Hur debatten om hemlöshet i Malmö 1988 formade mitt politiska liv…

Mitt politiska liv har mycket definierats av debatten om hemlösheten i Malmö 1988.

Ena sidan, S eller M, skrek högt att antalet hemlösa var fler än någonsin och utmålade katastrofscenarion om en stad full av hemlösa alkoholister. Den andra sidan sa att det var färre hemlösa än någonsin i staden, och sa i praktiken ”låt oss prata om nåt annat istället”. Jag pratade med båda sidor valet 1988 och blev inte klok på saken.

Sen träffade jag en som jobbade med hemlösa som visade siffrorna och sa. ”Båda sidor har rätt. Det du ser är politik, inte verklighet, glöm inte det. Ingen av sidorna i debatten har varit på det härbärget jag jobbar och ens tittat eller frågat oss som vet hur det är.”

Det var flera saker man dribblade med. Bla antalet hemlösa. Skulle bara uteliggare räknas, eller personer som saknade fast adress, eller personer som bodde i nåt hem som Soc skaffat till dem?

Exakt hur siffrorna såg ut minns jag inte. Men ena sidan skrek högt om nåt ungefär runt 3000 och andra om kanske 250.

För en ung 18-åring som nyss insett att han ville bli politiskt engagerad var detta inte kul. ”Är det här det hela?”

Mitt svar på det hela var att söka mig bortom den etablerade politiken. Till ”ren idealism”. Det var åt helskotta det också. Jag hamnade rejält fel. Men jag sökte mig till alternativ pga politikernas dribblande. Bland annat pga hur de hanterade hemlöshetsdebatten i Malmö.

Det är nåt liknande jag upplever och känner idag och som ännu slår hårt i mig. I debatten om brottsstatistiken t.ex.. I mina ögon finns det delar av förklaringen till vad som sker i båda sidor, Ja det mesta av brottsligheten minskar onekligen, jag har själv studerat siffrorna. Men samtidigt ökar gängbrottslighet och brottslighet kopplat till det, och finns utanförskap och segregering bland personer med utländsk bakgrund, som är överrepresenterade i inte bara brottsstatistiken utan i statistik över fattigdom, dåliga skolresultat, arbetslöshet, etc.

Debatten idag känns som 1988.Och hur man än öppnar munnen så kommer man att knytas till en sida. Säger man att brottsligheten i stort minskar skriker en del ”du är förnekar verkligheten” och visar man rapporter om förorter där 50% av barnen inte går ur grundskolan med gymnasiebehörighet och alla de (!) har utländsk bakgrund så får man höra att ”man ger Sd argument!” ( Tex denna https://ligator.wordpress.com/2015/10/23/om-kronan/ och den här https://ligator.wordpress.com/2017/06/22/61-utsatta-omraden-i-sverige/ . Båda fick jag höra ”ger Sd argument” och i praktiken ingen antirasist delade dessa. Bisarrt! Lika bisarrt som att inga av de på andra sidan i debatten delar inlägg som visar att Sverige i mångt och mycket går bra och att brottslighet även minskar. )

Då som nu känner jag att vi behöver uppgradera politiken och debatten. Det behövs ett ”demokrati 2,0”.

I praktiken funkar den nationella politiken nu som den gjorde för 90 år sen i demokratins barndom i Sverige. Nämnder, fullmäktige, kommunstyrelse, riksdag etc, fast nu med internet. I grunden är debatten som förr. Man bildar två läger som står mot varandra och inte hittar sätten att kommunicera.

I värsta fall demoniserar man varandra.

Och jag pratar inte om extremerna nu. Rasism och hat måste bemötas. Jag pratar inte om det, utan om all annan debatt.

Men jag är väl bara en naiv jävel….