”I Sverige hälsar man genom att skaka hand”.  Nej så fan heller!

Är det korrekt ”svenskt” att låta var människa hälsa som hon eller han vill, eller är det att tvinga alla att hälsa på samma sätt? Den frågan har blivit aktuell med debatten om handskakningarna. Men frågan är inte ny. Det där med hur vi bör hälsa har varit en stor och viktig fråga för många under 1900talet. Många har haft synpunkter på hur man bör hälsa för att anses passa in i den svenska kulturen. Men behöver vi verkligen göra på samma sätt? är demokrati att alla gör lika, eller är det att bejaka olikheter?

Idag hälsar man genom att skaka hand eller säga ”du” till varandra. Nästan alla gör det i Sverige. Och på ett sätt kan man förstå varför det är så. Att skaka hand och att säga ”du” var en demokratireform. För hundra år sedan var vårt sätt att hälsa beroende på vilken rang, vilken titel, den vi hälsade på hade i samhället. Alla människor skulle vara lika mycket värda och skaka hand med varandra och säga ”du” till varandra.

Men reaktionen på det blev att alla skulle göra likadant. Som om alla människor är lika. Och det har gjort att vi idag ser med misstanke på alla som hälsar annorlunda. För 40 år sedan såg vi ner på dessa obegripliga fransoser som skulle kindpussas och kramas. Idag har kramar blivit socialt acceptabelt men istället ser vi ner på de som väljer att hälsa utan att ta i hand, vare sig de är muslimer eller kvinnor som våldtagits eller man har en funktionsnedsättning.

Måste motsatsen till titelraseriet verkligen vara att alla måste göra på samma sätt?

Är det sant svenska idag att alla måste göra samma sak, eller är det sant svenska att låta människor få frihet att göra vad de vill?

Titelraseriet

För 100 år sedan var det där med hur man hälsar på andra människor något mycket komplicerat. Vi sa inte ”du” till varandra då. Vi hälsade på varandra och pratade med varandra genom att använda titlar. Vårt sätt att hälsa var helt beroende på vilken rang en person hade. Barn sa inte du till sina föräldrar, de hade ju högre rang, man sa pappa, mamma, far eller mor. ”Vill far ha en kaka”… Och var man en ung man eller pojke förväntades man bocka sig, för främmande, flickor och unga kvinnor att niga. Ja till och med pappa skulle hälsas med att man bockade på huvudet. Föräldern hade ju högre rang.

I samhället i stort hälsade man på varandra genom att använda titlar. De enda som fick säga du var de med högre rang, om de pratade med, eller om, någon av lägre rang. Kvinnor titulerades ”fru” eller så fick kvinnan mannens titel, ”hertiginnan”, ”doktorinnan”, ”fru kamrern”, ”fru handlaren”, ”prästfrun” eller ”prostinnan”.

Idag skrattar vi lite gott åt det när vi ser på gamla svenska svart- och vita pilsnerfilmer. Men det som var i filmerna var verklighet för svensken på 30talet. Att säga du till alla, oavsett rang, ansågs tölpaktigt, obildat och samhällsomstörtande.

”En riktig svensk följer den svenska kulturen och gör som alla andra”, eller hur?


Och hur skulle samhället se ut om en elev fick dua sin lärare?

 

Socialdemokraterna gick i spetsen för du-reformen. Iden var enkel. Inom partiet började man vara kamrat med varandra, och sa kort och gott du till varandra. Sen förde man ut det i samhället. Gradvis, från 40talet till 70talet lyckades man avveckla titelraseriet. Det blev socialt accepterat att säga ”du” till varandra. Men det var inte utan kamp. Många ansåg att det var osvenskt att dua.


Och det var ju skönt. Inget med ”fru prostinnan”, nu kunde man säga ”du” utan att anses osvensk.

”Sossesverige”

Men socialdemokratin på den tiden hade ett stort problem. De ville att alla skulle göra på samma sätt. Iden om jämlikhet mellan människor förväxlades med iden att alla SKULLE vara lika. fenomenet ”sossesverige” var skapat. Där alla skulle ha ”villa, vovve och volvo”. Men sossesverige var inte ett genomgående positivt fenomen.

Det kan jag säga även om jag är Socialdemokrat. Man behöll delvis det gamla konservativa likriktade idealet.

Ifråga om hälsningarna betydde det att man ersatte ett system: att alla MÅSTE hälsa med titlar och skaka hand, med ett annat system att alla MÅSTE säga du och skaka hand. Det kulturella tvånget ändrades, men var kvar.

Detta genomsyrade mycket av samhället när jag var liten. Sverige var ganska likriktat. Vi hade t.ex. bara ett telefonbolag i Sverige förr, och man kunde köpa svarta, gula eller vita telefoner där. Ingen röd.

Min mamma stötte på problem runt 1980. Då hade vi flyttat till ett nytt hus i Höganäs. I villaområdet, Lerberget, där vi bodde hade Socialdemokraterna genom någon sorts byggnadsnämnd bestämt att alla brevlådor i området skulle vara svarta eller mörkblå. Alla ytterdörrar svarta. Åren innan vi flyttade dit hände det att kommunen straffade de som valde en avvikande färg.

Min mamma ville ha en röd brevlåda. Hon målade den röd. Samfällighetsföreningen och alla grannarna kippade efter andan. Fick man verkligen göra så? Samfällighetsföreningens ordförande sa ”nu får ni kommunen på er”. Men de hörde inte av sig och snart vågade andra i grannskapet skaffa en grön brevlåda eller kanske till och med en vit. Samma sak skedde efter nåt år då hon ville måla sin dörr röd, för det hade också kommunens pampar reagerat på tidigare.

Att vara annorlunda var ett hot mot det demokratiska idealet. För demokrati var att alla skulle vara lika.

På samma sätt gick det inte att hitta en röd telefon i Sverige, när min mamma letade. Och skulle hon tagit med sig en röd telefon från Danmark skulle hon straffats av myndigheterna. Det var förbjudet.

”Ajabaja, så får man inte göra i Sverige”…

Enter: Löfven

Det är i denna socialdemokratiska skola som Löfven är fostrad. Han vet hur det var förr. Han föddes 1957 och var med all sannolikhet tvungen att både buga och bocka och kalla vuxna för titlar när han var liten grabb. Det är därför som han säger att när man hälsar i Sverige ska man skaka hand.

Det gick ut partidirektiv om sånt förr. Det ansågs vara demokratiskt att alla skulle dua och skaka hand och att alla skulle göra exakt samma sak.

I mångt och mycket har Socialdemokratin lämnat denna idé om likriktning. S idag är mycket mer ett parti som bejakar individens fria vilja. Men det finns rester kvar av det gamla tänkandet. Kravet på ett uniformt sätt att hälsa i Sverige är en sådan rest.

Men det finns ett alternativ mellan titelraseriet från förr och likriktningen av idag. Det är att låta alla göra som de vill, så länge de hälsar på varandra.

Muslimer och funktionshindrade

När man pratar om att hälsa på annorlunda sätt idag pratar man oftast om muslimer. Men det är inte bara muslimer som har skäl att avstå från att skaka hand. Kvinnor som utsatts för övergrepp kan vilja avstå från att skaka hand med män. Personer med funktionsnedsättningar avstår ibland helst från att skaka hand överhuvudtaget.

Men skaka hand måste man ju. Jag minns för ca 25 år sedan hur den CP-skadade spastiska man jag jobbade med förväntades skaka hand. Den lokala politikern fick sig en en örfil eller två och mannen med CP-skada fick ont i armen för att han arbetade hårt för att kontrollera spatsiciteten. Men skaka hand det skulle de. Istället för att anpassa hälsningen efter individernas förutsättningar och vilja.

Det är faktiskt ingen dålig hälsningssed som en del muslimer har. Att lägga handen på hjärtat och bocka på huvudet är en, i mitt tycke, mycket vacker sed att hälsa på. och vad är det farliga med att låta människor göra som de vill?

Att göra som man vill

Det är försöken att strömlinjeforma människor till att göra exakt samma sak, som är det farliga, inte att människor beter sig olika och gör olika saker.

Vill en kvinna hälsa på män genom att inte ta i hand är det väl helt ok? Det viktiga är att man hälsar, inte HUR man hälsar. men om man förväntar sig att alla muslimer, eller funktionshindrade eller våldsutsatta kvinnor MÅSTE agera på samma sätt, och inte ta i hand, då är det något fel.

Det finns, med rätta, en rädsla för religiös fanatism i Sverige idag. Men kom ihåg vad fanatismen är. Fanatiker anser att alla måste bete sig på samma sätt, tycka och tänka och göra samma sak. Det är den fanatismen som är problemet. Om en imam påstår att alla muslimska kvinnor MÅSTE hälsa utan att ta i hand, och fördömer dem som gör det, är det fanatism. Respekterar man att muslimska kvinnor får göra hur de vill, ta i hand eller inte ta i hand, är det inget problem.

Det gäller även för denna strävan att alla MÅSTE hälsa på samma sätt. De som benhårt håller fast vid att ”i Sverige hälsar vi på samma sätt, annars är man odemokratisk och suspekt” är lika fanatiska som de som påstår att ”som muslim hälsar hälsar man på samma sätt, annars är man  omuslimsk och suspekt”.

”I Sverige hälsar man genom att skaka hand”.  Nej så fan heller! I Sverige låter vi människor göra som de vill, så länge de inte förtrycker andra, eller bryter mot lagen!

Demokrati är inte att alla gör på samma sätt. Demokrati är att att bejaka människors olikheter. Och att hålla behårt fast vid att alla människor har en grundläggande rättighet att veckla ut sina vingar och flyga, vart de vill, och inte i raka led. Utan att imamer, statsministrar och förståsigpåare höttar med pekfingret och skriker ”ajabaja, så får man inte göra i Sverige”.

 

 

 

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

 

g