Hur vi hanterar politisk senfärdighet i coronans tid…

Regering, riksdag och myndigheter reagerade senfärdigt på coronakrisen.  Det har till och med Anders Tegnell erkänt i Skavlan nyligen. Men varje erkännande om Sveriges senfärdighet möter få upprörda kommentarer. Det är nästan som om förtroendet för myndigheter och regering ÖKAR, ju mer de erkänner att de agerade fel i början. Dessutom ”är vi i kris”, som det heter ”och i en kris måste vi stödja regeringen”.

Problemet är bara att samma personer sitter och styr oss idag som styrde i början av februari då vi missbedömde läget.

Sverige hade kunnat göra mer tidigare i kampen mot coronaepidemin. Det säger statsepidemiolog Anders Tegnell som gästar SVT:s ”Skavlan”.

– Jag tror alla blev chockade när det blev som det blev i Italien.

– Vi hade kunnat börja diskutera vad vi behöver göra framåt ännu tidigare, säger han i ”Skavlan”.

En förklaring till varför det inte gjordes var att många inte förstod allvaret i vad som hände i Kina när covid-19 började spridas.

– Många med oss såg det som hände och tänkte ”det kanske inte behöver bli så mycket mer”, säger han. (Källa)

I normala fall ett hårresande uttalande. Men många slätar över det och refererar till ”att vi kunde inte veta”.

Jag såg en debatt på twitter om en artikel Gunilla von Hall skrev i början på februari där Folkhälsomyndigheten sa att risken var liten för en coronaepidemi i Sverige. Helt klart en felbedömning av groteskt stora mått. (Att det var en felbedömning bekräftades av Tegnell på Skavlan, man förstod inte allvaret, som han sa och ansåg att ”det kanske inte behöver bli så mycket mer” än ett utbrott i Kina.)

De uttalanden som gjordes av regering och myndigheter där man spelade ner hotet från pandemin bortförklaras av många på det sätt Emanuel Carlsten bortförklarade det på twitter: Det var i kontext av ”dåvarande kunskapsläget”.

Alltså går de fria för felbedömningarna. Det var en korrekt åsikt på den tiden, baserat på vad man visste då, heter det.

Det är samma argument som hörs i USA just nu över Donald Trumps senfärdighet. Men det i USA tittar svensken på med ett visst perspektiv. Man skrattar åt påståenden från Trump att ”man inte kunde veta” att det skulle bli en pandemi som drabbade USA, och att man ”därför gjorde rätt, baserat på dåvarande kunskapsläget”, men ser inte att vår egen regering och vår egen Folkhälsomyndighet använder samma argument som Trump.

Både Trump och svenska regeringen undviker helt all diskussion om man t.ex. hade kunnat dra igång inhemsk tillverkning av skyddsutrustning i början på februari och båda har inte än idag aktivt gjort försök att sponsra sådana försök ekonomiskt.

På samma sätt är det ute i kommunerna med beredskapen inför pandemin. Förvånansvärt många kommuner och omsorgsbolag har fångats med byxorna nere. Och då är det ändå så att de hade två månader på sig att förbereda sig för pandemin… men ändå gjorde man förvånansvärt lite. Det finns till och med kommuner som inte drabbats av pandemin ännu, som till och med idag, efter 2,5 månader, är  helt eller delvis oförberedda.

Epidemiologer som Björn Olsen och andra debattörer förstod tidigt ATT det skulle komma till Sverige och bli tufft. Våra myndigheter och vår regering byggde inte ens försvar för det som EVENTUELLT skulle kunna komma. Trots att man visste hur usel vår beredskap för pandemier var och trots att vi inte hade lager av skydd och medicinsk utrustning..

På ett sätt är det nog en skyddsmekanism att vi inte reagerar med ilska mot senfärdigheten. För om vi ställer frågan ”vad fan gjorde de” och ”hur fan kunde de missa”, eller ”vad fan menar Tegnell med att alla blev chockade”… För om man ställer de frågorna och tittar sig omkring i samhället ser man att samma personer som gjorde de groteskt stora felbedömningarna är de som styr idag. Och det känns inte bra i maggropen att sakna förtroende för de styrande i en kris.

Därför kommer debatten om detta att få vänta tills efter coronan. Om det ens kommer att bli en fråga då. Men det lämnar oss i en besvärlig sits idag. Gjorde man misstag förr kan man göra det igen och hur är det med politiken idag.

Det skapar ett vacuum i debatten som krafter som är populistiska och extrema på sikt kan utnyttja. Speciellt om nya misstag kommer. En politisk elit som begår misstag, en ovilja att diskutera misstagen som begås och djup ekonomisk kris, är en kombination som inte är bra alls.

Hur vi ska lösa detta, vet jag inte. Men mer än någonsin tror jag att röster som är kritiska behövs i debatten. De som är motvalls, de som ställer besvärliga frågor och bildar opposition OFFENTLIGT är guld värda i krisen. Men utan panik, och utan att gå till ytterligheter. Nästa steg är att få denna grupp att fundera över alternativen för framtiden. Hur ska världen och Sverige organiseras efter krisen?