Hur besluten om pensionssystemet på 90talet gödde politikerföraktet

Trots att svensk ekonomi är ganska stark finns det en oro bland många svenskar. En oro för att politikerna gör fel beslut och att framtiden är hotad. En sådan sak många svenskar är oroade över är pensionen. Där har felaktiga beslut de sista 30 åren gjort att politikerföraktet ökat.

Denna oron är inte bara en oro som lett till Sverigedemokraternas framgångar. Det jäser även vänsterut.

Vad är det för beslut som gjort av politikerna som göder denna oro?

En sådan sak är hur politikerna hanterat pensionssystemet. När nu mitt parti säger att man vill att pensionen om 20-30 år ska omfatta 70% av lönen så är det inte alla som tar emot det beskedet med glädje. En hel del människor tänker tanken att man har ”fuckat upp” pensionssystemet rejält.

Det gamla systemet innebar en pension på 60-65% av lönen. Nu har den allmänna pensionen plus premiepensionen sjunkit till 43 procent av slutlönen. Många arbetsgivare har slutit avtal så man får privata pensioner också. Men det gäller inte alla. Nu börjar man se resultatet av pensionsreformen och de flesta är överrens om att inte ens med de andra pensionsavtalen inräknade kommer man upp till de 65% det gamla systemet nådde upp till.

Jag minns debatten i slutet av 90talet.

Regeringen och pensionsmyndigheten sa till oss att det nya systemet skulle innebära en HÖGRE allmän pension än det gamla. Dvs MER än 60-65%. Speciellt premiepensionsdelen som man skulle investera själv, och kunde placera i kreativa asienfonder eller rysslandsfonder, skulle innebära stora möjligheter. Det pratades om en pension som skulle kunna bli lika stor som lönen.

Jag minns när de första orange kuverten damp ner och vad som stod i de fina broschyerna och på den dåvarande premiepensionsmyndighetens hemsida. Det sades att eftersom börsen alltid (!) måste gå uppåt och det var glada dagar på finansmarknaden så var utsikten god att få en bra pension. På hemsidan stod inte ett enda ord om att börserna skulle kunna gå ner, det var bara upp, upp upp som räknades. Och det var ganska klart att det var just de placerade pengarna som skulle garantera att

Jag minns att jag ringde ppm och frågade varför det inte stod ett ord om att börsen skulle kunna gå ner eller att man inte skulle kunna räkna med att de glada dagarna på finansmarknaden skulle vara för evigt. PPM.s personal svarade att börsen inte skulle kunna gå ner och att pensionen garanterat skulle bli större än förr. Det skulle inte kunna bli minus, sa man till mig.

Myndigheterna och regeringen spred glädjekalkyler till höger och vänster. Det nya pensionssystemet skulle bli ett stort PLUS i den privatekonomiska budgeten. Två år senare överraskades svenskarna av stora minus i de orange kuverten.

De flesta som levde då och följde debatten har säkert glömt detaljerna i vad som sades på TV inför pensionsreformen och vad som stod i informationsbroshyrerna. Men känslominnet är alltid starkare än detaljminnet. Känslan som förmedlades av myndigheterna då var att det nya systemet var ”bombsäkert” på grund av de starka kopplingarna till finansmarknaden, och att politikerna lovade trygghet och säkerhet vitt och brett.

Idag ser de resultatet. Artiklar om att den statliga pensionsdelen landar någonstans runt 40-45% av lönen. Och det kan sjunka ännu mer.

Därför slår allt politikerna säger om pensionssystemet helt fel. Folk litar helt enkelt inte på politikerna. De lovade vitt och brett att vi skulle nå 60-70% av slutlönen eller mer redan för 20 år sedan då det nya systemet kom. ”Varför ska man lita på dem idag” är frågan som ställs.

Ska man återfå förtroendet krävs mer kraftfulla åtgärder som ger effekt redan på kort sikt, inte om 20 år. Och det krävs att politiker vågar säga att de begick ett misstag på 90talet.

Vad ska vi göra då? Ja om jag var statsminister skulle jag utreda vad fan som gick fel med det nya pensionssysteemet. Jag skulle då leta rätt på alla de som varnade för att systemet skulle krascha (Det var många, se tex här och här.) och låta DEM utreda vad som gick fel. Ingen av de som förespråkade det nya pensionssystemet skulle jag anse vara betrodd att delta i det arbetet. Sen skulle jag leta efter lösningar från höger till vänster, förutsättningslöst. Givetvis med undantaget att man inte ska lyssna på de som förespråkade det system som infördes på 90talet.

Exakt hur lösningen kommer att se ut är mindre intressant, bara man löser problemet och säkerställer en bra pension till alla.

Men viktigast av allt är att återupprätta förtroendet för politikerna.

Det finns en massa frågor där gemene man tappat tilliten till politiker. Hur man bygger upp det förtroendet igen är svårt. Det krävs konkreta lösningar på problemen och en ödmjukhet att man valde fel väg, och så lite tjafs mot de andra politiska partierna som möjligt för att bygga upp det förtroendet igen. Det är det som är den viktigaste uppgiften!

Annonser