Anders Rubin visar tydligt Socialdemokratins problem med antisemitismen i Malmö

Jag läste en artikel i Sydsvenskan som fångar Socialdemokraternas problem med antisemitismen i Malmö jättebra. Det är Anders Rubin från S som intervjuas. Först medger han att S i många år förnekade att antisemitismen är stor i grupper med ursprung i t.ex. Mellanöstern, att antisemitism bara sågs som ett extremhöger-problem. Sen uttalar han sig om antisemitismen i grupper från Mellanöstern  idag som om problemen bland högerextrema, populister och delar av vänstern inte finns.

Det är sorgligt att politiker ofta inte verkar kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Läs George Orwells bok 1984. Man uttalar sig tvärsäkert för en sak ena stunden för att tvärsäkert vända om och uttala sig tvärsäkert om motsatsen nästa ögonblick.

Polarisering är väl själva politikens kärna idag, tyvärr.

Och läs slutet på artikeln…

”I en så diversifierad stad som Malmö kan man inte ändra den typen av attityder genom att komma uppifrån och vara kraftfull och säga vad folk ska tycka. Någonstans är det oerhört svårt att köra ner detta i en kommunalpolitisk nivå. Jag tycker det är en komplicerad fråga hur vi som företrädare för majoritetssamhället ska agera för att påverka minoriteters attityder. Det blir lätt kontraproduktivt.”

Det hela utmynnar alltså i ett uppgivet ”vi kan ändå inte göra något”.

Det verkar som man tassar försiktigt fram just för att det är minoriteter man pratar om (då det gäller antisemitism i grupper med utländskt ursprung). Det är helt fel. Det är judarna som är den utsatta minoriteten när det gäller rasismen och det finns INGEN anledning att tassa försiktigt fram när hat sprids.

En bra början är lite jävlaranamma: ”I Sverige är man inte antisemit, oavsett om man är höger, vänster, muslim, kristen eller palestinier, BASTA!”

Dessutom behöver S aktivt konfrontera antisemiterna. Eftersom antisemitism idag ofta sprids genom demonisering av Israel måste S kampanja för Israels rätt att existera. (Man ser direkt om en ”israelkritiker” är antisemit eller inte på om de erkänner israels rätt att finnas eller inte). Man måste dessutom dra igång medvetna kampanjer mot sådant som homofobi, som är ett annat sätt att röka ut extremister. Om man kombinerar kampanjerna mot antisemitism och homofobi med konsekvent motstånd mot även islamofobi så kan man dessutom få en del personer att börja tänka till. Sen behövs folkbildning (och absolut nolltolerans) i skolorna och ekonomiska satsningar för att bygga bort utanförskap. Läs mer om vad jag anser vi bör göra här!

Skolors arbete mot mobbning är en bra förebild för hur man måste agera mot rasism och hat. Man löser problem med mobbning med absolut nolltolerans. Om det straffar sig att mobba, om soc, polis och föräldrar dras in direkt vid mobbning, får man stopp på det. (Givetvis i kombination med mjukare metoder som diskussion om människovärdet och meningsfull sysselsättning för barnen.) Antisemitismen måste bekämpas med samma bergväggskonsekventa absoluta nolltolerans! (Men det kommer bara att funka om man har samma nolltolerans mot islamofobi och muslimhat.)

 


 

Sydsvenskan:
Anders Rubin (S) om antisemitismen: ”Vi var möjligen sent på bollen”

”Man upplevde inte att det fanns en etablerad antisemitisk hållning mer än i extremt perifera högergrupperingar. Jag tror att vi uppfattade att problemet var marginellt”, säger Anders Rubin (S).

Anders Rubin ansvarar idag för vård och omsorg, men han var skolkommunalråd från 2013 till och med 2018. För honom är det uppenbart att det finns Malmöelever som är judefientliga.
– Många elever som har en bakgrund i Mellanöstern, och i en del muslimska länder, har föreställningar om judar som över huvud taget inte är förenliga med demokratiska värden, säger han.
Han poängterar att han inte syftar på alla muslimer.
– Men det finns utbrett i muslimska länder. Många undersökningar visar att man blandar friskt mellan kritik mot Israel och judar.

I januari 2009 attackerade motdemonstranter en manifestation med israeliska flaggor på Stortorget. Vissa ropade antisemitiska slagord.

Att det finns Malmöbor med band till Mellanöstern som låter sin kritik mot staten Israel pysa ut över stadens judiska befolkning är uppenbart sedan länge. Ett angrepp som skrämde många skedde i januari 2009, under Israels bombningar av Gaza. Då attackerades en manifestation med israeliska flaggor på Stortorget av motdemonstranter som kastade ägg och flaskor och ropade: ”Jävla judar!”.

Vid den tiden uttryckte stadens dåvarande socialdemokratiska kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu att Malmös judar borde ta avstånd från Israels politik i Gaza. Det tolkades som att Reepalu slätade över angrepp mot Malmös judar istället för att fastslå att det är oacceptabelt.
Ilmar Reepalu kritiserades på sin tid internationellt för att fälla antisemitiska uttalanden, bland annat om ”den israeliska lobbyn” som är en av de mest spridda antisemitiska tankefigurerna. 2012 fördömde den amerikanska presidenten Barack Obamas sändebud Hanna Rosenthal Reepalus ”antisemitiska språk”. Men nästa USA-sändebud, Ira Forman, som besökte Malmö 2015 ansåg att kommunledningen tagit itu med problemen sedan Stjernfeldt Jammeh tog över.

Med sina 25 år som heltidspolitiker är kommunalrådet Anders Rubin den som har ingått i Malmös kommunledning allra längst. Idag säger han:
– Jag tror att vi möjligen var lite sent på bollen.

Anders Rubin säger att han själv och de andra ledande socialdemokraterna inledningsvis underskattade larmen från stadens judar om en växande mängd hot och trakasserier. Han beskriver det som att kommunledningen hade ”garden nere”.
– Man upplevde inte att det fanns en etablerad antisemitisk hållning mer än i extremt perifera högergrupperingar. Jag tror att vi uppfattade att problemet var marginellt.
Den bilden omvärderade de ledande politikerna för ungefär tio år sedan, enligt Anders Rubin.
– Det var först när vi började inse att det i delar av våra invandrargrupper finns föreställningar som var problematiska, som vi förstod att vi var tvungna att göra något.

Som före detta skolkommunalråd anser Anders Rubin att de ledande politikerna har gjort tillräckligt för att bekämpa antisemitismen på Malmös skolor.
– Vi har avsatt pengar till utbildningar och jag tycker nog att man har jobbat ordentligt med frågan.

Samtidigt ser han gränser för vad politiken kan förändra.
– Att tro att vi skulle kunna uppnå den friktionsfria staden är en utopi. I en så diversifierad stad som Malmö kan man inte ändra den typen av attityder genom att komma uppifrån och vara kraftfull och säga vad folk ska tycka. Någonstans är det oerhört svårt att köra ner detta i en kommunalpolitisk nivå. Jag tycker det är en komplicerad fråga hur vi som företrädare för majoritetssamhället ska agera för att påverka minoriteters attityder. Det blir lätt kontraproduktivt.