalet anmälningar 100.000 (källa). Antalet anmälda arbetssjukdomar har gått ner från 21000 till 9000 samma tid.

Man kan se på statistiken att folks benägenhet att anmäla har ökat, skrev min vän.

Om man kikar på statistiken här till höger ser man att antalet anmälningar om arbetsskada som inte leder till sjukskrivning har ökat ganska konstant sen 80-talet.

Det visar att folks benägenhet att anmäla arbetskada ökat, enligt min vän, men trots det har antalet anmälda olyckor och dödsfall och sjukdomar gått ner.

Intressant!

Men hur förhåller det sig då om man kollar på en bransch: byggbranschen.

Om man kollar antalet anmälda arbetsskador per 1000 arbetare i byggbranschen ser man detta:  1994 21.3  1999 18,1 och 2009 10,2. Antalet anmälda olyckor har minskat med hälften sen 1994.

Min vän sa att antalet olyckor 1975 var 50 per tusen arbetare! Men det har jag inte kunnat bekräfta.

Alltså har säkerheten ökat ENORMT mycket.

Varje död eller skadad på arbetet är en katastrof. Men att använda antalet skadade för att gnälla på Alliansen är ren galenskap. Antalet skadade har gått ner drastiskt de sista 50 åren!

Det är bra att antalet döda och skadade på arbetet gått ner. Arbetsmiljöregleringar är, som jag ser det, en av få regleringar som faktiskt visat sig ha berättigande i ekonomin, som jag ser det.

Svd, Expr, modkam, Bjereld, AB

Glöm inte Ådalen 1931!

Jag har en artikel på Liberaldemokraternas hemsida idag som jag rekommenderar, om Ådalen 1931.

Ådalen 1931 kan komma att upprepas! 

Idag är det 80 år sen skotten i Ådalen, då militär sköt mot civila svenska demonstranter. 5 dog. Fler hade dött om inte en jazzmusiker blåst eld upphör med sin trumpet och förvirrat militären. Efter skotten förbjöd man svensk militär att gripa in mot civila demonstranter. Under de sista åren har man åter gett militären rätt att skjuta civila, i terrorbekämpningen namn.

Ådalen 1931, militär sköt mot civila för att upprätthålla den ”allmänna ordningen”. Kan det ske igen?

Dödskotten mot svenska demonstranter 1931 var inte enda anledningen till att man skapade lagar som förbjöd civil användning av militärer.

Fascisterna i Europa hade satt in militär mot civila och gradvis förändrat polisens roll till att bli mer militarisk. Detta var ett varnande exempel. Därför var svenska politiker helt emot att blanda ihop militärens och polisens roller.

Nu har detta förändrats i Sverige, och i och med den nya grundlagen blir förändringen en del av svensk lagstiftning.

I Svd idag kan vi läsa:

I teorin skulle det kunna leda till en liknande händelse. Exempelvis om det bildas ett stort demonstrationståg som man misstänker har infiltrerats av terrorstämplade grupper, säger, Kjell Östberg, forskare på samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola.

Ådalslagarna ifrågasätts

Har Kjell Östberg rätt? Låt oss titta närmare på detta!

2006 klubbades lag 2006:34 igenom (lag om försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning). Där sägs det uttryckligen att militären ska få sättas in mot terrorism, till och med utan regeringens godkännande.

1 § I denna lag finns bestämmelser om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning i form av insatser som kan innebära användning av våld eller tvång mot enskilda.   Rikspolisstyrelsen får begära sådant stöd om

1. stödet behövs för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott,

2. ingripandet kräver resurser av särskilt slag som polisen inte har tillgång till, och

3. regeringen har lämnat sitt medgivande.

Regeringens medgivande behövs inte i sådana brådskande fall som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Rikspolisstyrelsen skall omedelbart underrätta regeringen om stöd har begärts utan regeringens medgivande. Därefter skall regeringen pröva huruvida beslutet att begära stöd skall undanröjas eller bestå.

Läs mer hos Liberaldemokraterna!

Läs även andra bloggares åsikter om riksdagen, regeringen, ådalen 1931,ådalen, militär, svensk krigsmakt, grundlagen, grundlagsutredningen

Några ord om auktoritetstro…

Det finns en blind tro på auktoriteter som kan vara ganska farlig. Högern varnar ofta för staten, för att man inte ska tro att staten automatiskt gör gott och vill dig väl. Det är ena sidan av myntet. Den andra sidan varnar vänstern för, dvs tron på företagarna och marknaden, alltså att marknaden självorganiserar sig till det bästa, om man lämnar den i fred.

Båda argumenten är två sidor av samma mynt.

Det behövs fler som säger ifrån.

Alltför många är mesiga och böjer sig inför auktoriteterna. Man visar leg på SJ trots att det är kränkande med alla som ska be om leg överallt. Man tror automatiskt att matvarorna man köper är bra och kollar inte alla E-nummer och annat konstigt. Man litar på iphone som visar sig ha dolda program som registrerar allt du gör inbygda i datorn. Man accepterar stillatigande politikernas alla påfund. Man gör inget då ett privat dagis, eller en skola, skär ner för barnen pga resursbrist, samtidigt som ägarna tar hem mångmiljonvinster. Det tar inte hus i helvete då kommunala äldreboenden vägrar servera ägg till folk på påsken…

Världen behöver fler som ifrågasätter auktoriteter, och faktiskt såväl ”marknadsauktoriteter” som ”politiska auktoriteter”.

Auktoritetstro…

Alltför mycket av den gamla känslan att direktörer och politikerna är ”finare” människor eftersom de är auktoriteter, lever kvar. För hundrafemtio år sen stod man med mössan i handen framför dem. Så sker alltför ofta än idag.

En del säger att staten är ett hot och andra ser marknaden som ett hot. En del säger att bara staten får mer makt så löser allt sig medan andra säger att bara marknaden får mer makt så löser det sig… Att det är två sidor av samma mynt ser inte alla.

Som jag skrev för några dagar sen fungerar marknaden ofta bättre än stater. För att bli lite filosofisk kan man beskriva det med att stater liksom marknader, och enskilda företag, är mänskliga konstruktioner. Inget mänskligt är perfekt, det finns alltid några inbyggda svagheter i varje system. Att ge för mycket makt åt ett system, staten, är inte bra. Därför gillar jag marknadsekonomi. Men man bör veta att även om man låter relativt jämbördiga system konkurrera med varandra, som på en marknad, och man ökar chansen att de blir effektiva och idéskapande, blir de aldrig perfekta. 

Alla system mår bra av att ifrågasättas och granskas!

Skitjobbsdebatten

Det för mig till skitjobbsdebatten som rasat i media några dagar. Återigen ser man samma polarisering mellan höger och vänster, och samma tro på . Karin Wanngård generaliserade om hela branscher och kallade dem skitjobb, och vänstern höll med, vilket fick högern att gå ut och säga att skitjobb finns och de är bra bara man låter marknaden vara ifred.

Jag läste ett utmärkt inlägg av Peter Högberg som jag knycker för bloggen.

   Det har uppstått en diskussion kring vilka jobb som är ok och vilka som är skitjobb. Och skitjobben finns i den benämningen att villkoren är under all kritik. Själva arbetsinsatsen må vara tuff och de får man ta. Det är ingen dans att arbeta utan många yrken tär på både kropp och själ. Men det som vi måste rikta kritik emot är när en gräns passeras så det blir skitjobb. När villkor som få vuxna skulle acceptera ska vara ok bara för att man är ung och borde vara tacksam har man passerat en gräns.

          Jag ska ge er ett par exempel på skitjobb. Och betyget kommer från en som själv haft dessa skitjobb, nämligen jag. Det första jobbet som jag hade som kan tillskrivas denna kategori var att i brinnande industrisemester få anställning på ett litet företag i ett källarutrymme på Stora Essingen med att sälja presentreklam. Jag fick en telefon ett stolpmanus och Gula sidorna och befallningen ring. Lön var bara provision när kunder beställt. Chefen stod i andra rummet och kastade pil med motiveringen att det ändå inte gick att sälja under brinnande semester. Men där satt jag och kunde inget annat än jaga för pilkastning betalade inte räkningarna. Ett gäng pennor fick jag sålt till kompisens, som jag var inneboende hos, pappa så jag kunde ge något till hyran… Men det kom inga pennor… Nästa skitjobb var att sälja ekonomisk rådgivning. Det vill säga att boka tid till en rådgivare. Hade två typer av dessa jobb och jag var bra på att boka möten. Kruxet kom sedan med betalningen. Det var beroende på vad rådgivaren/säljaren lyckades sälja in. Om de misslyckades så fick inte jag betalt. En av de säljare som jag arbetade åt lyckades inte göra något på de besök som jag bokade så med andra ord ett stor arbetsinsats utan ett öre till hyran. Eller de åren jag jobbade svart i radio och TV affär. Varav när jag fick sluta inte hade någon annan väg än socialkontoret att bege mig till. Alla dessa jobb som inte gav mig något än en skev bild av vuxenvärlden. En bild av att arbete var skit. Det var ingen bild som fick mig att vilja söka nästa arbete. Att se det som lärdomar var väldigt kostsamt för mig och som tur var så hade jag en kompis med tålamod som accepterade att jag slet hårt utan att dra in pengar. Men fler ska inte behöva göra denna resa. Det hör inte 2000-talet till.

          Så det finns en sunkig skitjobbsmarknad som borde saneras. Det är ett uppdrag både för stat, facket och kommuner. Ungas första kliv ut på arbetsmarknaden ska inte vara det som jag mötte utan tuffa jobb men med schyssta villkor. Så när Karin Wanngård uttalar sig om ungdomar och skitjobb delar jag hennes uppfattning utifrån att det är villkoren som måste ses över. Att vi inte blundar för oseriösa arbetsgivare som utnyttjar ungas oerfarenhet kring vad som gäller på arbetsmarknaden. Från höger kommer det komma en massa påståenden kring att sådana arbetsgivare gallrar ut sig själva men så är inte fallet. De fanns när jag gav mig ut på arbetsmarknaden och kommer finnas när min son ger sig ut på arbetsmarknaden om inget görs. 

          Vill man se mer så besök Öland sommartid eller alla de andra arbetsplatserna som Fackets hjälptelefon får ta emot anmälningar om. Vidare har vi det som uppmärksammades kring företaget Phone House. Glöm saneringen från marknaden sig själv. De unga är inte en jämnbördig part utan står i underläge och med det så tror de att arbetslivet ska vara så. Jag trodde det innan jag mötte medlemmar i facket som visade på att det fanns ett annat liv på arbetsmarknaden också. Så skitjobben finns och de ska bort.

Puckade företagare reagerar negativt på bloggande

En blogg jag följt då och då är Utsikt från ett tak. Jag gillar bloggare som skriver om arbetarrätt och som visar civilkurage. Denne bloggarens artiklar om Botrygg, om att äventyra arbetarskydd för vinstens skull, följde jag med stort intresse. Utsikt från ett tak har dessutom skrivit friskt, fritt och livfullt om Socialdemokraternas och fackföreningarnas problem. Sånt gillar jag.

Röngtenbild på hjärnan hos en av cheferna som googlat och ratat bloggaren Calle!

Nu rapporterar denne bloggare, Calle,  att han måste sluta blogga. Det är inte bra för honom att hålla på att skriva. Han får inte jobb, kort och gott, eftersom arbetsgivare ogillar hans bloggande.

Bloggaren skriver:

“För mig handlar det om att blogga och kanske inte få jobb, eller att sluta blogga och få dem. Enkel matematik alltså. Jag har ingen fallskärm, eller fast anställning att luta mig mot. Jag har bara en viss yrkesskicklighet och goda yrkesreferenser, och då har jag inte råd med Googlandet…”

Erik Laakso kommenterar detta bra:

Det är helt enkelt så jäkla dåligt att rekryterarna äger förmåga att googla men att de inte klarar av att hantera informationen de får fram. De vill ha mähän utan åsikter, personer som inte ifrågasätter eller kritiserar. De vill inte ha individer som är framåtskridande, som kan ge friska tankar in i företaget.

De googlar för att försäkra sig om att den de anställer inte har någon utstickande personlighet.

Jag förstår bloggaren helt, men jag beklagar att han tvingas ta det här beslutet. Det är ganska få i branscher som arbetarrättsmässigt är  känsliga som vågar gå ut och prata fritt.

Ett så puckat beteende hos företagare straffar sig i längden. Istället för bra medarbetare som vågar säga ifrån och tänka själv, får de lydiga jasägare. Det vinner de inte på i längden!

Tack för denna tiden!

Liberalismens historia: Liberalerna och arbetarrätten

Igår började jag min serie om liberalismens historia. Jag har påbörjat den av två anledningar. Först: för att motverka myten att liberaler per definition måste vara mot sociala skyddsnät. För det andra: att motverka myten om att arbetares rättigheter är något oliberalt. En gång i tiden tog liberalerna strid för arbetares rättigheter och för sociala rättigheter.

Högerns valaffisch 1928

Den här gången blir mitt blogginlägg lite kontroversiellt. Jag ska nämligen visa att liberalerna för hundra år sen gick emot den fria avtalsrätten och den fria egendomsrätten eftersom de idéerna var KONSERVATIVA tankar.

Fri avtalsrätt och fri egendomsrätt idag betraktas som urliberalt, men riktigt så enkelt var det inte…

Så håll i hatten… Nu bär det av!

Högern, de konservativa, Ville bevara det bestående. Men i deras retorik pratade de mycket om frihet. De pratade om adelns, prästers och de rikas frihet, om deras rätt att slippa regleringar som minskade deras makt.

De konservativa hävdade EGENDOMSRÄTTEN, att egendomen var helig och att staten skulle ha så lite möjlighet som möjligt att styra över hur privatpersonen använde sin egendom.

Därför skulle också fri AVTALSRÄTT råda, dvs företagarna skulle sluta vilka avtal de ville med arbetarna, eftersom företagen var DERAS egendom och arbetarna av egen fri vilja slutit fria avtal med dem som MÅSTE följas enligt lag!

Och därför ansåg de konservativa att idér som den om den allmänna rösträtten, om den allmänna rätten att gå i skola, och idén om arbetarskydd var FÖRKASTLIGA tankar! Det hotade DERAS avtalsrätt och rätt till egendom!

Egendomsrätten och kampen mot allmän rösträtt

Detta med fri egendomsrätt var en rösträttsfråga i första hand, en arbetsrättslig fråga i andra hand.

Vad tusan har egendomsrätt med rösträtt att göra, kan man undra?

Jo, rent praktiskt ser man hur det fungerar i den progressiva rösträtt som tillämpades här i Sverige fram till 1918.  Ju mer pengar man hade, ju fler röster hade man i valet. Fram till 1907 hade man en 5000-gradig röstskala, beroende på inkomst, och efter 1907 i valet till kommunerna (och därmed till första kammaren) var det en 40-gradig röstskala fram till 1918. Egendom och rikedom bestämde hur många röster man hade.

Idén om ”en medborgare – en röst”, som liberalerna och Socialdemokraterna förespråkade var radikal, eftersom den baserades på tanken att det fanns något viktigare än rikedom och egendomsrätt, nämligen friheten och var människas likhet inför lag och stat; var människas rätt att utöva inflytande på sitt eget liv, och på Sveriges politik, oavsett egendom och rikedom.

Det kan låta absurt, men om man öppnar riksdagsprotokollen och läser om de tidiga debatterna för allmän rösträtt ser man att de konservativa var mot den idén med hänvisning till att DERAS frihet hotades av den, att staten inte skulle blanda sig i de besuttnas privatliv och affärer. Kort sagt ansåg de deras egendomsrätt hotades.

Egendomsrätten och kampen mot arbetarrätt

Det här kunde man läsa i 1908 års partiprogram för de konservativa.

tryggande af arbetsaftalet med rättslig påföljd för aftalsbrott och vidtagande af sådana lagstiftningsåtgärder, genom hvilka förföljelser, som afse att kränka enskildes arbetsfrihet, kunna tillbörligen tillbakavisas och beifras;

häfdande af principerna om föreningsrätt och föreningsfrihet, hvarigenom om rätten att tillhöra eller icke tillhöra viss organisation fastslås och såväl arbetsgifvares som arbetaresammanslutningars juridiska ansvarighet klargöres och fastställes;

Det låter ju ”liberalt”, eller hur… Arbetsfrihet, föreningsfrihet, rätt att ingå avtal fritt…

Vad sa de liberala 1908? (De Frisinnades valprogram) Jo de pratade om att arbetare skulle ha rätt att organisera sig i fackföreningar. Dessutom:

Utveckling af arbetareskydds- och olycksfallslagstiftningen,, främjande af sjukkasse- och själfhjälpsverksamheten samt framför allt allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring;

strängt upprätthållande af allas likhet inför lagen och förhindrande af klasslagstiftning; vid en eventuell lagstiftning om arbetsaftal måste all ensidighet uteslutas, så att lagstiftningen oväldigt tillgodoser båda parternas intressen och i möjligaste mån mötes af bådas förtroende.

Det är lustigt. De konservativa, som var för starka statsregleringar, tullar, etc, var för fri avtalsrätt och fri föreningsrätt, och liberalerna, frihandlarna, verkar prata om regleringar. Vad är detta?

När de konservativa pratade om fri avtalsrätt pratade de om DERAS makt. Det är samma sak som att de i rösträttsfrågan ville ha kvar sina 3000 röster mot arbetarens enda röst. Det fanns inte ett jämlikt förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. Vid fri avtalsrätt skulle arbetaren tvingas acceptera vilka villkor som helst. Utbud och efterfrågan skulle gälla på arbetsmarknaden. De besuttnas FRIHET skulle skyddas, och arbetares rätt att sluta avtal, efter de besuttnas egna vilja.

De konservativas kamp för fri avtalsrätt handlade om FÖRETAGARNAS OCH DE RIKAS rätt att sluta vilka avtal de ville. Det såg de liberala och de var emot det.

Tydligast ser man det i retoriken om fri föreningsrätt. Det handlade inte om frihet utan att företag skulle ha rätt att bestämma vilka föreningar som skulle vara verksamma på deras egendom. Dvs de villa ha rätt att förbjuda fackföreningar.

Konservativa strävanden

Högerns valaffisch 1928

De konservativas kamp mot friheten var konsekvent.

1840-1945 ca: Ja till tullar, nej till frihandel.

1840-1945 ca: Ville knyta högre skolgång till ekonomiska resurser, försvåra för fattigare att gå på läroverk, etc.

1840–1918: Nej till allmän rösträtt.

till 1913: nej till folkpension

till 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.

till 1919/1923: Nej till åtta timmars arbetsdag, innand ess nej till 10 timmars arbetsdag.

till 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.

till 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.

till 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.

till 1931: Nej till sjukkassan.

till 1934: Nej till a–kassa.

1938: Nej till två veckors semester.

Men vad ansåg de liberala? Låt oss titta i databasen för de politiska partiernas program igen, som jag citerade igåe.

De liberalas partiprogram: 1905!

Frisinnade landsföreningen, som på allt sätt vill verka till främjande af ett sådant resultat, anser, att den förestående valkampanjen, förutom kring den politiska rösträttsfrågan såsom den gifna hufvudfrågan, bör koncentrera sig särskildt kring följande uppgifter:

att till Andra kammaren sändas män, hvilka fullt behjärta arbetarefrågans utomordentliga betydelse och särskildt såsom närmaste mål vilja verka för upprättande af ett statsdepartement för arbetarelagstiftning och därmed sammanhängande ärenden anordnande af opartisk medling i arbetstvister samt invaliditets- och ålderdomspensionering, och hvilka bestämdt motsätta sig all ensidig strafflagstiftning såsom botemedel mot sociala missförhållanden;

att till Andra kammaren sändas män, hvilka i frågor sådana som näringslifvets höjande, främjande af det mindre jordbruket, utveckling af egna hensrörelsen, ny arrendelagstiftning, humanare fattigvårdslagstiftning, äfvenson tidsenlig lönereglering för de s.k. lägre statstjänarne, vilja nedlägga ett allvarligt och ihärdigt arbete för att få till stånd goda och gagnande resultat;

1911

Allt klarare har det under den nu utlöpande perioden visat sig hur föga allvar det var med de försäkringar om uppriktig anslutning till demokratisk åskådning som från högerregeringen och högerpartierna hördes när de togo hand om rösträttsfrågan. Knappt hade kamrarna gett sitt slutliga bifall till rösträttsförslaget förrän regeringen tydligt började visa hvad den bar i skölden. Angrepp försöktes mot utskottens häfdvunna, aldrig förr ifrågasatta rättigheter. ..

Förverkligande af folkstyrelsens grundsats äfven i vårt land, det måste därför oeftergivligen vara de frisinnades främsta ögonmärke vid de val som nu stunda. Men därvid må valmännen älven förstå att en noggrann sofring av kandidaterna är nödvändig. Icke hvar och en som med läpparna bekänner sig till demokrati och parlamentarism är, då det gäller, villig att handla därefter. Sakläget kräfver öfvertygelsetrogna och beslutsamma män, beredda att i enig samverkan sätta handling bakom ord och med anlitande af alla grundlagsenliga medel betvinga herremakten och öppna väg för folkmakten…

Den förändring i afseende på den politiska rösträtten som ägt rum vårt land ha icke sträckt sig till kvinnorna Det skenbara tillmötesgående som till som början visats dem från den nuvarande regeringens sida har tydligen endast varit afsedt att förhala saken. Det har numera utbytts mot en bestämdt afvisande hållning.

Svenska riksdagen har emellertid gifvit kvinnorna ett löfte i följand ord som läsas i en skrifvelse vid 1906 års riksdag: ”Att från direkt politiskt inflytande utestänga kvinnan kan näppeligen sägas vara väl förenligt med införande af en så vidsträckt valrätt för män som nu ifrågasättes. Hon har nämligen lika stora intressen att tillvarataga i samhället som mannen och bör väl därför äfven sättas i tillfälle att genom deltagande i de politiska valen göra dem tillbörligen beaktade.”

Detta löfte måste infrias äfven om den höger som var med om löftet nu är färdig att svika det. Kvinnorna måste utan dröjsmål erhålla valrätt och valbarhet i samma utsträckning som männen…

Frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring är utan tvifvel vår viktigaste sociala angelägenhet och måste ofördröjligen bringas till en tillfredsställande lösning. Statsfinansiella svårigheter, som härvid kunna yppa sig, måste öfvervinnas.

Ur sitt allmänna program vill Landsföreningen för öfrigt framhålla följande punkter:

Öppen omröstning i riksdagen; afskaffande af bolags rösträtt och annan opersonlig rösträtt i kommunerna; möjliggörande för sjömän m.fl. att utöfva sin rösträtt; verksamt skydd för valfrihet och valhemlighet…

Obligatorisk sjukförsäkring; arbetslöshetsförsäkring; arbetarskyddslagstiftningens förbättrande och utsträckning till alla arbetare; olycksfallslagstiftning, byggd på försäkringsplikt; natt- och söndagsarbetets reglering; yrkesinspektionens stärkande; reform af fattigvårdslagstiftningen; utveckling af förlikningsinstitutionen; lånefond för egna hem i städerna; bostadsinspektion; utredning af på lefnadskostnadernas stegring inverkande faktorer…

1920

För Sverige liksom för alla länder är det en av tidens stora uppgifter att främja och uppdriva produktionen, och en omistlig kraft härtill är den enskildes självverksamhet för uppehälle och välstånd. Men den ekonomiska friheten får icke missbrukas till exploatering av de svaga i samhället eller överskrida gränsen för samhällets gemensamma intressen. Där samhällelig rättskänsla eller hänsyn till allmänt väl det kräver, där bör staten gripa in genom kontroll, reglering eller egen verksamhet. Till demokratiens fostran hör ekonomisk upplysning om produktionens, handelns och penningväsendets stora frågor.

Samhället måste därvid kräva, att dess arbete för social rättvisa verksamt underhjälpes av medborgarnas egen sträfvan för personlig utbildning och duglighet. Vägen till försoning mellan arbetsgivares och arbetares intressen bor sökas i sådana åtgärder, som komma båda att känna sin samhörighet i det gemensamma arbetet.

Frågan om obligatorisk sjukförsäkring och moderskapsförsäkring bör lösas efter noggrann prövning av försäkringens lämpliga omfattning och ställas till det frivilliga sjukkasseväsendet samt åtgärder vidtagas för en enhetlig, förenklad och förbilligad organisation av hela den svenska socialförsäkringen. Folkpensioneringen bör utvecklas, så att den bättre motsvarar sitt viktiga syfte.

Arbetslöshet bör främst motverkas genom uppmuntran till självhjälp, tillvaratagande av förefintliga arbetstillfällen och vid behov beredande av särskilt arbete. Försäkringen mot oförvållad arbetslöshet ordnas med hänsyn härtill.

Den nu genomförda provisoriska lagstiftningen om arbetstidens begränsning är en försökslagstiftning. De svårigheter, som i vissa fall redan framträtt i fråga om möjligheten att med tillbörlig smidighet anpassa lagens tillämpning efter det praktiska livets krav, böra omedelbart avhjälpas, i enlighet med riksdagens därom gjorda framställning.

Det stora problemet om samverkan mellan arbetsgivare och arbetare inom industrien bör upptagas till undersökning i syfte att, med fasthållande av arbetsgivares rätt att utöva ledningen, bereda arbetarna behörigt medinflytande på arbetsförhållandena, giva dem inblick i de ekonomiska villkoren för produktionens utveckling, tillvarataga deras insikt och erfarenhet samt sålunda befordra en verklig intressegemenskap inom företagen.

1921

De frisinnade verka för:

kvinnornas principiella likställighet med männen inom alla områden: lika omsorg från statens sida om utbildning för kvinnlig som för manlig ungdom; genomförande snarast möjligt af kvinnans tillträde till statstjänster; rättvisa lönevillkor; aflägsnande af orättvisor inom folkpensioneringen;

samhällets medverkan till skapande af goda hem och förbättrade bostadsförhållanden; fortsatt utveckling af samhällets anstalter för barnavård;

enhetlig förenklad och förbilligad organisation af hela socialförsäkringen; obligatorisk sjukförsäkring i lämplig omfattning, utan förkväfvande af den frivilliga sjukförsäkringen; moderskapsförsäkring; lämpligt afvägd arbetslöshetsförsäkring.

Det väsentliga syftet med arbetstidslagstiftningen, folkmaterialets skyddande mot industrialismens vådor, bör fortfarande tillgodoses. Innan tiden för den provisoriska lagens giltighet utgår, bör emellertid en allsidig utredning verkställas för att åt frågans vidare behandling tillgodogöra all den erfarenhet, som vunnits såväl inom landet som genom den internationella utvecklingen på detta område.

Bättre förhållanden mellan arbetsgifvare och arbetare är en af tidens största uppgifter. Det nuvarande stridstillståndet, med ständiga strejker och lockouter vid uppgörelserna på arbetsmarknaden, undergräfver produktionsförmågan och skadar hela samhället. Det är nödvändigt att söka öfvervinna denna söndring och att, med ledning af erfarenheter och uppslag både hos oss och i andra länder, arbeta för en förtroendefull

samverkan i hvilken den ekonomiska och tekniska ledningen alltjämt förbehålles arbetsgifvaren, men arbetarna erhålla medinflytande på arbetetsförhållandena, deras insikter och erfarenheter tillvaratagas, deras inblick i produktionens ekonomiska villkor vidgas och deras naturliga intressegemenskap med företagen främjas.

Liberalism då och nu

Ok världen är inte samma nu som då. Liberalerna för hundra år sen drev kampanjer som många liberaler idag skulle anse vara helgalna. Speciellt kampen för spritförbud.

Men i det mesta finns en konsekvent linje, speciellt om man läser hur ideologerna, som formade liberalernas partiprogram, resonerade. Jag läste en gång en sak S.A. Hedin, den gamle liberalen från 1800-talet som bland annat var mannen bakom Sveriges första lagar om arbetarskydd, frihandelsförkämpen som var mot ”bolagsmakten” (!), sa om arbetarnas skydd. Han sa ungefär så här om den fria avtalsrätten:

Man är inte fri om man för att tjäna sitt levebröd skriver på ett avtal avtal som säger att man ska bli slav…

Frihet och liberalism handlade för dem om att ge så många personer möjlighet till så mycket frihet som möjligt samtidigt som man stör den indviduella friheten så lite som möjligt.

Därför var liberalerna för en social lagstiftning. En sjuk människa och en pensionär har också rättigheter!

Därför var liberalerna för arbetsrättslig lagstiftning. En arbetare har också rättigheter!

Vad gör vi med LAS och arbetarrätten?

Att LAS och arbetarrätten måste reformeras är ganska klart. Varken företagare eller arbetare har trygghet eller frihet som systemet ser ut idag. Lagarna som reglerar arbetarrätten slår ut dem som de ska skydda samtidigt som företagen lamslås. Så ska det INTE vara.

Men det betyder inte att vi måste be alla som är intresserade av arbetares rättigheter att lämna det liberala lägret  och rösta på sossarna. Man kan vara MOT helt fri avtalsrätt och för regleringar av arbetsmarknaden och vara liberal…

För mig som liberal är det klart att det behövs en grundläggande arbetsrättslig lagstiftning. Företagare ska inte få sluta avtal helt hur de vill… I en värld av utbud och efterfrågan hamnar man ständigt i maktsituationer och det är få arbetsssökande förunnat att vara i maktposition gentemot sina tänkta arbetsgivare. Oftast är det den arbetssökande, och den anställde, som hamnar i beroendeställning till sina chefer, för att få mat på bordet och tak över huvudet.

Det är inte lika illa nu som för 100 år sen, men än idag finns det problem att ta itu med, arbetsrättsligt, och statens roll bör vara att se till att arbetares frihet upprätthålls och skyddas, trots beroendeställningen som existerar. Att se till att personer inte tvingas sluta vilka avtal som helst, för att få mat på bordet.

—————————————————-

Jag är Liberaldemokrat. Men åsikterna på bloggen är mina egna…

Liberaldemokraternas Facebookgrupp —– Twitter: http://www.twitter.com/Lib_dem

Vår hemsida:

www.liberaldemokraterna.com

***

Lägg till Jerlerup på twitter genom att klicka här!

—————————————————-

Läs även andra bloggares åsikter om arbetarrätt, Liberalism, arbetarrörelsen

Läs del 1: Högern och arbetarrätten här!

Läs även denna artikel om socialt skyddsnät, arbetarrätt och liberalism.

Liberalismens historia 1: Högern och arbetarrätten

Idag fortsätter jag att fundera och resonera kring frågan om arbetarrätt och det egendomliga att arbetarrätt idag har blivit något som anses oliberalt. Speciellt egendomligt är det eftersom den stora stridsfrågan för ALLA liberaler världen över en gång i tiden var just arbetarrätt.

Givetvis kan liberalerna återigen axla den manteln. Sossar har inte ensamrätt på medkänsla och frihet för arbetare!

Historia är min passion. Speciellt att gå till källorna och läsa vad man sa på plats DÅ, inte vad någon tyckare tror man sa flera hundra år efteråt. För tio år sen satt jag många timmar och läste debatterna från sekelskiftet 1800/1900. Debatterna om rösträtt, om tullar, om försvaret och om arbetslagstiftningen. Det är fascinerande läsning.

Det finns numera en tjänst på nätet, ”Svenska partiprogram och valmanifest 1887-2006”, som ger en viss idé om hur politikerna tänkte förr. Jag hoppas riksdagsprotokollen från förr också läggs ut, så man verkligen kan följa debatterna och lära av historien.

Högern, Allmänna valmansförbundet, 1920. En del där nere har fallit bort. (Hämtat från Svartens blogg)

Om man studerar liberalernas partiprogram från tiden 1900-1920 så ser man att liberalismen inte var en högerrörelse. Liberalerna hade allierat sig med Socialdemokraterna och drev vissa gemensamma frågor. Allmän rösträtt enligt principen en man, en röst, arbetarskydd och en arbetarrättslig lagstiftning för att stoppa ”bolagsväldet” var vad de samarbetade kring.

Låt oss kika lite närmare på debatten…

Högerns politik

Låt oss först titta på vad problemet var. HÖGERN, de konservativa. Hur tänkte de.

Högern var samhällsbevarande, som de kallade det. De ansåg att mängden PENGAR man hade, hur rik man var, skulle avgöra hur stort inflytande man hade politiskt. Alla svenska män skulle få rösta men de fattigaste skulle ha en röst och de andra ”samhällsklasserna” fler röster per person.

Klassystemet var viktigt. Det hade funnits i tusentals år och behövdes för att hålla ihop samhället. Kungen och prästerskapet hade en viktig funktion att fylla här.

Högern var för tullar och statlig reglering och mot sociala skyddsnät, som allmän pension och sjukförsäkringar. Fast det ska sägas att delar av högern var frihandelsvänner.

Socialdemokrater och liberaler som ville att principen en man en röst skulle gälla var samhällsomstörtare som ville skapa konflikter mellan klasserna, ansåg de. Dessa kallades för ”den radikala vänstern”.

Arbetsrättsligt försvarade högern det de kallade den ”fria avtalsrätten”. Dvs arbetare skulle ha full frihet att sluta avtal med arbetsgivaren och staten skulle inte blanda sig i det. Alla försök av staten att blanda sig i dessa frågor var att skapa konflikter mellan arbetare och arbetsgivare, och därmed konflikter klass mot klass. Fackföreningar hotade också idén om den fria avtalsrätten mellan arbetare och arbetsgivare och var ett hot.

Principen om ”äganderätten” som samhällets grundsten låg till grund för argumenten kring avtalsrätten. Liberaler och sossar var mot idén om att äganderätten var viktigare än friheten. (Glöm inte att äganderätten var grunden för Högerns argument mot principen en man en röst. Så när liberalerna sa att individernas frihet var viktigare än äganderätten var det ett av argumenten för att var medborgares röst skulle väga lika tungt.)

1904

Detta saxar jag från högerns program 1904.

Sedan åtskilliga år tillbaka bedriven sinom vårt land omfattande och ivriga agitationer, vilka även om ledarna synes närmast vilja främja det obemedlade flertalets intressen, huvudsakligen gå i den riktningen, att de framkalla split och tvedräkt mellan samhällets olika folklager. Att dessa agitationer med sitt förstörelsearbete kunnat uträtta vad de redan gjort, torde i främsta rummet bero på den organisation och sammanslutning som deras ledare lyckats åstadkomma… Det gäller därför att åstadkomma en organisation till kraftigt värn mot socialdemokratiens och den radikala vänsterns ständigt fortgående upplösningsarbete.

Förbundets huvuduppgift skall bliva att allvarligt motsätta sig de socialistiska och radikala strävanden, som gå i strid emot samhällets väl och berättigade intressen, varvid förbundet vill rikta sin uppmärksamhet på önskvärdheten av en sådan lösning på rösträttsfrågan, att därigenom betryggas alla samhällsklassers berättigade inflytande över riksdagen, på behövligheten av lagstiftningsåtgärder för bevarande av arbetsavtalets okränkbarhet och skyddandet av den enskildes rätt att fritt få arbeta, till såväl arbetares som arbetsgivares bästa, det direkta skatteväsendets behöriga ordnande till trygghet och rättvisa för den enskilde samt andra frågor, som äga betydelse för förbundets ovan angivna uppgift…

1905

Om man tittar på Högerns program 1905 ser man samma sak.

Det gäller här å ena sidan att befrämja sträfvanden för att bereda de kroppsarbetande klasserna en. i social, och ekonomiskt afseende bättre och själfständigare ställning; men det är å andra sidan nödvändigt att vid de sociala frågornas behandling taga den noggrannaste hänsyn till näringslifvets existensmöjlighet och landets ekonomiska utveckling. Striden mellan arbetsgifvare och arbetare fortgår alltjämt. Ingenting kan vara angelägnare än att åvägabringa en tidsenlig lagstiftning, som betryggar arbetsaftalets helgd, som i någon mån skyddar arbetsgifvaren mot det socialistiska arbetarepartiets öfvergrepp och som värnar samhället mot sådana arbetsinställelser, som sätta dess välfärd på spel.

1908

Tryggande af arbetsaftalet med rättslig påföljd för aftalsbrott och vidtagande af sådana lagstiftningsåtgärder, genom hvilka förföljelser, som afse att kränka enskildes arbetsfrihet, kunna tillbörligen tillbakavisas och beifras;

förhindrande af allmänfarliga strejker och sådana arbetsnedläggelser på jordbrukets område, som äfventyra årets skörd och husdjurens nödiga omvårdnad;

häfdande af principerna om föreningsrätt och föreningsfrihet, hvarigenom om rätten att tillhöra eller icke tillhöra viss organisation fastslås och såväl arbetsgifvares som arbetaresammanslutningars juridiska ansvarighet klargöres och fastställes;

verksamt främjande af arbetareklassens själfhjälpssträfvanden, särskildt i fråga om egna hems bildande, utvecklad olycksfallsförsäkring samt den ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, som statens ekonomiska bärkraft kan medgifva.

De regleringar man var mot som man ansåg hotade den fria avtalsrätten var idéerna om arbetstidsreglering (att man ville ha 8 timmars arbetsdag istället för 10), sex dagars arbetsvecka, arbetarskydd, etc…

Avslutningsvis menade man att idén om att begränsa arbetsgivarens makt att göra vad han eller hon ville med sina arbetare,  hotade individens frihet. Arbetaren skulle ha rätt att sluta avtal som han eller hon ville.

I förverkligandet af det program, hvars grundlinjer nu angifvits, ser Allmänna valmansförbundet säkraste vägen att stärka vårt land inåt och utåt och att låta dess söner här känna den trefnad, som binder den vid fosterlandet med tillgifvenhetens och kärlekens band. Med förtröstan går förbundet den stundande valstriden till mötes och räknar på stark anslutning från alla håll, där man icke vill främja de sociala och politiska sträfvanden, som de radikale och socialdemokraterna arbeta för. Till hvar och en som inser, att de socialistiska samhällsidealen gå ut på undertryckande af den enskildes medborgerliga och religiösa frihet och medborgerliga rättigheter och äro oförenliga med en god samhällsordning och med kristen kultur, ställa just de förestående valen den kraftigaste maning att sluta sig till den sida, där man vill värna allas rätt och allas frihet.

1911

Och 1911:

Fattigvårdsväsendet bör snarast reformeras i syfte att hjälp må kunna lämnas i alla fall, där verkligt behof föreligger, att olämpliga understödsformer afskaffas, att försumliga familjeförsörjare och fäder till oäkta barn bättre efterhållas att fullgöra sin försörjningsplikt samt att vården om sinnessjuka eller kroniskt sjuka fattiga må öfverlämnas åt större samfälligheter än kommunerna.

Då förhållandet mellan arbetare och arbetsgifvare är i väsentlig mån grundläggande för vårt näringslif och med hänsyn till den ständiga oron ute på arbetsfältet är en arbetsaftalslagstiftning synnerligen behöflig och önskvärd. Denna bör då främst lagfästa aftalens helgd och lämna garantier mot aftalsbrott, särskildt mot sådana af samhälls- och allmänfarlig natur. Därjämte bör denna lagstiftning trygga enskildas arbetsfrihet och söka att i allmänhet ordna rättsförhållandet på detta område till ömsesidigt skydd och till hjälp vid aftals ingående.

1919

1919 års parti program är synnerligen intressant eftersom de retoriskt betonar individens frihet. protektionism, kamp mot allmän rösträtt, etc, motiverades genom att prata om INDIVIDENS frihet.

Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen… Den anser all utveckling böra bygga på det beståendes grund. Den är i denna mening samhällsbevarande.

Den svenska högern betraktar äganderätten som en nödvändig förutsättning för en lyckosam samhällsutveckling.

Den svenska högern ser i arbetet det enda säkra medlet att åstadkomma varaktigt enskilt och allmänt välstånd. Den enskilde måste lära att lita på sig själv. Det allmänna bör stödja honom i hans strävanden att genom eget arbete skapa sig en tryggad ställning.

Den svenska högern anser hem och familj utgöra hörnstenar för vår samhällsbyggnad.

Den svenska högern uppfattar den kristna tro, på vilken våra fäder levat och dött, som en uppehållande och renande kraft i samhället, vilken bör vårdas som vår dyrbaraste egendom. Den fordrar, att allt framgent vår folkuppfostran skall vila på kristen grund.

Utgående från dessa grundsatser vill högern verka för:

1 Rikets oberoende…

2 Värn om vår historiska författning. Kamp mot maktmissbruk och klassförtryck. Undertryckande av anarkistiska strävanden.

3 Lydnad för lagarna. Färre lagar men goda.

4 Uppfostran till självansvar. Fri tävlan för alla dugliga. Lön efter duglighet, utbildning och ställningens ansvar.

6 Bevarande av enskild äganderätt till främjande av självständighet, företagsamhet, arbetsflit och sparsamhet.

7 Ett starkt näringsliv, fritt från förkvävande statstvång och tryggat mot socialiseringshot. Planmässigt utnyttjande av våra naturliga hjälpkällor. Förbättrad samfärdsel. Kontroll över monopolbildningar och truster.

9 Arbetsfredens tryggande. Åtgärder till förekommande av samhällsförlamande arbetsinställelser.

11 Socialt framstegsarbete. Framsynt bostadspolitik till främjande av folkhälsa, sedlighet och hemmens ekonomi. Hjälp till självhjälp. Folknykterhetens främjande.

12 Stärkande av hem och familj. Fostran till sedlig kraft. Kristendomsundervisning i skolorna. Kyrkans bevarande. Sveriges folk ett kristet folk.

Mycket av detta låter ju bra. Färre lagar, individen ska klara sig själv, äganderätt, frihet…

Men vänta… Detta låter ju riktigt liberalt. Men det var samma Höger som var mot alla sociala skyddsnät på denna tiden, och mot allmän rösträtt, och mot arbetarskydd, och protektionister…

Låt oss avslutningsvis titta på år 1920.

1920

Den majoritet inom andra kammaren, som valen år 1917 under intryck av kristidens missnöje gåvo de då samverkande liberala och socialdemokratiska partierna, har i flera hänseenden icke varit till lycka för landet. Under ständig påtryckning från det socialdemokratiska partiet har den bidragit att framdriva en alltför radikal utveckling.

Under det att flertalet av de stora kulturländerna alltjämt tvekar att genomföra en långtgående arbetstidslagstiftning och medan världskrigets följder och den förödande dyrtiden oavlåtligt ropa på återuppbyggande, ihärdig produktion, genomdrevs hos oss utan tillräcklig förberedelse en åttatimmarslag, vars verkningar hämma vårt näringsliv och fördyra levnadskostnaderna för alla samhällsklasser. Brådstörtat och godtyckligt har man genomfört förändringar i vårt undervisningsväsen, som verka nedbrytande på kristna folkundervisning; strävanden ha ock framträtt att upplösa de urgamla banden mellan stat och kyrka. Innan ännu en tryggad internationell rättsordning vunnits, har man begynnt ett planlöst undergrävande av våra nationella säkerhetsanstalter. Vår ekonomiska självständighet hotas av en ohejdad import. Man låter statens verksamhet svälla ut på ett sätt, som försvårar möjligheten att sörja för upprätthållande i gott stånd av den redan bestående statsförvaltningen, och partipolitik spåras vid ämbetstillsättning eller tilldelande av andra förmåner…

I det vi fasthålla vid och hänvisa till detta, vilja vi inför de förestående valen särskilt understryka följande synpunkter och krav:

Den enskilda äganderätten, förutsättningen för självständighet, företagsamhet, arbetsflit och sparsamhet, skall värnas mot ingrepp vare sig i form av socialisering, tvångsavlösning, driftsråd eller förkvävande statsförmynderskap. Vi kräva revision av åtta-timmarslagen, och ett energiskt ingripande mot anarkien på arbetsmarknaden.

Till beståndande gagn bli de materiella värdena endast hos ett folk med självtukt och sedlig kraft. Kyrkans uppgift att vårda och främja de andliga värdena måste vidmakthållas och stärkas…

Liberalerna då?

Vad sa de som var FÖR allmän rösträtt, frihandel och som kallade sig liberaler? ja det ska jag ta upp i nästa avsnitt av denna lilla artikelserie.

Då ska jag också gå igenom Högerns program lite mer i detalj och visa vad det var liberalerna reagerade på.

Men här är ett litet smakprov från programmet 1919. FRIHANDEL och FRIHET men också SKYDD FÖR INDIVIDENS FRIHET, så att varken stat eller näringsliv skulle kunna förtrycka individen. Ur den frisinnade landsföreningens manifest 1920.

För Sverige liksom för alla länder är det en av tidens stora uppgifter att främja och uppdriva produktionen, och en omistlig kraft härtill är den enskildes självverksamhet för uppehälle och välstånd. Men den ekonomiska friheten får icke missbrukas till exploatering av de svaga i samhället eller överskrida gränsen för samhällets gemensamma intressen. Där samhällelig rättskänsla eller hänsyn till allmänt väl det kräver, där bör staten gripa in genom kontroll, reglering eller egen verksamhet. Till demokratiens fostran hör ekonomisk upplysning om produktionens, handelns och penningväsendets stora frågor.

Samhället måste därvid kräva, att dess arbete för social rättvisa verksamt underhjälpes av medborgarnas egen sträfvan för personlig utbildning och duglighet. Vägen till försoning mellan arbetsgivares och arbetares intressen bor sökas i sådana åtgärder, som komma båda att känna sin samhörighet i det gemensamma arbetet.

Läs även denna artikel om socialt skyddsnät, arbetarrätt och liberalism.

Här är en artikel om liberalerna i England.

Och till sist…

Ska vänstern ha ensamrätten på frihet, rättigheter och empati?

Jag fick ett anonymt mail som gjorde mig arg. Så här stod det: ”Varför skriver du om arbetarnas rättigheter, du är ju liberal” samma anonyme skrev ”arbetare och handikappade får väl finna sig i marknadens spelregler, det är oliberalt att vilja styra marknaden till förmån för specialintressen”, och ”du är inte för frihet och är ingen liberal”…

Jag antar att jag fick mailet på grund av det jag skrev om personliga assistenters arbetsmiljö där jag vill att staten ska se till att alla assistenter får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda på arbetsmarknaden.

Jag har hört det förr  och blir fly förbannad när jag hör sånt här skitsnack! Jag vill maximera människors frihet och minimera staten, ingenstans har jag skrivit under nåt sorts papper med hemliga klausuler där jag måste definiera liberalism som ”företagarnas frihet”. Jag pratar om ALLA människors frihet, inte marknadens, de starkas eller företagens!

Det är sånt dravel som du skriver, bäste herr anonym som gör att folk blir sossar.

Vad är liberalismen för en ynklig idé om den inte kan garantera även arbetares rättigheter gentemot chefer och arbetsgivare? Vad är liberalismen för nåt impotent tjafs om inte den kan garantera funktionshindrades rätt, och sjukas rätt, till grundläggande säkerhet och trygghet.

Liberalism är inte en fråga om de starkas rätt. Liberalism är inte en fråga om rätten hos de med det bästa utbudet och rätten för de som är efterfrågade. Liberalism handlar inte om chefers och företagares rätt utan om ALLAS rätt!

Visst, om du vill kan du ju säga att jag inte är liberal, då… Men då var väl inte de liberaler som slogs för det sociala skyddsnätet eller för 10-timmars och 8-timmars arbetsdag inte liberala heller…

Alla människors maximala möjlighet till frihet är det viktiga för mig. Allt annat, företagande, utbudet och efterfrågan, kommunen, staten, kapitalet och fans moster är  sekundära företeelser för mig. Om staten eller marknaden begränsar folks frihet kan man välja att stå på frihetens sida. Om regeringen eller arbetsgivare eller fackföreningar hindrar folks frihet kan man också välja att stå på frihetens sida. Jag väljer ALLTID friheten!