Socialdemokraterna måste bli ett visionärt parti igen

Publicerat som debattartikel i Aktuellt i Politiken nov 2018.

Socialdemokraterna bildades som ett visionärt parti. Socialdemokratin förr hade inte bara siktet inställt på de kommande åren. Nej, man blickade 20, 30, 50 och ofta 100 år framåt.

Rösträtt, semester, åtta timmars arbetsdag, fem dagars arbetsvecka, arbetarskydd, sjukförsäkringar, barnbidrag, mödravård, jämställdhet, pensioner, arbetslöshetsförsäkringar, på 70talet miljöpolitiken och föräldraledigheten etc, etc. Listan kan göras lång.

Och det är inte bara sociala reformer som legat på dagordningen. På 20talet och 30talet var infrastrukturprojekt, som vägbyggen och järnvägsbyggen, på dagordningen. Partiet pratade om ”koloniseringen av Norrland”, om att utveckla de mest underutvecklade områdena i landet. Partiet utmålade visioner om en tid när alla svenskar skulle kunna leva i ett ”eget hem”med rinnande vatten, el och toalett inomhus. Med miljonprogrammet på 60-talet försökte man förverkliga denna vision. Man pratade om långsiktigt arbete för nykterhet och folkhälsa.

Ta bara det faktum att vi har bibliotek idag. En gång i tiden var det en radikal vision att säga att det allmänna skulle garantera att det finns bibliotek. Det tog många decennier. Nu finns det ofta flera bibliotek i varje kommun.

I internationell politik arbetade man för fred, nedrustning och samarbete. Nationernas Förbund och Förenta nationerna stod i fokus för denna tanke.

Den yttersta visionen för den tiden var ekonomisk jämlikhet, ekonomisk demokratin och full sysselsättning. Som 1928 års valmanifest fastslår: ”Socialdemokratins stora uppgift är en fullkomning av samhällets demokratisering. Det politiskt demokratiska samhället måste fyllas av den sociala och ekonomiska demokratiens innehåll. Endast därigenom kan demokratiens form förvandlas till en demokratiens verklighet. ”

Ända fram till 70-talet var visionerna tydliga och många. Idag håller jag kanske inte med om alla visioner vi hade då. Löntagarfonderna känns idag mest som byråkratiska schabrak där löntagaren inte skulle fått mycket att säga till om om de genomförts. Men man kan inte komma ifrån att även löntagarfonderna var en vision, en djärv vision som hade siktet inställt många decennier in i framtiden. Nedrustningarna på 20talet och 90talet gjordes nog ofta lite väl förhastat, men även fredsarbete och nedrustning är en bra vision.

Vi var inte ensamma om dessa visioner. Västeuropa gick i samma riktning. Svenska liberaler och mer socialt medvetna konservativa stod ofta sida vid sida med oss i kampen för dessa reformer. Även liberalerna var onekligen mer visionära förr i tiden.

Idag känns det som vi tappat det där med visioner till stor del. Idag har vi bytt namn från Arbetarpartiet till Framtidspartiet, men det känns som om visionerna blivit mindre, otydligare och mer allmänna.

Socialdemokratin gick inte i spetsen för miljöfrågorna, där har Miljöpartiet varit långt mer visionära. Vi gick inte i spetsen för att bygga ett gemensamt EU, vi hakade på i efterhand. Vi gick inte i spetsen för funktionshindrades rättigheter, det var Liberalerna som gjorde det. Det är inte socialdemokratin som arbetar för sex timmars arbetsdag, det är Vänsterpartiet.

Vårt partiprogram innehåller många fina allmänna grundsatser vi kan bygga vidare på, men räcker det? Vi var partiet som förenade bra visioner, långsiktiga stora mål och satsningar med åtgärder som här och nu förbättrade vardagen för miljoner människor. Jag tror vi måste tillbaka dit och lägga fram tydliga visioner om vi vill att världen ska se ut för våra barn och barnbarn.

Jag minns vad min gamle morfar Albin Larsson i Höganäs brukade säga: ”När jag var ung pratade vi i Socialdemokraterna om den dag världen skulle se ut som idag (80talet). Socialdemokraterna var 70 år före sin tid”.

Hur kan vi idag prata mer om hur vi vill att Sverige och världen ska se ut då våra barn blir pensionärer?

Torbjörn Jerlerup, Borgholm