Om samhällets tvekan att omhänderta barn till ”IS-resenärer”, och andra övergrepp

Socialtjänsten kan inte ingripa för att omhänderta IS-anhängares barn som förts ner till krigszonen i Syrien och tvingats leva i kalifatet. En del socialtjänster arbetar för att båda föräldrarna ska finnas i barnens liv även om de dömts för innehav av barnporr eller misshandlat mamman eller barnen, och domstolar dömer vårdnaden till pappor som slagit sina barn. De två fenomenen är ihopkopplade.

För 30 år sen gjordes många misstag och rena övergrepp då man ibland i onödan, eller utan egentlig anledning, omhändertog barn, och barn for ofta illa i barnhem och fosterhem.  Nu har det slagit över i sin motsats: nu är det till och med omöjligt att omhänderta barn som förts till IS-kalifat. I ivern att skydda barnen från myndighetsövergrepp begår myndigheterna andra övergrepp på barnen.

Expressen skrev igår om problemet att svensk socialtjänst inte kan omhänderta IS-jihadisternas barn, inte ens om de tvingats ner till krigszonen i Syrien och kalifatet. (Läs artikeln här) I den kan vi läsa två exempel på hur sociala myndigheter velat omhänderta barn som visat tecken på radikalisering. En ung flicka som ville rymma utomlands och gifta sig med en IS-krigare och en ung man med avrättningsfilmer och propaganda från IS i mobilen. ”Han hade också hotat fyra kvinnliga släktingar att skära halsen av dem om de lämnade islam,” skriver Expressen. Förvaltningsrätten motsatte sig detta.

Vi som följt IS anhängarna och Al Qaida anhängarna under ett antal år har många exempel på att Socialtjänsten eller rätten förhindrat ingripanden mot radikaliserade barn. Ett skrämmande exempel var hur Socialtjänsten och andra myndigheter försökte omhänderta Mohamed Moummous son. Moummou är svensken som var andreman i Al Qaida i Irak och dödades i strid 2008. Al Qaida i Irak är den rörelse som idag är känd som IS. Hans son omhändertogs som 16åring och var klart radikaliserad. Han ville åka till Jemen och strida för Al Qaida. Rätten förbjöd myndigheterna att hålla honom i sluten institution och han rymde och anslöt sig till IS. (Han är tillbaka i Sverige och är en av de som fortsatt på den kriminella banan efter hemkomsten.)

Jag minns samtalet jag hade med en socialtjänst när jag ville orosanmäla pseudonymen Rambolina Swediah/Mullebullan, mamman till två jihadister som dödades då de slogs för IS, Anas och Abdelkarim Khsassi. Mullebullan har fler barn och ett av de minderåriga barnen visade klara tecken på radikalisering 2015, fascinerades av vapen och radikal islamism. Socialtjänstens handläggare ifrågassatte varför jag ringde och om hon verkligen behövde skriva ner det jag sa, eftersom det nog inte var nåt de kunde göra. ”Du berättar ju inget konkret om att han far illa”.

Inte heller anmälningarna av delar av en viss familj i Borås ledde mig veterligen till något. Och även där möttes jag av skepsis.

Detta är djupt oroande. Det är givetvis ett problem att ”IS-resenärerna” ibland haft barnen med sig ner till Syrien, eller att de är föräldrar till barn som de ännu har vårdnaden om hemma i Sverige. Men problemet är djupare än så. IS-terroristerna ses som hjältar i många kretsar när de kommer hem, och ofta har de fått stöd av föräldrar, vänner eller släktingar. Det finns många små syskon och kusiner som med vuxnas passiva eller aktiva godkännande ser upp till ”IS-resenärerna”. Samma, som jag redan sagt, med de anhöriga till stupade jihadister.

Dessa barn är i farozonen för att själva bli kriminella eller terrorister. För att komma till rätta med detta behöver samhället agera, och det måste agera med polis och omhändertaganden, för så djupt är problemet, men det kan vi inte göra.

Varför inte? På ytan kan det verka som om problemet har med att vi viker oss för radikala islamister att göra, men problemet är djupare än så.

Från IS-terrorister till barn- och kvinnomisshandlare

Det måste sägas att ibland har verkligen Sociala myndigheter försökt göra något. Men i andra fall inte.

Om man lyssnar lite så visar det sig att det finns ett parallellt problem. Ett problem som oftast drabbar kvinnor men även män drabbas av detta. Sociala myndigheter och rättsväsendet försvarar nämligen ofta föräldrars rätt till vårdnaden då de förgripit sig på barnen eller på den andra föräldern.

Dilemmat är detsamma.

En del av detta har debatterats. Tidigare i år diskuterades Svea Hovrätts dom där en pappa som misshandlat sina barn fick vårdnaden om dem, och mamman som försökte skydda barnen miste vårdnaden.

Det handlar om två pojkar, 8 och 11 år, vars pappa år 2014 dömdes till tre månaders fängelse för att ha misshandlat dem. Mamman och pappan har haft gemensam vårdnad – pojkarna har bott hos sin mamma och pappan har haft umgängesrätt. Men enligt både mamman och socialtjänstens utredning har barnen under de fyra år som gått sen fängelsedomen själva uttryckt att de inte vill träffa sin pappa.

Svea hovrätt beslutar att ge pappan ensam vårdnad om pojkarna och att mamman inte ska få träffa sina barn alls. (Källa)

Just nu diskuteras ett annat fall, som bland annat belysts av Ekot.

”Den treåriga pojken tvingas nu att bo hos pappan som är dömd för att misshandlat mamman. Pappans misshandel av sonen ledde inte till åtal.

Istället för att övervaka den pappa som misshandlar så lägger nu samhället resurser på att tillsätta kontaktperson vid de 1,5 timmes långa träffarna mellan pojken och mamman.”

Det finns en hel del rapporter om liknande fall då våldsdömda pappor som ofta misshandlat både mamman och barnen fått vårdnaden, och mamman förlorat den, eller dömts av domstol för trots. (Se tex Dagens Juridik 2016) Föreningen BRY har många exempel på sin Facebooksida (Tex detta.) Men det finns ännu fler exempel på skandaler än det. och ibland drabbas pappan. Som i ett fall jag hört talas om där mamman, som har vårdnaden halvtid, flyttat ihop med en som dömts för att ha haft mängder av barnporr på sin dator.

Socialtjänsten och myndigheterna agerar ofta rätt, men tyvärr också ofta fel. För att en förälder ska mista rätten att umgås med sina barn, eller rätten att ha vårdnaden om sina barn, krävs numera nästan alltid något MER än ”bara” bevis på misshandel, trakasserier eller att man dömts tidigare.

Det är ett systemfel. Och faktum är att detta, och IS är två sidor av samma mynt. Det är samma systemfel som gör att man inte kan ingripa mot föräldrar som är”IS-resenärer” och att föräldrar som misshandlat sina barn eller ena partnern, automatiskt ska ha rätten att umgås med sina barn.

Ett gammalt problem

Just det där med omhändertaganden och vårdnad är ett område där Sverige haft STORA problem historiskt sett. De problemen handlade om att myndigheterna omhändertog barn tidigare på ganska lösa grunder och att många av barnen for illa i fosterhem och barnhem utan att myndigheter lyssnade på de drabbade.

Det kan verka som om problemet är annorlunda nu. Nu vill inte myndigheter och domstolar omhänderta barn och tvekar att fråndöma föräldrar vårdnaden och umgängesrätten. Men dagens problem hänger mycket ihop med att Socialtjänster och andra myndigheter fått nya direktiv de sista 20 åren, för att undvika missförhållanden vid just omhändertaganden och liknande ärenden.

Men man har gått för långt.

”Barngulag”

På 80talet och början av 90talet pågick en intensiv debatt i det tysta om barnomhändertagandena i Sverige och om övergrepp och vanvård av fosterhemsbarn och barnhemsbarn. I det tysta säger jag, för det var näst intill ingen debatt om det då journalister, politiker och myndigheter dumförklarade varenda människa som försökte få igång en debatt om detta. ”Alla vet att vet att barnomhändertaganden inte sker av misstag och barnen omhändertas bra. Vi har bra kontrollmekanismer för att undvika övergrepp. Bara galningar påstår annorlunda. Det var det Gertrud Sigurdsen sa till mig till exempel när jag försökte prata med henne om det i början av 90talet. Hon var socialminister.

Det var stort i andra delar av världen., Der Spiegel skrev t.ex. om ”Barngulag” i Sverige, Kindergulag. (artikeln finns här för den som vill läsa).´Men det var tyst här. Den nästan kompakta tystnaden bröts med Maciej Zarembas artikel serie i DN om fallet Daniel Sigström 1993 till 1994. Sen bidrog även steriliseringsdebatten 1997 om rasbiologin och de 30.000+ steriliserade till att få folk att inse att missförhållanden kan ha funnits även i Sverige. Men först runt 2005 kom det igång en riktig debatt om problemen som resulterade i två statliga utredningar och en debatt om ekonomisk ersättning skulle ges till de drabbade. (Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården, SOU 2011:9, och dels  vanvård i social barnavård under 1900-talet, SOU 2009:99.)

Det kan ju låta som om staten gjorde något bra som utredde detta. Problemet var bara att den svenska regeringen i direktiven sa att övergrepp skett bara fram till år 1980. Regeringen Göran Persson tillsatte vanvårdutredningen 2006 och skrev så här i direktiven:

I december 2005 kom det till regeringens kännedom att det under åren 1950–1980 förekommit att barn som var placerade vid vissa institutioner inom den sociala barnavården for illa p.g.a. regelbundna eller systematiska kränkningar, övergrepp och vanvård.

Alla som utsatts för övergrepp efter 1980 fick veta att det de varit med om var ointressant för utredningen och de skulle givetvis inte få ersättning heller. Den borgerliga regeringen, som ärvde utredningen, insåg detta och ville därför först inte ge några pengar alls till någon som drabbats av övergrepp. Eftersom utredningen inte utrett övergrepp efter 80talet är det orättvist mot de som utsatts för övergrepp att ge dem ersättning, sa den ansvariga ministern Maria Larsson (Läs hennes ord här). Sen ändrade man sig, gav pengar till en del som utsatts för övergrepp, bad alla som utsatts för övergrepp efter 1980 att hålla käft (se t.ex. fallet Rapp) och tystade effektivt debatten.

Anledningen till att man drog gränsen vid 1980 är att det skulle inneburit att en hel del personer som ännu jobbade inom Socialtjänsten skulle begått övergrepp. Det skulle blivit för komplicerat att reda ut med krav på att personerna skulle sparkas, och liknande. Ja det var den förklaringen jag fick då jag nystade i det. Då var det bättre att man drog gränsen vid 1980 och tystade debatten.

Men på många sätt förändrades arbetet inom Socialtjänsterna och barn- och fosterhem som ett resultat av debatten. Man har skapat kontrollmekanismer internt för att undvika övergrepp. Numera är målet att barnen ska bo hos föräldrarna så mycket som möjligt och med respekt för föräldrars integritet.

Det är delvis bra. Men Sverige är ett polariserat land. Ibland tycks det som om vi inte kan göra saker utan att dra dem till extremen. Så från ena extremen gick vi till andra.

Två exempel på detta är att Socialtjänsten inte får göra oanmälda besök i hemmen (källa) och att man utgår från att barnet har ”rätt” till båda föräldrarna, nästan oavsett vad en eller båda av dem gjort. Familjerådgivningarna gör medlingar, och där kan det hända att en mamma tvingas sitta ner och möta hennes misshandlare, den fd pojkvännen eller maken, som har kontaktförbud med henne för att prata om hur de kan ”samarbeta” för att ha vårdnaden om barnen. Om hon inte går med på att sitta ner och prata med den som förbjudits träffa henne kan det få negativa konsekvenser för henne. Domstolar skulle till och med kunna döma till kvinnans nackdel eftersom hon då är ”trotsig” och inte vill samarbeta.

Det är myndighetsövergrepp på barn!

Det vi ser med behandlingen av IS-resenärernas barn och barnen till föräldrarna som misshandlat dem eller deras mamma, är två sidor av samma mynt. Och det är myndighetsövergrepp av barn.

I kölvattnet efter debatten om de rasbiologiska tvångsteriliseringarna och efter debatten om fosterhemmen och barnhemmen samt efter debatten om hur funktionshindrade behandlats, försöker myndigheterna undvika att begå nya övergrepp på barnen. Det är bra, men att INTE agera är också en form av myndighetsövergrepp.

IS-resenärernas barn är lika utsatta för myndighetsövergrepp som de omhändertagna barn som så sent som på 80- och 90talet våldtogs av pedofiler som var chefer på barnhem, eller som de som tvångssteriliserades på 50talet. De barn som av domstolen döms att bo med en pappa de är rädda för som misshandlat dem är lika utsatta för övergrepp som de personer med CP-skada som bands fast i sängarna i långvården på 60talet.

Det där med socialtjänster och insatser för att rädda barn i kris är nåt vi i Sverige både varit bra och dåliga på. Det är inte ensidigt. Socialtjänsterna och myndigheterna gör mängder av bra och för Sverige unika saker för barn. Och så har det varit historiskt sett också. Det är viktigt att peka på det. Expressen igår visade att Soc ofta försökt göra något men att rätten stoppat det. Men vi är usla på att hantera de negativa sakerna, och begraver gärna myndighetsövergrepp i en pappershög, och därmed lär vi oss inte så mycket av historiska misstag. 

Sen blundade myndigheterna förr också. Det är inte bara så att övergrepp begicks när man omhändertog. Jag vet barn som på 70-talet växte upp i knarkarkvartar, där myndigheterna inte heller gjorde något.

En svensk tiger, heter det. Om vi ska tiga eller liknas vid tigern, är oklart, men frågan är om inte strutsen är en bättre symbol för hur svenska myndigheter hanterar frågan om just barnens rätt. En svensk struts, är mer passande!

Ett urval av mina artiklar om IS finns här: Radikal islamism

Jag har skrivit mycket om vanvården av fosterhems. och barnhemsbarn och förtryck av funktionshindrade. Här är några artiklar.

Frihetssmedjan: Varför ignorerade man varningarna om övergrepp?

Barnhemsbarnen: hur hade vi kunnat undvika övergreppen?

Vanvård och osynliggörande: Hur stärker vi barnens rättigheter?

Idag spottar regeringen på barnhemsbarnen

Ideologi som förblindar, exemplet Göta Rosen

Skjut inte på pianisten

Insamling för Sofia Rapp Johansson

Vanvård i social barnavård under 1900talet

Barnombudsmannens rapport

Regeringen måste be de funktionshindrade om ursäkt för sekler av övergrepp

Här är en av FUNKPOL-artiklarna jag skrev. Bland annat om övergrepp efter 1980

Dessa handlar om hur man hade kunnat undvika vanvården

Hur hade vi kunnat undvika övergreppen?

Hur undviker vi övergrepp mot barnhemsbarn och fosterhemsbarn i framtiden och stärker barns rättigheter?

Vill vi lära av historien?

Lex Sarah 2,0