Webb(o)tillgänglighetsdirektivet

Den första januari i år blev EU:s webbtillgänglighetsdirektiv lag i Sverige. Som en konsekvens av detta direktiv som ska öka tillgängligheten av kommunala videofilmer, för t.ex. hörselskadade, har tillgängligheten minskat på många håll i landet. Till exempel i Borgholm, där kommer tillgängligheten av filmade kommunfullmäktige möten att gå från att vara partiellt tillgängliga till helt otillgängliga för hörselskadade som mig. Och felet är inte kommunens, de har gjort rätt. Hur ett direktiv för att öka tillgängligheten kan minska den är i sig ganska fascinerande.

Nyligen beslöt Borgholms kommun, där jag bor, att radera alla inspelningar av kommunfullmäktigemöten, nämndmöten och annat, efter 14 dagar. Anledningen: webbtillgänglighetsdirektivet. Webbtillgänglighetsdirektivet stipulerar att allt filmat material i kommunala eller statliga förvaltningar måste textas. Textning är dyrt och därför är det många små kommuner som helt enkelt överväger att ta bort allt filmat material från webben.

Kommunstyrelsen i Borgholm kommenterade detta så här för nån månad sen:

Kommunstyrelsen föreslår kommunfullmäktige: att Borgholms kommuns Youtube-sändningar från kommunfullmäktige, kommunstyrelsen samt andra nämnder raderas efter två veckor, i enlighet med den nya lagen webbtillgänglighetsdirektivet.

Borgholms kommun har idag inte resurser för att texta nämndernas livesändningar. Den enklaste lösningen för att följa den nya lagen är därför att efter 14 dagar radera sändningen från Youtube. Sändningarna räknas då enbart som livesändningar, vilka är undantagna i lagen…

Om Borgholms kommun utsätts för en granskning och det ligger otextade sändningar kvar mer än 14 dagar kommer kommunen därför med största sannolikhet att bli underkända och dömas till böter. Den enklaste och smidigaste lösningen, utifrån nuvarande ekonomiska förutsättningar, är därför att radera livesändningarna efter 14 dagar. Sändningarna räknas då som livesändningar, vilket undantas från kravet på textning.

Tillgänglighetsdirektivet finns inte enbart för döva. Jag är en av målgrupperna för direktivet. Jag har en hörselskada och använder gärna textning som stöd om det finns. Trots att jag förstår engelska perfekt föredrar jag någon form av textning när jag ser engelska filmer, t.ex., eftersom jag hör dåligt. Som politiskt intresserad och fritidspolitiker har jag följt debatterna i Borgholms kommun. Jag kan då inte helt tydligt höra allt. Textning hade hjälpt mig. Men webbtillgänglighetsdirektivet som ska öka tillgängligheten för mig, gör nu dessa debatter helt otillgängliga för mig.

Från att filmerna varit partiellt tillgängliga för mig blir det nu tvärtom, de blir helt otillgängliga. Det är ironin.

Jag anser inte att min kommun agerar fel. Tvärtom. De gjorde helt rätt! Det är dyrt att texta. Ska det löna sig för en kommun måste kommunen vara lite större och de måste ha många som behöver den texttjänsten. Hade de textat materialet, och betalat hundratusentals kronor för det här i kommunen, hade troligen jag och kanske någon till, varit de enda som hade dragit nytta av det. Utgifter är en prioriteringsfråga. Borde kommunen avstå från att bygga en lekplats för barn eller dra ner lite på äldreomsorgen för att jag ska få textade fullmäktigesändningar? Sådana överväganden görs hela tiden.

Frågan är nu vad som kommer att ske med alla andra kommuners lagrade webbutsändningar, som man idag lätt kan följa på youtube? Det kommer vi att veta senare i år.

Konsekvensen  av tillgänglighetsdirektivet i detta fallet är att de inspelade fullmäktigemötena kommer att tas bort helt. Dvs de görs otillgängliga för normalhörande, för partiellt hörselskadade som mig, och synskadade, etc.

Den bästa lösningen hade kanske varit att godkänna automatöversättningar, med en del fel, under ett antal år, och sen ställa krav på att lösningarna ska vara utan fel, om låt oss säga 5-6 år.

Staten har ägnat lång tid åt att utreda detta webbtillgänglighetsdirektiv. Jag skulle önska att staten utreder vilka konsekvenserna blir av detta också. I hur många kommuner kan man se fullmäktigemötena bakåt i tiden idag, och hur många kommuners material är kvar om ett år? Konsekvensen av tillgänglighetsdirektivet verkar bli att mindre verksamheter eller kommuner drar NER på tillgängligheten, för att de inte har pengarna. Frågan är om inte man hade kunnat komma längre om man hade använt andra metoder än lag och böter och tvång.