Konservativa paradoxer i skuggan av Sverigedemokraterna

Tänker alla konservativa på samma sätt? Om inte, vad skiljer olika konservativa från varandra och vilka paradoxer och idemässiga utmaningar har konservativa att brottas med? Jag ger mina tankar kring detta i denna artikel.

Konservatismen börjar ideologiseras i Sverige igen. Sverigedemokraterna kallar sig konservativa, det gör att många nog gärna drar konservativa över en kam. Men inte alla konservativa gillar Sd. Det finns många olika konservativa, en står nära Sd, andra avskyr Sd. Sen finns det de som anser att man måste föra en dialog med alla konservativa och försöka jobba gemensamt trots skillnaderna.

Jag är inte konservativ. Jag är socialliberal och sosse. Men mitt intresse för historia och politiska ideer har gjort att jag följt konservatismen länge. Och nyanserna i konservatismens idebygge intresserar mig mycket. Därför skriver jag denna text.

Paradox 1: revolutionär reaktionär konservatism

Konservatism idag behöver inte vara Sd. Sd är radikalt konservativa och vill riva upp samhället vi har idag med rötterna och snabbt reformera det. Jag skulle kalla det en revolutionär reaktionär konservatism. Många konservativa vill skynda långsamt med förändringar och det gäller även förändringar i konservativ riktning och ogillar Sds revolutionära konservatism. Invandringsstopp och återvandring samt hinder för svenskar att gifta sig med utlänningar är ett sådant exempel på Sds radikala konservatism. Det finns andra sådana exempel, till exempel kulturella sådana. Inte alla konservativa anser att samhället måste rivas ner och omstöpas snabbt.

Men även om konservatismen i sig inte är Sd så finns det tankar inom SDs konservatism som är bestickande och lockande för konservativa generellt sett. Med andra ord, det i Sds tankegods som gör att en kristdemokrat eller en moderat kan tänka sig tanken att ”Sd är nog inte så dumma iallafall, bara man kan tygla deras revolutionära radikalism”.

Om man vill förstå hur tankarna går bland konservativa inom Kristdemokraterna eller Moderaterna just nu när de allierar sig med Sd är det just frågor som den ovan man ska titta på. Det som sker är att radikala revolutionära konservativa och mer traditionella konservativa (som vill skynda långsamt med förändringar) har räckt varandra händerna och förenats i ett handslag.

Och det är nutidens första och mest utmanande konservativa paradox. Den konservativa längtan att samhället förändras långsamt gör att många konservativa närmar sig ett parti som är extremt revolutionärt och vill förändra samhället ultrasnabbt i många avseenden.

(Och ja, jag vet att reaktionär och revolutionär ofta ses som motsatser. Men när man vill förändra samhället snabbt i reaktionär riktning är det en revolutionär strävan.)

Paradox 2: nationalismen var 1800talets universalism

Många konservativa gör en stor poäng av att vara mot det som ibland kallas ”universalismen”, eller. liberalas och socialisters vädjan ”till en gemensam mänsklighet med likadant förnuft”. Mänskliga rättigheter och idén om alla människors lika värde är det som oftast kritiseras.

Men bakom den kritiken ligger idén om nationen och den nationella kulturen… och ofta även etniciteten.

Den konservativa tanken är att människan behöver gemenskaper, i det lilla, familjen och byn, såväl som i det stora, dvs nationen och kulturen. Universalism tenderar att sudda bort dessa gemenskaper, menar ofta konservativa.

Nationen som gemenskap ställs mot ”upplösandet av alla gränser” och blandandet av kulturer, mångkulturalismen.

Även här ser man skillnader mellan olika former av konservatism. Det finns konservativa som förstår värdet av universalism och mångkultur, och det finns de som mer, likt Sd, förnekar värdet helt.

Mer historiskt kunniga konservativa har studerat hur begreppet nationen en gång föddes. Det var ofta konservativa på 1800talet som stod i spetsen för strävan att skapa nationer nämligen. Nationalismen som projekt började med kultur, med en strävan att dokumentera hur folk levde, folksagor, sånger, danser, och ur detta försökte man skapa ett ”vi”, något som kunde kallas gemensam kultur för nationen.

Och 1800talets konservativa mötte motstånd från personer som var mot ”mångkultur” och ”universalism”. Men på den tiden var det nationalismen som var en universalism. Länderna som fanns var uppsplittrade i många småkulturer. Som Sverige. Skåningar hade sin kultur och identitet, närkingar sin och ölänningar sin, och det ansågs inte självklart att man skulle blanda kulturerna inom landet, eller att alla dessa landskapskulturer hade något gemensamt.

Det finns många likheter mellan universalismen idag, eller globaliseringen idag, och 1800talets nationalism. Det finns många likheter mellan dagens migration mellan länder och mångkultur, och 1800talets urbanisering och migration INOM länder och den blandning av ”nationella” kulturer som blev resultatet. Då var det kulturer inom landet som blandades, då var det migration inom landet, då var det ”universalism” att försöka visa att närkingar, ölänningar och skåningar hade något gemensamt, idag är det mångkultur över nationsgränserna, migration över nationsgränserna och idén om ”mänskliga rättigheter” och globalisering.

1800talets konservativa nationalister motarbetades av konservativa som inte gillade nationalismens ”universalistiska” strävan. De ville bevara bondesamhällets skillnader mellan landskapen. Den tidens ”masskultur”, strävan att definiera en enhetlig svensk kultur, var något de avskydde.

Detta är en paradox dagens konservativa ofta inte är medvetna om. Men mindre revolutionärt sinnade konservativa kan ändå någonstans se värdet i att världen knyts samman och blir EN. Vill man ha en värld som ”skyndar långsamt! (tex för att bevara miljön) kan det ju vara en fördel med enighet över nationsgränserna.

Paradox 3: det där med värderingar och relativism

Konservativa gör ofta en poäng att det måste finnas grundläggande värderingar som håller samman nationen och kulturen. Även här kan man se skillnader mellan mer revolutionärt lagda konservativa och andra konservativa. Den revolutionärt lagda konservativa har ofta en skrämmande okunnighet i hur värderingar förändrats genom åren.

Det pratas ofta om behov av ”kristna värderingar”, bland konservativa i Europa, om behovet av en ”kulturell gemenskap” i värderingar. Motsatsen är ”nihilism” och ”relativism”, idén att det inte finns ”en sanning” och ”inget rätt och fel”.

Konservativa i alla tider har därför alltid pratat om ”moralens förfall” och om ”liberaliseringar i livsstilar” som ett problem. Något som är ”rätt och fel” ställs mot förändringen som anses bryta ner detta ”rätt och fel”.

Men vad är då detta rätt och fel? Ja det är nu det blir problematiskt för det mesta en konservativ tar för givet idag, och vill bevara, är sådant som andra konservativa en gång i tiden stred mot och ansåg vara ”samhällets förfall”.

Judar i Sverige? – Omoral! Homosexualitet? – Omoral. Rösträtt? – Omoral! Kvinnliga busschaufförer? – Omoral! Kvinnan som rider mannen vid sex? – Omoral! Att denne som rider mannen är svart och mannen vit? – Omoral! Kvinnlig rösträtt? Omoral! Industrialisering? Omoral! Att inte gå till kyrkan en söndag? Omoral! Skilsmsässor? Omoral!

Jag jobbar i hemtjänsten. En omsorgstagare i Kalmar jag gick till när jag jobbade där, berättade om en pappa till en berömd konservativ biskop. Pappan var också präst. Hon föddes i den byn. Hon berättade att prästen och prästfrun brukade slå av hatten på personer de mötte som bar hatt, om de inte tillhörde samhällets finare familjer. En köpman eller adelsman eller präst fick bära hatt, en bonnjävel skulle bära mössa.

Hur balanseras viljan att bevara ett ”rätt och fel” mot människans strävan efter frihet? Hur kan man försvara idén om enhetliga samhälleliga värderingar när man vet hur mycket skit som försvarats med det argumentet? Ska man verkligen vara för att bevara alla värderingar som anses viktiga för ett samhälle, även om man vet att det ofta är en massa mög bland dessa värderingarna?

Ingen förkroppsligar denna paradox ta bättre än den amerikanska konservativa tänkaren Allan Bloom. Han brukade riva av tirader av attacker mot samhällets förfall och den fria sexualiteten, men själv var han homosexuell vid en tid då homosexualitet sågs som typexemplet på fri sexualitet och samhällets förfall.

Mindre revolutionärt lagda konservativa förstår dilemmat. De motsatte inte sig att svarta fick lika rättigheter med vita på 60talet, eller att homosexuella fick mänskliga rättigheter på 80talet.

Paradox 4 ”fiendebilden”

Carl Schmitt är populär bland många konservativa. Jag tänker inte gå in i detalj på hans ideer här men en idé är viktig: den om ”fienden”. Han menade att människor bara kan förenas genom att arbeta MOT andra människor. Staten behövde tex en fiendebild för att kunna fungera, menade han.

Leo Strauss skrev till Carl Schmitt:

”Because man is by nature evil, he therefore needs dominion. But dominion can be established, that is, men can be unified only in a unity against—against other men. Every association of men is necessarily a separation from other men … the political thus understood is not the constitutive principle of the state, of order, but a condition of the state.” Källa

Revolutionära konservativa lägger stor energi på att definiera sådana fiendebilder. Carl Schmitt själv blev viktig i nazityskland där han hjälpte till att formulera nazisternas lagar så att just fienden, juden, klart definierades. Sd har sina fiendebilder i muslimer, romer och priderörelsen

Konservativa som inte är revolutionära tar ofta det lugnt med fiendebilder. Judar och homosexuella eller förespråkare för demokrati har ofta pekats ut som ”fienden” av konservativa genom tiderna. Men de kan ändå säga att stater ofta bygger på fiendebilder och anse att även liberala stater och socialistiska stater ofta har fiendebilder som ”kittet” som binder samman nationen. Men de skulle inte se det som något positivt. Den revolutionäre konservative ser bygget av fiendebilder som nödvändigt och positivt.

Förenklade paradoxer

Ja det är en förenklad bild jag utmålar. Men om vi nu står inför en ny våg av konservatism i västvärlden måste vi börja se nyanser i denna konservatism. Och vi måste lära oss hur vi kan peka ut paradoxerna i konservatismen.

Konservativa själva lutar sig mycket mot historien. Det är en av konservatismens riktigt bra och fina sidor. Som historienörd sen jag var sex år gammal kan jag bara hålla med. Jag är formad av min mammas, min mormors och morfars berättelser om hur det var förr. Hur det var på den ”gamla goda tiden” när arbetarna jobbade 12-13 timmar om dygnet sex dagar i veckan och förväntades stå med mössan i handen inför brukspatronen i Höganäs.

Men ju mer man studerar historia ju mer ser man de paradoxer som jag skriver om här.

När ”grumpy old men”, som herr Rääf i riksdagen och i tidningar protesterade mot ångmaskiner och järnvägar som en katastrof för att det förde landsändarna närmare varandra och suddade bort regionala kulturer, stod andra konservativa upp och sa att man ville ha järnvägar och ångmaskiner för att bygga bort just denna regionalism och skapa ett ”VI” av Sverige som kunde stå emot tidens förändringar.

I tullstriden på 1800talet var liberalerna för frihandel, dvs inga tullar alls, medan de konservativa var uppdelade i två läger, de som ville ha nationella tullar och de som ville ha tullar i varje stad. En vara som kördes mellan landsändar i Sverige belades ofta med tull flera gånger. I varje stad skulle tull betalas. En del konservativa, bland annat Rääf, ville behålla de lokala tullarna, andra ville avskaffa dem och skydda NATIONEN med tullar istället. Med 1846 och 1864 års reformer avskaffades tullarna i varje svensk stad.

De två lägren i 1800talets konservativa rörelse kan lite förenklat sägas vara de reaktionära och de protektionistiska konservativa.

Varför är det viktigt att studera sådana gamla politiska strider rörande konservatism? Jo, för att en del konservativa förstår att förändring inte är av ondo, att det inte bara är negativt att nationsgränser eller och kulturella gränser suddas ut eller att ”moralen förfaller” och som faktiskt kan se något positivt i migration. De behöver bara bli påminde om det ibland, speciellt de stunder de tror att man vinner något på att alliera sig med konservativa av det mer gamla, reaktionära och revolutionära slaget.